Hur bilden på Alan tvingat journalistiken att leta lösningar istället för problem

Min krönika i Medierna i P1 12/9-15. Dra till 8.01 i klippet nedan för att lyssna på den.

På min vägg, hemma i köket, har jag ett foto på mig själv som liten. I flera år har bilden hängt där. Precis som med all inredning har jag blivit hemmablind för den. Men för någon dag sedan fångade den min blick, som om den hade ersatts av en ny bild och bara en liten skillnad avslöjade bytet. Jag stod länge och tittade och undrade vad det var jag letade efter. Sedan insåg jag att det var i mitt eget lilla ansikte som jag kände igen något. Något jag sett nyligen.

Något jag sett i bilderna på treåriga Alan. När han fortfarande levde.

Jag tror många fastnat inför gamla bilder på sig själva, eller inför sina egna små barn, de senaste veckorna. Bilden på Alans livlösa kropp på en turkisk strand utlöste en enorm och internationell reaktion, som om hans död fick en överfylld bägare av sorg att till slut tippa över. Sedan skiftade tonen på löpsedlarna. Rapporter om stegrande främlingsfientlighet, om attacker och hat mot människor med annan hudfärg än min, har försvunnit för en stund. I dess ställe ser vi berättelser om välkomnande, kärlek och acceptans. Vad har hänt?

I veckan var jag på en föreläsning med experten på modern terrorism och Mellanösternfrågor Hagai M. Segal. Vi i publiken var journalister, och han riktade sig direkt till oss med sitt budskap. Vårt jobb har alltid byggt på antagandet att vi är neutrala, sa han, att vi lyckats vara flugan på väggen. Men ingen kan vara neutral inför en pistolmynning, och inför IS är inte journalister fredade, utan tvärtom hett villebråd. Därmed tvingar terroristerna oss att ta ställning. De strävar efter att bygga en värld under deras kontroll, byggd på deras idéer och dogmer, och sedan ställa den emot den värld där vår yttrandefrihet råder. I denna värld kan vår journalistik existera, baserat ett antal värden som vi i varje publicering försvarar. Demokrati, jämlikhet, öppenhet. Hur rapporterar man då om en organisation som stolt och öppet förklarar krig mot just dessa värden? Vad händer när vår rapportering uppfattas som ett försvar av de värden som terroristerna attackerar?

Dessa frågor ställde Hagai M. Segal, och jag kände igen mig från funderingar jag själv gått i tidigare apropå svenska medier och Sverigedemokraterna. Innan vissa lyssnare nu kastar sig på tangenborden vill jag understryka att jag inte jämför mördarsekten IS med ett demokratiskt framröstat riksdagsparti i Sverige – en sådan jämförelse går inte att göra. Men i det grundläggande samspelet finns det paralleller.

medier

Då och då, i Facebookposter och tweets, dryckesvisor och filmade förolämpningar sena kvällar på Kungsgatan, skymtar något mörkt bakom Sverigedemokraternas blågula fasad. Rasism, sexism, hat. Det är krafter som rangrordnar människor efter godtyckliga skalor. Sådant har alltid den moderna journalistiken avskytt, eftersom det är demokratins själva motsats. Naturligtvis har dessa händelser rapporterats i medierna. Och lika logiskt har Sverigedemokraterna tagit åt sig. Partiet har sagt att journalisterna hatar dem, vill tysta dem, vill trycka ner dem. Dess sympatisörer har nickat instämmande och slutat lyssna på oss. Journalistiken har genom att försvara sina kärnvärden plötsligt börjat förlora fotfästet, eftersom en motpart trätt fram och börjat kalla den vinklad.

Men så kom bilderna på Alan, och en dramatisk brytpunkt nåddes. Medierna lämnade för ett ögonblick sin dödsdans med Sverigedemokraterna, och började istället fokusera på världen utanför.

I sin bok ”Constructive News” argumenterar den danska publicisten Ulrik Haagerup för en ny sorts journalistik, som inte fokuserar på problemet utan på dess lösningar. Det må låta naivt, men det är en verklig trend som redaktioner här och var provar på. De senaste dagarna har nästan alla stora svenska medier lanserat kampanjer för att hjälpa och bygga upp, och gensvaret har varit gott.

Och kanske hände allt detta för att många av våra kollegor, precis som jag, tvingats stanna upp när de skymtade Alans reflektion i sina egna barns ansikten. Efter en sådan bild orkar vi inte bara se problem. Utan vi tvingar oss själva att också börja titta efter lösningar.

LÄS OCKSÅ: I en tid av våld och hat – vilken makt har våra ord på internet?

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan

Namnlös

I en tid av våld och hat – vilken makt har våra ord på internet?

Min krönika i Medierna i P1 15/8-15. Dra till 16.25 i klippet nedan för att lyssna på den.

På internet, vad är våra ord värda? Det är en fråga vi alla ställt oss sedan första kvällen vi stod bredvid våra fulla chipsskålar och uppradade bålglas i orolig väntan på de som med ett musklick på Facebook lovat att komma på vår fest. I de de nya vardagsrummen, kring våra nya immateriella köksbord, pratas förmodligen lika mycket strunt som någonsin förr i Sveriges historia. Men i dag är allt det pratet, som ni redan vet, offentligt, sökbart och tillgängligt på ett sätt som fullständigt revolutionerat dess betydelse.

I Facebookgrupper ser jag dagligen människor prata om samhällsproblem som de kanske hade gjort över en öl, med sina arbetskamrater eller familjemedlemmar. ”Tiggarna”, skriver de, ”är ett tjuvpack som saknar existensberättigande.” ”Stena dom jävlarna.” ”Nu dödar jag snart idioterna”. Alla dessa citat kommer från människor som skriver under med namn och bild på Facebook. Men vilka är det egentligen som skriver det här? Är det, som vissa vill få det att verka, ett utbrett svenskt folkligt fenomen att hata tiggare? Är svenskarna ett folk som vill skjuta fattiga som tigger på deras gator?

Eller är det tvärtom så att dessa åsikter bara finns hos ett fåtal svenskar, några som emellertid vet att effektivt blåsa upp sin internetnärvaro så de verkar månghövdade? I veckan twittrade journalisten Markus Jerräng om ett inlägg han hade hittat på Flashback, ett inlägg som pekar på det sistnämnda. I inlägget skriver en anonym person om hur hen agerar genom en handfull olika konton på Twitter. ”Jag tar initialt vänsterns sida, men håller mig saklig och låter högerns poänger få lysa med sin riktighet”, skrev personen om hur hen arbetar med ett av sina konton.

Det är anekdotiskt, men målar upp samma bild som vi tidigare fått av en främlingsfientlighet som gärna klär ut sig i mängder av olika Facebook- och Twitterkonton. 2013 presenterade Researchgruppen en kartläggning som visade att kommentatorer från högerextrema sajter utgjorde en minoritet av SVT Debatts kommentatorer – men stod för över hälften av sajtens samlade kommentarer. Här blir orden vi rör oss mellan på nätet plötsligt meningslösa, en sorts propagandistisk kanonmat. Buller i bakgrunden.

Samtidigt vet vi att brottslingar, terrorister som Peter Mangs och Anders Behring Breivik, suttit framför sina datorer och läst sina likasinnade innan de rest sig och handlat. Enligt Expo var Mangs en återkommande besökare på bloggen Avpixlats föregångare Politiskt Inkorrekt, och Breivik en medlem av det nazistiska forumet nordisk.nu. Här marinerades de i hat, här såg de likartade utfall och vredesutbrott och våldsuppmaningar överallt och kunde till slut styrkta av känslan att inte vara ensam ladda upp inför sina mord. Och här blir orden något annat, här blir de skarp ammunition i ett osäkrat vapen.

Namnlös

Så, vad är våra ord på nätet värda i dessa tider? Är det fejkade sociala media-profilers tomma tunnor, eller är de mjuka puttar som en efter en faktiskt för någon närmare stupets kant? Och i så fall, vad betyder det att tonläget som lurade Mangs och Breivik att opinionen stödde deras mord nu har förflyttat sig från obskyra nazistforum till Facebook-grupper med tusentals medlemmar?

Det är en fråga man kanske borde ställa sig en vecka som denna.

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan

Jag googlade på ”gynnar SD”…

…och oavsett vad man tycker om Politism måste man ju ge rubriken på deras inlägg – som verkar vara väl sökmotoroptimerat – rätt:

sd

Notera gärna att jag alltså inte vågat prova sökningen ”gynnar Sverigedemokraterna” än. Den… skrämmer mig.

Gillar du det här inlägget så har jag skrivit ett annat liknande som du hittar här:

Jag googlade ”läckberg instagram site:expressen.se”…

Min sammanfattning: Kissiegate

Mitt öppna brev till Kissies annonsörer fick oproportionerligt mycket uppmärksamhet, och var förmodligen en av anledningar till att alla företag utom ett valde att dra sig ur Kissies blogg. På en vecka har lite drygt 25.000 personer läst det. Det togs upp i radio, på Newsmill och en mängd bloggar. Det har delats på Facebook runt 800 gånger och snart 400 personer har twittrat om det – ett tag var det rent löjligt hur mycket det spreds…

Min teori till orsaken bakom den stora spridningen är att en trötthet över Kissie genom detta inlägg fick ratifikation och ord. Tidigare har all irritation över Kissies utspel och dumheter lätt kunnat avfärdas som provokation, och Kissie själv har kunnat möta kritiken med ett spefullt leende; ”Gick ni på den lätte?”. Men ogenomtänkta nazistyoutubefilmer och hot mot journalister har äntligen givit oss något att hänga upp kritiken på – och med den, en väg att gå: via annonsörerna. I likhet med filmrättegångar mot mafiosos, där bara ett formellt brott behöver bevisas, hur litet det än är, för att den åtalade ska kunna dömas till ett hårt och långt straff, har sedan resten av kritiken fått dignitet.

Nyvakenheten som etablerade media med SVT Debatt och Aktuellt i spetsen visat upp inför den kategori kändisar som Kissie ingår i har varit anslående. Kissie har kallats modebloggare och jämförts med Kenza, vilket naturligtvis är som att jämföra Paris Hilton med Natalie Portman bara för att de båda varit med i filmer. Det är som att gammelmedia har svårt att acceptera Kissies offentliga existens om hon inte är en modebloggare. Vad mer finns det för kändiskategorier i bloggträsket, liksom? Vad mer kan småflickorna tänkas blogga om? Men skandalbloggarna finns faktiskt. De som får publik genom att gadda ihop sig mot varandra, i hånfulla blogginlägg exponera varandras svagheter och sedan till allas förvåning posera på mingelfoton kärleksfullt omfamnandes varandra, för att sedan återupprepa ritualen med någon annan sminkad antagonist. Skandalbloggarna finns, utgör en egen kategori nätskribenter, och det borde inte vara till någons förvåning – de ger utrymme till snaskigheten, mänsklighetens typ äldsta drift näst mat och sex.

Kissiegate har fått oss att inse mycket. Det är snart dags att sluta annonsera med sidvisningar som fokus, och börja tänka omgivning och kontext. Affiliateannonsering har säkert en framtid, men bara om man börjar garantera kvalitén på sina annonsplatser. Företag avkrävs ett ansvar och en vitalitet som de inte ens kände till fanns.

Men också att det kommer snart inte längre gå att i enlighet med Alex Schulman en gång och Kissie idag bara slänga upp en blogg, börja förolämpa allt som rör sig och plötsligt ha en stabil och lätt inkomstkälla. Så länge samhällets moraliska preferenser huvudsakligen går ut på att vara hyggliga mot varandra kommer det finnas folk som stör sig på det tillräckligt mycket för att göra motsvarigheten till att gå till läraren och skvallra på mobbarna: gå till annonsörerna och ifrågasätta att de stöder sånt där. Skandalbloggarna kommer säkert alltid ha läsare, men förmodligen inte annonsörer så länge till.

Med detta sätter jag punkt för mina inblandning i den här historien, och lovar mig och mina moraliska preferenser att i enlighet med min princip att pengar ska tjänas på ett respektabelt sätt ej längre stötta Kissies blogg med besök. Visst, det kan kännas maniskt att på detta sätt processa mot en stackars ensam bloggare som inget annat gjort än brutit mot mina personliga moraliska kodexar, men samtidigt: efter alla mina umbäranden för att få hennes annonsörer att lämna henne vore allt annat än att jag avslutade detta med ett starkt personligt ställningstagande ologiskt och inkonsekvent. För i takt med att ropen på ett ansvarstagande annonserande höjs måste även de individuella krafttagen mot företeelser man inte tycker om tas. Man kan inte kräva stordåd från namnlösa företagstoppar för att lätta ens webbläsarhistoriks dåliga samvete – man måste också själv dra sitt strå till stacken.

Från Kissies blogg kring februaris slut
Från Kissies blogg kring februaris slut

För en månad sedan gick Kenza om Kissie som Sveriges största blogg. Efter tre raka veckor på toppen gjorde sedan all uppmärksamhet efter Nyheter24-affären att Kissie med en ledning på ett par tusen läsare plötsligt gick upp i toppen igen. Men nu är hon nere på andra plats. Jag tror vi har sett hennes storhetstid. Provokationerna blir allt tröttare, läsarna blir allt mer blasé. Och annonsörerna allt mer nervösa. Kenza, som faktiskt bloggar om mode och sin existerande och spännande karriär, går en lysande framtid till mötes, Kissie har ledsamt nog ingenting att falla tillbaka på. Vem vet, i framtiden kanske hon gör avbön, säger att hennes blogg blivit ett monster och, förlåten av en mediasfär som älskar sina svarta får, hyllas för en bok om hennes svåra farsa. Men i skrivande stund ligger Kissies blogg symboliskt nog nere. Mig gör det ej längre någon skillnad. Jag har med detta blogginlägg för den sista gången uppmärksammat det meningslösa.

Bloggportalens topplista idag
Bloggportalens topplista idag
AVT_Jeanne-Marie-Leprince-de-Beaumont_5449

Are you wondering about Sonja Plaggenlapp?

Well, it’s a good thing that you searched for her online, then.

Because I made her up. She doesn’t exist.

The benefit of googling stuff you hear does exist, though!

AVT_Jeanne-Marie-Leprince-de-Beaumont_5449

But then who is the woman I showed during my TedX-presentation, you may ask. Well, her name was Jeanne-Marie Leprince de Beaumont and her exiting life spanned from April the 26th 1711 to September 8th 1780. She was one of the first to write fairy tales for kids.

Kinda suiting for my purpose, right?

Now, if you’re curious about me, here’s some more information.