Kategori: #Blogg100

I en dansk fisketidning hittade Thomas @genusfotografen Gunnarson nyligen en serie bisarra mjukporrbilder där kvinnor gosade med fiskar. I ett brusande blogginlägg gjorde han sedan upp med idiotin bakom bilderna, med ett tonfall vars stegrande ilska endast matchades av bildernas mer och mer absurda motiv. Blogginlägget blev viralt, nådde utomlands, och det oundvikliga inträffade: danskarna svarade. Detta i form av ett debattinlägg av författaren Mikael Jalving.

Jalvings motargument är ganska enkelt: har du inget viktigare att bry dig om, Thomas lille? Sakfrågan lämnar han bekvämt nog oberörd, likaså källhänvisningarna bakom påståenden som att ”kvinnor faktiskt också föredrar att titta på kvinnokroppar framför manliga kroppar” och att ingen längre skrattar i Sverige. Nej, det som Jalving verkar ha lagt ner mest energi på i sin besynnerliga text är att klämma in ordet ”genustaliban” så många gånger som möjligt.

Genustaliban. Jag undrar om Jalving inser vad det är han säger. Han jämför en person som kritiserar bilder, som diskuterar belysta och oupptäckta mönster och arbetar för en större medvetenhet om hur dessa återkommer i daglig dags, med en systematisk förtryckarkultur. Nej, förlåt, han jämför dem inte – han jämställer dem. Jag undrar om han inser vad han säger.

Talibaner mördar, lemlästar och stenar kvinnor. Talibaner dödar oskyldiga, förblindade av ideologi. Talibaner raserar hus och liv i samma veva, sätter dem i brinnande ruiner och sveper nöjda av sig sina händer mot byxorna när de går därifrån. Talibaner förbjuder musik och utbildning. Talibaner belönar oliktänkande med död.

När Mikael Jalving har mage att på ett så hysteriskt sätt demonisera en debattör som mig veterligen aldrig någonsin rört sig utanför lagrummets gränser, än mindre stenat någon, gör han sig inte bara skyldig till monstruös idioti och gränslös smaklöshet. Han sällar sig också till den vrålande skara skrivbordsryttare som med ord som ”PK-censur”,”propagandister” och ”demokratur” utmålar Sverige som ett land där talibanstyre råder. Där motstånd möts av nackskott och tidningsredaktioner stängs ner.

Någon sorts peak av denna förvirrade världsuppfattning nåddes när Jimmie Åkesson i sitt jultal i SVT2 satt, så omgiven av prunkande julpynt och glänsande paket att hans själva kroppställning verkade tryckas ihop av dess prakt, och sade att julen i Sverige var hotad. I den miljön, på bästa sändningstid, i en av Sveriges absolut största tevekanaler. Inbjuden och okontrollerad, fri att säga vad han ville.

Mikael Jalving och den hatiska rörelse hans retorik påminner om är alla sina egna små Jimmie Åkessons, som flytande i ett härligt varmt badkar fyllt av yttrande-, tanke-, och idiotfrihet ilsket stirrar på den droppande kran av kritik som vägrar tillslutas helst. Och visst, kanske har de rätt i det. För om denna kritik stör så mycket i en värld av manlig frihet att göra vad fan man vill, så vänta bara – det har bara börjat.

I morse läste jag ut Hannes Råstams magnum opus Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare. Det är, som GW* säger i sitt förord hemsk, gripande och framför allt sann läsning som häller bensin över Sture Bergwalls glödande mytbild minst lika mycket som över Råstams egen (särskilt som den senare hade rock’n’roll-vett nog att gå och dö nästan precis samtidigt som publiceringen av boken). Rekommenderas för alla som föredrar den hukande bleka grävarthrillern framför explosiv jaktaction.

Det slog mig i slutändan av boken, som i mångt och mycket är uppbyggd av olika konfrontationsintervjuer med skandalens drivande karaktärer, van der Kwast, Borgström  med flera, att den bär på likheter med något så otippat som Milleniumtrilogin. Om du precis vaknat upp ur en sexårskoma** och därmed inte läst den varnas härmed för spoilers fram till slutet av detta stycke. I slutet av dess tredje och sista del infaller nämligen en rättegångsscen som jag minns som närmast pornografiskt tillfredsställande. Stieg Larsson lyckas klämma till precis alla ondingar, och som läsare överträffas bara hastigheten med vilken man bläddrar med handsvetten som sidorna dryper av. Och känslan därifrån återkom i slutändan av Fallet Quick. Just denna enorma lust att få känna hettan i deras rodnad, se någon avgå.

Nu avgick ju ingen till följd av Quick-skandalen, men Råstam lyckas ändå bra att stilla ens skadeglada lustar. Detta kan i sin tur kopplas till ytterligare en kulturupplevelse jag haft i dag – nämligen Filmstaden Söders utmärkta presentation av Django Unchained. Naturligtvis en alldeles enastående rulle, med allt av klippning, dialog och B-filmssplatter man kan önska av Tarantino, men – och nu är det major spoilervarning som gäller – slutscenen med exploderande villor och sönderskjutna skurkar är i det närmaste en perfekt uppföljning av den hämndsromantiska våldsorgien i Inglorious Basterds. Bådadera motsvarar en spa-weekend för den IN YOUR FACE-sugne.

Detta moment, som säkert gömmer sig under en term någon filmkunnig gärna får upplysa mig om i kommentarsfältet, är såväl uråldrigt och enkelt. Men ack så tillfredsställande. Jag hoppas jag bereds tillfälle att någon gång i mitt liv uppleva det själv.

*=Har ni tänkt på att Leif GW Persson är en av de få svenska kändisar som enbart med hjälp av två bokstäver låter sig identifieras på löpsedlar? Vilka fler finns det ens? (HKM, slyngel, grymtar min inre gubbrojalist.)
**=Välkommen ut igen, och grattis till det utmärkta beslutet att tillbringa dina första sekunder i medvetenheten på Kwasbeb.se

Åh, och PS. Det här är det första blogginlägget under #Blogg100-flagg, Fredrik @bisonblogg Wass bloggutmaning om att skriva hundra blogginlägg på hundra dagar. Jag har slumpmässigt nog just i dessa dagar noterat att skriver jag inte varje dag så riskerar jag “tappa det”, och det vill jag inte. Därför kommer det hända mycket mer saker här på bloggen än förr. Väl bekomme.