Under en period som, på ett sätt som jag vägrar tro är slumpmässigt, sammanfallit med vårens och därmed solens inträde i Sverige har jag nu genomlevt mina första veckor på Sveriges Radios nyhetskanal Alltid Nyheter. Det har varit en tid av lika mycket lärdomar som nöje, och det har bara gett mig mersmak. Radio är, känner jag mer och mer allt eftersom dagarna går, mitt medium.

Men lite smolk i bägaren känner jag allt av, ändå. Retweetsen uteblir, för att uttrycka mig frankt. Ni förstår, jag har såklart fortsatt hålla ögonen på mina intresseområden – d.v.s internet och dess aldrig så dynamiska kulturer. Detta både genom att mina nätsnackisar nu finns på SR-bloggen Medieormen och genom att den gode kanalchefen på Alltid Nyheter givit mig möjlighet att en gång i veckan göra ett femminutersinslag om något som slagit särskilt hårt på nätet. Jag har pratat om både ”What XXX thinks I do”-bilderna som spreds på Facebook och vodkadrickande skridskonorrmän, och möjligheten att såväl utforska som berätta om fenomen i den här stilen passar mig så bra. Det är inget annat än ett rent nöje.

Retweetsen då? Jo, de kommer ju inte in, och det är det som får mig att klia mig i huvudet. Jag inser naturligtvis att de är ett både andefattigt och icke-representabelt sätt att mäta framgång, men ändå. Det säger något om engagemanget. Förut när jag skrev om internet var ni intresserade. Ni spred det vidare, ville läsa mer, gav feedback. Jag blev beroende av er omistliga hjälp i den skog internet utgör. Och när jag nu fortsätter göra i princip samma sak- fast med fler möjligheter – lyser det med sin frånvaro. Och det är såklart inte bra – om jag varken berör eller intresserar är det dags att jag gör något annorlunda.

Jag vill inte lämna området nätkultur, eftersom det ju är mitt huvudintresse. Men jag kan tänka mig sluta bestämma vad det är jag ska fokusera på i mina helginslag. Låt mig således istället för att utgå från att ni är intresserade faktiskt fråga er vad ni är intresserade av! Vilka saker i veckan är det som fångar er nyfikenhet? Vad skulle ni vilja att någon gick vidare och grävde djupare i? Vilken bild, vilken film, vilken text eller vilket mem är det som ni undrar över? Jag har möjligheten att lägga några timmar på att reda ut begreppen kring dem, låt mig då hjälpa till med det!

Kommentarsfältet är, precis som min mailinkorg och mitt Twitterkonto vidöppet. Det viktigaste är att ni har en möjlighet att nå fram. Alla förslag är av godo. Så – hit it! Sluta undra varför något händer på nätet, och fråga en som faktiskt har tillräckligt lite liv för att vilja gräva ned sig i det!

Jag har lyssnat på Spanarna i många år nu. Det är en programidé så bra att den alltid bryter igenom när jag själv försöker komma på roliga radioidéer. Det blir liksom alltid bara ”…och så måste man ha tre… öh.. belägg”. För att inte tala om vilket epicentra av Sveriges roligaste, smartaste och mest vardagsanalytiska människor som uppstått i och med programmet. Detta har Ingvar Storm, programmets upphovsman, min allra djupaste respekt för. Och idag kommer jag honom och hans miljö ett steg närmare.

Jag är nämligen upplockad som sociala media-korrespondent hos Sveriges Radio, på deras nystartade nyhetstjänst Alltid Nyheter. Jobbet, som är det den gode Fredrik Wass lämnar efter sig, går i princip ut på att vara en vanlig nyhetsreporter och -skribent, fast man gör huvuddelen av sitt arbete via sociala medier. Letar intervjuer, kommentarer och stora nyheter – innan de blivit stora nyheter. Jag går på denna tjänst i mitten av januari, den 16:e för att vara specifik, den sträcker sig till juni, och det ska bli så hysteriskt kul och spännande.

Men, kanske någon av de mer uppmärksamma läsarna frågar sig, hur blir det med Ajour och Bloggbyrån? Bra fråga. Jag har det senaste halvåret lagt ner så mycket energi i båda projekten att det naturligtvis inte är helt utan viss sorg jag nu tar time-out från dem. Jag har också kommit båda projekt så nära, såväl människorna bakom som själva andemeningen och idén, att det gör ont att lämna dem. Men dels tror jag att jobbet som sociala media-korrespondent kräver så mycket fokus att det blir svårt att dubbelköra det med något annat, dels är det inte självklart att man som public service-anställd FÅR kombinera ens yrkesroll där med annat. Jag kommer därmed inte ha något som helst professionellt samröre med Bloggbyrån, och förmodligen tämligen begränsat sådant – om ens något – med Ajour.

Jag har haft en helt fantastisk höst, till lika stora delar beroende på Bloggbyrån och Ajour, och har människorna bakom att tacka för mycket av personlig utveckling och erfarenhet. Nu tar jag en utflykt bort från dem – förmodligen till en minst lika fantastisk vår – men ser med förtroende fram mot nästa gång våra vägar korsas. Kanske om ett halvår, kanske längre fram. Jag kommer vila mina vaktande ögon på deras sysselsättningar, och kommer alltid finnas till för ett samtal vänner emellan. Lika mycket som jag kommer sakna dem nu, lika mycket uppfyller jag en dröm i och med det nya jobbet på Sveriges Radio.

Och slutar är ett lite väl starkt ord, i sammanhanget. Man skulle nästa kunna tänka sig att jag skrev det bara för att du skulle klicka på min bloggpost och läsa den. Jag flyttar nämligen över min huvudsakliga närvaro från @kwasbeb till @sweden i veckan som ligger framför oss.

Jaha, och det kanske också bör förklaras. Så här stod det i det första informationsmaterialet jag fick.

Under hösten 2011 blir Sverige det första landet i världen som släpper kontrollen över sitt officiella Twitterkonto och ger bort det till sina medborgare. Projektet heter Curators of Sweden och är ett initiativ från Svenska Institutet och VisitSweden som båda ingår i NSU, Nämnden för Sverigefrämjande i Utlandet. Varje vecka får en ny person med anknytning till Sverige ensamrätt över Twitterkontot @Sweden. I sju dagar får personen visa sitt Sverige för tiotusentals läsare, kanske berätta om sina favoritplatser, rekommendera natur, kultur eller driva frågor som hon eller han tycker är särskilt viktiga.

Så. Jag är Sverige nu i några dagar. You can run an’ tell that, home boy! Men ni som vill ha länkar till det jag skriver på Ajour eller annorstädes behöver inte oroa er: jag kommer fortsätta lägga ut det även på mitt privata konto. Det enda jag flyttar över är egentligen mina dagliga länktips, mitt kallprat och en och annan krystad vitsighet. Kanske klarar ni er utan det i en vecka.

…och då pratar jag oftast om nätkultur och memes. Denna gång i det utmärkta P3 Populär med den goda Helen Alfvegren (som programledare Tara Moshizi gladde genom att uttala hennes efternamn – ‘alvegren’ – rätt). Där sammanfattade vi det bästa av veckans nätsnackisar. Bäddar in spelar härunder så du kan lyssna när du vill – for your convenience. Vi snackar ungefär 1.05 in i klippet.

Tveksamheter har rått kring min delaktighet i Ajour och PR-byrån Bloggbyrån samtidigt. Jag tänkte reda ut mina egna tankar kring problematiken som uppstår i den mixen, och det är väl lika bra att jag gör det offentligt. Jag tror mig inte ha bättre koll på den etiska smoothie som dessa två yrken bereder än någon annan, och vill därför gärna ta del av er läsares inspel. Fan, för att vara väldigt ärlig tror jag inte ens jag har erfarenhet nog att bedöma situationen och dess följder till 100 procent. Hittills har jag bara gjort det jag tror mig vilja hålla på med livet ut, och inte sett några problem med det. När det nu verkar finnas sådana är det nog bra att jag själv tar upp dem. Så here we go.

Jag är, som jag ett par gånger försökt berätta på det kryptiska sätt Twitters begränsningar erbjuder, inte journalist. Och ja, trots min medgrundares celebra syn på journalistik kan jag säga så. Att vi skriver under samma tak innebär inte att vi delar världsbild och väl är väl det. Jag identifierar mig som skribent.

Varför gör jag det? Jo, jag tror att journalistik är en sysselsättning som mår bra av utbildning. På samma sätt som jag trivs i en fin frisyr och vantrivs i dess motsats, som jag älskar en god köttbit på Marie Laveau och inte känner riktigt samma tillfredsställelse efter fyra cheeseburgare, och inte minst som jag definitivt känner mig tryggare i en buss framförd av en person med D-körkort än av, låt oss säga Jan Gradvall känner jag mig mer imponerad efter att ha läst en gediget genomarbetat text av en gediget kunnig person. Jag uppfattar det som att en och annan gillar mina texter, och då inte bara på grund av dess ”en ding ding värld”-värde utan även för att de är välskrivna – men jag tror inte att jag på något sätt är färdig (vilket den sex rader långa meningen ovan kanske kan fungera som delbevis för). Jag tror jag kan bli bättre, säkrare och tydligare, och jag ser fram mot att bli det. Oavsett om det sker via utbildning eller erfarenhet.

Det vore med andra ord djupt förmätet av mig att gå runt och kalla mig journalist. Det mest journalistiska jag gjort i hela mitt liv är att lyfta mitt headset och ringa lite samtal, och det är jag knappast ensam om i bloggosfären. Men jag vet att jag älskar att skriva och att jag framöver kommer ägna mig mycket åt det. Därför känner jag att jag kan kalla mig skribent.

Vad innebär detta för mig då? Jo, dels att jag delar samma moraliska och etiska riktlinjer som de flesta andra på stora vida nätet. Jag hänger inte ut någon. Jag söker alltid motparten i en konflikt, och låter den uttala sig i min text. Jag vill ingen illa, utan vill bara veta. Men jag kan trilla i fällor. Jag kan snubbla på för mig osynliga förutsättningar. Jag kan missa saker av bristande rutin och obefintlig vana. Detta är jag medveten om, motarbetar, och rutiner har upprättats för att jag inte ska publicera något på exempelvis Ajour som brister i kvalité. Och dels innebär det att jag inte ser det som mitt ansvar att plocka upp alla trådar jag ser. Jag skriver främst om ett väldigt nischat område – nätkultur – däri min passion ligger. Men nyhetsrapportering bedömer jag mig till viss del vara för oerfaren för. Jag övar liksom fortfarande. Därför vill jag inte ta ansvaret att nysta i alla spår jag hittar. Och därför kan jag separera mina två jobb – jag skriver bara om det jag vill skriva om.

Inget jag skriver om är köpt. Någonsin. Jag kommer aldrig acceptera en betalning, i vilken form det än vara månde, mot att skriva om en produkt, person eller produktion. Däri ligger en trovärdighet som historieberättare som jag värderar högt, och vill ska prägla mina texter. Det jag berättar om ska vara bra berättat. Det jag inte berättar om skulle jag kanske inte klarat av att berätta. Därför väntar jag med att berätta det.

Förr fanns det en blogg som hette Urlesque. Den drevs av de mest fingertoppskänsliga skribenterna som fanns inom nätkultur, och läste du den visste du allt det du behövde om vad som hände bakom Facebook, Twitter och ryggarna på alla självtillräckligt initierade sociala media-experter och det de trodde sig veta om internet. Fanns och fanns förresten, den ligger fortfarande kvar på sin domän, som en tyst påminnelse om vad vi gått miste om. I och med att den köptes upp av The Huffington Post har den nämligen stagnerat och gått till att bli en sorts ”roliga youtubeklipp”-blogg, helt utan den sardoniska ironi och de breda penseldrag de så väl behärskade.

Men jag vet inte. Egentligen ska jag väl vara tacksam för att Urlesque tackade för sig, sålde ut sig till de breda massornas intressen och släppte den nördigare nätkulturnischen de förut hade.

För jag skriver om internet. Jag skriver om nätkultur. Jag skriver om alla de tusentals underliga, fantastiska och sorgliga livsöden som uttrycks i och med memes, virals och subkulturella utsvävningar långt bortom rimlighetens gränser. Jag skriver bara om nätets vardagsrum, Facebook, Twitter, platserna där alla känner sig hemma och trygga, ifall något underligt uppenbarar sig där. Jag vill skriva om isbergets bas, de mörka konstiga skafferierna och garderoberna som 4chan, Reddit och Flashback utgör. ”Näthat”. ”Troll”. ”Ondska”. Eller bara missförstånd.

Jag skriver om det här för att det finns där, för att det finns så oerhört många historier som bara längtar efter att berättas där – och för att ingen annan verkar vilja berätta dem. Jag älskar internet. Jag är sedan första gången jag såg ”All your base are belong to us” så jävla fascinerad av hur memes, som ofta är internskämt så underliga att de hade orsakat höjda ögonbryn på den mest subversiva hemmafesten, kan resa världen över bara för att förstås och skrattas åt på samma kompromisslösa sätt överallt.

Jag är också en del i en ung generation som slutat betala för sig. Jag har trots min begränsade erfarenhet av arbete med nätet hört ”affärsmodell” och ”vinstmarginal” till leda, och är med entusiasm gränsande till dumhet beredd att kasta mig in i ett nytt projekt, helt utan vett och sans, för att kanske kraschlanda i en facepalm som skulle göra Fail Blog avundsjuka. Eller för att segla upp i en av nätets höjdpunkter. Nog ärrad är jag nämligen för att veta att det är näst intill omöjligt att på förhand avgöra vad internet kommer älska – det är bara att presentera ens hjärtebarn och hoppas på det bästa.

Sverige idag är ett land av ytlig nätnärvaro. Våra största bloggar handlar om människors vardagar. Våra bästa nätexperter kan sällan ens stava till lolcat. Med mitt brinnande intresse för allt fult, konstigt, nördigt (och i vissa fall moraliskt frånstötande) som nätet trots allas bättre vetande presenterar oss vill jag förändra det. Därför är jag stolt över att vara en av grundarna av Ajour: en nyhetsblogg baserad på en idé om att den bästa förändringen inte är den som diskuteras – det är den som sker. En nyhetsblogg med det bästa gäng skribenter jag vet – människor som kanske inte alltid är journalister, men ändå lyckas skriva bra. En nyhetsblogg som förhoppningsvis ska ge Sverige en ny bild av medier, journalistik, skrivande – och kanske, om även jag lyckas med något, internet.

Med detta blogginlägg säger jag tack och hej för en fin tid till Nyheter24, som jag skrivit för under en period (och säkert kommer fortsätta skriva för, man vet aldrig med frilansare som mig), och välkomnar Ajour ut på banan.

”If you wish to make an apple pie from scratch, you must first invent the universe”.

Efter en lång scen med ett äpple som symboliserar världsrymden och där världsrymden symboliserar ett äpple, där den skivade frukten i slow motion ramlar ner i en ugnsform i ett vaselinsuddigt blått sken och slutligen presenteras för tittaren som den mest metaforiska äppelpaj hon någonsin sett, är det den replik som den amerikanska astronomen, astrofysikern, författaren och kosmologen Carl Sagan använder för att ge oss den slutliga verbala uppercuten. Det är inledningen av avsnitt nio, ”The Lives of the Stars”, av hans TV-serie Cosmos: A Personal Voyage, och Sagan blickar efter att ha levererat denna minst sagt förstenande insikt kvar in i kameran någon halvsekund, som för att försäkra sig om att vi förstått allvaret bakom det retoriska stryptaget. Sedan vänder han sig om mot servitören som just levererat hans symbolpaj, och tackar. Vi vet att framför oss har vi en timme av andlös insikt, av pedagogiska triumfer, lika lågmälda som effektiva, och framför allt av tidlös beundran inför vetenskapen.

Carl Sagan gjorde sitt mästerverk, TV-serien Cosmos: A Personal Voyage, under två år i slutet av 70-talet, för att sedan se den gå upp på TV-kanalen PBS under hösten 1980 och bli USA’s mest sedda serie, ett rekord den höll i 10 år. Den är fortfarande TV-kanalens mest sedda serie någonsin, och den gav upphov till ett pånyttfött intresse för vetenskap i en tid mest präglad av upprustning och outtalade hot. Carl Sagan blev symbolen för breddad syn på tillvaron, en renässansartad syn på populärvetenskap och framför allt en gränslös kärlek till kunskap i allmänhet. Och ingen kunde väl vara lämpligare för den rollen. Sagan är förmodligen den mest pedagogiska person jag någonsin upplevt. Hans rörelsemönster och sätt att prata på är rytmiskt, inlevelsefullt och på något kufiskt men djupt sympatiskt sätt roligt. Det viktigaste och mest unika i hans uppenbarelse är dock att den präglas av viljan att berätta. Och detta med en otrolig passion.

Carl Sagan dog den 20:e december 1996, som för att understryka teodicéproblemet (kan Gud existera som både god och allsmäktig när det finns ondska och lidande i världen?), endast 62 år gammal av en komplicerad form av benmärgscancer. Jag tror inte det finns en enda person vars för tidiga bortgång jag beklagar så ofta. Ni förstår, när Carl Sagan gjorde sin fantastiska TV-serie var det hela med utgångspunkten att det kalla kriget pågick mellan stormakterna, och stressade dess invånare. Cosmos: A Personal Voyages själva kärna var den envisa önskan Sagan hyste att folk skulle släppa den trångsynta idén att krig och konflikter ens var nödvändigt. Istället ville han vi skulle titta utåt, se vår omgivning, inse vår litenhet och med en livsglädje präglad av ödmjukhet använda våra liv till att ha det så trevligt som möjligt istället för att sitta med fingret darrandes ovan den röda knappen. Det må låta löjligt och naivt. Men ingen kan säga emot att det är vettigt. Som Carl själv säger, fem minuter in i det första avsnittet, betitlat ”The Shores of the Cosmic Ocean”:

”For the first time, we have the power to decide the fate of our planet and ourselves. This is a time of great danger, but our species is young, and curious, and brave. It shows much promise.”

Vilket för oss till dagens läge. En tidsperiod utan det överhängande världskrigshotet, men med många andra orosmoment som tagit dess plats. Vi tampas mot en livsstil som inte är hållbar längre, men som trots det just introducerats till en mängd högproduktiva soon to be i-länder som inget hellre vill än att köra stadsjeep och röka cigaretter. Vi har ett samhälle där jämställdhetsproblemen just upptäckts, där de traditionella rollerna precis börjat skärskådas och diskuteras. Vi har en offentlig debatt som mer och mer präglas av det höga tonläget snarare än den höga kunskapsnivån. Vi har mindre tid för att lära oss saker men samtidigt högre krav på att kunna ställa upp på allt och ständigt vara tillgänglig för att i överhuvudtaget vara sociala och yrkesmässiga alternativ. Min generation, den som är kring 20 år gammal idag, är den som är i störst behov av Carl Sagan någonsin – men som inte ens vet vem han är.

Vi behöver nämligen någon som på ett naturligt sätt berättar för oss om hur världen i allmänhet och allt bortom den i synnerhet ser ut. Vi behöver någon som breddar våra vyer, men spetsar till vår insikt. Vi behöver en person som tar sig tid för att få fram ett ordentligt budskap, en person som inte är rädd för att prata långsamt eftersom han vet att det bara är då vi verkligen förstår. Vi behöver dessutom en person som inte argumenterar för behovet att kvotera in kvinnor i samtalet och historieskrivningen – utan istället på ett högst naturligt sätt bara gör det. Som tar för givet att det förväntas av honom.

I statens sändningstillstånd utfärdat till Sveriges Television för perioden 1 januari 2010 till 31 december 2013 står det att läsa i paragraf 8 att ”SVT ska erbjuda ett mångsidigt programutbud som omfattar allt från det breda anslaget till mer särpräglade programtyper. Hög kvalitet och nyskapande form och innehåll ska utmärka programverksamheten. Programmen ska utformas så att de genom tillgänglighet och mångsidighet tillgodoser skiftande förutsättningar och intressen hos befolkningen i hela landet”.  Dessa kriterier uppfylls av Carl Sagan och hans högaktuella berättelse Cosmos: A Personal Voyage, enligt ovanstående argumentation.

Därför uppmanar jag nu SVT: Visa Cosmos: A Personal Voyage!

Vill du också se Carl Sagan på SVT? Gilla vår Facebook-sida, och dela det här blogginlägget på Twitter, på Facebook eller skriv ut och posta det till din mormor. All hjälp mottages djupt tacksamt!

Förrförra fredagen tog ju en rätt tråkig vändning. Typ så tråkig att all sammanfattning av de förhållandevis löjliga små nätfenomen jag skriver om fick ställas in, om någon som helst god smak skulle beaktas. Jag var helt enkelt inte alls sugen på att sätta fokus på mig just då, något jag hoppas att ni som till äventyrs fortfarande befolkar den här bloggen ursäktar.

Således har varken förra eller förrförra veckan fått någon vidare sammanfattning – något jag tänkte ändra på nu. Här kommer en jättelista som får mig att hoppas någon därute är helt arbetslös, för det är antingen det eller om man är alldeles för intresserad av internet för sin hälsas skull som är de enda rimliga skälen att kunna ta sig igenom allt som följer. Jag har skrivit…

• …om ett spöklikt ARG som baseras på en liten svartvit flicka och några mystiska radiostationer.
• …en fylleinspirerad dödsruna över gammelmedias roll som det översta granskande ögat, och tillika en välkomsttext till hackarna som tar dess plats.
• …om Youtubes bästa, roligaste och sjukaste fem filmer inspelade med webcams – missa absolut inte ettan och femman!
• …en sorgetext över händelserna i Norge.
• …om mannen som återscammade en Nigeriascammare.
• …om det ansikte som dyker upp i tusentals människors drömmar.
• …om de fem bästa sätten att först (läs: bli totalförvirrad över) universums ohanterliga storlek.

Och slutligen, för att sammanfatta den gångna veckan, har jag tagit upp…

• …all kärlek som kommit från nätet veckorna efter händelserna i Norge, och hur de går stick i stäv med många debattörers svarmålade syn på forumsdemonerna.
• …kärnreaktormannen i Ängelholm och hans tidigare flora av knäppa infall.
• …de fem största anledningarna att tycka synd om folk döpta till Megan, alla återfunna på Youtube.

Och så var det väl med det. Under helgen som kommer hoppas kunna slå till med en intervju med en av veckans största nyhetsskapare – men för att det ska hända måste ett visst mått av tur spela in. Annars är det bara att hänga kvar här och på min Nyheter24-blogg, kul grejer kommer alltid komma upp och ju mer man skriver om internet desto mer dyker det upp att skriva om!

En grå vecka går mot ett oförhappandes soligt slut, och ikväll ska jag dricka flödande bubblig mörkbrun vätska ur stora glas tills jag säger roliga saker. Värt att nämna är att min Nyheter24-blogg idag av Kontent.se utnämndes till Veckans Blogg, samt att det där lite större arbetet som jag nämnde i förra sammanställningen av olika skäl är uppskjutet till nästa vecka – men att jag å andra sidan siktar på att få in det någonstans lite häftigare… Anyways, veckan har i nätbloggsammanhang bjudit på:

• Historien om brianatlarge, Redditanvändaren som en helt vanlig dag upptäckte att en bild på honom gått och blivit ett populärt meme – helt utan hans vetskap.
• Jag har slutligen passerat den sista barriären som markerar en person med friskt förhållande till sin egen framgång och startat en Facebook-fanpage för mig själv – likea gärna!
• Storyn om tuggummipoplåten som totalt gick Sverige förbi för att sedan bli hela världsinternätets favorit-GIF.
• Svaret på frågan ”Varför ska Smash Mouth-sångaren Steve Harwell äta 24 ägg?”
• Den fina lilla berättelsen om hur en amerikansk sergeant posterad i Afganistan fick till en dejt med Mila Kunis, känd från bl.a That 70′s Show.
• Slutligen gav jag er idag ett fantastiskt länktips från alltid lika välresearchade Cracked.com – Spelhistoriens 7 överjävligaste taskigheter.

Vilken händelserik vecka! Men man måste ju erkänna att det var först vid #laqaqlqaQpApaaqa-gate som man kände att Almedalen kom med något scoop värt namnet. Ett scoop som jag f.ö var först med… Löjligt, jag vet, men man får vara glad för det lilla i det heta maraton som mediavärlden utgör idag. Nå, i veckan har jag för er som inte läser min Nyheter24-blogg regelbundet skrivit om:

• Ett meme som tar dina värsta mardrömmar och sätter ett stort fult leende på dem. Läses inte om du redan har problem med nattsömnen… Fast om du har det förstår jag iochförsig inte vad du gör på min blogg?…
• Att någon tog över Fox News Twitterkanal och proklamerade att Barack Obama skjutits till döds. Genierna på den konservativa nyhetskanalen vet inte riktigt vem det var än, men drar i dagarna igång en massiv undersökning för att få fram ett namn.
• Jag har listat Youtubes fem bästa vredesutbrottsmontage, fem fantastiska klipp som verkligen får en att förstå hur äkta ilska ser ut.
• Jag har dessutom listat Flashbacks 10 roligaste trådar, något som väldigt många verkade tycka var på tiden.
• Och så har jag rapporterat att Carl Bildt genom att vara dålig på att sätta på sin mobils tangentlås förmodligen skapat något så roligt och ovanligt som ett svenskt Twittermeme!

Och det var väl det! Rolig vecka som sagt, med mycket kul skrivet. Återigen kan jag tipsa om att börja prenumerera på min Nyheter24-blogg, då det är där jag lär skriva det mesta roliga en stund framöver. RSS-feeden hittar du här. Trevlig helg, och håll utkik nästa vecka, förhoppningsvis publicerar jag då resultatet av ett ganska långt researcharbete…