En varningspanik dör inte, den går i dvala. När vi minst anar det väcks den av någon liten katalysator, redo att slå till igen med full kraft. Ryktet att appen Talking Angela var hackad av pedofiler spreds varv efter varv runt jorden, till synes lika obekymrat av omvärldens faktagranskningar som de odödliga statusuppdateringarna om att man ska akta sig för vänförfrågningar från Fabrizio Brambilla. Och nu sitter vi här igen, mitt i en ny omgång av amerikansk och brittisk medial Momoskräck. Ska den förblinda oss även här i Sverige? Det är upp till dig, kära läsare.
Inte ens ett halvår har hunnit gå sedan Momo dök upp för första gången. Berättelsen då var att Momo var en hemlighetsfull och skrämmande sociala medier-användare som skickade hotfulla meddelanden och uppmaningar till våra barn. I själva verket var det ett luftslott, uppbyggt av föräldrars känsla av vanmakt och skräck inför ”Svarta Madame”-lekarna deras barn leker på internet. Inga bekräftade fall av självmord eller självskadebeteende kopplat till Momo gick att hitta, trots att poliser, medier och skolor besinningslöst varnade med braskande och ytterst tveksamma blogginläggslänkar.
Nu är Momo här igen, och hon har tagit ny form: som symbolen för de faror våra barn utsätts för i deras oövervakade internetkonsumtion. Denna gång började det i England, där en mamma i en lokal Facebookgrupp varnade efter att ha fått höra de skrämmande Momohistorier hennes son berättat för sina kompisar. Brittiska och amerikanska medier – allt från lokalpoliser och tabloider till BBC och lokala tevestationer – gjorde sedan sitt bästa för att blåsa liv i det, eftersom ingenting får klicken att hagla som en mustig varningspanik. Och idag såg jag det första tecknet på att Momo på sin världsturné tagit sikte även på Sverige.
”Mitt i ett klipp på ett barn som leker med lera kommer detta upp där ’Momo’ uppmanar barn att gå och hämta (…) något i pappas garage eller en kniv i mammas kökslådor för att sedan visa bildligt hur man skär sig i armarna”, skriver en svensk förälder på Facebook som fått ett tusental delningar i skrivande stund. Enligt föräldern hotar Momo, i det hypnotiska inslaget insmuget i ett harmlöst barnklipp på Youtube, med att komma och ta barnet i sömnen. ”Finns en plats i helvetet för denna typ av vider som gör så här mot barn”, skriver föräldern. Alla håller med.
Ja, visst är det elakt och lågt att smyga in läskigheter i Youtubeklipp för barn. Men Momo har ärligt talat rätt lite med den saken att göra. Givetvis är den kusliga dockan, som i höstas blev sinnebilden av allt på internet som var farligt för barnen, tacksam att placera i huvudrollen för det här problemet – men inklippta läskigheter i barnfilmer på Youtube förekom för ett år sedan. Och för två år sedan. Och tre år sedan. Och fyra. Och så vidare. Det torde överlag inte komma som någon nyhet eller något sensationellt forskningsrön att det inte är en bra idé att lämna sitt barn helt utan sällskap framför datorn, eller för den delen någonstans. Gott föräldraskap är närvaro och öppenhet: det gäller både på lekplatsen och på nätet.
Nej, jag vet inte om jag köper att föräldrars benägenhet att vråla varningar om Momo handlar primärt om att de insett att de bör vistas i närheten av sina barn. Jag tror snarare det handlar om att de fått möjligheten att uttrycka sin frustration och rädsla inför känslan av vanmakt, som sagt, och oförmågan att räcka till. I folkberättandet har det länge funnits en återkommande tendens att skuldbelägga, läxa upp och varna föräldrar som brister eller misslyckas med att lotsa sina barn rätt, och samma tendens kan riktas inåt och skildra fruktan att bli en av de otillräckliga föräldrarna själv (ett känt exempel är den ruggiga vandringssägnen om en nybliven mamma som får förlossningspsykos och tillreder sitt nyfödda barn som en maträtt). I fallet Momo ges vi möjligheten att bli arga på utomstående och okända men svartvitt elaka förövare istället för att behöva bära skulden för vår bristande närvaro själva. För att citera Facebookföräldern ovan igen: ”Finns en plats i helvetet för denna typ av vider som gör så här mot barn”.
Men grejen är att det än så länge finns få, om ens några, bevis för att Momo skulle utgöra något reellt hot mot våra barn. Inga kopplingar till självmord eller fall av självskadebeteende har, som sagt, kunnat beläggas. När seriösa reportrar letar efter barnfilmer på nätet med gömd, inklippt psykskräck hittar de få exempel, utöver de som föräldrar varnat varandra med. Av de klippens visningar torde många komma från de rädda föräldrarna, och inte från barnen. Den här tweeten om saken har till exempel 45 000 retweets, och det här Youtubeklippet 800 000 visningar.
Att barn skulle bli mer benägna till självskadebeteende bara av att uppmanas till det av någon okänd figur på nätet finns det inga belägg för. University of Bristol och den engelska stödorganisationen Samaritans undersökte för några år sedan sambandet mellan självskadebeteende och nätet, och fann att samtalet om sådant på nätet till minst lika stor del utgjorde en viktig ventil för de som mådde dåligt. Sunt förnuft säger att ett barn som mår bra inte kommer börja skära sig i armarna bara för att ett animerat ansikte sagt så på Youtube.
Problemet är att Momo verkar ha skrämt föräldrarna mer än deras barn, och en uppskrämd förälder är ofta betydligt läskigare för ett barn än vilket internetspöke som helst. När ditt barn säger att det är ett monster under sängen brukar du lugna barnet och berätta att det inte är något att vara rädd för, eller hur? Så varför, när monstret under sängen har förflyttat sig till internet, beter du dig plötsligt som om det fanns på riktigt? Nej, var istället den trygga, säkra, kunniga och lyssnande föräldern barnet behöver. Hota inte med att avinstallera Youtube, vilket bara kommer göra att barnet ändå tittar när du inte är med, utan sitt med och titta, skratta och förklara med ungen. Dela inte de braskande varningarna, för det stora problemet är inte hotet som monster på internet representerar – det är om du själv dras med i paniken.
Kanske kommer Momo springa ett ärevarv även i Sverige. Det beror delvis på om medierna väljer att skrämma upp och sprida panik, men också på hur du som förälder hanterar fenomenet. Och egentligen är det ju lätt. Hantera Momo som ett monster under sängen. Är det något att vara rädd för?
rädd för momom