Moderater på häxjakt

De senaste dagarna har dragit in mig i en rätt underlig cirkus, som kan upplevas som rätt festlig, men i grunden känns lite hotfull.

I somras, strax efter hela skandalen med Sven Otto Littorins påstådda sexköp, uppstod på Twitter ett konto som hette just SvenLittorin. Personen bakom kontot påstod sig vara den nyligen avgångna arbetsmarknadsministern, och deklarerade att ”då media inte vill ha sanningen försöker jag nå ut här. Svarar bara på frågor kring händelsen.”. En del tvivlade öppet på att det verkligen skulle vara den tidigare moderata riksdagspolitikern bakom kontot, bl.a för att han förmodligen inte skulle stavat sitt eget namn fel (med bindestreck mellan Sven och Otto). Själv ville jag ge honom en chans, för om det nu mot alla odds skulle vara han skulle en lista med svaren han levererade varit guld värd. Jag tog en risk, och torskade. Men äsch. Det var naturligtvis fejk.

Senare visade det sig att jag kände personen bakom fejkkontot, jag berömde personen i fråga för en snygg rick’roll och vi lämnade det där. Men lite senare började Littorin-kontot följa mig. Inget särskilt, tänkte jag om det, och twittrade vidare.

Lite senare skapade någon kontot Leijonborg, och började skojtwittra. Helt vanligt förfarande på twitter – jag anser att man får vänta sig skojfriska typer på internet, och helt enkelt ha överseende med dem om man tröttnar. En som inte höll med mig om det var Judit Burda, ”moderat fritidspolitiker i Göteborg”, hon fann driften med den f.d folkpartiledaren fruktansvärd. Hon hotade t.o.m med polisanmälan (på oklara grunder). Detta fann jag lite löjligt, så jag frågade henne en smula raljant hur hon tänkte det skulle fungera? Därifrån föddes visst en livslång antagonism, för….

…häromdagen noterade jag att Twitterkontot all_insane, ett Allianskonto, lagt till mig på en Twitterlista som heter ”apa efter”, och går ut på att samla satiriker som låtsas vara kända politiker på Twitter i en lista. Jag frågade varför jag hamnat där, varpå en lustig konversation följde:

Läs nedifrån och upp

Senare märkte jag hur tidigare nämnda Judit Burda och detta konto all_insane börjat diskutera vem jag är, och om jag kan tänkas vara den som härmar politiker på Twitter. I en ganska otrevlig ton, om jag får säga det själv: 1 2 3 4

Slutsatsen är att jag kanske t.o.m är ansvarig för den dekal med Moderaterna-logga och texten ”Arbete ger frihet” som cirkulerat på nätet de senaste dagarna.

Jag vet inte, jag tycker bara det är så obehagligt när folk (särskilt anonyma politiska konton) ger sig ut på häxjakt efter något som de själva anser är världens skandal. Särskilt som de väljer helt godtyckligt vilka de ska ge sig på. För ni vet, Judit Burda och All_Insane: jag är helt oskyldig till alla tre konton ni undrar om – och dessutom till Moderataffischen. Jag har ingen som helst aning om någonting kring den, med undantag för att jag råkar känna personen bakom SvenLittorin-kontot.

Men det borde jag inte behöva säga.

Hur en twittrare på rätt plats och tidpunkt blev världens största

Ashton Kutcher är föremål för många Twitterdiskussioner. Han har i skrivande stund 4,906,015 followers (och ett intressant sätt att förstå vidden av den ständiga aktiviteten på Twitter är att uppdatera fönstret med hans konto. Antalet followers och listor förändras ständigt – i tusental). Om den gode Ashton skulle få för sig att skaka hand med var och en av hans followers skulle han bli klar med den uppgiften nån gång under sommarhalvåret år 2390 e.Kr. Nästan alla som har ett finger med i socala media-spelet har någon gång diskuterat, analyserat eller kapitaliserat på han och hans legendarstatus i kvittertermer – senast av en kreativ grupp elever från Berghs School of Communications som slängde ihop utmärkta projektet Don’t Tell Ashton (där min ödmjuka lilla 361-followersruta finns att skåda en bit inåt från det vänstra hörnet).

Alltså är han, och lär förbli, en het potatis. Många skärskådare ser naturligtvis problem med hans hantering av kvittrandet, som t.ex. Daniel Kjellson som i januari skrevFrågan är väl bara när, efter hur många roliga videoklipp med en äppelpaj som avsändare, som Ashton Kutcher – i alla followers och fans ögon – blir precis som ett av de varumärken han nu fakturerar. När han inte längre är en kul kille i gänget, utan någon med en agenda.”. Själv ser jag inte det affärsmässiga hanterandet av Twitter som ett problem så mycket som själva processen hur en person blir Twitters största. Låt oss se över varför Ashton blev sociala medias konung.

16 januari 2009 skapade Ashton Kutcher sitt Twitterkonto, och klockan tio i åtta på morgonen svensk tid skrev han sitt första bidrag i och med det rätt odramatiska konstaterandet ”dropping my first tweet”. 16 april, exakt tre månader senare, vann han över CNN i jakten att bli den första twittraren som nådde en miljon followers (vilket gav honom ett snitt på lite mindre än 11.000 nya followers per dag). Vilka kändisar hade förekommit honom på Twitter då? Redan 2007 började politiker förstå Twitters värde, med Barack Obama i spetsen. Britney Spears reggade ett konto i oktober 2008, men hennes Twitter sköts inte av henne själv, utan någon anställd, varför hennes dragningskraft kan förstås vara mindre. Förklaringen till @aplusk’s framgångar Twitterledes kan alltså vara så lätt att han var den första världsfolkkära kändisen som skapade och skötte sitt Twitterkonto helt själv. En publikdragande utmaning med David & Goliat-karaktär senare krävs det egentligen inte mer än att han blir störst under en period för att det ska hålla i sig. Att följa Twitters största profil blir ett egenmål. Så hur betydelsefullt är det alltså – egentligen?

Det är ju ett obestridligt tungt fakta att Ashton sitter på en kommunikationskanal som med ett knapptryck når snart fem miljoner glada och lättmottagliga konsumenter i alla åldrar världen över. Därmed blir hans målsättning att tjäna pengar på det fullt förståelig – som alla hade gjort i den situationen. Men hur mycket har hans person, hans dragningskraft och karisma egentligen spelat in? Min teori är att det inte har så mycket med något av det att göra. Han hade redan en bred bas med fans, och var någorlunda först bland kändisarna med att utnyttja Twitter på det mest naturliga sättet – alldeles själv. Ashton Kutcher var bara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Därifrån har det varit en självgående maskin som gjort honom till en av världens största megafoner.

Säkerhetshål på Twitter orsakar followerras

Jag och många andra upptäckte vid 18.50-tiden idag måndag något spännande. Ingen av oss hade någon follower. Alls. Alla vi följde hade också försvunnit. Vi var plötsligt ensamma i twuniversum. Det var spännande och nytt, och kanske framför allt jämställt! Äntligen har jag lika många followers som Aston Kutcher, som @bruhnanza utbrast.

Naturligtvis är man lite nyfiken på vad detta kan innebära, och Gizmodo leder in oss på en stig som kan vara intressant. De skrev tidigare idag om en trick som gjorde att vem som helst började följa en. Dead serious. Skribenten John Herrman:

”I have no idea how a hole this large could be left in a service as popular as Twitter, nor do I understand why it hasn’t been shut yet. What I do understand, though, is that Oprah is following me right now, and receiving my DMs. So anyway, here’s how it works:

1. Open the Twitter web interface (I haven’t been able to get it to work in the apps I’ve tried)
2. Tweet ”accept username”, as in ”accept oprah”
How to Force Anyone to Follow You on  Twitter
3. Wait a few seconds. You may get a server error, but that means it’s worked.
4. Check your followers list
5. !!!”

Förmodligen är nolltalen ett resultat av deras jobb med att rätta till detta absurda säkerhetshål.

Denna månad är f.ö säkerhetshålens månad. Facebook spricker, Twitter spricker… vad kommer härnäst? Wikipedia? Youtube? Wierd.

Edit kl 19.18: Twitter bekräftar att follow-talen är nollställda tills vidare på grund av att de måste fixa en bugg, och på bloggen konstateras också att det är på grund av buggen som Gizmodo skrev om.