Min vecka 3: Porrbottar och prestationsångest

Jag är, tycker jag själv, varken särskilt disciplinerad eller planerad i mitt arbete. Det har fungerat än så länge, delvis eftersom jag jobbar med sådant jag tycker om. Att sitta och lyfta på stenar i någon obskyr story med 30/70-chans att resultera i någon vettig publicering är bland det mest spännande jag vet, och så länge det är ungefär så min vardag ser ut har jag inga problem. Än så länge har jag aldrig svikit en viktig deadline, och det kanske borde vara lugnande. Som min psykologsambo säger: tidigare beteende är den bästa prediktorn för framtida beteende.

Men jag dras ändå till den för ögonblicket tillfredsställande snabbmaten, snarare än de nödvändiga men lite tråkiga fibrerna. En vecka som denna, den sista då någon sorts januarilugn fortfarande rått och jag inte behövt resa hemifrån eller gå på allt för många möten, borde jag egentligen ha fått en hel del arbete gjort i vad vi kan kalla projekt 4 – deadline 1 februari. Utan att säga för mycket går det jobbet ut på att läsa massor av text jag själv tidigare skrivit och försöka göra den mindre präglad av den outhärdliga stilisten ”en yngre Jack”, och det plågar mig för varje bokstav. Då har det varit lättare och mer lockande att göra annat. Och deadlinen närmar sig. Sådant gör mig djupt missnöjd med mig själv.

Och det har präglat denna vecka. I övrigt har följande hänt:

Måndag. Min krönika i Dagens Nyheter, med fem råd till Stefan Löfvens nya psykologiska försvarsmyndighet, publicerades. Det var en sådan där text som när idén väl behagade infinna sig formligen rann ut på pappret, men som föregicks av rätt många timmars lamslaget stirrande på ett tomt Worddokument. Först funderade jag på att skriva om Alexander Bard, men slogs såväl av min egen förmaning…

…som av insikten att min textidé ändå var för svag. En bra bit efter tolv på söndagnatten, när jag satt och tittade igenom min korrespondens med nätverket IFCN, slogs jag av att deras råd till EU inom ramen för expertgruppen på ”fake news” var precis lika applicerbara på svenska omständigheter. I och med det var texten i princip redan klar, det var bara att skriva ut den. För den som alltid vet någonting att säga är det inte svårt att skriva krönikor, men jag tycker mig inte alltid ha någonting att säga. Det är min största huvudvärk.

Måndagen gick i övrigt ut på att möta vännerna på Tredje statsmakten för att prata vidare om projekt 1, och sedan blev jag sittande där utan att få så värst mycket gjort. Dagens improduktivitet lämnade mig med ångest när jag skulle gå och lägga mig den kvällen. Det låter så fruktansvärt banalt men frågan är i grunden helt enkelt: hur ser man till att faktiskt få något gjort, alla de där timmarna man sitter framför datorn?

Tisdag. Här lyckades jag faktiskt med viss framgång göra missnöjet med gårdagen till en motiverande faktor och innan dagen var slut hade jag såväl slutfört översättningen av storyn i nästa veckas avsnitt av Creepypodden – en lång jävel från Reddit.com/r/nosleep – som blivit klar med en viktig del av projekt 4. På kvällen träffade jag och min sambo våra vänner och deras små barn.

Onsdag. Jag intervjuades för en programtidning för Norrbotten Media Week, där jag kommer att föreläsa den sjunde februari. Sedan gick dagen ut på att äta lunch med pappa, försöka och misslyckas med att få lite jobb gjort under eftermiddagen, och bjuda min mammas familj på kvällen.

Torsdag. På förmiddagen joggade jag, vilket åtminstone utgör någon sorts framsteg i någonting – vilket bör kontrasteras mot hur seg denna vecka varit rent professionellt. På eftermiddagen spelade jag in mina korta prator i nästa veckas Creepypodden, där Ludvig tar hand om det mesta inläsandet. Därefter satt jag och svarade på lite styvmoderligt behandlade mejl. På kvällen gick jag, min sambo och några vänner och sjöng med i Moulin Rouge på Bio Rio (det var meningen att vi skulle sjunga med).

Fredag. Här kommer den där meningen om ”obskyr story med 30/70-chans att resultera i någon vettig publicering” till nytta, för denna dag blev jag nämligen inbjuden till den Slackchatt där porrbottarna som härjat på Twitter på sistone analyseras. Låt mig bara säga att det enkelt uttryckt framstod som mer lockande än det allt mer brådskande, långsiktiga arbetet jag borde göra. Analyserna är väldigt spännande och kommer lära mig mycket mer om hur sådana där spamstormar blåser upp. Därutöver var jag på möte om ett tal jag blivit tillfrågad om att göra, för en institution som definitivt finns med på listan över drömarbetsplatser. Den processen ska bli mycket rolig.

Nu i helgen blev det också lite jobb – jag var med i Helgen i P3, i en grej de kallar ”Langa luren”. Kortfattat ger man helt enkelt programledarna sin telefon och fullmakten att titta på (nästan) vad de vill i den. Det var jättekul att vara med, faktiskt.

Nå, hörs nästa helg.

IMG_2536

Min vecka 2: Mejl till Creepypodden och Beirut

En blogg är inte en blogg, åtminstone inte i den klassiska bemärkelsen, om den inte innehåller lite uppdateringar om ens liv. Den här bloggen har länge varit död och tyst när det kommer till sådant, delvis eftersom jag aldrig lyckas vidmakthålla något liknande en dagbok. Försöken rinner alltid ut i sanden tids nog. Ändå fortsätter jag, med en dåres obändiga envishet, försöka. Och nu är det dags igen.

För att hålla lite koll på vad jag själv gör, hålla de som eventuellt är intresserade underrättade om det och för att få syssla med lite skriverier som inte är omedelbart kopplade till förtjänstarbete, tänkte jag börja sammanfatta mina veckor. Detta är en bra helg att börja, för förra helgen pågick fortfarande en sorts semester. Men nu har, så smått, detta år börjat även professionellt för mig. Alltså sätter vi igång!

Läs mer

136771860_6f7acbb720_o

Vandringssägen: Den förutseende soldaten

Christer Sfeir, en vanligtvis välunderrättad man som hjälpt mig förstå arabiskspråkiga inslag i den svenska desinformationsmiljön förut, berättar här en riktigt bra historia. Christers formuleringar i sig – ”random arabland” – antyder att den inte är helt sann utan snarare berättad som en vits. Men intressant nog verkar skämtet ha en lång historia av att dyka upp i de världsdelar som för tillfället är de oroligaste. Var den utspelar sig i Christers version är oklart, men på Reddit noterar jag ett elva månader gammalt exempel som påstås utspela sig i det då IS-belägrade irakiska Mosul.

Om vi går tillbaka till dess tidigaste belägg så finns den i flera upplagor från länderna som ingick i Sovjetunionen, bland annat i en version som utspelade sig i Polen 1981, då undantagstillstånd gällde. Men kändare blev den i en annan version, några år senare. Den 13 oktober 1987 talade USA:s dåvarande republikanska president Ronald Reagan inför sina partivänner i New Jersey, enligt en uppteckning av hans sysselsättningar samma år. Presidenten berättade då historien som ett skämt, med Moskva i dåvarande Sovjetunionen som skådeplats. Tack vare att någon spelade in skämtet på film vid ett annat tillfälle då Reagan berättade det så kan vi föreställa oss hur det lät där i New Jersey 1987:

Enligt uppteckningen från 1987 berättade Reagan historien som ett avslutande skämt i ett längre föredrag, och beskrev den som ett exempel ur hans senaste hobby: att samla historier som människor i Sovjet berättade för att beskriva det egna landet. ”They tell them – the jokes – and it shows they’ve got a great sense of humor, but they’re also pretty cynical about the way they live”, sade Reagan.

Några år längre fram, 1994, har Bosnienkriget resulterat i att Sarajevo belägrats av serberna. Belägringen av Sarajevo är den längsta i modern historia, och vid tillfället har den pågått i två år och ska fortsätta i ytterligare två år till. Reuters utsände, Kurt Schork, skriver då om de skämt befolkningen i Sarajevo berättar för att hålla mörkret stånget. En historia han citerar lyder enligt följande:

A man walking Sarajevo’s streets at night comes upon a checkpoint where a soldier is interrogating a civilian pedestrian. Suddenly the soldier draws back and opens fire on the civilian with his Kalashnikov, killing him instantly.
”Why did you do that?” asks the passer-by. ”Because the man didn’t have permission to be out after the curfew,” replies the soldier.
”But it’s only nine o’clock, the curfew doesn’t start until ten,” says the passer-by.
”I know where the man lives. He would never have made it home in time,” the soldier explains.

2004 kom Dan Yashinsky ut med boken ”Suddenly They Heard Footsteps – Storytelling for the Twenty-first Century”, om hur människans historieberättande ser ut i vår tid. Även han berättar denna historia, men då som ett exempel på något som berättats om mellanösterns Bellman, skämtfiguren Nasreddin hodja. Yashinsky skriver:

”An Iranian friend of mine told me that Hodja Nasrudin was drafted into the Revolutionary Army and put on guard duty to enforce the curfew. He and a fellow-sentry saw a man running like mad through the streets of Tehran five minutes before curfew. Hodja raised his rifle and shot the poor man dead. ”Are you crazy?” shouted the other guard. ”He still had five minutes before curfew!” ”Yes”, said Hodja, ”but I know where he lives. He never would have made it in time.”

Ståuppkomikern David Grossmans roman ”En häst går in på en bar” gavs ut i Sverige 2017 av Albert Bonniers förlag. Den handlar om en ståuppkomiker som står på en scen och blir allt mer personlig och obekväm under en show, och vars publik blir förvirrad och börjar bua och lämna lokalen.

”Gott folk”, vädjar han, ”ni kommer att älska den här, ni kommer att tuppa av, garanterat, lyssna: Det är en arab som går nerför gatan bredvid de två bosättarna i Hebron. Vi kan kalla honom Arbush – den lilla araben.”
Visslingarna och bankningarna dör ut. Ett par leenden här och där.
”Plötsligt så hör de den israeliska arméns högtalare som meddelar att utegångsförbudet för araber startar om fem minuter. Den ene bosättaren tar ner gevären från axeln och sätter en kula i den lille arabens huvud. Den andre bosättaren är lite förbluffad: ‘Vid Allah, min heliga broder, varför gjorde du så?’ Den heliga brodern tittar på honom: ‘Hör på, jag vet var han bor och det finns ingen chans att han skulle hinna hem i tid.'”

”Israelisk humor. Den konfliktfyllda och ofta dödliga vardagen är aldrig långt borta”, skrev Jonas Thente i sin recension av boken i DN. Även om just detta skämt visar att det motsatta är sant även för palestinierna på Västbanken.

Sovjet, Sarajevo, Iran, Västbanken och senast i våra dagar alltså Mellanöstern. Det finns många andra exempel på var den dyker upp, fast då i mindre seriösa publiceringar: på en humorsajt påstås det ha inträffat i Belfast, på det nigeriska forumet Nairaland ska det ha utspelat sig i Lagos i upploppen runt millennieskiftet och 2009 skulle det ha varit i Chandigarh i norra Indien det hände. Och då har jag, begränsad av språket som jag är, ändå bara sökt på engelska. Troligen cirkulerar det där ute på en mängd olika andra språk.

Eftersom skämtet kräver en inramning av utegångsförbud, summariska avrättningar och ond bråd död markerar det, genom var det dyker upp, sin tids oroszoner. Offren för soldaternas godtycklighet pekas sällan i historierna ut som medlemmar i någon särskild grupp, utan de är avsiktligt vagt uppskissade: vi alla löper samma risk på gatorna, är budskapet. Reagan gav sovjeterna beröm för att de med cynisk humor förmådde skratta åt sin situation, men han var för specifik med lovorden: de gäller alla som hamnar i krigstillstånd i sin egen vardag.

Bild: CC BY-NC-ND 2.0 Deana Zabaldo på Flickr.

modell

Ny rapport: Journalistiken och felaktigheterna sitter i samma båt

Jag har för Fojos räkning skrivit en rapport om felaktigheter på internet, och hur de kan motarbetas. Rapporten släpptes igår under rubriken ”Ett svenskt kunskapscenter för att hantera felaktigheter på internet”, och jag tänkte här gå igenom och sammanfatta lite av vad jag skriver i den.

I grunden handlar rapporten om en bransch som aldrig haft ett helt okomplicerat förhållande till sanningen, men som plötsligt – av både sig själv och andra – målats in i ett hörn där den låtsas som det. Skillnader mellan journalistiken och felaktigheterna målas upp och anammas som symbolvärden, trots att de i praktiken sällan har existerat. Tillsammans med ekonomiska och existensiella kriser argumenterar jag i rapporten för att detta i sig, oförmågan att se hur vi betraktas utifrån och hur det påverkar vårt arbete, är ett hot mot vår trovärdighet.

Jag beskriver kort den nätburna journalistikens historia, från 70-talets Teletext till den inverkan terrorattackerna den 11 september 2001 hade på CNN, och ett par symboliskt viktiga bluffar som journalistiken inte förmått genomskåda under de år som lett oss fram till idag. Jag ger en kortfattat bild av ekonomin idag, och våra nya konkurrenter.

De intäkter som prenumerationer och printannonsering hämtat hem går inte längre att ta för givna. Och resten av annonspengarna hamnar, som vi ska komma in på, i Googles och Facebooks fickor. Detta skapar en ond och stressad cirkel bland annat i lokalpressen, där den pressade ekonomiska situationen leder till nedskärningar, där nedskärningarna leder till konsolidering och centralisering och där konsolidering och centralisering leder till mindre och mindre lokalt material. Och bristen på lokalt material gör att ännu fler prenumeranter tappar intresset för tidningen.

Sid 6.

Ni får er även en liten översikt över mediehusens roll, samt IT-jättarnas relation till felaktigheterna.

I debatten kan det det tyckas som en perfekt uppgift för medierna att sköta faktagranskning av påståenden på sociala medier. Men sanningen är att de inte sällan sätter krokben för sig själva.

Sid 7.

Efter detta försöker jag definiera hur propagandan idag ser ut, hur den sprids av sådana som har intressen och vilka samhälleliga följder de har. Därefter försöker jag definiera den faktagranskande journalistiken, som den ser ut idag:

All journalistik ska vara faktagranskande. Det som utmärker den faktagranskande journalistiken som genre är att den är reaktiv. Istället för att på eget initiativ undersöka eller granska ett samhällsförhållande reagerar den faktagranskande journalistiken på någonting som påståtts av tredje part, oavsett om det är en Facebooksida eller en president, och presenterar sin egen uppfattning kring dess sanningshalt.

Sid. 11-12.

I rapporten presenterar jag också ett par modeller för att försöka förstå felaktigheternas spridning i journalistiska medier och på sociala medier. Två av dem bygger på Claire Wardles värdefulla arbete, och ytterligare en är föreslagen av Kristoffer Holt, medieforskare på Linnéuniversitetet. Därefter föreslår jag en egen modell, eller åtminstone skelettet till en sådan.

Utgångspunkten för modellen är att diskussionen om felaktigheter på internet ofta nöjer sig med att utgå från begreppen ”fake news” eller fejknyheter, som i sig innefattar en lång rad olika, sedan tidigare etablerade begrepp, och därefter omedelbart inleda en diskussion om hur det kan bekämpas eller bemötas. Problemet är att de som deltar i samtalet inte vet exakt vad det är som diskuteras. Är det propaganda, missförstånd, rykten eller lågkvalitativt men ändå journalistiskt arbete?

Sid. 16.

Modellen delas upp i fyra kategorier, utefter om felaktigheten är publicerad av opinionsbildare, allmänhet, journalistiska aktörer eller klickaktörer, och gör skillnad mellan felaktigheter som publiceras i krislägen respektive i vardagen samt om man är medveten eller ej om att felaktigheten är felaktig. Så här ser modellen ut:

modell

Sid. 17.

Den bygger på en skiss jag publicerade på Twitter i slutet av september, som i sin tur inspirerades av diskussionerna på ett expertmöte med Nordiska ministerrådet som jag då deltog i. (Även denna kloka debattartikel av mina norska kollegor utmynnade ur samma möte.) Fredrik Strömberg var då mycket behjälplig med att räta ut mina tankar, och ska ha tack för det.

Läs gärna om hur vi tänkt kring denna modell i rapporten, och återkom ännu mer gärna med feedback. Poängen är att möjliggöra en förståelse för varför felaktigheter publiceras, beroende på när och av vem de publiceras, och jag skulle gärna definiera varför oavslöjade respektive avslöjade felaktigheter publiceras av de fyra olika grupperna men än kändes det lite för tidigt. Det här skissar emellertid, tror jag, upp en tydlig väg framåt.

Rapporten som jag och Fojo publicerat kan läsas här, och den utmynnar i att Fojo föreslår ett svenskt kunskapscentrum för faktagranskning motsvarande Poynters International Fact-Checking Network. Ett sådant projekt skulle jag också vara mer eller mindre inblandad i. Jag hör hjärtans gärna era tankar om det, eller om rapporten och dess idéer i stort.

 

skylt

Avpixlat ljuger om skylt i Skövde – blir viral i USA

”Stadsdel i Skövde övergår till samhällsinformation på arabiska.”

Så skrev före detta Avpixlat, som nyligen bytt namn till Samhällsnytt, i ett inlägg publicerat den 10 november. Texten bygger av allt att döma på en insändarbild till Samhällsnytt och föreställer en skylt med arabisk text samt Skövdes logotyp.

”Enligt vad Samhällsnytt erfar har texten i svensk översättning följande ordalydelse: Tillsammans bygger vi om torget i Ryd! Under tiden kan vi njuta av platsen som är fylld av exotiska färger. Bygget beräknas vara klart juni 2018″, skriver Samhällsnytt. De fortsätter:

”Enligt uppgift till Samhällsnytt från den boende i området som tagit bilden, finns inte motsvarande information på svenska eller något annat språk – endast arabiska.”

Påståendet om skylten har tack vare den kristna fundamentalisten PeterSweden, som hänvisar till Samhällsnytt som källa, fått spridning bland amerikanska högerextremister, som även han utmålar skyltarna som bara på arabiska:

PeterSweden (som man kan läsa mer om här) vistas för närvarande i Norge, men ägnar sin tid åt att lyfta fram olyckshändelser, brott och oroligheter i Sverige för en amerikansk publik och utmåla dem som representativa för tillståndet i landet. Hans tweet har bland annat uppmärksammats av Infowars-redaktören Paul Joseph Watson, och har fått netto flera tusen retweets.

Påståendet är emellertid fel. På skyltens ena sida står det på arabiska, men kommunikatören Anna Hartung på Skövde kommun upplyser mig om att det på den andra sidan av skylten i fråga står samma text på svenska.

skyltar

Södra Ryd är ett miljonprogramsområde i Skövde, som man kan läsa och höra lite mer om här, här och här.

democracia-blockchain-DLT-transparencia

Demokratidrömmen ingen kan peka ut

När kom vi närmast den perfekta demokratin?

Frågan aktualiseras av Joel Halldorfs intressanta och tankeväckande debattartikel i Expressen, eftersom han själv låter bli att besvara den. Han är inte ensam. Många är debattörerna som spått demokratins snara död, och nästan lika många har – trots att spaningen i sig själv har utgångspunkten att den någon gång mått avsevärt mycket bättre – struntat i att markera denna gyllene epok de jämför med. Det är en av denna debatts stora svagheter. Att de nya medierna utgör ett hot mot de traditionella mediernas journalistiska ideal, de stora idéerna om att tjäna allmänheten och själva de politiska idéerna bakom demokratin är tankar så eviga att just de formuleringarna återkom i USA under 20- och 30-talet, i samband med att radion dök upp och konkurrensutsatte tidningarna.

Eftersom vi inte känner till vilken period Halldorf hänvisar till som den då demokratin, i motsats till nu, fungerade bra tvingas vi till tolkningar, och då ligger Habermas nära. Halldorf hänvisar till Habermas och dennes tes om hur det offentliga samtalet mellan väljare och politiker öppnades upp på 1800-talet. ”Systemet är kanske inte perfekt, men det har hittills inte trumfats av något annat”, skriver Halldorf. Jag skulle vilja invända med att peka på en liten samhällsgrupp som under den epoken var mer eller mindre utestängd från allt vad röstande och debatt hette: kvinnorna. Habermas har kritiserats för att avrunda sin teoretiska drömepok precis samtidigt som kvinnorna steg fram som en politisk maktfaktor. Systemet kan knappast påstås vara perfekt om det låter den ena hälften styra över det andra.

Jag tror nu absolut inte Halldorf längtar tillbaka till en tid då kvinnorna inte hade rösträtt, men hänvisningen till Habermas avslöjar en paradoxal konstant i våndan över demokratin: ju fler som har får tillgång till den, desto säkrare blir vi på att den är dödsdömd. På sätt och vis är det samma oro vi ser i den återkommande tvärsäkerheten över att felaktigheterna på internet ligger bakom demokratiska chockhändelser som Brexit och valet av Donald Trump. Det är inte längre bara ett par procent av befolkningen som har möjligheten att publicera sig utan en absolut majoritet, och då är det lockande att med implicita hänvisningar till massornas dumhet och blåögdhet ännu en gång förklara demokratin som utrotningshotad. Trots att det som hänt egentligen bara är att spelplanen jämnats ut.

Halldorf hänvisar till en rad återkommande truismer för att beskriva nätet som källan till problemen, trots att många av dem som bäst är av tveksam sanningshalt. Ryska troll har genom att spela på Facebooks algoritmer gjort en twittrande koleriker till världens mäktigaste man, skriver han, och låtsas då inte om den kritik som riktats mot de amerikanska mainstreammedierna i kölvattnet efter Trumps valseger. Att de amerikanska kabeltevekanalernas i flera månader sände Trumps kampanjmöten direkt och utan att kommentera dem har pekats ut som en anledning till att han så snabbt kunde bli populär, och Hillary Clintons förlust har av bland andra Nate Silver på FiveThirtyEight beskrivits som en direkt anledning av mediernas kontroversiella nyhetsvärdering av FBI-chefen James Comeys brev till kongressen den 28 oktober 2016. Halldorf nämner filterbubblor, utan att informera om att allt mer ny forskning ifrågasätter dess existens. Polariseringen, som Halldorf också skriver om, drivs enligt forskning från Brown och Stanford på mest av allt av de som tillbringar minst tid på internet.

Allt detta talar emot bilden av nya medier eller dess användare som nonchalanta skurkar och gamla som hederliga och välfungerande. Sanningen är ju att det finns få sådana aktörer i vår tid, delvis eftersom vi ännu är så djupt förvirrade kring vad som egentligen är vad. Halldorfs text utgår ifrån att allt som publiceras är en del av den offentliga diskussionen, men håller det resonemanget när allt publiceras? Är det inte bara så att en ny dimension av mänskliga interaktioner adderats? ”När vi skriver en kommentar på Facebook, publicerar en tweet eller skickar en snap gör vi det ofta på samma sätt som om vi hade suttit vid ett köksbord, en bardisk eller vid en kaffe­maskin. Vi har omsatt det informella och förgängliga från det dagliga samtalet i det skrivna ordet, med den implicita tyngd vi fortfarande av gammal vana tillskänker det, och resultatet har blivit en röra av missförstånd och illa skorrande tonträffar”, som jag (man får citera sig själv!) skrev i DN i september. För att jämförelsen mellan då och nu skulle hålla borde vi först uppfinna en ny nivå av offentlighet, en som motsvarade det som publicerades pre-internet och som därmed lägger sig ovanför det vi vardagligen publicerar på sociala medier. Läs: vårt skitprat.

Är demokratin mer eller mindre hotat idag än förut? Jag vette sjutton, och det tror jag inte så många andra heller egentligen gör. Den uppgörelse Halldorf söker, mellan nätevangelister och dito skeptiker, är jag inte relevant för. 2009 var jag tjugo bast och inte i position att med större trovärdighet förfäkta varken det ena eller det andra. Men jag representerar emellertid gärna en tredje kategori: de som försöker diskutera denna epok för vad den är, söker den mänskliga problematiken under lagren av syndabockar, och de som för Guds jäkla skull inte nöjer sig med trötta floskler för att förklara politiska och kommunikativa jordbävningar.

bild11111

Nej, Michael Moore har inte sågat ”den feministiska regeringen Löfven”

Det är lustigt, för det tycks som att sexuella övergrepp för vissa är ett brott som bara förtjänar att uppmärksammas ibland. Facebooksidan Politikfakta, till exempel, har varit knäpptysta om den mycket uppmärksammade härvan kring den före detta SD-politikern Hanna Wighs övergreppsanklagelser mot en partikollega i riksdagen. Trots att Facebooksidan sedan nyheten kom om Wighs avhopp och anklagelser har hunnit publicerat 18 andra statusar har just den storyn ännu inte alls adresserats. Vem vet varför – den har knappast gått att missa.

Detta frågetecknet reser jag eftersom Politikfakta emellertid idag markerat hårt mot sexuella övergrepp i Sverige på en helt annan front: med udden mot Stefan Löfven. ”Den vänstervridna filmmogulen Michael Moore sågar den feministiska regeringen Löfven vid fotknölarna”, skrev Politikfakta i en status vid 21-tiden på måndagkvällen, och länkade till en debattartikel signerad Moore i Huffington Post. Då, plötsligt, tycker Politikfakta att det är rimligt att diskutera ett samhällsproblem vi alla är överens om är förfärligt.

Politikfakta är inte ensamma om att uppmärksamma denna debattartikel – även Egor Putilov, uppmärksammad hamnskiftare och medarbetare på sajten som tills nyligen hette Avpixlat och numera kallar sig Samhällsnytt, twittrar om den, och lägger samma fokus på att det är mot regeringen Löfven kritiken riktas.

putilov

Ytterligare en och annan värd att nämna har uppmärksammat Moores debattartikel det senaste dygnet, däribland Jan Sjunnesson, Infowarsfiguren Paul Joseph Watson, finanssajten Dagens PS, och Youtubemonologhållaren Arg Blatte Talar (som också förutspår att ”svensk media kommer ignorera det hela”).

Det lär förvåna Arg Blatte Talar att svensk media inte alls ignorerat anklagelser, utan att DN, SVT, Nyheter24, Aftonbladet, Expressen och alla tvärtom rapporterat om dem flitigt,…

…ja, det vill säga, år 2010. När Stefan Löfven fortfarande var IF Metalls förbundsordförande. När det var regeringen Reinfeldt som styrde över Sverige.

Och när – vilket ingen av de ovan nämna dignitärerna ens verkar ha lyft ett finger för att kolla upp – Michael Moore skrev den där jäkla artikeln.

clown3

Snälla, snälla media – sätt inte igång en ny clownskräck

Stora delar av hösten 2016 gick för mig åt till att, efter bästa förmåga och i den lilla utsträckning jag mäktade med, försöka lugna de jag kunde i spåren av masshysterin kring clownerna. Jag skrev blogginlägg efter blogginlägg, intervjuades i radio och teve och talade om saken på föreläsningar. På skola efter skola fick jag ett och samma intryck: alla barn och ungdomar hade hört talas om någon som sett en läskig clown, men mycket få för att inte säga knappt någon hade faktiskt själv sett en. De poliser jag pratade med lät lika trötta som jag – de hade visserligen fått in mängder av tips och telefonsamtal, men inte en enda ”clown” kunde lagföras för något brott. Det är möjligt att en och annan svensk unge satte på sig en läskig mask och röd peruk och gick ut i natten för att skrämmas, men hysterin i samhället gick långt utanför det eventuella hot de utgjorde.

För hösten 2016 var rädslan och vreden påtaglig. Jag har tappat räkningen på hur många föräldrar och lärare jag pratat med, som kunnat hålla sig för skratt när de läskiga clownerna kom på tal: deras barn hade i många fall knappt ens vågat sig utanför dörren när de skrämmande varningarna cirkulerade som mest på sociala medier. På Facebook såg vi vuxna människor hota ”clownerna” med våld, som om de clowner som faktiskt till äventyrs fanns var övernaturliga varelser och inte tonåringar med billiga Buttericksmasker. Joakim Lamotte, debattör och f.d journalist med följare i hundratusental, skrek in i sin kamera att han skulle tvinga clownerna ”att äta hundbajs så ni gråter och ropar på mamma”. Samhällets vuxna skrämde med sitt ovärdiga beteende upp sina egna barn.

Särskilt ovärdigt betedde sig många av landets medieföretag. Jag skissade i oktober 2016 upp de sätt på vilka medierna hade bidragit till att spä på masshysterin snarare än att motarbeta den. Med bildbruk – genrebilder av skrämmande gestalter i mörka gränder – och rubriker – ”Mördarclowner” och ”clownskräck” – utmålade de clownerna som ett stundande hot, någonting som var verkligt och i högsta grad på väg att drabba dig. Lokaltidningar i hela landet beskrev skräckclownfenomenet som geografiskt aktuellt; ”nu har clownerna nått Säffle!”, ungefär. De lyfte upp händelser från andra länder och tvättade dem rena från kontext, som om de var direktrelevanta för svenska läsare.

Det var då det. Trodde jag, fram till i förra veckan.

clown1

Jaha.

Expressens rubrik, ”Polisens varning: Väldigt snart kan de läskiga clownerna springa på våra gator igen”, är bara lite mer braskande än Aftonbladets: ”Polisen varnar: ‘Clowntrenden kan komma tillbaka'”. Vad får du intrycket att artikeln handlar om? Sannolikt att den svenska polisen nu varnar för att ”de läskiga clownerna” är tillbaka på gator och torg, som den suddiga läsarbilden illustrerar.

Vad handlar artikeln egentligen om? Jo, att polisen i Pennsylvania – som alltså är en stat i USA och inte i Sverige – den 30 augusti utfärdade en ”community awereness bulletin” där man säger att liknande vittnesmål kan tänkas inkomma igen i samband med premiären av Stephen King-filmatiseringen ”Det”. Man noterar också syrligt i bulletinen att polisen, i samband med att clownskräcken uppstod på 80-talet, insåg att ”most, if not all of the clown sightings, were only being witnessed by children between ages five and seven”. Detta citat står ej att finna i till exempel Expressens artikel, som istället pekar på sajten Ladbible som källa och därefter påminner om ett antal av de påstådda clownvittnesmål som kom in 2016.

Ännu längre går kanske sajten Nyheter24, sin vana trogen, när de sätter rubriken ”Polisen förbereder sig – för att ‘clowntrenden’ ska komma tillbaka”. Även de syftar sannolikt på polisen i Pennsylvania, för det enda citat de fått från polisen i Sverige säger den precisa motsatsen. ”I nuläget har vi inga diskussioner om fenomenet, men jag ska undersöka saken ytterligare”, sade Towe Hägg vid polisens nationella mediecentrum till dem i artikeln. Den enda som egentligen är ohederligare än Nyheter24 är den direkt missledande klicksajten Newsner, som ber sina följare dela polisens varning som om de i Pennsylvania skulle ha nytta av att tusentals svenskar skräms upp.

clown2

Jag försöker att fria hellre än fälla, men det är omöjligt att läsa kvällstidningarnas och klicksajternas rapportering om den amerikanska polisens bulletin som något hederligt. I bästa fall är det en slarvig och ansvarslös klackspark, i värsta fall ett försök att sätta igång en klickig masshysteri igen. Det går helt enkelt inte att se dessa rubriker och Facebookposter utan att inse hur de utgör ett löfte om uppmärksamhet till de som eventuellt skulle vilja klä ut sig till clowner och gå ut och skrämmas igen. Särskilt med tanke på hur ostensiv förra höstens clownpanik var, det vill säga att den enkelt uttryckt i hög utsträckning byggde på härmapor som sett andra få uppmärksamhet för att de skrämts och inte ville vara sämre själva.

Artiklarna i detta blogginlägg publicerades den åttonde september, och trots att ”Det” fått mycket publicitet sedan dess har vi inte sett någon clownhysteri brisera i de svenska sociala medierna. Men om det framöver börjar dyka upp lösryckta vittnesmål och välspridda Facebookvarningar för clowner som alla hört talas om men ingen själv sett så är det dystert nog väldigt lätt att peka ut en av de aktörer som satt igång det igen:

De traditionella medier vars uppgift egentligen är att upplysa sina läsare och motverka onödig panik.

bild1a

Alla mina spamföljare och hur de brukar ta på mig

Det här blogginlägget är en reaktion på att jag tvingats till en ny morgonrutin.

Mina tidiga morgnar, som jag ofta inleder med att medelst iPhonens skärmljus skrämma liv i min trötta hjärna, innehåller numera ett regelbundet bortrensande av nya spamföljare – åtminstone 20-30 stycken åt gången. Varje dag rasar de in. Min blocklista innehåller nu nästan 1 000 konton (och då räknas inte de konton som allt eftersom raderats av Twitter), och den absoluta merparten är nytillkomna spammare. Hur vet jag att det är spam det handlar om? Jo, för att de är intill förväxling lika varandra och går att sortera in i ett par underkategorier.

Jag skriver detta eftersom att jag själv inte lyckas hitta något skrivet om just dessa spamkonton, och för att jag inbillar mig att jag inte är den enda som drabbats. Det verkar visserligen som att jag inte är utvald eftersom jag bedöms vara särskilt viktig eller inflytelserik, men något måste det betyda att det är just vi som drabbats. Mer om det senare.

Låt mig först skissera vilka spamkonton det är detta handlar om, genom att belysa tre av de mer igenkännliga kategorierna.

Läs mer

bild15b

Svärmen

I slutet av augusti uppmärksammade jag ett fejkat konto på Twitter, som stulit sin profilbild från en riktig tjej och använde den unga, kvinnliga personan för att sprida ett antifeministiskt budskap som gick hem bland sverigevänner. Ni kan läsa den tråden genom att klicka upp tweeten nedan.

Kontot försvann, av allt att döma i samband med att det anmäldes för bildstöld, men dök sedan upp i ny form med ett nytt namn – LdaLinn95, som om man skriver L:et gement ser ut som IdaLinn95: ldaLinn95. Jag trodde det var något troll som registrerat kontot, eftersom det mest ägnade sig åt att skriva okvädesord till sin omgivning. Men kanske är det något större som pågår kring vår avsiktligt felstavade vän.

Läs mer