Min sammanfattning: Kissiegate

Mitt öppna brev till Kissies annonsörer fick oproportionerligt mycket uppmärksamhet, och var förmodligen en av anledningar till att alla företag utom ett valde att dra sig ur Kissies blogg. På en vecka har lite drygt 25.000 personer läst det. Det togs upp i radio, på Newsmill och en mängd bloggar. Det har delats på Facebook runt 800 gånger och snart 400 personer har twittrat om det – ett tag var det rent löjligt hur mycket det spreds…

Min teori till orsaken bakom den stora spridningen är att en trötthet över Kissie genom detta inlägg fick ratifikation och ord. Tidigare har all irritation över Kissies utspel och dumheter lätt kunnat avfärdas som provokation, och Kissie själv har kunnat möta kritiken med ett spefullt leende; ”Gick ni på den lätte?”. Men ogenomtänkta nazistyoutubefilmer och hot mot journalister har äntligen givit oss något att hänga upp kritiken på – och med den, en väg att gå: via annonsörerna. I likhet med filmrättegångar mot mafiosos, där bara ett formellt brott behöver bevisas, hur litet det än är, för att den åtalade ska kunna dömas till ett hårt och långt straff, har sedan resten av kritiken fått dignitet.

Nyvakenheten som etablerade media med SVT Debatt och Aktuellt i spetsen visat upp inför den kategori kändisar som Kissie ingår i har varit anslående. Kissie har kallats modebloggare och jämförts med Kenza, vilket naturligtvis är som att jämföra Paris Hilton med Natalie Portman bara för att de båda varit med i filmer. Det är som att gammelmedia har svårt att acceptera Kissies offentliga existens om hon inte är en modebloggare. Vad mer finns det för kändiskategorier i bloggträsket, liksom? Vad mer kan småflickorna tänkas blogga om? Men skandalbloggarna finns faktiskt. De som får publik genom att gadda ihop sig mot varandra, i hånfulla blogginlägg exponera varandras svagheter och sedan till allas förvåning posera på mingelfoton kärleksfullt omfamnandes varandra, för att sedan återupprepa ritualen med någon annan sminkad antagonist. Skandalbloggarna finns, utgör en egen kategori nätskribenter, och det borde inte vara till någons förvåning – de ger utrymme till snaskigheten, mänsklighetens typ äldsta drift näst mat och sex.

Kissiegate har fått oss att inse mycket. Det är snart dags att sluta annonsera med sidvisningar som fokus, och börja tänka omgivning och kontext. Affiliateannonsering har säkert en framtid, men bara om man börjar garantera kvalitén på sina annonsplatser. Företag avkrävs ett ansvar och en vitalitet som de inte ens kände till fanns.

Men också att det kommer snart inte längre gå att i enlighet med Alex Schulman en gång och Kissie idag bara slänga upp en blogg, börja förolämpa allt som rör sig och plötsligt ha en stabil och lätt inkomstkälla. Så länge samhällets moraliska preferenser huvudsakligen går ut på att vara hyggliga mot varandra kommer det finnas folk som stör sig på det tillräckligt mycket för att göra motsvarigheten till att gå till läraren och skvallra på mobbarna: gå till annonsörerna och ifrågasätta att de stöder sånt där. Skandalbloggarna kommer säkert alltid ha läsare, men förmodligen inte annonsörer så länge till.

Med detta sätter jag punkt för mina inblandning i den här historien, och lovar mig och mina moraliska preferenser att i enlighet med min princip att pengar ska tjänas på ett respektabelt sätt ej längre stötta Kissies blogg med besök. Visst, det kan kännas maniskt att på detta sätt processa mot en stackars ensam bloggare som inget annat gjort än brutit mot mina personliga moraliska kodexar, men samtidigt: efter alla mina umbäranden för att få hennes annonsörer att lämna henne vore allt annat än att jag avslutade detta med ett starkt personligt ställningstagande ologiskt och inkonsekvent. För i takt med att ropen på ett ansvarstagande annonserande höjs måste även de individuella krafttagen mot företeelser man inte tycker om tas. Man kan inte kräva stordåd från namnlösa företagstoppar för att lätta ens webbläsarhistoriks dåliga samvete – man måste också själv dra sitt strå till stacken.

Från Kissies blogg kring februaris slut
Från Kissies blogg kring februaris slut

För en månad sedan gick Kenza om Kissie som Sveriges största blogg. Efter tre raka veckor på toppen gjorde sedan all uppmärksamhet efter Nyheter24-affären att Kissie med en ledning på ett par tusen läsare plötsligt gick upp i toppen igen. Men nu är hon nere på andra plats. Jag tror vi har sett hennes storhetstid. Provokationerna blir allt tröttare, läsarna blir allt mer blasé. Och annonsörerna allt mer nervösa. Kenza, som faktiskt bloggar om mode och sin existerande och spännande karriär, går en lysande framtid till mötes, Kissie har ledsamt nog ingenting att falla tillbaka på. Vem vet, i framtiden kanske hon gör avbön, säger att hennes blogg blivit ett monster och, förlåten av en mediasfär som älskar sina svarta får, hyllas för en bok om hennes svåra farsa. Men i skrivande stund ligger Kissies blogg symboliskt nog nere. Mig gör det ej längre någon skillnad. Jag har med detta blogginlägg för den sista gången uppmärksammat det meningslösa.

Bloggportalens topplista idag
Bloggportalens topplista idag
AVT_Jeanne-Marie-Leprince-de-Beaumont_5449

Are you wondering about Sonja Plaggenlapp?

Well, it’s a good thing that you searched for her online, then.

Because I made her up. She doesn’t exist.

The benefit of googling stuff you hear does exist, though!

AVT_Jeanne-Marie-Leprince-de-Beaumont_5449

But then who is the woman I showed during my TedX-presentation, you may ask. Well, her name was Jeanne-Marie Leprince de Beaumont and her exiting life spanned from April the 26th 1711 to September 8th 1780. She was one of the first to write fairy tales for kids.

Kinda suiting for my purpose, right?

Now, if you’re curious about me, here’s some more information.