Kategori: “Nyheter”

Det är måttliga 22 grader varmt, och sommarledigheten visar upp sig på Malmös gator. Kortbyxor, barnvagnar, maklig gångtakt. Någonstans på en innergård, nedanför den öppna balkongdörren på våning tre, leker några barn. Deras skratt blandas med eftermiddagens solstrålar som letar sig in genom de nerdragna persiennerna.

Framåtlutad i sin breda skinnfåtölj sitter 89-årige Nikolaus Grüner.

”Avföringen och pisset rann ner från de övre britsarna, och till slut började mina kläder lösas upp. Sedan kom klådan, och jag blev sjuk. Jag vägde bara 25 kilo när vi befriades.”

Hans gråa hår är bakåtkammat och hans mörkbruna ögon väjer bara när han söker i minnet efter detaljer eller i vokabulären efter ord. Hans gester är breda men precisa. Han kommer ihåg varenda dag i Tysklands koncentrationsläger, säger han. De går inte att glömma.

När amerikanska soldater klev in det av nazisterna nyss övergivna Buchenwald var misären obegriplig. De hade levt i kärnan av andra världskrigets våld i flera år, men var ändå inte förberedda på vad de skulle komma att möta där. 21 000 människor, dubbelt så många som lägret byggts för. De hade en enda latrin att dela på. Döda låg på marken där de fallit ihop. Inget vatten, ingen värme, baracker byggda för några dussin hästar som nu rymde tusentals utmärglade människor. En av dem var Nikolaus, som led svårt av tuberkulos.

Du vet faktiskt redan hur illa däran han var. Du har nämligen sett honom på bild.

Pojken längst nere till vänster med den vakna, rädda blicken och med revbenen synliga, nyss fyllda 16. Det är han.

Det var menige Harry Miller i amerikanska arméns signalkår som tog bilden, den 16 april 1945, fem dagar efter att lägret befriats. De tillbakapressade nazisterna hade börjat evakuera sina läger i Polen i januari samma år, och drivit sina fångar på mördarmarscher till läger i Tyskland. Buchenwald blev tillfälligt störst av alla koncentrationsläger, med över 110 000 fångar. När SS flydde den 11 april hade de dessförinnan, på bara några dagar, hunnit driva iväg 28 000 utmärglade människor på ytterligare dödsvandringar till Dachau och Flossenbürg, samt till ghettot Terezín. Kvar i Buchenwald fanns de man inte hann med.

När amerikanerna kom delade de till att börja med ut sina egna matrationer, men fångarnas matsmältningssystem klarade inte av dem. De utsvultna människorna åt av maten, och sedan dog de. “Jag hade svårt att tro mina ögon när jag såg de som överlevt – deras lår var stora som mina armar, de hade inga skinkor längre, bäckenben som syntes ur alla vinklar”, skrev en soldat hem till sin fru.

Hemma i den ungerska staden Nyíregyháza hade Nikolaus mamma haft en matbutik. I april 1944 deporterades hela hans familj till Auschwitz-Birkenau.

”De packade in oss i tågvagnar utan fönster och låste utifrån. Resan tog fyra dagar och fem nätter. Allt vi hade var två tomma hinkar”, säger han.

När de kom fram togs hans mamma och lillebror åt sidan i den första selektionen de genomgick. Nikolaus, hans far och storebror bedömdes däremot vara arbetsdugliga. Han öppnar skjortärmen, kavlar upp den vita tröjan och visar tatueringen han fick den dagen – A11 104 – och säger att hans far och bror fick numren innan hans, i stigande skala.

Tillsammans med hundratals andra män samlades de i en stor hall, där en officer dök upp. ”Arbetar ni kommer ni klara er”, sade han, och så pekade han ut genom ett fönster på ett stort bål. Där brann alla tillhörigheter de tagit med sig på, och allt annat som funnits i vagnarna. Inklusive spädbarnen, som tagits från kvinnornas armar. Dagen efter fick de veta att hans mamma och lillebror hamnat i gaskammaren. Nikolaus hade precis fyllt 15.

Han frågar om jag vill ha en kopp kaffe, och blir besviken när jag tackar nej till en croissant. Jag tar fram min laptop och öppnar webbläsaren, och säger att jag vill prata om bilden. Första gången Nikolaus själv såg den var på Krigsmuseet i Köpenhamn, någon gång på 50-talet. Han kände igen sig själv omedelbart.

”Jag gick till de i kassan och sade att jag var med på bilden. De tittade på mig och sade ’du?’. De trodde väl jag var galen. Men så visade jag min tatuering, och då blev de helt till sig”, säger han.

Det är i januari 2013 som röster på internet börjar höjas om att fotografiet av Nikolaus och de andra halvdöda offren för Buchenwald är fejkat. Bevisföringen är – som vanligt när det gäller förintelseförnekare – så simpel att alla kan förstå den. I en så gigantisk historia som andra världskriget och förintelsen, där så många miljoner människor med olika motiv, världsbilder och viljor deltog, så många händelser staplats på varandra, anses det vara ett avslöjande att hitta en motsägelsefull detalj.

En blogg vars namn anspelar på Winston Smith, huvudkaraktären i George Orwells 1984, skriver att ”The Most Famous Holocaust Photo a Fraud”. Bloggaren har hittat ett nummer av New York Times Magazine från i maj 1945 där fotografiet publiceras, och konstaterat att mannen som står upp vid pålen till höger inte finns med där. Att det var New York Times Magazine som redigerade den tycks inte falla någon in. Detta räcker för att bloggaren ska kunna övertyga sina läsare.

I kommentarsfältet är de lyriska. ”Thank you very much for the time and money you invest to debunk the holo-forgeries. Great job”, skriver en. Avslöjandet får stor spridning, bland annat på de svenska nazistsajterna Nordfront och Nationell.nu. Den kontroversiella gatukonstnären (eller högerextrema aktivisten, beroende på vem du frågar) Dan Park anspelade på det i en affisch. Den som googlar på ”Buchenwald photo” möter än idag inlägg från människor som tror bilden där Nikolaus Grüner med insjunkna kinder tittar upp på fotografen är fejk. Överallt hänvisar man till bloggaren som någon som gjort ett viktigt avslöjande, som en expert.

Det är han inte. Allt han har gjort är att tolka den redigerade versionen som originalet. Varför New York Times Magazine manipulerade bilden av männen i baracken vet vi inte, men på 40-talet var det inte helt ovanligt att redigera bort anstötliga saker såsom nakenhet ur foton i tidningen. Men amerikanska National Archive har kvar negativet, och skickar det till mig. Där syns sanningen om bilden, så svart och vit som den kan bli.

I Malmö, i hans trerummare med fulla bokhyllor och en öppen balkongdörr ut till solen, sitter Nikolaus drygt 70 år efter att fotografiet togs. När han befriades bars han iväg på bår, och skickades till ett sanatorium i Schweiz. Hans lungor var helt förstörda av kolet han andats in när han tvångsarbetade, men mentalt var han ännu i sämre skick. Det tog tre år för honom att förstå att han inte längre löpte risk att sorteras bort i en selektion, och hamna i gaskammaren.

När han och hans familj samlades ihop av nazisterna i Nyíregyháza sade hans far att de skulle återsamlas där efter kriget. När han väl kunde stå på benen igen var de flesta familjemedlemmarna borta. Han fick åka hem igen ensam.

”Jag knackade på där vi hade bott. En kvinna öppnade och frågade vad jag ville. Jag sade att jag hade bott där. Då sade hon ’Så vad gör du här? Vi skickade ju er för att brinna’, och slängde igen dörren i mitt ansikte”, säger han.

I Sverige har han bott sedan 60-talet, och han är passionerat fokuserad på att hålla sanningen om vad som hände under förintelsen vid liv. När vi pratar om förnekarna som påstår att bilden av honom är förfalskad slår han ut med händerna och höjer rösten. De är ute efter berömmelse, byggt på sitt hat mot judar, säger han. Hans blick, som är så vaken och granskande, mörknar och för ett ögonblick finns ingenting kvar av det varma leendet som mötte mig i hallen.

”Jag tycker synd om dem.”

LÄS OCKSÅ: Hur man kan – och bör – faktagranska förintelseförnekare

“Det är helt enkelt fakta.”

Med de orden blev det för första gången ett juridiskt ovedersägligt faktum i USA att judar gasades ihjäl i Auschwitz sommaren 1944. Det blev, genom en dom som föll i Kalifornien 1981, ett så kallat judicial notice, ett fakta som på svenska kallas notoriskt. Det är “ett faktum som inte skäligen kan bestridas därför att det antingen är allmänt känt inom domstolens territoriella jurisdiktion eller för att det snabbt och exakt kan fastställas genom att konsultera en källa vars tillförlitlighet inte går att ifrågasätta”, enligt en av få svenska mer insatta arbeten som skrivits på området.

Det betraktas, med andra ord, som en självklarhet.

Fallet började 1979, när den då nystartade amerikanska organisationen Institute for Historical Review (IHR) utlyste en belöning på 50 000 dollar för den som kunde bevisa att gaskamrar användes för att mörda människor i Auschwitz under förintelsen. IHR har sedan dess ganska konsekvent arbetat för att främja förintelseförnekandet i USA och världen, men detta var deras jungfruresa. Förintelseöverlevaren Mel Mermelstein, som hade tagit sig igenom både Auschwitz-Birkenau och Buchenwald, skrev en insändare till ett par tidningar där han med hänvisning till sin självbiografi By Bread Alone – som inte bara innehöll hans egen historia utan också bilder, artiklar och dokumentation som i övrigt stödde historieskrivningen om förintelsen – gjorde anspråk på belöningen. IHR vägrade betala ut pengarna, varpå Mermelstein stämde organisationen. 1981 vann han fallet, och IHR dömdes att betala honom 90 000 dollar.

I domen kan man läsa att domstolen betraktade det som ett faktum att förintelsen inträffade. “It is not reasonably subject to dispute. And it is capable of immediate and accurate determination by resort to sources of reasonably indisputable accuracy”, skrev domstolen och avslutade: “It is simply a fact.”

I vår tid är det emellertid inte alltid så enkelt.

Internet har alltid, sedan dess stapplande första steg, erbjudit utrymme till de som velat förneka den moderna historiens största folkmord. I min bok skriver jag om nazisten George Dietz, som i början av 80-talet var en av de första att få syn på denna potential:

Han såg de framväxande nyhetsgrupperna som ett sätt att kringgå de journalistiska medierna, som han ansåg styrdes av judar, och han insåg att han var före dem på bollen. Det nynazistiska nyhetsbrevet National Socialist Vanguard Report beskrev i sitt fjärde nummer 1992 hur han entusiastiskt hade ropat »Boy, are the Yids going to scream when they learn about this!« där »Yids« är ett antisemitiskt glåpord.

Även i Sverige, på sajter som Nordfront och Flashback, lever och frodas revisionismen. Och den söker någon att rösta på i dessa frågor har i år faktiskt också ett alternativ, i och med att nazistiska och förintelseförnekande Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) kandiderar till riksdagen.

Detta har av allt att döma SVT bedömt som en tillräckligt akut omständighet för att i två artiklar faktagranska deras världsbild, inom ramarna för samarbetet Faktiskt.se. Om något ska bli ett föremål för Faktiskt måste det, enligt samarbetets riktlinjer, bland annat uppnå “en viss spridning och tas upp i samhällsdebatten” och “ha betydelse eller vara intressant för många”. I sina båda artiklar kvalificerar SVT förintelseförnekandet enligt dessa riktlinjer genom att peka på att NMR är generellt uppmärksammade, att de kandiderar till riksdag, kommun och landsting i valet, att en moderat och sedermera avgången politiker köpt material från deras sajt och att deras världsbild beskrivs i en norsk dokumentär som fått över en miljon visningar. Det SVT faktagranskat, mer specifikt, är om judar gasades ihjäl med Zyklon-B i Auschwitz samt om någon förintelse i en egentlig mening alls ägt rum. Detta urval tycks bygga på att man helt enkelt ringt två framträdande nazister inom NMR och frågat dem vad de tror är sant.

För detta har Faktiskt och SVT fått ganska hård kritik, från både höger och vänster. Kristina Lindquist i DN skriver att “SVT låter nazister sätta dagordningen”, och faktagranskningen kallas “horribel” av Marcus Bohlin i NA och ett “dunderhaveri” av Malin Krutmeijer i Sydsvenskan.

Det är inte första gången Faktiskt kritiseras. Redan innan lanseringen var flera debattörer skeptiska, och dagen efter den kom igång var kritikerkören rätt unison. Satsningen har sedan dess publicerat ett 60-tal granskningar, och många har kritiserats från både höger och vänster.

Att faktagranskande journalistik kritiseras generellt är inte konstigt: formatet har generellt stött på misstänksamhet när det har introducerats. Frågan “ska journalister avgöra vad som är sant och falskt?” ställdes även när vi lanserade Viralgranskaren och när man i Norge lanserade Faktisk.no.

Jag har själv varit avvaktande gentemot Faktiskt.se, eftersom jag har velat att satsningen ska tillåtas komma igång och hitta formerna innan man sågar det. De publiceringar som hittills har kritiserats har jag inte heller själv sett så stora problem med, annat än att rubrikerna och klassificeringsstämplarna – som går från “faktiskt helt fel” till “faktiskt helt sant” – ibland kokat ner nyanserade och välresearchade texter till hårddragna rubriker och att de ibland tvingats gå lite väl djupt i ett påstående för att hitta något att stämpla, som till exempel när DN stämplade det som “faktiskt helt fel att Ulf Kristersson (M) aldrig haft ett jobb utanför politiken” för att han mellan år 2000 och 2003 var kommunikationsdirektör och -konsult.

Jag har också från början tyckt att det varit synd att Faktiskt inte följde den norska modellen, och skapade en gemensam och självständig redaktion istället för att sprida ut faktagranskarna på samtliga samarbetande redaktioner. Men lika hårt som andra debattörer har jag inte velat döma dem.

Den här gången får jag emellertid också sälla mig till kritikerna.

Att ringa en nazist och be den prata lite är inte ett bra sätt att inleda en faktagranskning. Nazister tror på nazism, vilket torde vara allom bekant, och det är enligt alla sätt att mäta det på en djupt världsfrånvänd ideologi. Där finns en outtömlig källa att hälla ur, utan att det egentligen finns några skäl. Att ställa en nazists fabulerande mot Nationalencyklopedin, som man gör i den ena SVT-artikeln, faller på sin egen orimlighet. “Man argumenterar inte med människor som hävdar att månen är gjord av vit ost”, som professor Yehuda Bauer, vid International Holocaust Remembrance Alliance och Yad Vashem säger till SVT.

Men det största kardinalfelet i publiceringen är ändå att man i den ena artikeln lyfter upp myten i rubriken: “NMR har helt fel om Zyklon B – användes visst för att massmörda människor”. Risken när man formulerar sig så är att man för de som tidigare inte kände till myten föreslagit den som en möjlighet, och för de som redan var övertygade om den bara befäst den. Denna fallucka är mycket välkänd inom den faktagranskande journalistiken.

Jag menar dock inte att en faktagranskning av en antisemitisk världsbild är fel. Tvärtom. Anledningen att George Dietz hojtade så glatt när han upptäckte internet var för att han såg möjligheten att förbigå granskande ögon och propagera direkt för publiken. Nazister har, som sagt, utnyttjat den möjligheten från första början. Ett annat case jag tar upp i min bok är sajten martinlutherking.org, upprättad av före detta Ku Klux Klan-medlemmar men utformad som en neutral kunskapsbank om Martin Luther King. Länge låg den sajten långt upp bland Googleresultaten på en sökning om King, vilket var avsikten: man ville snärja sig in bland intet ont anande elever som researchade på nätet. (Jag har själv gått i en sådan fälla. När jag i mellanstadiet gjorde ett arbete om Estonia var en konspirationssajt bland det första jag hittade i researchen på nätet, och jag minns känslan av att ha upptäckt något inte ens mina lärare kände till. Resultatet är en livsfarlig kombination av att vara stolt och lurad.)

För den som ställs inför revisionismen på nätet är det inte alltid helt lätt att hitta seriösa motbilder. Tidigare nämnda Mel Mermelsteins bok, By Bread Alone, har på omslaget en känd bild på överlevande judar i Buchenwald. Du har säkert sett den – men i en annan version:

Den stående mannen till höger finns alltså inte med på Mermelsteins omslag, något som förintelseförnekare på nätet tagit fasta på som bevis för att bilden i sin helhet är fejkad. Jag själv tror det finns en annan logisk förklaring, och har skickat ut lite trådar på temat och hoppas kunna reda ut frågan senare. Poängen just nu är att peka på den här diskrepansen, och notera att det inte verkar finnas någon lättillgänglig – ja, inte ens tillgänglig – kunskap om den här bildens historia på nätet. (Uppdatering: Nu gör det det, och den omsätter den här bloggpostens tankar om tillbakavisande av förintelseförnekare i konkret handling.)

Förintelsen är en obegripligt omfattande berättelse. Det finns miljontals händelser, bilder, vittnesmål, artefakter, kvarlevor och dokument. Några kommer säga emot andra, utan att det utmanar hela bilden, men det är det som går att utnyttja. Det går snabbare för nazisterna, här såväl som i fallet martinlutherking.org, att uppfinna och tillgängliggöra sina förklaringar än det går för journalisterna att researcha fram dem och presentera dem.

Med justerad vinkel, presentation och rubrik hade SVT:s granskning av nazisternas lögner kunnat vara sådan här tillgängliggjord kunskap. Ledtrådar till hur det kunnat se ut då finner vi i Denialism: what is it and how should scientists respond?, en artikel av Pascal Diethelm och Martin McKee i European Journal of Public Health från januari 2009. Diethelm och McKee skriver att förnekare – oavsett om de drivs av ekonomiska eller ideologiska motiv – generellt inte spelar enligt samma regler som vetenskapen (eller journalistiken). De är ovilliga att acceptera vissa bevis, de använder avvägda och medvetna förvrängningar och de blundar för logik när det passar dem. I en kamp mot lögnare är sanningssägaren alltid handikappad. Alltså menar Diethelm och McKee att det viktiga är att byta fokus från dem till publiken, och istället för att argumentera mot dem visa och lära ut vilka taktiker de använder. Bara så är vi redo inför den propaganda de ännu inte hittat på.

Diethelm och McKee pekar ut fem varningsflaggor vi måste lära känna i propagandan:

1. Konspirationsformandet. Det faktum att det finns en vetenskaplig konsensus pekas i sig ut som ett tecken på att en konspiration existerar. Alla som säger emot propagandan pekas automatiskt ut som en del av denna konspiration.
2. Falska experter. Man hänvisar ofta och mycket till enskilda, upphöjda experter vars beskrivningar går stick i stäv med vetenskapligt konsensus. Man misstänkliggör experter som säger emot dessa.
3. Selektivt urval. Man hänvisar ofta och mycket till ett fåtal enskilda forskningarbeten, rapporter, uttalanden, skildringar eller vittnesmål som går emot vetenskapligt konsensus, och framhäver de svagaste styckena i de svagaste forskningsarbetena som går i linje med vetenskapligt konsensus.
4. Orealistiska förväntningar på forskning. Man använder det faktum att forskning inte kan bevisa allt exakt som belägg för ens egen världsbild. Diethelm och McKee använder som exempel klimatförnekares poäng att det inte finns exakta belägg för hur världstemperaturen sett ut – från den tid då termometern ännu inte var uppfunnen.
5. Dålig argumentation. Man byter ämne när ens poäng utmanas, besvarar andra argument än de som framställts och använder falska motsättningar.

Diethelm och McKee fokuserar i sin artikel på förnekare inom tobaksindustrin, men deras fem varningsflaggor är fullt användbara även på förintelseförnekare. Alla som någon gång klivit in i ett revisionistforum på nätet känner igen dem. Man kan till och med peka ut några av dem i nazisternas citat i SVT:s artiklar.

Att snubbla över förintelseförnekande på nätet är verklighet för förfärligt många. Det måste vara lättare för den som söker en motbild inför propagandan att hitta kunskap och svar. En publicering där man, utan att framhäva den felaktiga myten, visar hur den revisionistiska propagandan fungerar, och tillbakavisar förekommande argument, vore inte bara bra – den vore att börja ta igen ett försprång som antisemitismen tillåtits allt för länge. SVT:s publiceringar idag hade kunnat vara sådana. I framtiden hoppas jag de är det.

En som heter Jon Andersson var hygglig och hjälpte mig få fram en arkiverad databas som innehöll alla 39 000 kommentarer på fotbollsspelaren Jimmy Durmaz senaste Instagraminlägg. Han beskriver det som att han “hämtade ner dem genom anropa endpointen som laddar in mer kommentarer på instagram-siten, (och) efter några rate-limits så sparade jag ner resultatet”.

Med hjälp av detta dokument har jag kunnat gå igenom de 3 000 första kommentarerna på Durmaz Instagrambild. Databasen skapades emellertid vid lunchtid i dag måndag, varför kommentarer som tagits bort dessförinnan inte finns med. Eftersom det är ett helt dygn efter att Svenska fotbollförbundet gått ut med att de ska polisanmäla hoten kan de kommentarer vars innehåll varit värst rimligen alltså tänkas ha raderats innan de fastnade i min databas. Dessa kan uppskattas till mellan 500 och 1000 kommentarer. Polisen säger i dag i Aftonbladet att 2 000–3 000 kommentarer på Instagram räknas som kränkande, och de har inlett en förundersökning. Bilden ni får i denna genomgång ska alltså inte betraktas som ett facit, och kompletteras med andra skärmdumpssamlingar och vittnesmål om hat och hot. Mer om det nedan.

Hur som helst, Durmaz publicerar sitt inlägg på Instagram på eftermiddagen den 23 juni, och får den första kommentaren klockan 16:41:57. Den lyder “Stort Lycka till brorsan”. 60 sådana här kommentarer följer: vänskapliga, peppande, glada. Runt klockan 21.52 gör Durmaz sin olycksaliga tackling, vilket följs av den första upprörda kommentaren i hans kommentarsfält: “Idiot!!!”, skrivet klockan 21.53.16 av en användare med svenskt användarnamn som följer 503 personer och som har 955 följare.

Så här ser kommentarerna som följer ut, och då är det bara de som hunnit skrivas fram till 21.54.39. Det är bara för att ge er en känsla av hur det ser ut i kommentarfältet de allra första minuterna.

Samtliga dessa kommentarer är skrivna av konton som vid en snabb anblick förefaller autentiska, och som tillhör unga svenska män och pojkar. En och annan utländsk användare förekommer, men även de verkar autentiska. Ett par tre konton har skrivit fler kommentarer än en, men inte mer än tre.

I samma sekund som händelseförloppet utspelar sig på teve kommer alltså de första kommentarerna in på Durmaz Instagramkonto, och de kommer från till synes autentiska konton. Vreden verkar vara organisk: svensk på riktigt, i brist på bättre ord.

Sedan, i mitt urval, kommer följande kommentarer som man kan klassificera som rasistiska, och som skrivits av människor som verkar autentiska, in. Samtliga har det gemensamt att de återigen skrivits av unga män och pojkar.

De lyder enligt följande:

21.54.47: LANDSFÖRRÄDARE
21.55.00: Är du ens svensk
21.56.31: Åk hem din jävla sopa
21.58.40: Dra hem!
21.58.54: Jävla sopa är du, bergsturk
21.59.27: Tack för inget din inkvoterade jävla skäggiga sopa! Dra åt helvete!!!
22.00.26: O du är fan inte Sverige
22.00.28: Så jävla värdelös klarar inte av närkamper för fem öre skicka hem dig själv för Sveriges skull
22.00.29: Åk hem
22.01.00: Äru svensk eller???
22.01.40: Du är så jävla kass din fitta!!! Raka av det där jävla äckliga IS-skägget!!!!!!!!
22.01.50: Landsförrädare
22.02.16: Betala Tyskland bra till isis eller ??
22.02.18: Ska fan skicka hem dig i en flyttkartong din jävla sopa, du är hemsk
22.02.29: #sd2018🇸🇪
22.02.45: Åk hem snälla

Vid det här laget har det gått nio minuter sedan tacklingen och ytterligare ungefär 600 kommentarer har publicerats i kommentarsfältet. Av dem är det ovanstående de jag själv hittar som är direkt rasistiska, på ett eller annat sätt. (Kommentarer om att rösta på SD klassificerar jag som rasistiska med anledning av att de inte rimligen i sammanhanget kan handla om något annat än att peka ut Durmaz som icke-svensk och just därför icke önskvärd.)

Övriga är allt mellan irriterande till – med ganska stor marginal – direkt hatiska, om än inte med en glasklar rasistisk överton. Många kommentarer är öppet homofobiska och sexistiska. “Bög” och “fitta” är återkommande skällsord. Ännu ett urdrag, bara så att ni ska förstå hur det ser ut:

Vid 22.04 börjar det emellertid komma in kommentarer som ger Durmaz stöd, även om de fortfarande är i klar minoritet. Det är också ganska många utländska kommentarer, skrivna på framför allt spanska och turkiska. De konton jag klickar upp för att granska ser alltjämt autentiska ut. Vi fortsätter med de kommentarer som är glasklart rasistiska:

22.05.17: Din jävla idiot hur fan kan du dra en jävla glidtackling 6 cm från strafflinjen. Jag har redan bokat flygbiljett hem för dig
22.06.21: Hur fan går det an? Ta av tröjan, du är inte svensk
22.06.25: Cykla hem t din hemland
22.07.14: SD2018
22.11.20: Vafan gör du ens i Svenska landslaget du är inte ens svensk
22.12.48: Ta snabbaste flyget hem hoppas man aldrig ser dig på en fotbollsplan
22.14.11: Raka av d där fula skägget och ta först flygg hem
22.17.44: Där vann ju fan SD valet
22.19.01: Och där vann SD valet #Jimmy Dumbass
22.21.07: Förhelvete , spela med Turkiet istället idiot
22.21.08: Borde han inte utvisas från Sverige efter detta
22.21.31: Glöm inte att det är val i år #SD2k18

Drygt 1 200 kommentarer har vid det här laget publicerats sedan tacklingen, och de flesta är nu antingen svar på tidigare publicerade kommentarer, allmänt tramsande eller stöd riktat till Durmaz. Hatet har blivit en minoritet av kommentarerna, men finns fortfarande kvar och det dyker emellanåt också upp i dialogen som uppstår när människor svarar på kommentarer och därmed bildar trådar.

Bilden av att hatvågen är över blir ännu starkare efter ungefär 2 000 skrivna kommentarer, vid klockan 22.40. Nu ser kommentarsfältet ut ungefär så här:

Jag läste ytterligare 1 000 kommentarer, och i dem förblev stämningen mycket mindre hatisk och mer stödjande.

En annan detalj. När klockan är 22.46 publicerar Twitterkontot @woridcupupdates en tweet om att Durmaz fått nästan 3 000 kommentarer. I det arkiv över kommentarer jag har tillgång till är antalet drygt 2 150.

https://twitter.com/WorIdCupUpdates/status/1010625114029875201

Det här kontot är inte officiellt, och bär ett kännetecken för konton som ofta är dubiösa som källor betraktade: det har ett i istället för L i ordet “world” i användarnamnet. Kan det ändå stämma att det vid tidpunkten för tweeten i fråga fanns nästan 3 000 kommentarer på Durmaz Instagrambild? Ja, det tror jag. Jämför med en skärmdump daterad 23.14:

https://twitter.com/ZagrosHama/status/1010632190596657153

Här står det att det vid tillfället fanns 3 944 kommentarer på fotot. I mitt arkiv finns det vid samma tidpunkt bara drygt 3 150 kommentarer. Med andra ord har runt 800 kommentarer sannolikt raderats sedan dess.

Slutsatser. Jag har gått igenom de första 3 000 av de 39 000 kommentarer som skrivits på Jimmy Durmaz då senast publicerade Instagrambild med start kvällen den 23 juni.

• Durmaz har definitivt utsatts för hundratals om inte till och med tusentals hatiska kommentarer.
• Särskilt de första drygt 1 000 kommentarerna är på skalan mellan upprörda, förbannade och hatiska, och använder sig av grovt nedsättande och inte sällan sexistiska och homofoba skällsord. De kommentarer som – i min databas, med mina ögon, i min definition – kan betraktas som rasistiska är ett drygt 30-tal. I dokumentet har jag inte sett några hot.
• Kommentarerna har genomgående skrivits av unga, svenska män med till synes autentiska konton. De verkar också autentiska i och med när och hur de dyker upp i kommentarsfältet. Andra språk som förekommit i kommentarsfältet är framför allt spanska och turkiska, och de kommentarerna har jag inte läst. Det verkar inte som att en trollfabrik eller rasistisk kampanj ligger bakom hatet mot Durmaz.
• Så mycket som 800 kommentarer kan ha raderats av antingen Durmaz (eller den som hanterar hans Instagramkonto) eller deras författare själva, mellan det att de skrevs och att databasen mitt inlägg bygger på skapades, vid lunchtid idag måndag. För att få en uppfattning av hur de kan ha sett ut rekommenderas bland annat det här blogginlägget eller skärmdumparna som publicerades på Twitter samma kväll, där ytterligare ett 30-tal kommentarer som definitivt är rasistiska men inte finns med i min databas finns bevarade.

Denna databas kan du själv ladda ner och gå igenom här, om du vill dubbelkolla det jag hittat eller sortera på något annat sätt. Notera tidsskillnaden i kommentarernas timestamps – de ligger av någon anledning två timmar före.

Den här Facebookstatusen – bekräftad som autentisk av en anonym Facebookkälla, men ännu inte hela vägen ut av polisen – säger så mycket, om man talar språket. Talar du inte språket? Gratulerar, det finns en hel värld av smärta och elände du har sluppit komma nära. Men om du nu är här så antar jag att du vill veta. Så låt mig bryta ner det.

Alek Minassian, 25 år gammal, presenterar sig. Han är åtalad för tio mord och 13 försök till mord, efter att i måndags i full fart ha kört en van upp på en trottoar full av människor i Toronto.

(Observera att det inte är Alex Minassian, som tydligen haft problem med sitt snarlika namn de senaste dagarna eftersom han på Facebook skriver “Not me. No connection”, och ber medier sluta kontakta hans familj.)

Alek Minassian är kanadensare, bor i Richmond Hill, född till Vahe och Sona Minassian. Han har en bror. Sona intervjuades av en lokaltidning 2009, med anledning av att hennes son riskerade gå miste om ett hjälpprogram som hjälpte honom till möjligheter hans Aspergers annars hade stått i vägen för. Det är inte känt vilken av hennes söner hon pratade om, för hon nämner inget förnamn. Människor med Aspergers är inte mer benägna till våld än andra.

Alek Minassian presenterar sig som “Private (Recruit)” eftersom han 2017 gick med i den kanadensiska armen. “00010” är den kanadensiska militära koden för infanterist. Han lämnade det militära livet efter att ha tränat som rekryt i 16 dagar.

(Observera att det inte hos Alek Minassian finns några kända kopplingar till religiös extremism eller till årsdagen av det armeniska folkmordet, trots de många spekulationer som med anledning av dådets metodik och Aleks armeniska efternamn velat antyda detta.)

Alek Minassian anropar “sergeant 4chan”, och anger det som tros vara hans militära identitetsnummer.

4chan.org är ett av världens största nätforum, ett så kallat bildbräde där användarna i regel är helt anonyma. 4chan har varit den kanske enskilt mest inflytelserika nätinstitutionen i vår tid, åtminstone vad gäller nordamerikanska unga män. Senaste gången ni läste om sajten här på bloggen var i fjol, då dess användare låg till grund för ryktesspridning om vem som låg bakom bildådet i Charlottesville.

Bland 4chans underforum finns /b/, där Anonymous föddes, /pol/, där man är som på Flashback fast kreativare, och /r9k/. /r9k/ har fått sitt namn från ett experiment som seriestrippssajten XKCD föreslog, en mötesplats på nätet som man blev utsparkad från om man publierade en formulering som en gång redan publicerats. Målet var att skapa en plats där användarna tvingades till mer genomtänkta och unika inlägg.

Användarna på /r9k/ anpassade sig efter omständigheterna. De började stava fel på ord avsiktligt för att lura systemet, eller lägga till nonsens på slutet av sina inlägg. Men de tog till vara på mötesplatsen genom att berätta om sig själva och sina liv. Ur experimentet steg istället en underlig miljö, där användarna började kalla sig robots och fokusera allt mer på att beklaga sig över hur ensamma, impopulära och fula de var. Här samlades de som inte mådde bra, och det märktes.

På /r9k/ publicerades en ökänd varning inför en skolskjutning 2015, som svenska användare av appen Jodel parodierade kort därefter. “Some of you guys are alright, don’t go to school tomorrow”, skrev skolskytten.

Man definierade sig själv genom att jämföra med de som verkade ha det lätt och soligt, och tyckte sig i sin egen tillvaro se en outhärdlig skärseld. Man lånade ett slanguttryck från 90-talets Chicago, Chad, för att beskriva sin kontrast: de lyckade killarna. Chad var den vältränade, populära, självsäkra och framgångsrika brudmagneten som mobbat robotarna under hela skolgången.

Man jämförde sig med Chad med ett närmast perverst självhat. Man gjorde det till en dygd.

Men martyrskapet var inte djupt nog: till och med helt vanliga människor framstod som ouppnåeliga mönster av stabilitet och bekymmerslöshet när /r9k/  jämförde sig med dem. Man började kalla dem normies. I den dystert skämtsamma berättelsen om sig själv började 4chans unga killar allt mer konstruera en världsbild där man var offer för en oförstående omvärld.

Framför allt hatade man kvinnorna, de som ständigt dumpade en till förmån för Chad. De som kanske tyckte man var en bra vän, men inte pojkvänsmaterial. De som inte ville ligga med en. De man trodde sig ha rätten till. Det är så märkligt och samtidigt så viktigt att komma ihåg: detta handlar bara om att inte få ligga.

Alek Minassian utnämner sig till en av härförarna i incelrevolten.

Incel: involuntary celibate. Ofrivilligt celibat. Inte helt nytt, som begrepp. Uppfunnet på 90-talet. Titta här, ett blogginlägg från 2009 där det presenteras igen. “INCEL support groups are everywhere—from MySpace to YouTube”, skriver skribenten. Här är ett foruminlägg från 2007 där en person beklagar sig över att vara en sådan. Sedan 2003 har sajten Love-Shy.com funnits på nätet, baserad på en bok där fenomenet kärleksblygsel föreslås: att vissa män helt enkelt inte vågar ta första steget. “Det riktigt svåra är just könsrollerna som säger att mannen ska ta initiativet. Kärleksblyga tjejer behöver bara vänta tills en ickeblyg man tar kontakt, (…) och enligt samhället så är det ok för en tjej att vara singel medan män ses som konstiga”, kan man läsa på en svensk, numera försvunnen blogg där en ung man skriver att han känner sig väldigt träffad av beskrivningen. På Love-Shy.com får man läsa boken gratis, och det finns ett forum, fast det är inte där de som känner sig träffade hänger.

Samtidigt växer något som kallar sig pua-rörelsen fram: pick-up artists. Raggarnas alkemi. Boken The Game av Neil Strauss presenterar dem, männen som brutit ner och skärskådat de sociala interaktionerna som leder fram till ett samlag i jakten på ett recept. En serie nyckelord, en ordbok i kroppspråk, en parlör för nedbrytning och anknytning, för män som ser sina interaktioner med det andra könet som i alla aspekter en sexuell maktkamp. Pojkarna och männen som är tillräckligt självsäkra och tävlingsinriktade kan ge sig på att bli pick-up artists, de andra söker sig till martyrrollen. De som snarare söker en livsfilosofi i linje med detta hittar Reddits underforum r/theredpill, där man diskuterar hur världen blivit kvinnans och mannen måste förbereda sig för strid.

Ett annat underforum, /r/incels, uppstår. Man skämtar under snaran om sin egen ensamhet, konceptualiserar den, renodlar den till en sexfixerad offerroll som inte behöver ta ansvar för sitt eget liv. Att människor i omgivningen har normala, sociala liv framstår för dem i bubblan som en personlig förolämpning. De hatar människor som har sex, och de hatar sig själva tillräckligt mycket för att inte bry sig om sin egen framtid. Jag antar att man kan kalla det en radikalisering.

Det finns ett uppmärksammat blogginlägg som heter Confessions of a Reformed InCel, där en person beskriver hur han gick från att vara sig själv och inte få ligga, till att bli egocentrisk och manipulativ och få ligga. Det är menat som en inspirerande solskenshistoria. Unga killar har läst det för igenkänningen och för instruktioner om vägen framåt. Om sin syn på kvinnor innan sin omvändning skriver personen så här:

 these are the THINGS I FEEL (and yes, i know ‘feelings’ are the domain of a woman)

• When i hear a woman tell me that she’s gone through a dry spell and not had sex in over X weeks/ months.. i feel like putting my fist through her face.

• When i hear a woman tell me that she feels ugly or unloved or unwanted because her partner hasn’t touched her in over 6 months, i feel like laughing loudly 3 inches from her face.

• When i hear a woman tell me that she just picked up a random guy for a night of fun because she was lonely, i feel like i’m glad i don’t own a gun.

• When i hear a woman tell me that i shouldn’t feel bad about having gone without for so long, after all it’s only just sex, i feel like disfiguring her face with a scalpel.

Detta är vad han – de – känner när de lyssnar på kvinnor.

Någon skriver på /r/incels om när han står i en kö, och kassörskan börjar gråta. “A roastie and a cuck comes up to her and starts talking to her”, skriver han och använder därmed det etablerade begreppet roastie för att beskriva en kvinna som haft så mycket sex att hennes vagina börjat likna två skivor rostbiff och cuck för att beskriva en toffelhjälte. En annan kassörska kommer och ersätter den gråtande kvinnan, postaren hör hur roastien frågar vad som hade hänt och kassörskan svarade att kvinnans syskonbarn dött. Skribentens poäng är att han knappt kunde hålla sig för skratt när han hörde detta. “Such life fuel. Women crying makes me happy”, skriver en person i kommentarsfältet. Och ungefär sådan här är stämningen i /r/incels. “Today I spit in a woman’s drink”, skriver någon och fortsätter: “What other little things can we do to get back at women?” Underforumet får 40 000 medlemmar.

“The Incel Rebellion”? Tja, en snarlik revolt har diskuterats även tidigare – då för betamännen. De underlägsna. Även detta har ingått i varningarnas språk förut. Revolten finns bubblande i dessa platsers blod.

Alek Minassian förklarar krig mot Chads, som vi redan presenterat, och Stacys, som är Chads flickvän. Hatet som vuxit i dessa pojkar och män när de inte fått det sex – de kvinnor – de trott varit deras garanterade egendom har vänts först inåt, lagrats och byggts upp. På /r/incels börjar man prata om självmord, och uppmuntra varandra. Men hat som vänts inåt studsar lätt. Paren som håller hand på stan är lätta att hata, om man låter den inre filmrullen spela upp hur de går hem och hånskrattande över ens ensamhet knullar vilt. Samtalet på /r/incels övergår till att handla om våldtäkt, övergrepp och mord på de som har fungerande sociala liv. /r/incels stängs ner av Reddit.

Vem avslutar Alek Minassian sitt inlägg med att hylla? Jo, det här är inte första gången incels kräver omvärldens uppmärksamhet. 2014 mördar Elliot Rodger i Kalifornien sex människor och lämnar efter sig ett manifest där han erkänner sig till ungefär den ideologi jag skissat upp ovan. Det var han som gick i täten i den inbillade armé av missanpassade, ensamma och hatiska unga män som Alek Minassian anslöt sig till.

På nätet finns det många fler. “We cannot think about online violence as being cordoned off from physical violence that can take lives,” säger Whitney Phillips, som studerar nätkommunikation, till New Record.

Alek Minassians inlägg på Facebook har fått en like.

Mer läsning:

• En bra Twittertråd på ämnet.
• Om incels på Elle.
• Om när /r/incels stängde ner.
• Om Elliot Rodgers och internet.

Stora delar av hösten 2016 gick för mig åt till att, efter bästa förmåga och i den lilla utsträckning jag mäktade med, försöka lugna de jag kunde i spåren av masshysterin kring clownerna. Jag skrev blogginlägg efter blogginlägg, intervjuades i radio och teve och talade om saken på föreläsningar. På skola efter skola fick jag ett och samma intryck: alla barn och ungdomar hade hört talas om någon som sett en läskig clown, men mycket få för att inte säga knappt någon hade faktiskt själv sett en. De poliser jag pratade med lät lika trötta som jag – de hade visserligen fått in mängder av tips och telefonsamtal, men inte en enda “clown” kunde lagföras för något brott. Det är möjligt att en och annan svensk unge satte på sig en läskig mask och röd peruk och gick ut i natten för att skrämmas, men hysterin i samhället gick långt utanför det eventuella hot de utgjorde.

För hösten 2016 var rädslan och vreden påtaglig. Jag har tappat räkningen på hur många föräldrar och lärare jag pratat med, som kunnat hålla sig för skratt när de läskiga clownerna kom på tal: deras barn hade i många fall knappt ens vågat sig utanför dörren när de skrämmande varningarna cirkulerade som mest på sociala medier. På Facebook såg vi vuxna människor hota “clownerna” med våld, som om de clowner som faktiskt till äventyrs fanns var övernaturliga varelser och inte tonåringar med billiga Buttericksmasker. Joakim Lamotte, debattör och f.d journalist med följare i hundratusental, skrek in i sin kamera att han skulle tvinga clownerna “att äta hundbajs så ni gråter och ropar på mamma”. Samhällets vuxna skrämde med sitt ovärdiga beteende upp sina egna barn.

Särskilt ovärdigt betedde sig många av landets medieföretag. Jag skissade i oktober 2016 upp de sätt på vilka medierna hade bidragit till att spä på masshysterin snarare än att motarbeta den. Med bildbruk – genrebilder av skrämmande gestalter i mörka gränder – och rubriker – “Mördarclowner” och “clownskräck” – utmålade de clownerna som ett stundande hot, någonting som var verkligt och i högsta grad på väg att drabba dig. Lokaltidningar i hela landet beskrev skräckclownfenomenet som geografiskt aktuellt; “nu har clownerna nått Säffle!”, ungefär. De lyfte upp händelser från andra länder och tvättade dem rena från kontext, som om de var direktrelevanta för svenska läsare.

Det var då det. Trodde jag, fram till i förra veckan.

Jaha.

Expressens rubrik, “Polisens varning: Väldigt snart kan de läskiga clownerna springa på våra gator igen”, är bara lite mer braskande än Aftonbladets: “Polisen varnar: ‘Clowntrenden kan komma tillbaka'”. Vad får du intrycket att artikeln handlar om? Sannolikt att den svenska polisen nu varnar för att “de läskiga clownerna” är tillbaka på gator och torg, som den suddiga läsarbilden illustrerar.

Vad handlar artikeln egentligen om? Jo, att polisen i Pennsylvania – som alltså är en stat i USA och inte i Sverige – den 30 augusti utfärdade en “community awereness bulletin” där man säger att liknande vittnesmål kan tänkas inkomma igen i samband med premiären av Stephen King-filmatiseringen “Det”. Man noterar också syrligt i bulletinen att polisen, i samband med att clownskräcken uppstod på 80-talet, insåg att “most, if not all of the clown sightings, were only being witnessed by children between ages five and seven“. Detta citat står ej att finna i till exempel Expressens artikel, som istället pekar på sajten Ladbible som källa och därefter påminner om ett antal av de påstådda clownvittnesmål som kom in 2016.

Ännu längre går kanske sajten Nyheter24, sin vana trogen, när de sätter rubriken “Polisen förbereder sig – för att ‘clowntrenden’ ska komma tillbaka”. Även de syftar sannolikt på polisen i Pennsylvania, för det enda citat de fått från polisen i Sverige säger den precisa motsatsen. “I nuläget har vi inga diskussioner om fenomenet, men jag ska undersöka saken ytterligare”, sade Towe Hägg vid polisens nationella mediecentrum till dem i artikeln. Den enda som egentligen är ohederligare än Nyheter24 är den direkt missledande klicksajten Newsner, som ber sina följare dela polisens varning som om de i Pennsylvania skulle ha nytta av att tusentals svenskar skräms upp.

Jag försöker att fria hellre än fälla, men det är omöjligt att läsa kvällstidningarnas och klicksajternas rapportering om den amerikanska polisens bulletin som något hederligt. I bästa fall är det en slarvig och ansvarslös klackspark, i värsta fall ett försök att sätta igång en klickig masshysteri igen. Det går helt enkelt inte att se dessa rubriker och Facebookposter utan att inse hur de utgör ett löfte om uppmärksamhet till de som eventuellt skulle vilja klä ut sig till clowner och gå ut och skrämmas igen. Särskilt med tanke på hur ostensiv förra höstens clownpanik var, det vill säga att den enkelt uttryckt i hög utsträckning byggde på härmapor som sett andra få uppmärksamhet för att de skrämts och inte ville vara sämre själva.

Artiklarna i detta blogginlägg publicerades den åttonde september, och trots att “Det” fått mycket publicitet sedan dess har vi inte sett någon clownhysteri brisera i de svenska sociala medierna. Men om det framöver börjar dyka upp lösryckta vittnesmål och välspridda Facebookvarningar för clowner som alla hört talas om men ingen själv sett så är det dystert nog väldigt lätt att peka ut en av de aktörer som satt igång det igen:

De traditionella medier vars uppgift egentligen är att upplysa sina läsare och motverka onödig panik.

Det här blogginlägget är en reaktion på att jag tvingats till en ny morgonrutin.

Mina tidiga morgnar, som jag ofta inleder med att medelst iPhonens skärmljus skrämma liv i min trötta hjärna, innehåller numera ett regelbundet bortrensande av nya spamföljare – åtminstone 20-30 stycken åt gången. Varje dag rasar de in. Min blocklista innehåller nu nästan 1 000 konton (och då räknas inte de konton som allt eftersom raderats av Twitter), och den absoluta merparten är nytillkomna spammare. Hur vet jag att det är spam det handlar om? Jo, för att de är intill förväxling lika varandra och går att sortera in i ett par underkategorier.

Jag skriver detta eftersom att jag själv inte lyckas hitta något skrivet om just dessa spamkonton, och för att jag inbillar mig att jag inte är den enda som drabbats. Det verkar visserligen som att jag inte är utvald eftersom jag bedöms vara särskilt viktig eller inflytelserik, men något måste det betyda att det är just vi som drabbats. Mer om det senare.

Låt mig först skissera vilka spamkonton det är detta handlar om, genom att belysa tre av de mer igenkännliga kategorierna.

Fortsätt läsa “Alla mina spamföljare och hur de brukar ta på mig”

Under en högerextrem demonstration på lördagen i Charlottesville, Virginia, körde en bil in bland motdemonstranter, skadade åtminstone 19 och dödade en. Detta otäcka filmklipp tycks visa att dådet var medvetet.

Video of car hitting anti-racist protestors. Let there be no confusion: this was deliberate terrorism. My prayers with victims. Stay home. pic.twitter.com/MUOZs71Pf4

— Brennan Gilmore (@brennanmgilmore) August 12, 2017

I början av kvällen var filmmaterialet från händelsen rörigt och lågupplöst, men när fotojournalisten Ryan M. Kelly publicerade sina bilder från händelsen fick man tillgång till en bild där bilens registreringsnummer syntes.

A vehicle plowed into a crowd of protesters after events around #UniteTheRight declared unlawful assembly https://t.co/ux0lgdN1gf pic.twitter.com/ZFiQGOIVN9

— Ryan M. Kelly (@RyanMKellyPhoto) August 12, 2017

På 4chans underforum /pol/, för diskussioner om det politiskt inkorrekta, hade man följt demonstrationen från början med en allt mer stegrande entusiasm. /Pol/ har varit en viktig del av Trumps fotpatruller på nätet sedan han inledde sin valkampanj, vilket kan man läsa , och befolkas i huvudsak av en grupp unga män som befinner sig på den ideologiska skalan någonstans mellan tonårsuppror och bokstavligt talat Hitler. Demonstrationen och motdemonstrationen i Charlottesville var en central punkt för deras upplevda mobilisering.

När bilderna på bilen där registreringsnumret syntes kom började man snabbt försöka ta reda på vem som suttit i den.

Man kollade upp registreringsskylten, och hittade en man…

(…som man först var helt bergsäker på var svart, innan man fattade att människors namn inte är direkt kopplade till deras hudfärg…)

…tills man googlade fram bilder av mannen…

…och upptäckte att hans son hade publicerat en bild av vad som liknade samma bil år 2011, och då skrivit att han skulle få den när han fyllde 16.

Därefter skapade man bilder där man för det första pekade ut bilen som Jeromes och för det andra sade att den användes av sonen Joel.

För det tredje kunde man inte längre säga att gärningsmannen var svart, vilket man ju gärna hade velat tidigare, men Joels publiceringar på sociala medier medgav att 4chan-användarna kunde peka ut honom som en vänstersympatiserande Trumpmotståndare. Därför följde man raskt upp med att skissa upp en hypotes där Joel egentligen hade siktat på att köra på de högerextrema demonstranterna men helt enkelt tagit fel på demonstrationståg.

4chan utropade seger.

Kort därefter plockade även diverse profilerade Trumpfans upp tråden även utanför 4chan, och började sprida ett blogginlägg som byggde på teorin 4chan hade plockat ihop. Joel – vars koppling till bilen var ett register och en bild på Facebook från 2011 – antogs automatiskt ha varit den som körde. Detta ifrågasattes inte av Trumpfansen.

Sajten blogginlägget kommer ifrån, Gotnews, uppmärksammades för en tid sedan då det avslöjades att den kunde räkna president Trump bland sina läsare.

Paul Nehlen, Trumplojal politiker som försöker slå ut Paul Ryan.

Jack Posobiec, central Trumpfan på sociala medier.

Ett konto för fans av Donald Trump och Newt Gingrich med 90 000 följare.

Denna teori rämnade då först Joels flickvän, och sedan han själv, dök upp på sina respektive Facebookkonton – som nu var nerlusade av kommentarer från människor som trodde han hade gjort det – och nekade till anklagelserna. De kunde visa på bilder att de var på ett bröllop, och hade så varit hela kvällen.

Brooklyn är Joels flickvän. Henrietta är en arg kvinna som tror allt hon läser.

Innan Joel och hans flickvän satte sina Facebookprofiler som privata hade hundratals kommentarer, kanske tusentals, publicerats i hans olika statusar varav många var hatiska och hotfulla.

Så för att sammanfatta:

Minuterna efter händelsen i Charlottesville kollade 4chans Trumpsupporters upp vem bilen var registrerad på och letade sig sedan fram till den människa i bilens omgivning som de helst ville skulle ha gjort det. Därefter hängdes denna människa skoningslöst ut. När det visade sig att man hade haft fel raderade man helt enkelt bara sina tweets utan att adressera felaktigheten närmare.

Natten till söndagen offentliggjordes det att den man som häktats för bildådet är 20-årige James Alex Fields Jr., som redan visat sig vara en högerlagd Trumpsympatisör som till och med hängde på 4chans /pol/-forum. Detta har känts så dåligt för 4chan-användarna att några faktiskt börjat tappa hoppet om rörelsen…

…medan det fått andra att omedelbart börja söka anledningar att ursäkta honom…

…och ytterligare några tagit till det äldsta tricket i boken och helt enkelt börjat prata om konspirationer.

Bekräftelsejäv. Blodtörstighet. Likgiltighet. Förnekelse. Det finns mycket man kan säga om vad som hänt på 4chan denna natt, och inte mycket är av godo.

“Jag är en av få europeiska ledare som inte blivit verbalt attackerad av herr Erdogan, och låt mig tala klarspråk till hela svenska folket och Europa när jag säger att jag inte tänker ge mig in i en ordstrid med herr Erdogan. Det vi står inför är organiserad ignorans, och det har jag inte sjunkit tillräckligt djupt för att hantera.”

Ungefär så ska statsminister Stefan Löfven ha sagt om den turkiska ledaren Erdogan, enligt turkiska publiceringar på sociala medier som fått viss spridning i veckan. Men det finns i själva verket inga bevis på att Löfven någonsin ska ha sagt så. Den turkiska faktagranskarredaktionen Teyit.org uppmärksammar det i dag på engelska, och säger bland annat att de varit i kontakt med Socialdemokraterna som dementerat att Löfven skulle ha sagt detta.

Teyit.org kontaktade mig i veckan och bad mig om hjälp med att spåra källan till citatet, och inte heller jag kunde hitta några belägg för att Löfven ska ha sagt så här. Enligt en statusuppdatering på Facebook – publicerad på en sida med en halv miljon fans och som fått över 1 200 delningar – ska Löfven ha fällt uttalandet i en intervju med Svenska Dagbladet, men ingen sådan intervju finns att läsa såvitt jag kunnat se. Citatet dyker tidigast upp i våras, hos en turkisk kolumnist, som inte besvarat Teyits frågor om varifrån han fått det.

Citatet är längre än versionen jag återger ovan, och både svåröversatt och svårförstått. Med hjälp av den turkiskspråkiga journalisten Özgür Kurtoğlu har jag gått igenom citatet ord för ord, och förgäves försökt hitta dess källa med hjälp av olika versioner på sökord. Citatet låter inte heller som någonting Löfven skulle ha sagt.

”Det här är lappar som delas ut i Malmö just nu. Jag hoppas verkligen att alla förstår vikten av att gå och rösta i kyrkovalet i september. Kanske har kyrkan spelat ut sin roll för just dig 2017, men islam är ingen lek. De menar allvar. Därför behövs ett statement ifrån oss som vill behålla våra kristna värderingar.”

SD:s andra vice ordförande i Göteborg, Agneta Kjaerbeck, skräder inte orden på sin Facebooksida. Under texten ligger bilden hon skriver om, föreställande ett flygblad med svensk och arabisk text. “Gå med oss innan det är försent. Det kristna Sverige ska vika sig för Islam”, står det, varpå två stycken på arabiska och en IS-flagga följer. Sist på lappen står det ”Inshallah”.

Agneta avslutar sitt Facebookinlägg med att länka till en sverigedemokratisk kampanjfilm för kyrkovalet.

Den som inte kan arabiska förstår bara hälften av lappen, men det är tillräcklig för att man ska känna sig skrämd. Är IS på plats i Malmö? Tvingar de svenskar att konvertera? Vad gör de om man inte lyder?

Tja, enligt Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Teologiska institutionen på Uppsala universitet samt en ofta anlitad expert på IS, gör de nog ingenting – för de är inga islamister. Det visar sig att det andra av de två styckena text på arabiska betyder, ord för ord, ”Sverige kommer att ge utrymme kommer att ge utry”.

– En snabb koll visar att det är en dålig googleöversättning. Det verkar alltså inte vara seriöst, skriver han i ett mejl till mig, och fortsätter:

– Terrorsekten Daesh/IS använder sig av en del nyckelord för de grupper som man säger sig bekämpa. Kristna kallas Nasara, Salibiyyun eller kuffar, otrogna. (…) Förutom språket är det det här som gör att man blir misstänksam.

Det vore inte heller första gången någon försökte skapa illusionen av att IS tar över genom fejkade flygblad – i februari 2015 dök papper med bisarr arabiska upp i Knivsta.

Agneta Kjaerbeck har, efter att jag börjat ställa frågor kring bildens källa, uppdaterat sin text med ett långt förtydligande där hon bland annat skriver: ”Jag har inte kollat om detta stämmer före jag postat mitt inlägg då jag fann min väns inlägg trovärdigt. Det kan mycket väl var ett fakefoto men jag har i sådana fall inte förstått det. Oavsett så är det inte så att jag gör “reklam” för kyrkovalet utan jag uppmanar verkligen folk att rösta. Jag hade kunnat uppmana människor helt utan detta foto med precis lika starka argument.”

Så varifrån kommer bilden? Agneta Kjaerbeck hänvisar i kommentarsfältet till en bekant, och skriver att denna bekant själv tagit bilden i Malmö. Men när man letar runt på sociala medier visar det sig snabbt att den bekante bara återpublicerat en bild han hittat på Facebook.

Den nionde juli fick den stor spridning i en skärmdumpad version, prydd av oroliga emotikons.

Kommentarerna på bilden är rädda och upprörda. Flera kallar lappen “en krigsförklaring”. “Vidriga mussesvin. Dra till sanddynerna där ni hör hemma era as”, skriver en man. “Dags att ladda skjutjärnet”, skriver en annan, och en tredje frågar sig: “Tyst i PK-media! Hur tyst hade det varit om islam byttes ut mot nazism?”

Tidigast dyker bilden av allt att döma upp på Facebook den åttonde juli. Den är då i större format, mer högupplöst och mindre beskuren, och den är publicerad av en kvinna som sympatiserar med SD, att döma av hennes arga inlägg i bildens kommentarsfält. ”Börjar bli dags att beväpna sig nu för att skydda egendom o familj inga poliser inga militärer o inga straff för de som först o främst inte skall vara här wtf”, skriver en man, och kvinnan svarar: ”Ja är dags för detta snart, helt sjukt detta, att dessa ………..får göra som dom vill i VÅRT Sverige”.

Till mig säger kvinnan att hon fått bilden från en kompis kompis, en person boende i Grevie i Båstad. Denna kompis kompis vågar emellertid inte prata om det hela.

Men faktum är att en boende i Grevie, en tätort med 2000 invånare utanför Båstad, faktiskt fått detta flygblad i brevlådan och polisanmält det. Men inte för att det tolkades som ett hot, utan enligt Karim Ottosson, polischef i Båstad, av helt motsatta skälet.

– Flygbladet har inkommit till en boende i Grevie. Hon tolkar det som att det är hets mot folkgrupp, att det är menat att skapa missaktning mot muslimer, säger han.

Polisanmälan är nedlagd, men inte heller Karim Ottosson tror detta flygblad är ett tecken på att islamisterna håller på att ta över i Grevie.

– Jag lägger inte mycket vikt vid det. Det är klart man är lyhörd ifall det skulle visa sig vara något ordentligt, på riktigt, men jag känner att det är ganska oseriöst.

Har ni haft någon liknande flygbladsutdelning i trakterna innan?
– Det vi har haft innan är högersidor som sätter upp klistermärken. Inget från vänster, eller ingenting från muslimska hållet, säger Karim Ottosson.

Så för att sammanfatta:

Ett papper som hamnat i några brevlådor i Grevie, där man aldrig haft problem med våldsbejakande islamister förut, innehåller IS-hot på felstavad och till synes okunnig arabiska. Den polisanmäls för hets mot folkgrupp eftersom den tolkas som en attack mot muslimer, men när den hamnar på sociala medier skapar den rädsla och ett missförstånd eller en förvrängning gör snabbt att den sprids i föreställningen att den delas ut i Malmö. En sverigedemokrat använder till slut bilden för att göra reklam för sitt parti i ett val.

Det är en invecklad episod, men den kan vara värd att begrunda. Fler val står inför dörren.

Tack till Christian Sfeir, som uppmärksammade mig på och hjälpte mig förstå denna story.