Ibland känns uttrycket ”gubbe” rimligt, ibland är det snarare ”gammal man” som gäller. Det senare känns lämpligast jag ser min bekante på gatan. Jag vet var han är på väg, med långsamma krumma steg och böjd rygg. Han ska till restaurang D, nära Odenplan i Stockholm. Jag vet att han ska dit eftersom jag många torsdagar sett honom just där, sittandes vid något bord, leendes sitt gammelmansleende. Han verkar ha dålig hörsel, för han skrattar sällan samtidigt som sina vänner. Snarare blir hans leende bredare så snart han märkt att omgivningen reagerar, inte olikt någon som inte fattat skämtet men ändå vill vara med. Hans hud är skrynklig, men hans uppsyn fortfarande entusiastisk. Fortfarande förväntansfull. Vi hälsar inte. Jag tror inte han märker mig.
Han ska till quizet.
Varje torsdag möts de på restaurang D. De, och sedan något år, vi. Vi sänker medelåldern med minst ett par decennier. Vi är anomalin, ödlan bland bergen. Men deras ålder gör inte att de är förstoppade. Man märker av den truliga glädje som präglar quizdeltagarna. De är inte bittra, bara en aning förorättade av att plötsligt ha nått en ålder då rörelserna inte kan komma så spontant som hjärnan efterlyser. De är här för att de alltid varit det. Vi är där för vi har märkt att vi gör skillnad. Med vår förhållandevis låga ålder utgör vi ett välkommet undantag från regeln, och med vår begränsade erfarenhet sätter vi alltid gränsen för hur lågt i poäng man kan sjunka. Uppskattningen vi möter därav är omistlig: vi vinner alla på att vara där. De, för den friska fläkten, vi, för belöningen efter en tuff utmaning. Och ölen, förstås.
Musikunderhållningen börjar. Det är Claes V., underhållare, manusförfattare och jazzmusiker enligt Wikipedia, som vecka efter vecka lyckas tända upp denna lokal genom sina vitsiga texter och sitt amerikanskt älskvärda flatgarv när någonting går fel. Ikväll är han ovanligt nykter. Han sjunger sin klassiska låt om generationen han tillhör: Jätteproppen Orvar. ”För man tillhör en art/som är utdöd ganska snart/ifrån 40-talet”. Alla kan texten, alla sjunger med.
Quiz master tar över mikrofonen. Han etablerar ordning genom att fråga om det finns några ”rookies” på plats. Detta är hans sätt att pissa revir, det första av många. På restaruang D. är det han som bestämmer, om så bara för några timmar en torsdagskväll. Jag vet att han någon gång har varit en medial riksangelägenhet, det har äldre släktingar vittnat om. Jag vet att han är jag om ett par generationer, alldeles snart. Jag kan nästan redan känna igen mig i hans engagemang i rummet, för jag vet hur det känns att klamra efter halmstrån. Jag låter gärna den här kvällen, och många torsdagkvällar framöver, vara hans. Tyst inom mig hoppas jag att någon ska göra mig samma tjänst när jag är i hans ställe.
Quizet börjar. Vi märker snabbt att det är en dålig kväll. Av 30 poäng kan vi som bäst hoppas på fem eller sex rätt. Det frågas om politiska uppgörelser, humorister och schlagersångerskor som alla har en sak gemensamt: de spelar roll för en annan generation än vår. Vi har aldrig behövt veta förrän nu. Någon fråga plockar vi på ren tur, någon annan på slumpen att ha hört dess svar i förbifarten. En tredje för att det faktiskt berör ett område vi kan eller – och detta är ovanligt – för att det appellerar till en yngre målgrupp. Alltid när sådana frågor ramlar in tittar vi på varandra och vet att det här, det har quiz master lagt in för oss. Han vet att vi är här, han liksom många andra på restaurang D. tycker om oss, och därför visar han det med en lite lättare fråga. Som ett barn som blivit klappat på huvudet känner vi oss stolta men med ett stygn av sårad stolthet. Stolthet vi vet att vi aldrig haft.
Mot slutet av quizet kommer en fråga om en teveserie från 80-talet. Vi blir inte ens förvånade när vi hör den särskilt uppburna veteranen på bordet intill utbrista ”det var lätt – den skrev jag manus till”. Såklart. Det här är människor som inte bara kan svaren på frågorna, ibland är det till och med de själva som står i facit. Jag slänger pennan på bordet och suckar. Det är en dålig kväll.
Claes V. ler sitt trötta showbizleende när han samlar in våra svar. Quiz master sitter avvaktande med mikrofonen, som om han räknar sekunder med den uppmärksamhet vi gett honom, tills han bestämmer sig för att ge upp tills vidare. Istället tar Claes V., som vanligt, över och underhåller medan quiz master rättar våra svar. Detta är en paus av musik, och alla vet vad som komma skall. Till musiken av ”I en sal på lasarettet” beskriver han hur en gammal gumma möts av nerdragningar i budget och av ren sympati för sjukhusets ekonomiska besvär bestämmer sig för att dö. Publiken skrattar igenkännande på ett annat sätt än vi gör – vi skrattar för att vi kan låten, de verkar skratta för att de kan ödet. Slutraderna i hans version lyder ”Till en sal på lasarettet bör en gumma inte gå/om hon föddes här i Sverige 1922”. Jag har svårt att skilja på vad som är munterhet och vad som är bitterhet i publikens flin.
Vi får åtta poäng, över förväntan. Det vinnande laget – det vill säga, det lag som alltid vinner – får 20,5 poäng. De hytter med nävarna till resterande tävlandes beundrande hoanden, och reser sig alla trots att bara en får gå fram och hämta priset. Raskt utses en representant (sannolikt av honom själv), som möter quiz master och Claes V. och emottar ett presentkort på 400: – i baren samt vinnar-fezen. Hans sönderrökta röst raspar mer än den ljuder under tacktalet. Quiz master får en applåd för sin insats under kvällen och jag tänker på att hans stund är över för den här gången. Ikväll verkade han på gott humör. Jag klappar hårdare.
Han har suttit och lyssnat intensivt under quizzet, men jag vet inte hur många frågor han hört. Jag är dock säker på att han kunnat de han snappat upp. Fast strunt samma. Han är gammal och böjd men hans vänliga leende och öppna ögon lyser upp vilket lag som helst. När han trippar ut ur restaurangen nickar jag mot honom, som för att notera att han och jag trots vår skillnad i tid ändå finns på samma plats. Den gamle mannen märker mig inte men ler ändå. Ibland känns uttrycket ”gubbe” rimligt, men ikväll är det snarare ”gammal man” som gäller. För vi är bara en stund från honom.
Väldigt fin text!