Boken om nätets spökhistorier och varför jag skriver den

make-creepy-slender-man-costume-for-halloween.w654Ett foto i svartvitt på en lekplats. Barn som leker i gråskala. Ett ögonblick som tycks harmlöst men som gömmer alla helvetets okända kval. För bakom barnen, under ett hängande träd i lekplatsens periferi, stod han. En lång svartklädd man vars ansikte var en vit fläck. En varelse vars rörelsemönster och fysiska uppenbarelse inte verkade styras av de naturlagar som begränsar oss. En kortfattad tillhörande text om att barnen på bilden samt fotografen kort därefter försvann. Kvar fanns bara den nya hemsökelsen – monstret som gavs namnet Slender man.

Slender man är i centrum för en mytologi som i sin tur ingår i vad jag vill kalla 2000-talets folklore. Berättelsen om honom utgör också det första kapitlet i den bok om nätlegender och spökhistorier som jag sedan i våras arbetat på, som jag i dag i Studio Ett fick prata lite om, och som i höst nästa år ska ges ut av förlaget Galago. Skälet till att han tillägnas ett helt kapitel medan fenomen som spökhistorier med bas i dator- och tevespel och legender som fötts ur filmer och teveserier får nöja sig med att dela på sammanfattande kapitel är att han symboliserar så mycket. Rent konkret är han resultatet av att tusentals människor en dag i februari 2009 satte sig och brainstormade, med målet att tillsammans utforma den ultimata skräckgestalten. I en diskussionstråd på forumet Something Awful ombades användarna att klippa och klistra ihop fotografier föreställande den läskigaste karaktären de kunde tänka sig. Bilder på olika sorters vålnader och monster dök upp, men de hamnade snart i skuggan av Slender man. Användaren Victor Surge lade upp sina bilder och skrev, frånsett det att barnen och fotografen försvunnit, att orginalbilden sedan dess var beslagtagen av polis.

Slender man har sedan sin födsel utvecklats till spel, Youtube-serier, noveller och kanske framöver en film. Han är en konstruerad mardröm – skapad av en, men utvecklad av alla. På så sätt lyckas han representera den inneboende skräcken i såväl den lömska anonymiteten som präglar nätsamvaron, oberäkneligheten i dagens politiska klimat där regeringen ena dagen väcker ens hopp och andra dagen visar sig vara en övervakningsmaskin och känslan av att färdas i ett sjunkande, klimatmässigt kollapsande skepp i moralisk upplösning. Skulle andra rädslor dyka upp framöver är de ytterst lätta för en aspirerande författare eller filmkameraförsedd Youtube-användare att kanalisera. Allt går att stoppa in i den mörka Stålman-antites som är Slender man. Hans uppkomst är mördande logisk. Och dessutom går han hand i hand med en mycket gammal berättartradition.

Låt oss exempelvis titta på skogar. Om de till största delen består av träd har dess viktigaste beståndsdel nummer två alltid varit vandringssägner och spökhistorier. I en äldre tid var man akut beroende av dess funktioner som virke för eld och boning, plats för jakt och betesmark för djur. Men trots vikten av att leva i samröre med skogen framstod den alltid som sluten, tyst och hemlighetsfull, ruvande på oförståeliga . Det är på sätt och vis omöjligt att utesluta att något övernaturligt okänt huserar där, särskilt i en tid som saknar möjligheten till övervakning på platser man själv inte fysiskt befinner sig på. En tomhet uppstår mitt i den generella bilden av skogen som sådan, och tomheter är den mänskliga hjärnan alltid snabb att fylla upp med egensnidade kreationer. Entré skogsrån, Näcken, vättar och troll.

Hundratals år senare lever lejonparten av svenska folket större delen av sina liv i en miljö helt frikopplad från skogar och vildmark. Naturen kan tyckas reducerats ner till en trivsam exteriör mellan kontoret och soffan, en mysig påminnelse om ett ursprung som tack vare tekniska och sociala framsteg allt mer framstår som irrelevant. Djur med instinkter och drifter, jag? Knappast. Låt mig öppna min MacBook så ska jag skriva ett blogginlägg om varför det är lögn.

Men vad innebär egentligen hemteknik och Internet för den stora massan, de som traditionellt alltid legat bakom vandringssägners födsel och tillväxt? En stor, oöverskådlig plats med oändliga vita fläckar, en atlant av innehåll som omger den insjö en vanlig surfare håller sig till. Samtidigt det mest essentiella verktyget för mångas jobb och vardag, och en plats som majoriteten av det svenska folket är fullständigt beroende av. Förra gången denna relation fanns mellan människan och hennes miljö uppstod ovan nämnda sagodjur. Enligt en självklar logik har vi under de senaste tio åren kunnat säga hej och välkomna till en rad nya – entré Slender man, spöken, Minecraft-vålnaden Herobrine och, tja, troll.

För, som jag kommer visa, den där oron som äldre skoldebattörer brukar skylta med över att dagens ungdom varken läser eller skriver på någon vidare nivå, den har helt uppenbart inte hört talas om creepypasta. Ordet betyder läskig historia som sprids via copy-paste eller skärmdumpar, och springer ur det mer neutrala copypasta. Som creepypasta sprids historier om allt från förhäxade spel och fruktansvärda teveserieavsnitt som stoppats och gömts till mystiska hemsidor och spöken och monster ute i verkligheten. De skrivs av tusentals människor som inte känner varandra men som samexisterar på forum och mötesplatser och delas vidare ibland långt utanför den egna gruppen. De inspireras av verkligheten, startar trender och utformar arketyper som i sin tur andra skribenter vidareutvecklar och experimenterar med – allt under den tysta överenskommelsen att det ska bli så läskigt som möjligt. De omsätts i podcasts, filmprojekt, konst och litteratur – en internationell och multimedial berättartradition som rör sig i gränslandet mellan sanning och fiktion, och lever på läsarens vilja att tro.

Detta kommer min bok handla om. Jag ska gå igenom hur och var dessa historier kommer ifrån, var de föds och hur de sprids. Vi följer den amorfa Slender man, den under hösten 2012 plötsligt exploderande trenden att berätta om sina möten med smygande shapeshifters i skogen, den hemlighetsfulla vålnaden Herobrine som hemsöker succéspelet Minecraft och många fler. Vi berättar många, säkert ett hundratal spökhistorier direkt från anonyma forum och mörktonade hemsidor och ser hur de speglar vår värld och samtid. Vi blickar tillbaka en aning, försöker hitta jämförelsepunkter i klintbergare och vandringssägner och ser hur områden som spel, teve, internet, historia och natur alla drabbats av varsin sorts spöken.

On a personal note: FATTAR NI DETTA FÖRSTÅR NI JAG SKRIVER EN JÄVLA BOK OM CREEPYPASTA SOM KOMMER GES UT AV ETT RIKTIGT BOKFÖRLAG OCH SEN KOMMER FOLK LIGGA OCH VARA RÄDDA I SINA SÄNGAR NÄR DE LÄSER OCH JAG SKA SKRIVA EN RIKTIG JÄVLA BOK OCH OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG

Uppdatering, 31/5-14:

Nu jävlar finns den uppe på Adlibris. Knäppt.

Och så här kommer den se ut:

creefinalweb

3 reaktioner på ”Boken om nätets spökhistorier och varför jag skriver den

  1. […] Först funderade vi en del omkring hur bristen på källkritik påverkar oss alla. Nätet innebär att svagheter på det här området blir synliga på ett helt annat sätt än tidigare. Någon som skriver en hel del om vårt förhållningssätt till Internet och problemen omkring källkritik är journalisten Jack Werner. Det kan t ex handla om Heartbleed, vilket man kunde läsa om i ett inlägg på Skolspanarna förra veckan. Man kan följa Jack Werner på Twitter @kwasbeb, läsa honom i diverse nättidsskrifter eller nöja sig med att invänta hans bok om nätets spöhistorier. […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *