I kväll sänds Uppdrag granskning, det handlar om näthatet och dess effektfulla trailer har sedan 24 timmar satt ämnet mer på agendan än någonsin. Antalet delningar börjar anta Kony-proportioner, och överallt jag vänder mig möts jag av texter om näthatet av alla möjliga längder och kvaliteer. Det är oro över lagstiftning, glädje över kärleken som följt i hatets spår, lust att agera, hat mot hat och naturligtvis den obligatoriska metadebatten: välavlönade PR-konsulter som filar på hur också detta ska kunna bli föreläsningscase. Väl så.
Jag drabbas själv av något liknande åsiktsanorexi. Mängden tankar som möter den hugade denna dag är nästan kvävande, och det faktum att långt från alla resonerar på ett sätt jag själv finner vettigt resulterar i en lakonisk vanmaktskänsla. Många ropar på mer aktion, tydligare ställningstaganden mot hatet och hoten, men när det i sin tur på detta sätt åskådliggörs lämnas jag med en överväldigande litenhetskänsla. Det blir så tydligt att problemet är så stort, så närvarande, så akut. Var ska jag börja? Vad kan jag säga? Hur länge kan jag hålla ut?
Jag flyr. Bara en stund. Hamnar på Facebook-sidan Roliga Historier från Skrattemyndigheten.se, en plats jag ibland besöker för att påminnas om vad många tycker är roliga skämt. Förra besöket resulterade i en skärrad bloggpost som ni kan läsa här. Och ville jag ha semester från näthatsdiskussionen har jag verkligen hittat helt rätt, inser jag. För här blandas bögskämten med blondinditon och rasism, illa dolt mellan raderna.
En bild som anspelar på hur en bögservitör ser ut har fått 130 likes, och inga kommentarer. Ingen tänkte uppenbarligen något annat än ”haha” när de såg den. Ett skämt om ett dragspel som luftpump för ett bilddäck ses av någon Jerry som tillfälle att yttra sig främlingsfientligt om romer, med två likes som resultat. En slagfärdig text om ett ”finskt graviditetstest” får en Ronny att spekulera i hur ett ”neger graviditets test” skulle kunna se ut. Under en bild flinas det åt ett skämt om kvinnors kroppsbehåring, samtidigt som samma flatgarv framkallas av en anspelning på duckface och sminkning.
Jag återvänder till det goda samvetets hemvist, svenska Twitter, och ser de djupa analyserna blanda sig med de passionerade ropen på handling och mod. Och det blir väldigt självklart var den här debatten pågår – och var den borde pågå.
Ibland överlappar strukturerna varandra. Ibland finns en “Ronny” i kommentarsfältet hos det goda samvetet, om du fattar hur jag menar. I övrigt håller jag med dig. Ibland känns frustrationen nästan övermäktig och jag vill bara fly. Bra fångat.
Förstår helt och hållet. Har ändå svårt att tänka mig att en konfrontationsöppen och modig person som du skulle fly i samma utsträckning som jag själv, men jag gläds över att du känner igen min beskrivning.