IMG_2749

Min vecka 7: Hes på resa

Denna vecka innebar en peak av ett par rätt hektiska föreläsningsveckor. På en månad har jag nu gjort 16 föreläsningar, samtidigt som jag lagt sista handen vid boken, arbetat åtminstone deltid med tre-fyra andra projekt, drivit Creepypodden och skrivit krönikor. Det här var den sortens arbetsbelastning jag var stressad inför i januari, och jag kan med viss lättnad konstatera att jag klarat av den första omgången. Nu ska jag inte resa iväg från Stockholm förrän den 28 februari igen, vilket ska bli lite skönt. Men föreläsningarna är det dock inte helt slut på. Mer om det framöver.

Måndag. Under helgen blev jag hesare och hesare för att på måndag konstatera att jag lät som en whiskeydrickande singer-songwriter (jag underhöll mig själv genom att med autentisk röst citera ”den store maxarn i det blå” från Alinge & Forsell), och att det inte kunde komma på tal att göra någon springtur. Nå, istället kunde jag hålla möte med övriga inblandade i projekt 3, och agera på diverse feedback som kommit i och med korrläsarens genomgång av min bok. Vid lunchtid gick tåget till Halmstad, och det hoppade jag på och var framme vid femtiden.

I Halmstad promenerade jag till deras fina stadsbibliotek, och fick sedan sätta mig i en liten studio för att medverka i den lokalproducerade Bibliotekspodden. Det var min andra medverkan, och programledarna erkände att de den första gången – när vi stötte på varandra på en konferens – inte hade vetat vem jag var, utan bara valt mig på grund av mitt häftiga namn. Jag tackar och tar emot. På kvällen föreläste jag därefter på bibblan, för ungefär 120 frivilligt ditvandrade invånare, och trots min extremt darriga röst tycker jag det gick okej.

IMG_2744

Tisdag. Över gröten på Scandic Hallandia fick jag se min egen dumma nuna i Hallandsposten tillsammans med en rubrik så frikyrklig att jag nästan brast ut i ett halleluja. Men det är ju trots allt ungefär det som är mina föreläsningars poäng – det kan va’ kul me’ källkritik! – så rättvisande är den iallafall. Tåget gick på morgonen till Malmö, och väl där gick jag till Scandic Triangeln (det kändes som att åka i en vid båge tillbaka samma hotell) och försökte checka in utan att lyckas för rummet var inte klart än. Resten av dagen lade jag på att skissa på projekt 3, och sedan tog jag en öl med min lillasyster och åt middag med en kompis.

De på Halmstads stadbibliotek lärde mig om något de kallade ”dansbandsblandning”, som ska hjälpa till när man är hes. Det låter fruktansvärt festligt men är i själva verket en blandning av kokt och kolsyrat vatten. Kanske inte på någon vidare narkotikaklassad nivå. Det drack jag hur som helst mängder av under veckan, med en massa honung, och kanske hjälpte det mig klara av det hela. Så även på kvällen på tisdagen, i mitt hotellrum på tolfte våningen. Life as a global jetsetter.

Onsdag. Morgonen inleddes hyfsat tidigt med snabb frukost, och sedan en promenad till gymnasieskolan Rytmus som hade bokat mig för en föreläsning och ett panelsamtal tillsammans med Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan. Bådadera gick bra, det var framför allt kul att prata journalistik och felfinneri med Heidi för en nyfiken och ung publik. Rytmus satte ihop en liten text om tillfället som man nog får beteckna som smickrande – två gånger beskrevs jag som en föreläsare ”som inte smeker sin publik medhårs”.

Raskt därefter hoppade jag in i en taxi och åkte iväg till Kristianstad, en tur som tog en timme ungefär och därför gav mig tid att medverka i en kort intervju med SVT om Moderaternas kampanjfilm om Göteborg. I Kristianstad letade jag mig fram till Regionmuseet, åt en god lunch och förberedde mig sedan för två föreläsningar – en för en samling åttor och en för deras lärare. Den för åttorna fick jag arbeta hårdast under, åttor är ju en kräsen publik. På plats fanns en reporter från Kristianstadsbladet, som jag pratade en stund med vilket resulterade i en artikel idag, lördag. Även där får man säga att rubriken blev ganska kärnfull.

jack-i-kb

Vid fyratiden gick så tåget hem, slutligen. Jag vet inte om jag fick så värst mycket gjort på den tågresan, jag var ganska trött.

Torsdag. Äntligen en dag hemma, vars enda resa hemifrån gick ut på att banda creepypodd med Ludvig på förmiddagen. Ett avsnitt där jag för första gången presenterar en historia skriven av mig själv, ”Under Slussen” som jag skrev i höstas för att ges ut som lättläst bok av LL-Förlaget.

Det finns en parentetisk intressant grej att nämna där. Ni vet hur en och samma idé tenderar slå till på flera olika håll samtidigt när den väl kommer? För det verkar just nu ligga någonting kring urban exploration i luften. Att min egen historia skulle matchas av en annan som slumpmässigt också utspelade sig kring utforskare av underjorden i trakterna kring Slussen visste jag sedan jag jobbade lite med Linda Skugge, och hon nämnde att hon skrivit en följetång för Storytel om några som blir ”bergtagna” under Slussen. Våra historier var inte så värst lika, sade hon själv, men det är ändå anmärkningsvärt att de dök upp samtidigt. Och som lök på laxen damp P3 Series senaste upplaga ner i telefonerna i veckan – ”Tunnlarna” av Jerker Virdborg, som utspelar sig i ”de underjordiska tunnelsystemen under Stockholm”. Detta alltså samma vecka som jag ovetande satte ihop ett avsnitt av Creepypodden som till stor del utspelar sig på samma plats. En märklig slump!

Under torsdag eftermiddag försökte jag få något gjort i projekt 3 men det gick trögt. Nå, det löste sig dagen efter:

Fredag. Då jag nämligen lade i stort sett hela dagen på just det och i slutet satt med en konkret produkt jag kunde presentera för övriga medlemmar i gruppen. Och dessutom tog en springtur, för nu är jag inte krasslig längre! Dansbandsblandningen gjorde sitt.

Dessutom förhandssläppte Medierna i P1 del två av vår serie Mediebudorden, som denna vecka handlar om så kallade hatstormar – när medierna vill illustrera en konflikt de själva tycker sig se i samhället och därför hoppar på typ vilket kommentarsfält som helst och skärmdumpar det för hela Sverige att se, bara om det är argt på rätt sak. Ni kan lyssna på inslaget här, och bilden vi tagit fram med tips finns här att klippa ut och spara:

DWKhQ1jWAAE7xRL

Och därmed var den veckan över.

IMG_2724

Min vecka 6: Midvintervägar och mediebudord

Den här veckan har ett av de hittills fyra projekt jag hållit lite hemligt presenterats. Hemlighetsmakeriet känns lite fånigt, för det är ju inte någon kioskvältare, men man vill låta saker man jobbar med gå i uppdragsgivarens gilla gång. Det är alltså projekt 1 som i lördags publicerades av Medierna i P1, nämligen våra Mediebudord. Det är en sex delar lång serie om hur man som nyhetskonsument alls ska kunna förstå medierna, i en tid då de lider av en såväl ekonomisk som existensiell kris. Johan Cedersjö på Medierna intervjuar personer som hamnat i centrum av dessa krisers resultat i både det stora och det lilla, och i studiosamtal pratar vi sedan om de tips jag tagit fram. Serien är, ska nämnas, inte så lite inspirerad av On the Medias Breaking News Consumers Handbook. Den första delen, som gick i helgen, handlar om hur man ska kunna förstå nyheterna i skarpa nyhetslägen och här finns tipslistan jag gjort:

bb8b0da1-f93c-419c-ad32-1938554210f3-1

Kom ihåg denna lista, spara den någonstans, och plocka fram den nästa gång det händer något stort och du försöker förstå vad det är. Min förhoppning är att det ska kunna göra situationen lite klarare.

Därutöver har veckan varit präglad av resande och föreläsningar, ungefär enligt följande:

Måndag. På morgonen hade vi ett möte på Skype om projekt 3, där det hade visat sig att vi behövt tänka om lite i hur vi jobbat hittills. Resultatet blev lite tydligare riktlinjer och en ny plan inför veckans arbete, som sedan skulle komma att beröra mig själv ganska lite (mycket på grund av att jag helt enkelt inte riktigt haft tid att tillföra något på den fronten). Samma natt kom avsnitt 81 av Creepypodden ut, och det var äntligen dags för mig att viga ett helt avsnitt åt vandringssägnerna. Lyssnarresponsen har varit lite delad – det blir tydligare och tydligare att poddens lyssnare antingen gillar längre, ambitiösare och mer traditionellt skönlitterära skräckhistorier, eller så gillar de de kortare, mer vardagliga och realistiska berättelserna. Det betyder att det i varje avsnitt är väldigt svårt att tillfredsställa båda grupperna. Men jag fortsätter försöka.

Jag tog en springtur på förmiddagen, och sedan satte jag mig på en buss till Norrtälje där jag hade en föreläsning för drygt 500 gymnasieelever. Den gick bra, tycker jag, och en person från kommunen var där och gjorde en liten intervju i samband med det hela.

norrtalje-jack

På kvällen åkte jag och Linnea och tittade på en tavla vi ville köpa, och sedan lade vi upp en liten bild på våra nyköpta ringar för att förkunna det roliga faktum att vi förlovat oss.

Tisdag. Morgonen innebar ännu ett möte om projekt 3, och sedan en tur till Medierna för att banda det samtal ni hörde i lördags. På kvällen åkte jag till Arlanda och flög sedan upp till Kallax för att vara redo för jobbet onsdagen innebar. Under dagen hann jag svara på lite mejl och skriva en text som jag tillfrågats om, bara för att senare i veckan få besked att det inte var vad uppdragsgivaren hade väntat sig. Nå, så kan det gå.

På kvällen, när jag landat på Kallax, hämtades jag upp av en trevlig tjej som jobbade för min uppdragsgivare och hon körde mig sedan från flygplatsen till Piteå. Bilturen var på sätt och vis fantastisk: vi åkte genom den norrländska natten med vita, tunga träd vid kanterna i -16 grader och såg snön avteckna sig mot mörkret som vita flagor i rymden. Förbi oss på landsväggen sprang vid ett tillfälle en joggare.

Onsdag. Hektisk dag! Vaknade i Piteå och gjorde en föreläsning på Kaleido, för att sedan hälsa på hos lokala P4 och prata lite om en egen liten Mandelaeffekt de har där uppe. I bilen mellan Piteå och Luleå gjorde jag en intervju med NSD, och sedan efter lunch föreläste och panelsamtalade jag på NMW – ett roligt evenemang om medieutveckling som verkade ha dragit många intresserade.

Efter att ha återvänt hem på kvällen hann jag ansluta mig till middag för födelsedagsbarnet Daniel Sandström, som utöver att vara nybliven 50-åring också råkar vara min förläggare. Det var en överraskningsmiddag som två av hans författare, Lotta Olsson och Peter Kihlgård, hade arrangerat och enligt uppgift blev Daniel mycket överraskad. Själv tillkom jag först efter själva överraskningsmomentet men det förhindrade inte att kvällen blev mycket trevlig.

Vid sidan kan det nämnas att en DN-artikel om ”deep fakes”, där bland andra jag intervjuats, publicerades på onsdagen.

Torsdag. Springtur och mejlskickande på förmiddagen, och tåg till Växjö på eftermiddagen. På tåget såg jag att Viralgranskaren hade släppt det lilla filmklipp jag spelat in till dem, för att marknadsföra källkritik i allmänhet och Källkritikens dag den 13 mars i synnerhet.

I Växjö deltog jag på kvällen i något som heter För-Amår, ett studentarrangerat evenemang inför Arbetsmarknadsdagen för Linnéuniversitetets studenter. Det var roligt men av någon anledning mer utmattande än vanligt: efteråt åkte jag hem trött som ett djur.

Fredag. Veckan avslutades i och med en ganska mycket lugnare dag än de övriga. Intervju på Stadsbiblioteket på förmiddagen med Selma Stories, Bonniers redaktionella sajt där de bevakar den egna bokutgivningen. De har redan hunnit tipsa om min bok två gånger, men ville ha en lite fullödigare publicering om boken att erbjuda så vi spelade in ett litet samtal och mängder av klippbilder där jag travar upp och ner för trapporna på Stadsbiblioteket.

Åt lunch med en kille som vill göra ett projekt inspirerat av Creepypodden, och utan att säga för mycket vågar jag lova att det kan bli väldigt häftigt om det blir av som han beskriver det. Vi får hålla utkik efter det. På fredagseftermiddagen städade jag en del, och sedan skrev jag klart veckans DN-krönika som publicerades i lördags: om frågan varje journalist bör ställa sig, baserat på den spännande forskning Emily A. Thorson presenterar i den nyutkomna boken ”Misinformation and Mass Audiences”.

Och det var den veckan.

Bild: min utsikt från hotellrummet i Piteå.

 

IMG_2690

Min vecka 5: Kaffe och Bergen

En vecka är inte ordentlig om den inte innehåller en first: något tillfälle då man presenteras för en situation man inte upplevt förut. Denna vecka erbjöd en sådan, plus en riktigt bra norsk restaurangupplevelse. Vid sidan av det är jag inte längre alls lika stressad som jag var i slutet av januari, vilket tyder på att jag nog kommer överleva även detta halvår. Visst, det kan bero på att jag bara åkte iväg hemifrån en gång i veckan som gick. Men jag tror också det handlar om att landa i ett arbetssätt, för jag hade ändå bra mycket att göra. Vi får se.

Måndag. Merparten av dagen gick åt att läsa och besvara mejl inskickade till Creepypodden, precis som jag gör ungefär varannan vecka då ett nytt avsnitt ska produceras. 40 mejl, de flesta innehållande lyssnarhistorier av längre eller kortare snitt, betades av och tillsammans med det tiotal jag hade hunnit fixa på söndagen var jag därmed klar med skörden. På eftermiddagen åkte jag till mina gamla kollegor på Metro för att spela in ett kort klipp där jag talar mig varm för källkritiken, som ska publiceras som reklam för källkritikens dag den 13 mars. Sedan återvände jag hem, och satt långt in på natten med manus för veckans avsnitt av Creepypodden. Klockan 02.25 skickade jag det till producenten Ludvig Josephson, och därmed var måndagen över.

Tisdag. På förmiddagen, innan jag sprang en liten runda i vintersolen, såg jag i min kalender att jag hade ett möte om Creepypodden inplanerat med Sveriges Radio vid 10. Det stod emellertid inte vem mötet var avtalat med. Jag mejlade en jag brukar ha sådana möten med, men hon svarade att hon inte hade något inbokat. Klockan 10 kom och gick, och ingen ringde argt och frågade var jag var. Alltså hade de glömt det, de också. Ingen skada skedd – jag kunde ägna eftermiddagen åt att besvara lite styvmoderligt behandlade jobbmejl och lägga lite viktig tid på projekt 3.

Onsdag. Fullpackad dag, som framför allt utgjordes av två föreläsningar. Jag hade haft lite ångest för den ena, eftersom det var en omplanerad föreläsning efter att jag med kort varsel meddelat uppdragsgivarna att jag dubbelbokat mig. De var mycket generösa med mig trots mitt strul, och vi hittade ett annat datum, men man känner sig ändå lite lumpen som kommer glidande en vecka senare som någon sorts pascha. Den föreläsningen gick emellertid under omständigheterna fint. Det var för en gymnasieskola, och gymnasieelever kan ju mot slutet vara rätt rastlösa, men de var intresserade och glada och jag var glad att jag fick komma.

Sedan skulle jag ha en föreläsning på en folkhögskola i närheten av gymnasiet, och det var där det lite överrumplande hände. Jag hade, som jag brukar i mina föreläsningar, använt en gammal berättelse för att illustrera hur vandringssägner visar attitydförändringar över tid. Det är den första historien jag berättar här – titta på klippet för att förstå, fram till ungefär 7 minuter och 30 sekunder.

När jag hade berättat klart, och ritat upp mitt så kallade slampindex i luften, hörde jag ett högt ”BUUU!” från publiken, och såg en kvinna som satt långt fram titta argt på mig. Jag log lite och sade någonting om att hon inte skulle ”kill the messenger”, för det var ju bara samhällets snålhel inför den kvinnliga sexualiteten jag försökte beskriva och inte alls min egen åsikt. Hon verkade köpa det men viskade lite med sin bänkgranne en stund, något jag inte lade någon större vikt vid.

Men rätt som det är ser jag synfältet fyllas upp av bruna fläckar, och känner något vått landa i min panna. Nästa sekund ser jag att det är samma kvinna som ställt sig upp i sin stol, resolut slängt sitt kaffe på mig, och vänt sig om och börjat gå. Spridda röster i rummet säger ”men..” och ”va?”, någon försöker stoppa henne, men hon vänder sig om igen och säger åt mig att jag ”inte ska stå där och kalla kvinnor slampor”. Rummet förstår kollektivt att ett missförstånd ägt rum, men det finns inte mycket att göra. Kaffet är kastat, så att säga, och jag kan inte gärna börja förklara för henne då. Hon går därifrån, jag försöker fråga rummet om jag ska följa efter henne och prata eller om vi ska ta en paus, men någon säger ”fortsätt!” och jag ser inte många alternativ. Så jag kör klart, om än med andan i halsen och lite spänd stämning i rummet de första tio minuterna.

Efteråt är det många som vill komma fram och uttrycka sympati efter händelsen, och då får jag också höra lite uppgifter som antyder att det kanske inte var jag som stod i centrum för missförståndet, utan att kvinnan i fråga trott att jag representerade något jag inte representerade, för att uttrycka mig försiktigt. Men det var en läxa: ibland, när någon i publiken tycker man är ute och cyklar, kommer de handgripligen tala om det för en.

På onsdagens sena eftermiddag åkte jag till Ludvig och bandade veckans avsnitt av Creepypodden, som jag hoppas lyssnarna ska gilla eftersom det handlar om en av mina favoritämnen: vandringssägner. En rolig sidnot är att podden hade 97 000 lyssnare förra veckan då det kom ut ett nytt avsnitt, och det är ju lika sjukt varje gång jag tänker på det att jag berättar spökhistorier för nästan 100 00 personer – som jobb.

Torsdag. Jag sprang en runda, och sedan satte jag mig på flygbussen till Arlanda för att ta mig till Bergen där jag hade en föreläsning på Bergen Offentlige Bibliotek samma kväll. I samma ögonblick som jag satte på flyget till Oslo fick jag besked om att flyget från Oslo till Bergen blivit inställt på grund av snö på Gardemoen, så jag ringde panikslaget min uppdragsgivare i Bergen och i realtid hörde jag henne kontakta resebyrån och ta reda på om det fanns ett ersättande flyg som skulle ta mig till dem i tid. Det visade sig finnas det, och situationen löste sig tills vidare. Men det flyget var rejält försenat, så jag fick sitta en stund och vänta på Gardemoen – vilket i och för sig inte var något problem, för då kunde jag färdigställa det sista till min bok som kommer ut i vår. Nu är den hos en korrläsare, och jag fokuserar på att vara glad över att Bengt af Klintberg – som är rätt ymnigt refererad i boken och som därför fick den i PDF-format i förra veckan – svarade att han var ”imponerad!” av den och förutspådde att den skulle få stor uppmärksamhet.

På kvällen hade jag min föreläsning och den gick finfint. Sedan gick jag och åt en fin middag för mig själv på Bare Vestland efter rekommendation av min uppdragsgivare. Det var exceptionellt gott – inte minst rödbetssmöret man fick med brödet som jag kunde ätit ett hekto av bara det.

Fredag. På morgonen klockan sju tog jag taxi till flyget, och sedan flög jag hem lagom till en lunch på Radiohuset och därefter två timmars jobb med projekt 3. Sedan tog jag helg!

IMG_2690

Bergen från flyget hem.

IMG_2692

En fin fjord någonstans i Norge.

895E4AB6-0090-4CAC-9FAB-600CA9C0D947

Min vecka 4: Första föreläsningsveckan och födelsedag

Denna veckas nätter tillbringade jag till största delen i andra sängar än den där hemma. Detta är nu inte fullt så jetsettigt som det låter: det beror på att min föreläsningstermin kickat igång på riktigt. Netto fem föreläsningar blev det på fyra olika orter. Den svaga ångest jag känt under januari månad, inför ett halvår jag hade känslan av skulle bli på tok för stressigt, har faktiskt tonat bort något. Jag tror jag mår sämre inför hektiska perioder än under dem, kanske för att de i likhet med regnoväder ibland kan se värre ut på håll. När man är under dem är det ju bara att huka sig och jobba på. Det brukar gå ganska bra.

Värt att nämna är också att min Spotifykonsumtion har förändrats lite, från att kretsa kring min spellista ”Skandalöst osmaklig chillout” till att röra sig bland de olika Daily Mix-spellistorna Spotify sätter ihop till mig. De innehåller fingertoppskänsligt utvald hjärndöd musik i genren hissmusiksremix-av-American-Beauty-soundtracket, och det råkar vara det bästa jag vet.

Måndag. Veckan började med en taxiresa till TV4 för att prata om krimpoddar, planerat till den för morgonteve mycket bekväma tidpunkten 07.45. Inslaget kan ni se här:

Jag är i efterhand inte helt nöjd med mitt utseende: min skäggstubb är lite för Björnligan och håret lite för nyvaket. Men det var lite kul att få prata om krimpoddar, som ju är en av poddsveriges mest populära kategorier präglad av såväl innovativt berättande som etiska problem. Usch, nu låter jag som en sociala medier-expert igen.

Sedan bad jag herren i taxin köra mig till Solna för där skulle jag nämligen ha ett möte med personer med koppling projekt 2. Efter att ha suttit på ett fik och druckit te i någon timme blev klockan 10 och jag släntrade över till kontoret för mötet, där det som framkom lät bra. Det ska bli ett roligt arbete och det bästa med det är att deadlinen är framåt september, vilket betyder att det inte inympar mer krav i en redan fullpackad vår. På måndageftermiddagen tog jag en påpälsad springtur, och sedan vid 16-tiden hade jag ett skypemöte med projekt 3 som även det var likaledes roligt.

Tisdag. Klockan sju på morgonen gick tåget till Göteborg, där innovations- och forskningsprogrammet Medier & demokrati på Lindholmen Science Park arrangerade ett kostnadsfritt seminarium om faktagranskning inför året 2018. På tåget jobbade jag genom min föreläsning lite, och svarade sedan på en del mejl till Creepypodden. Seminariet var roligt och intressant inför en engagerad publik, inte minst eftersom jag fick träffa roliga Kristoffer Egeberg från Faktisk.no igen och dessutom göra en ny bekantskap med den norska medieforskaren Eli Skogerbø. Medier & demokrati satte ihop ett kort, sammanfattande filmklipp om seminariet, som ni kan se här:

Efter seminariet skulle jag vidare till nästa uppdragsgivare: folkhögskolan i Glimåkra. Glimåkra är en ort i Östra Göinge i Skåne som är så okänd att de på Lindholmen, som köpt min tågbiljett åt mig, förvirrat frågade om jag hade någon släkting där som jag skulle hälsa på. Jag satte jag mig på ett tåg till Lund och bytte där till ett annat tåg som egentligen skulle ha tagit mig till Osby men som i likhet med alla andra tåg i hela södra Sverige blev stående i över en timme för att ett program på någon dator i Malmö fått hicka. När vi till slut släpade oss fram till Osby hade jag sedan länge missat bussen till Glimåkra så Stefan från folkhögskolan fick komma och hämta mig med bil.

Framme var jag vid 22-tiden och då låg jag och tittade på Rick & Morty en stund innan jag somnade.

Onsdag. Efter en frukost i folkhögskolans matsal pysslade jag lite med föreläsningen jag skulle göra. Att livnära sig på att föreläsa är såklart ytterst lyxigt, och det enda problemet är att man riskerar tröttna på sin egen röst och bli så van vid att säga samma harang att man ibland kan komma på sig själv med att göra det på rutin. Lösningen är att bygga om föreläsningen då och då, utan att för den sakens skull ta bort det som gör den bra: de starkaste och mest illustrativa exempel på vad jag pratar om som jag samlat på mig under åren.

Föreläsningen blev ett rent nöje. Jag sammanfattade mina känslor i en tweet efteråt:

Publiken bestod av såväl seniorer, skolans kända gospelstudenter och svenskstuderande invandrare som personal. Det var den sortens människor som gör resten av min dag utmärkt vad den än bjuder på, och hoppas de på skolan också hade nytta av föreläsningen.

Efter en snabb lunch kördes jag av Stefan till tåget och så åkte jag hem, med tid för ett Skypemöte med projekt 3 på tåget.

Torsdag. Den här dagen var jag inte fullt så nöjd med. Planen var att skriva en krönika de första timmarna, vara klar vid elva, hinna ta en springtur innan lunch och sedan sortera mina fakturor och kvitton och cykla med dem till min revisor. Krönikan tog mycket längre tid att skriva än väntat, dock, och blev inte klar förrän ettiden. Det är frustrerande när det blir så men ingenting man kan skjuta sig i huvudet för. Krönikan läser ni här, och den handlar om de tröttsamma repetitiva, okunniga dragen i den välkomna debatt om journalistisk faktagranskning som kommit igång.

Sedan sprang jag min runda och åt lunch, varefter jag satte mig med alla papper och försökte få ordning på dem. Det tog ganska lång tid, och istället för att hinna cykla iväg till revisorn och sedan sitta och jobba hos vännerna på Tredje statsmakten en stund blev det att skicka pappren per post till min revisor och skynda till Stockholm C. Tåget till Nässjö gick vid sextiden och ombord satte jag ihop lite material till projekt 3. Väl framme gick jag till Hotell Högland, åt middag och ägnade ytterligare en stund åt att förbättra min föreläsning. Samtidigt drack jag en 18-årig Macallan. Och det är ju gott.

Fredag. På födelsedagsmorgonen ringde min pappa och hans familj och sjöng Järnavarianten av ”Ja må du leva”, en meditativ repetition av meningen ”Önskar på din födelsedag / fröjder av alla de slag / till Ditt behag” som utvecklats inom Waldorfskolan. Det var trevlig men de förstod inte att jag borstade tänderna samtidigt, utan trodde bara jag var så nyvaken att jag sluddrade väldigt mycket. Sedan blev jag hämtad av en kille som hette Tobias, som körde mig till Brinellgymnasiet i Nässjö. Där hade runt 500-600 lärare och annan skolpersonal samlats på en fortbildningsdag. Smålands-Tidningen var där också, och skrev en liten grej där jag blev både ”viralgranskaren” i bestämd singularis (vilket är en vanlig missuppfattning, trots att mina gamla kollegor på Metro är minst lika mycket – om inte vid det här laget mer – viralgranskare än jag själv) och ”internetexpert”…

smalandstid

Jag hade två föreläsningar, så att alla skulle få plats, och själv tycker jag den första gick allra bäst. Det var en sådan där alla konstpauser och röstlägen satt, varenda poäng och allvarsamhet, och jag var jättenöjd. Den andra hade nog gått lika bra om det inte var för åhörarnas kupp:

Jag kom verkligen av mig. Det var ju värt det, och fantastiskt fint av dem, men det gick ut över prestationen efteråt. Jag tappade orden och fick anstränga mig mycket mer för att fokusera. Hoppas de blev nöjda ändå.

Sedan åkte jag hem medan jag lyssnade på min kära mammas medverkan i Snedtänkt i P1 om svensk 60-talsteve. Väl framme handlade jag på Systemet för massa pengar för att kunna göra drinkar till mina vänner som kom över på en informellare födelsedagsgrej, som blev underbar och givetvis pågick mycket längre än den borde. För…

Lördag innebar nämligen också jobb. Något medtagen från kvällen innan släpade jag mig upp och åkte till Bromma, flög till Malmö (ombord på ett flyg med massa människor som jag misstänker var kända och skulle på något sorts kändisevenemang) och åkte sedan till Ystad. Där hade en privat plastikkirurgklinik en sorts kickoff, och på den gjorde jag en 90 minuter lång föreläsning om källkritik. Trots att det var precis efter lunch, och åhörarna alltså precis hade ätit varsin jättestor köttbit, somnade de inte och avstod till och med den kaffepaus som var inplanerad i mitten. Mycket imponerande! På tåget hem igen var planen att få lite jobb gjort men jag fick världens energidipp då så jag satt mest och stirrade framför mig och ansträngde mig för att inte bryta mitt nyårslöfte att sluta bita på naglarna.

Men sådana stunder får man väl också ha ibland. Och sålunda förlöpte min vecka 4.

32187569544_eaed61acf6_b

Därför ska du inte använda begreppet ”fake news”

Journalistik och massmedier ska kritiseras. Den som gör anspråk på att beskriva verkligheten kommer och bör alltid få mothugg, eftersom en verklighetsbeskrivning – hur nyanserad och inkännande den än är – aldrig kan representera alla. I berättandet finns också ett maktanspråk, som måste hållas i schack av en skeptisk läsare. På ett mer konkret plan dras journalistiken med en hel rad problem, mer eller mindre systematiska, mer eller mindre kopplade till vår tid, våra journalister, våra arbetssätt och våra affärsmodeller. Allt detta ger mediekritiken en fundamental betydelse, och det är bra att så många ägnar sig åt den. Men en sak måste klargöras.

Det har redan sagts av andra. Det har sagts av kloka amerikaner, kloka norrmän och kloka svenskar. Till och med jag själv har sagt det förut. Men eftersom begreppet fortsätter dyka upp måste jag fortsätta att hoppa efter det med min käpphäst, och därför skriver jag nu ett blogginlägg med fyra skäl till varför begreppet ”fake news” – och dess svenska motsvarighet ”falska nyheter” – måste dö.

1. Det är urusel mediekritik

Det finns antidemokratiska krafter som gärna klär ut sig till mediekritik för att få ökad legitimitet. Makthavare och aktivister som vill tysta obekväma granskningar och människor som kallar god nyhetsrapportering osaklig för att den inte stödjer just deras åsikter försöker påskina att de verkar för god journalistik, men i själva verket är det propaganda de är ute efter. Även om begreppet ”fake news” har en historia som sträcker sig långt innan Donald Trump valdes till president så är det ett ovedersägligt faktum att det är han som fyllt det med just denna stunds politiska laddning, och han kunde inte vara tydligare med vad han vill att journalistiken ska vara: vänligt inställd propaganda. Den politiker som använder begreppet ”fake news” kopplar i samma sekund sin kritik till Trumps.

Det göder en allmän populistisk misstro mot journalistiken, men vad värre är att det inte ens erbjuder någon konstruktiv kritik. Det enda den journalist som anklagas för ”fake news” vet är att en politiker eller någon av hennes sympatisörer är missnöjda med rapporteringen. Och ärligt talat: vem fan har nytta av samhällsrapportering som inte gör enda enda politiskt engagerad person missnöjd? Det är inte så man får en journalist att förstå att hon har gjort fel.

2. Det polariserar debatten

En av den senaste tidens mest återkommande fromma förhoppningar, som iakttagits över hela den politiska skalan, är att debatten ska bli mindre hätsk, mer lyhörd och mindre präglad av illvilliga tolkningar. Den som viftar med begreppet ”fake news” bidrar inte bara aktivt till motsatsen utan blockerar också effektivt all form av samförstånd över blockgränserna, med tanke på att det för många helt enkelt bara betyder ”lögn”. Om du anser att Sverige skulle må bättre mer politisk generositet är varje ”fake news” ett steg i motsatt riktning.

3. Det är ett modeord

Att alla kan publicera sig är en fantastisk möjlighet för röster att höras, inte minst de som aldrig tidigare släppts fram, men det innebär också att kunskaper om källkritik och etik blir nödvändiga för att förhindra de risker vårdslösa publiceringar för med sig: att enskilda människor tar skada, felaktiga uppfattningar får fäste och aggressivitet piskas upp. Det finns mycket att göra här, men den som pratar om ”fake news” pratar inte om det.

När någonting blir en snackis riskerar det också bli urvattnat. Den som pratar om ”fake news” har inte ens gjort ansträngningen att definiera vad problemet är, utan försöker använda ett lösenord till stundens löpsedel utan vidare ambition att bidra till någon problemlösning. Den vill bara ha draghjälp in i strålkastarljuset för att pracka på oss en ”fake news”-produkt, oavsett om det är ett politiskt förslag, en t-shirt eller ett personligt varumärke. (Jag har själv då och då, när jag inte uppmärksammats på det i tid för att be om en omformulering, till mitt missnöje sett att mina föreläsningar utannonseras med hjälp av begreppet ”fake news”.)

4. Det är ett begrepp utan definition

I Aftonbladet anklagar en av LO:s ungsekreterare MUF:s ordförande för ”fake news genom att hitta på saker om oss på LO som inte är sanna”. I en intervju med SVT Nyheter kallade SD:s EU-parlamentariker en studie som visade att EU var populärare än någonsin ”fake news, för som du frågar får du svar.” Till Finwire säger generalsekreteraren för en branschorganisation för revisorer att uppgifter från SvD, om att svenska revisionsbyråer tillhandahåller skatterådgivning i skatteparadis, var ”fake news”.

Så skrev jag i DN i en krönika, och min poäng är att dessa tre personer – trots att de använder samma begrepp – inte skulle kunna förstå varandra i en diskussion. Den första anklagar sin motpart för en politiskt lögn, den andra för en dålig opinionsundersökning och den tredje för sakfel i sin journalistik. Eftersom det inte finns en enhetlig definition av begreppet ”fake news” innebär det att det öppnar för en miljon olika tolkningar, och slutsatsen är att du – och detta är värst av allt – inte kommer göra dig förstådd. Din läsare eller lyssnare kommer själv få gissa vad du menar. Du fördunklar istället för att upplysa.

Jag accepterar personligen en definition av ”fake news” eller ”falska nyheter”, och det är den följande:

En 1. journalistikhärmande publicering som görs 2. utan hänsyn till sanningshalt för att 3. tjäna pengar på kort sikt.

Om du använder begreppen ”fake news” eller ”falska nyheter” för att beskriva det ovanstående anser jag att du gör rätt. I alla andra fall ber jag dig att omformulera dig, och använda någon av alla de utmärkta ord som länge funnits, som inte bär på dolda, dunkla motiv och som framför allt kommer göra så din läsare förstår dig. Som till exempel propaganda, sakfel, lögn, missförstånd, fulvinkling, satir, ohederlighet, etc etc etc.

Tack.

Min vecka 3: Porrbottar och prestationsångest

Jag är, tycker jag själv, varken särskilt disciplinerad eller planerad i mitt arbete. Det har fungerat än så länge, delvis eftersom jag jobbar med sådant jag tycker om. Att sitta och lyfta på stenar i någon obskyr story med 30/70-chans att resultera i någon vettig publicering är bland det mest spännande jag vet, och så länge det är ungefär så min vardag ser ut har jag inga problem. Än så länge har jag aldrig svikit en viktig deadline, och det kanske borde vara lugnande. Som min psykologsambo säger: tidigare beteende är den bästa prediktorn för framtida beteende.

Men jag dras ändå till den för ögonblicket tillfredsställande snabbmaten, snarare än de nödvändiga men lite tråkiga fibrerna. En vecka som denna, den sista då någon sorts januarilugn fortfarande rått och jag inte behövt resa hemifrån eller gå på allt för många möten, borde jag egentligen ha fått en hel del arbete gjort i vad vi kan kalla projekt 4 – deadline 1 februari. Utan att säga för mycket går det jobbet ut på att läsa massor av text jag själv tidigare skrivit och försöka göra den mindre präglad av den outhärdliga stilisten ”en yngre Jack”, och det plågar mig för varje bokstav. Då har det varit lättare och mer lockande att göra annat. Och deadlinen närmar sig. Sådant gör mig djupt missnöjd med mig själv.

Och det har präglat denna vecka. I övrigt har följande hänt:

Måndag. Min krönika i Dagens Nyheter, med fem råd till Stefan Löfvens nya psykologiska försvarsmyndighet, publicerades. Det var en sådan där text som när idén väl behagade infinna sig formligen rann ut på pappret, men som föregicks av rätt många timmars lamslaget stirrande på ett tomt Worddokument. Först funderade jag på att skriva om Alexander Bard, men slogs såväl av min egen förmaning…

…som av insikten att min textidé ändå var för svag. En bra bit efter tolv på söndagnatten, när jag satt och tittade igenom min korrespondens med nätverket IFCN, slogs jag av att deras råd till EU inom ramen för expertgruppen på ”fake news” var precis lika applicerbara på svenska omständigheter. I och med det var texten i princip redan klar, det var bara att skriva ut den. För den som alltid vet någonting att säga är det inte svårt att skriva krönikor, men jag tycker mig inte alltid ha någonting att säga. Det är min största huvudvärk.

Måndagen gick i övrigt ut på att möta vännerna på Tredje statsmakten för att prata vidare om projekt 1, och sedan blev jag sittande där utan att få så värst mycket gjort. Dagens improduktivitet lämnade mig med ångest när jag skulle gå och lägga mig den kvällen. Det låter så fruktansvärt banalt men frågan är i grunden helt enkelt: hur ser man till att faktiskt få något gjort, alla de där timmarna man sitter framför datorn?

Tisdag. Här lyckades jag faktiskt med viss framgång göra missnöjet med gårdagen till en motiverande faktor och innan dagen var slut hade jag såväl slutfört översättningen av storyn i nästa veckas avsnitt av Creepypodden – en lång jävel från Reddit.com/r/nosleep – som blivit klar med en viktig del av projekt 4. På kvällen träffade jag och min sambo våra vänner och deras små barn.

Onsdag. Jag intervjuades för en programtidning för Norrbotten Media Week, där jag kommer att föreläsa den sjunde februari. Sedan gick dagen ut på att äta lunch med pappa, försöka och misslyckas med att få lite jobb gjort under eftermiddagen, och bjuda min mammas familj på kvällen.

Torsdag. På förmiddagen joggade jag, vilket åtminstone utgör någon sorts framsteg i någonting – vilket bör kontrasteras mot hur seg denna vecka varit rent professionellt. På eftermiddagen spelade jag in mina korta prator i nästa veckas Creepypodden, där Ludvig tar hand om det mesta inläsandet. Därefter satt jag och svarade på lite styvmoderligt behandlade mejl. På kvällen gick jag, min sambo och några vänner och sjöng med i Moulin Rouge på Bio Rio (det var meningen att vi skulle sjunga med).

Fredag. Här kommer den där meningen om ”obskyr story med 30/70-chans att resultera i någon vettig publicering” till nytta, för denna dag blev jag nämligen inbjuden till den Slackchatt där porrbottarna som härjat på Twitter på sistone analyseras. Låt mig bara säga att det enkelt uttryckt framstod som mer lockande än det allt mer brådskande, långsiktiga arbetet jag borde göra. Analyserna är väldigt spännande och kommer lära mig mycket mer om hur sådana där spamstormar blåser upp. Därutöver var jag på möte om ett tal jag blivit tillfrågad om att göra, för en institution som definitivt finns med på listan över drömarbetsplatser. Den processen ska bli mycket rolig.

Nu i helgen blev det också lite jobb – jag var med i Helgen i P3, i en grej de kallar ”Langa luren”. Kortfattat ger man helt enkelt programledarna sin telefon och fullmakten att titta på (nästan) vad de vill i den. Det var jättekul att vara med, faktiskt.

Nå, hörs nästa helg.

IMG_2536

Min vecka 2: Mejl till Creepypodden och Beirut

En blogg är inte en blogg, åtminstone inte i den klassiska bemärkelsen, om den inte innehåller lite uppdateringar om ens liv. Den här bloggen har länge varit död och tyst när det kommer till sådant, delvis eftersom jag aldrig lyckas vidmakthålla något liknande en dagbok. Försöken rinner alltid ut i sanden tids nog. Ändå fortsätter jag, med en dåres obändiga envishet, försöka. Och nu är det dags igen.

För att hålla lite koll på vad jag själv gör, hålla de som eventuellt är intresserade underrättade om det och för att få syssla med lite skriverier som inte är omedelbart kopplade till förtjänstarbete, tänkte jag börja sammanfatta mina veckor. Detta är en bra helg att börja, för förra helgen pågick fortfarande en sorts semester. Men nu har, så smått, detta år börjat även professionellt för mig. Alltså sätter vi igång!

Läs mer

136771860_6f7acbb720_o

Vandringssägen: Den förutseende soldaten

Christer Sfeir, en vanligtvis välunderrättad man som hjälpt mig förstå arabiskspråkiga inslag i den svenska desinformationsmiljön förut, berättar här en riktigt bra historia. Christers formuleringar i sig – ”random arabland” – antyder att den inte är helt sann utan snarare berättad som en vits. Men intressant nog verkar skämtet ha en lång historia av att dyka upp i de världsdelar som för tillfället är de oroligaste. Var den utspelar sig i Christers version är oklart, men på Reddit noterar jag ett elva månader gammalt exempel som påstås utspela sig i det då IS-belägrade irakiska Mosul.

Om vi går tillbaka till dess tidigaste belägg så finns den i flera upplagor från länderna som ingick i Sovjetunionen, bland annat i en version som utspelade sig i Polen 1981, då undantagstillstånd gällde. Men kändare blev den i en annan version, några år senare. Den 13 oktober 1987 talade USA:s dåvarande republikanska president Ronald Reagan inför sina partivänner i New Jersey, enligt en uppteckning av hans sysselsättningar samma år. Presidenten berättade då historien som ett skämt, med Moskva i dåvarande Sovjetunionen som skådeplats. Tack vare att någon spelade in skämtet på film vid ett annat tillfälle då Reagan berättade det så kan vi föreställa oss hur det lät där i New Jersey 1987:

Enligt uppteckningen från 1987 berättade Reagan historien som ett avslutande skämt i ett längre föredrag, och beskrev den som ett exempel ur hans senaste hobby: att samla historier som människor i Sovjet berättade för att beskriva det egna landet. ”They tell them – the jokes – and it shows they’ve got a great sense of humor, but they’re also pretty cynical about the way they live”, sade Reagan.

Några år längre fram, 1994, har Bosnienkriget resulterat i att Sarajevo belägrats av serberna. Belägringen av Sarajevo är den längsta i modern historia, och vid tillfället har den pågått i två år och ska fortsätta i ytterligare två år till. Reuters utsände, Kurt Schork, skriver då om de skämt befolkningen i Sarajevo berättar för att hålla mörkret stånget. En historia han citerar lyder enligt följande:

A man walking Sarajevo’s streets at night comes upon a checkpoint where a soldier is interrogating a civilian pedestrian. Suddenly the soldier draws back and opens fire on the civilian with his Kalashnikov, killing him instantly.
”Why did you do that?” asks the passer-by. ”Because the man didn’t have permission to be out after the curfew,” replies the soldier.
”But it’s only nine o’clock, the curfew doesn’t start until ten,” says the passer-by.
”I know where the man lives. He would never have made it home in time,” the soldier explains.

2004 kom Dan Yashinsky ut med boken ”Suddenly They Heard Footsteps – Storytelling for the Twenty-first Century”, om hur människans historieberättande ser ut i vår tid. Även han berättar denna historia, men då som ett exempel på något som berättats om mellanösterns Bellman, skämtfiguren Nasreddin hodja. Yashinsky skriver:

”An Iranian friend of mine told me that Hodja Nasrudin was drafted into the Revolutionary Army and put on guard duty to enforce the curfew. He and a fellow-sentry saw a man running like mad through the streets of Tehran five minutes before curfew. Hodja raised his rifle and shot the poor man dead. ”Are you crazy?” shouted the other guard. ”He still had five minutes before curfew!” ”Yes”, said Hodja, ”but I know where he lives. He never would have made it in time.”

Ståuppkomikern David Grossmans roman ”En häst går in på en bar” gavs ut i Sverige 2017 av Albert Bonniers förlag. Den handlar om en ståuppkomiker som står på en scen och blir allt mer personlig och obekväm under en show, och vars publik blir förvirrad och börjar bua och lämna lokalen.

”Gott folk”, vädjar han, ”ni kommer att älska den här, ni kommer att tuppa av, garanterat, lyssna: Det är en arab som går nerför gatan bredvid de två bosättarna i Hebron. Vi kan kalla honom Arbush – den lilla araben.”
Visslingarna och bankningarna dör ut. Ett par leenden här och där.
”Plötsligt så hör de den israeliska arméns högtalare som meddelar att utegångsförbudet för araber startar om fem minuter. Den ene bosättaren tar ner gevären från axeln och sätter en kula i den lille arabens huvud. Den andre bosättaren är lite förbluffad: ‘Vid Allah, min heliga broder, varför gjorde du så?’ Den heliga brodern tittar på honom: ‘Hör på, jag vet var han bor och det finns ingen chans att han skulle hinna hem i tid.'”

”Israelisk humor. Den konfliktfyllda och ofta dödliga vardagen är aldrig långt borta”, skrev Jonas Thente i sin recension av boken i DN. Även om just detta skämt visar att det motsatta är sant även för palestinierna på Västbanken.

Sovjet, Sarajevo, Iran, Västbanken och senast i våra dagar alltså Mellanöstern. Det finns många andra exempel på var den dyker upp, fast då i mindre seriösa publiceringar: på en humorsajt påstås det ha inträffat i Belfast, på det nigeriska forumet Nairaland ska det ha utspelat sig i Lagos i upploppen runt millennieskiftet och 2009 skulle det ha varit i Chandigarh i norra Indien det hände. Och då har jag, begränsad av språket som jag är, ändå bara sökt på engelska. Troligen cirkulerar det där ute på en mängd olika andra språk.

Eftersom skämtet kräver en inramning av utegångsförbud, summariska avrättningar och ond bråd död markerar det, genom var det dyker upp, sin tids oroszoner. Offren för soldaternas godtycklighet pekas sällan i historierna ut som medlemmar i någon särskild grupp, utan de är avsiktligt vagt uppskissade: vi alla löper samma risk på gatorna, är budskapet. Reagan gav sovjeterna beröm för att de med cynisk humor förmådde skratta åt sin situation, men han var för specifik med lovorden: de gäller alla som hamnar i krigstillstånd i sin egen vardag.

Bild: CC BY-NC-ND 2.0 Deana Zabaldo på Flickr.

modell

Ny rapport: Journalistiken och felaktigheterna sitter i samma båt

Jag har för Fojos räkning skrivit en rapport om felaktigheter på internet, och hur de kan motarbetas. Rapporten släpptes igår under rubriken ”Ett svenskt kunskapscenter för att hantera felaktigheter på internet”, och jag tänkte här gå igenom och sammanfatta lite av vad jag skriver i den.

I grunden handlar rapporten om en bransch som aldrig haft ett helt okomplicerat förhållande till sanningen, men som plötsligt – av både sig själv och andra – målats in i ett hörn där den låtsas som det. Skillnader mellan journalistiken och felaktigheterna målas upp och anammas som symbolvärden, trots att de i praktiken sällan har existerat. Tillsammans med ekonomiska och existensiella kriser argumenterar jag i rapporten för att detta i sig, oförmågan att se hur vi betraktas utifrån och hur det påverkar vårt arbete, är ett hot mot vår trovärdighet.

Jag beskriver kort den nätburna journalistikens historia, från 70-talets Teletext till den inverkan terrorattackerna den 11 september 2001 hade på CNN, och ett par symboliskt viktiga bluffar som journalistiken inte förmått genomskåda under de år som lett oss fram till idag. Jag ger en kortfattat bild av ekonomin idag, och våra nya konkurrenter.

De intäkter som prenumerationer och printannonsering hämtat hem går inte längre att ta för givna. Och resten av annonspengarna hamnar, som vi ska komma in på, i Googles och Facebooks fickor. Detta skapar en ond och stressad cirkel bland annat i lokalpressen, där den pressade ekonomiska situationen leder till nedskärningar, där nedskärningarna leder till konsolidering och centralisering och där konsolidering och centralisering leder till mindre och mindre lokalt material. Och bristen på lokalt material gör att ännu fler prenumeranter tappar intresset för tidningen.

Sid 6.

Ni får er även en liten översikt över mediehusens roll, samt IT-jättarnas relation till felaktigheterna.

I debatten kan det det tyckas som en perfekt uppgift för medierna att sköta faktagranskning av påståenden på sociala medier. Men sanningen är att de inte sällan sätter krokben för sig själva.

Sid 7.

Efter detta försöker jag definiera hur propagandan idag ser ut, hur den sprids av sådana som har intressen och vilka samhälleliga följder de har. Därefter försöker jag definiera den faktagranskande journalistiken, som den ser ut idag:

All journalistik ska vara faktagranskande. Det som utmärker den faktagranskande journalistiken som genre är att den är reaktiv. Istället för att på eget initiativ undersöka eller granska ett samhällsförhållande reagerar den faktagranskande journalistiken på någonting som påståtts av tredje part, oavsett om det är en Facebooksida eller en president, och presenterar sin egen uppfattning kring dess sanningshalt.

Sid. 11-12.

I rapporten presenterar jag också ett par modeller för att försöka förstå felaktigheternas spridning i journalistiska medier och på sociala medier. Två av dem bygger på Claire Wardles värdefulla arbete, och ytterligare en är föreslagen av Kristoffer Holt, medieforskare på Linnéuniversitetet. Därefter föreslår jag en egen modell, eller åtminstone skelettet till en sådan.

Utgångspunkten för modellen är att diskussionen om felaktigheter på internet ofta nöjer sig med att utgå från begreppen ”fake news” eller fejknyheter, som i sig innefattar en lång rad olika, sedan tidigare etablerade begrepp, och därefter omedelbart inleda en diskussion om hur det kan bekämpas eller bemötas. Problemet är att de som deltar i samtalet inte vet exakt vad det är som diskuteras. Är det propaganda, missförstånd, rykten eller lågkvalitativt men ändå journalistiskt arbete?

Sid. 16.

Modellen delas upp i fyra kategorier, utefter om felaktigheten är publicerad av opinionsbildare, allmänhet, journalistiska aktörer eller klickaktörer, och gör skillnad mellan felaktigheter som publiceras i krislägen respektive i vardagen samt om man är medveten eller ej om att felaktigheten är felaktig. Så här ser modellen ut:

modell

Sid. 17.

Den bygger på en skiss jag publicerade på Twitter i slutet av september, som i sin tur inspirerades av diskussionerna på ett expertmöte med Nordiska ministerrådet som jag då deltog i. (Även denna kloka debattartikel av mina norska kollegor utmynnade ur samma möte.) Fredrik Strömberg var då mycket behjälplig med att räta ut mina tankar, och ska ha tack för det.

Läs gärna om hur vi tänkt kring denna modell i rapporten, och återkom ännu mer gärna med feedback. Poängen är att möjliggöra en förståelse för varför felaktigheter publiceras, beroende på när och av vem de publiceras, och jag skulle gärna definiera varför oavslöjade respektive avslöjade felaktigheter publiceras av de fyra olika grupperna men än kändes det lite för tidigt. Det här skissar emellertid, tror jag, upp en tydlig väg framåt.

Rapporten som jag och Fojo publicerat kan läsas här, och den utmynnar i att Fojo föreslår ett svenskt kunskapscentrum för faktagranskning motsvarande Poynters International Fact-Checking Network. Ett sådant projekt skulle jag också vara mer eller mindre inblandad i. Jag hör hjärtans gärna era tankar om det, eller om rapporten och dess idéer i stort.

 

skylt

Avpixlat ljuger om skylt i Skövde – blir viral i USA

”Stadsdel i Skövde övergår till samhällsinformation på arabiska.”

Så skrev före detta Avpixlat, som nyligen bytt namn till Samhällsnytt, i ett inlägg publicerat den 10 november. Texten bygger av allt att döma på en insändarbild till Samhällsnytt och föreställer en skylt med arabisk text samt Skövdes logotyp.

”Enligt vad Samhällsnytt erfar har texten i svensk översättning följande ordalydelse: Tillsammans bygger vi om torget i Ryd! Under tiden kan vi njuta av platsen som är fylld av exotiska färger. Bygget beräknas vara klart juni 2018″, skriver Samhällsnytt. De fortsätter:

”Enligt uppgift till Samhällsnytt från den boende i området som tagit bilden, finns inte motsvarande information på svenska eller något annat språk – endast arabiska.”

Påståendet om skylten har tack vare den kristna fundamentalisten PeterSweden, som hänvisar till Samhällsnytt som källa, fått spridning bland amerikanska högerextremister, som även han utmålar skyltarna som bara på arabiska:

PeterSweden (som man kan läsa mer om här) vistas för närvarande i Norge, men ägnar sin tid åt att lyfta fram olyckshändelser, brott och oroligheter i Sverige för en amerikansk publik och utmåla dem som representativa för tillståndet i landet. Hans tweet har bland annat uppmärksammats av Infowars-redaktören Paul Joseph Watson, och har fått netto flera tusen retweets.

Påståendet är emellertid fel. På skyltens ena sida står det på arabiska, men kommunikatören Anna Hartung på Skövde kommun upplyser mig om att det på den andra sidan av skylten i fråga står samma text på svenska.

skyltar

Södra Ryd är ett miljonprogramsområde i Skövde, som man kan läsa och höra lite mer om här, här och här.