Att följa ett självmord

UPDATE:
Förlåt om jag är smaklös, dum och enkel i nedanstående blogginlägg. Jag är fortfarande skärrad, och kände bara att jag behövde skriva. Det kanske är egocentriskt av mig. Jag ska tänka över det hela ett varv till, och om jag bedömer det lämpligast avpublicerar jag detta. Om du tycker jag ska göra det eller inte får du gärna lämna en kommentar. Jag hoppas bara detta kanske kan leda till konstruktiva tankar hos någon som läser detta.

Jag har precis sett ett självmord inträffa, utan att kunna göra annat än att titta.

Jag är en Flashbackare. Minst ett par gånger om dagen går jag in på Flashback, mest för att se vad som händer. Saker sprids snabbt där, och i kraft av dess ämbete som Sveriges största kanal för konstigheter kan man ofta hitta och sprida obskyr information som är svår att få tag i annars där. Nu pratar jag inte om Sverigedemokrati eller LSD-tips, där ligger inte mina huvudsakliga intressen, utan mest annat. Allmänmänskligheter. Jag älskar Flashback, just på grund av dessa perifiera diskussioner, som inte riktigt finns centraliserade någon annanstans.

Ibland används Flashback på extrema sätt, sätt som nästan överraskar forumets egna användare. Vi har ofta sett de tillfällena sprida ut sig över forumets egna gränser: skogsturken blev Sveriges första egna viral, de kapade Facebookgrupperna häromåret, julkort till bortglömda åldringar och så vidare.

Idag användes forumet på ett av de mest extrema, obehagliga, och framför allt sorgliga sätten jag någonsin upplevt.

Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig.
Har testat lite att strypa mig själv och hur det känns.
Tog lite smärtstillande för några minuter sedan (100mg dexofen och 1500mg paracetamol), väntar just nu på att det ska börja verka.

Har satt på min webcam med ett program som gör en dump varannan sekund och slängt upp en ftp där bilderna hamnar, kommer posta IP:Port och inloggningsuppgifter innan jag genomför det.

Så löd inledningen i Flashbacktråden idag kl 11.51 i forumdelen Psykiska problem. En person hade kommit underfund med att han såg sitt liv bäst som avslutat. Trots att han inte var uttalat missnöjd med någonting, snarare tvärtom, (”Tycker inte mitt liv är dåligt alls, det är faktiskt riktigt bra. Men ibland är det helt enkelt för svårt.”) så fann han för gott att den mest extrema av åtgärder var den enda rätta.

Som ni förstår genom den andra delen av förstainlägget la han upp bilder av hela processen – hela hängningen – på nätet. Och bilderna finns. För den som vill leta upp bilderna finns de. Men jag varnar er. De är inte roliga. Det är bilder som ingen ska behöva ta och ingen ska behöva se. Och det är inte för att sprida bilderna och gotta sig i den ödesmättade tragik som jag anar att människor på internet ibland eftersöker som jag skriver detta. För lite längre bak i tråden fanns det länkar till hans Facebooksida.

Och det visar sig att vi har gemensamma vänner. Jag ringde en av dem och pratade lite, han blev naturligtvis chockad. De var inte nära vänner, men det behövs inte i det här läget. Man blir chockad ändå. På personen i frågas facebook hade han också lagt upp ett självmordsbrev, och en avslutande facebookstatus (”tar livet av mig nu, sorry!”). 27 personer har kommenterat den. De är vänner och bekanta till honom, och alla är närmast desperata och tvivlar på att det är sant. Nu är det 40 minuter sedan någon sent kommenterade statusen. För det var sant. Och vad ska man kommentera då?

Klockan 13.32 kom den första idén att någon borde ringa polisen i Flashbacktråden. Snart senare hade någon gjort det. Han hängde, enligt uppgift från Facebook, uppe i 51 minuter innan någon hann fram. Han är död.

Jag vet inte vad jag ska göra av det här. Jag vet inte varför jag skriver om det. Jag vet att jag är djupt skakad av vad jag sett, närheten till ett självmord utan att kunna reagera. Jag har tittat igenom hans Facebook, sett att bara för några dagar sen skrev han saker som ”Life is a progress bar and I want to press the cancel button…” och ”kan någon låna mig ett rep? behöver hänga mig”. Det kunde varit helt vanlig ångest, hemsk, men förekommande. Sån som du och jag ibland har känt. Vanlig ångest, den som definierar mänsklighetens ankare i melankolin, och kanske till och med ibland behövs. Och inte förebådar ett verkligt självmord.

Under statusen ”kan någon låna mig ett rep? behöver hänga mig” diskuterar personen i fråga med sina vänner vad han kan hänga sig med. Det blir inget rep, någon kommer på en slips, och någon annan föreslår en nätverkskabel. På skämt, naturligtvis. Du kan ju hänga dig i nätverkskabeln. Vem säger så som inte skämtar?

Han hängde sig i sin nätverkskabel. Det svartnar för mina ögon när jag föreställer mig den ångest personen som kom med förslaget snart känner. Trots att han inte har gjort något fel, någon han visste var en dålig idé. Han kan inte skuldbeläggas på något område alls.

Vad kunde jag göra? Det går så oerhört fort att inse att något dåligt håller på att hända, likaså att fråga sig vad man kan göra för att förhindra det. Men det går inte alltid fort att svara. Jag kunde inte göra något. Jag visste inte var han var. Lyckligtvis hittade några på Flashback hans hemort via FTP-servern han laddade upp bilder på, men då hade jag redan tryckt bort tråden i panik. Panik över att ha något att agera mot och inte agera. För det trots det fysiska avståndet mellan oss bara är några mil, var min väg till ett rationellt beslut ljusår lång. Och mitt i alltihop vill man inte agera, bara ta in. Det är en så monumental bottenlös tragik i alltihopa så det blir nästan mäktigt. Även om det känns vidrigt att erkänna. Tro mig, jag belastar mig själv för att jag känner så. Men det gör jag. Inte minst i hans ambivalenta sista kommentarer. Det sista han skrev på Flashback var ”alright lets do it”. Det är så kort, så alldagligt, så ingenting.

Nu virrar jag bort mig. Jag har väldigt svårt att fokusera. Jag vet inte varför jag skriver om detta. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Vad ska man göra? Hur ska man bära sig åt? Och vad hade man kunnat göra? Vad hade vi kunnat göra?

25 reaktioner på ”Att följa ett självmord

  1. Helt sjukt… Jag såg det i efterhand för några timmar sen. Först trodde jag att han inte menade allvar när jag såg hans första inlägg… Men det gjorde han. Det som skrämmer mig mest är hur lugn han verkade vara. Jag är rasande. Hur kunde han göra så? Självmord löser ingenting.

  2. Du är älskad och behövd av fler än du tror! Vänner, familj, motion, massage, läkare, mediciner, psykologer, resor, naturupplevelser kan lätta på den psykiska smärtan! Ibland måste man tvinga sig själv göra något bra för sig själv eller ta tag i något fastän man känner sig handlingsförlamad….Det blir bättre!

  3. Självmord är den vanligaste dödsorsaken för svenska män mellan 15 och 44 år.
    Det är den VANLIGASTE dödsorsaken.

    Man får någonstans försöka acceptera att detta är fakta i realtid.

    Ibland blir det för mycket,en sammantagen livssituation kan ibland vara alltför jävlig..så kan det vara.Självmord är självklart inte lösningen..men vi är alla individer till slut.Vem känner..till fullo..till någon annan individs sanna situation?
    Ingen.

  4. jo jag såg det också efteråt kanske är ännu sjukare. varför kollar man på bilderna efteråt. gör inte det.

    det är ganska stört och man har ju sett mycket på nyheter och nätet, riktiga människor som är döda och lemlästade. Det där var hemskt. varför gjorde han det. det är nog något som alla frågar sig när någon tar livet av sig antar jag.
    Du verkar ha tagit det ännu hårdare kanske för att du kände till personen lite grann.

    jag vet inte känns dumt nu när man har sett det och hemskt.

    RIP. är det man kan säga. Och jag blir alltid så förbannad på människor som hejjar på och provocerar fram att dom skall göra det till människor, som skriver om hjälp i sådana forum det gör mig riktigt förbannad.
    Hur är det med dom människorna mår dom bra? Jävligt dålig stil ivf.

    ja jag vet inte .

  5. jag mår fysiskt illa av att läsa det här. jag förstår din vanmakt och paralys, det är som en snuff-movie, det är sådant man inte vill tro är sant. och precis som du skriver, personen som skrev nätverkskabel kommer nog leva ett sömnlöst liv. trots att han/hon inte bär någon skuld. jag känner att även om självmord är den vanligaste dödsorsaken för män i en viss åldersgrupp, så är det en sak att acceptera det och en annan att se det hända. på internet.

  6. […] Läser en blogg om det hela, och hur han skrivit på Facebook att han behövde ett rep för att hänga sig i, en vän förslog på skämt att han skulle använda nätverkskabeln till datorn. Det var den han hängde sig i någon dag senare.. Kanske är det något sånt här som behövs för att folk skall vakna upp och inse vad ett skämt eller ett ord över nätet faktiskt kan betyda – även om han troligen hade kommit fram till det själv, så måste den vännen vara helt förstörd idag: • http://kwasbeb.wordpress.com/2010/10/11/att-folja-ett-sjalvmord/ […]

  7. har läst ditt inlägg och tänker inte se på bilderna.

    Jag kan på ett ljusårs avstånd sympatisera med honom, att han tog livet av sig. Det var hans val helt enkelt, han hittade inte någon annan väg.

    Vad jag inte förstår är varför han lade ut bilder, och varför inte någon i hans närhet insåg att det kanske inte var helt hundra med honom?
    Nu vet jag själv att folk kan vara väldigt duktiga på att gömma sin ohälsa. Men jag vet inte, det känns som att någon borde ha sett det..

    Jag hoppas att du själv på något sätt kan bearbeta detta och inte låter det gräva sig för djupt i dig. Jag tror personligen att om det hade varit möjligt att rädda honom så hade han blivit räddad. Och om han hade menat allvar så hade ingen räddat honom, för att han hade sett till att det inte skulle gå. Vilket nu verkade vara fallet.

    Ett mycket läsvärt blogg inlägg, tycker inte du ska ta bort det.

    MVH sockerspöket

  8. Till råga på allt var hans nicknamn på Flashback också användarnamn på Facebook. Googla på Lurifaxflux så hade man fått hans namn. birthday.se eller liknande sajt hade snabbt visat hur många Marcus Jannes det fanns. Bara han själv. Och sedan ringa 112. Hur snabbt detta hade kunnat gå för någon med tankar på något sådant kan ju vem soom helst snabbt räkna ut. Tråden startad 11.51, och visst var det 13.13 han skrev ”alright lets do it”? Farbror Blå hade kunnat vara där och stoppat honom snabbare än så…

  9. Jag läser det du skrivit och jag kan inte föreställa mig vanmakten och det brutala som sker. Jag tror nog inte att man greppar det när man sitter just där och ser det. Man greppar nog inte att det verkligen händer, just precis nu.

    Det klassiska frågan när någon tar sitt liv är varför? varför är en mycket bra fråga, men den ger inga svar. Jag har själv stått på världens rand och tagit beslutet, men ”misslyckats”. Det är jag glad över idag. Att jag misslyckades. Det man känner i det ögonblicket går inte att beskriva i ord. Känslorna som far och ångesten som finns går inte alls att få ned på ”papper”. Jag förstår varför man tar sitt liv. Jag har full förståelse. Men det gör mig så arg och frustrerad att människor inte får den hjälp som de verkligen behöver. Att samhället ser ut som det gör idag. att det fortfarande, än idag är så tabubelagt allt som handlar om den psykiska hälsan.

    Jag förstår valet, för det var hans val, ingen annan bär ansvaret för hans val. Men jag blir ledsen över att det ska behöva gå så långt.

  10. Jag har läst ditt inlägg och jag har själv en son som hängde sig den 2 januari i år. All den smärta man orsakar alla i sin omgivning då man väljer att ta sitt liv går inte att beskriva och att ge upp livet som har så mycket att ge en kanske inte just då men senare, man måste ta sig mod att be om hjälp, att prata att skrika vad som helst men aldrig GE UPP LIVET för det finns människor som vill hjälpa bara de får signalerna. jag hade velat hjälpa min son, men nu är det försent. Tänk på detta ni som går i dessa tankar, vad som ter sig svart idag kan vara vackert och ljust om bara en timma.

    • Vet exakt hur en person som mår så dåligt, är själv i den sitsen nu. Har ökat upp mina livförsäkringar till max så att min flicka får det efter mej. Jag lär inte hänga mej jag väljer att ta bilen en kväll när hon sover o sen är de bara o stå på.

    • hej syster. min son hängde sig i april i år. vi försökte få hjälp av psyk i 10 år. till slut orkade han inte mer. han blev inte 25 år. en sak är viktigt för oss. vi kunde inte förhindra det. min son försökte flera gånger och jag stoppade flera gånger. en dag lyckas dom. vi måste tro att dom fått frid idag. att dom äntligen är lyckliga och att vi alltid är deras mammor. även då vi går över. då har vi evigheten . jag är 5 månader och en vecka närmare min son nu. en dag är det dags att möta honom. och då släpper jag honom aldrig mer. så tack att han var min son. min att älska och min att åter få älska. kram jill

  11. Jag tycker det är oerhört tröttsamt med alla diskussioner i olika forum om hur fegt det är att begå självmord och att det finns så mycket att leva för. Så är det inte för alla människor och om man lider under en längre period så blir livet tillslut outhärdligt. Att avsluta sitt liv är inte själviskt, man kan inte leva för någon annans skull, för att ”det finns de som skulle bli ledsna om man inte fanns”. De som resonerar så har aldrig varit nere i det svarta hål som man är i när man tar beslutet att begå självmord, för då förstår man att det finns människor som inte orkar leva längre. Jag önskar att det vore annorlunda men såhär är det, och ja jag skriver utifrån egna erfarenheter. ”No one has the right to juge you because no one really knows what you’ve been through. They may have heard your stories but they’ve never once felt what you felt in your heart”.

  12. Som motvikt till dessa sajter finns numera en sajt som heter självmordsupplysningen och den finns till för dig som mår dåligt, eller känner någon som gör det. Där kan besökaren chatta med specialutbildade volontärer, maila in frågor och läsa mer om psykisk hälsa och självmord. Så tipsa gärna fler om http://www.sjalvmordsupplysningen.se

  13. Jag kände honom inte men jag känner mig själv och vem han nu var så hoppas jag att han lyckades rädda sin själ.

  14. RIP.
    Jag har förståelse för honom att han ville begå självmord. Jag har själv försökt flera gånger. Men det jag inte förstår är att han skriver om det och lägger upp bilder/film av det. Det viktigaste för mig är att skada andra människor så lite som möjligt med självmord, och så skadar han ju många människor? Förstår inte hur han tänkte där… Och den personen som föreslog nätverkskabeln kommer ju ha det jättesvårt, han kunde ju ha tagit något annat eller aldrig ens chattat om vad han ska använda… Jag skulle liksom aldrig komma på tanken att fråga andra om sånt eller berätta när jag ska göra det eller t.o.m. visa det!… Men alla har ju andra sätt att vara. Han hade väl sina egna anledningar till varför han gjorde så.
    Det är sorgligt att människor dör av självmord, men ibland vet man ingen annan utväg.Det är liksom att ”det har ju inte blivit bättre på så lång tid nu, så varför skulle det bli bättre om ytterligare några år?” Man tror inte att det blir bättre och att livet har något bra att erbjuda. Det blir bara värre. Så jag förstår honom, men det är väldigt synd att det gick så långt att han begick sjävmord. Alla borde få leva ett liv de trivs med… Varför är världen så orättvis?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *