En bisarr och helt logisk dag på Facebook

En fjärils vingslag kan orsaka en orkan på andra sidan jorden, brukar det sägas. Om det är sant vet jag inte, men autentiska motsvarigheter finns. En förvirrad, ensam tokfrans i Indonesien kan nämligen helt uppenbart orsaka en panikslagen hysteri i väst. Åtminstone så länge det är på Facebook dominobrickorna faller.

Den som är medlem i amerikanska Facebookgrupper vaknade på torsdagsmorgonen till en drös nya notifikationer. Hundratals metakommenterande skämtgrupper hade ställt om sin status från slutna till hemliga, och för varje grupp i vilken man var medlem fick man en notifikation. Det såg ut som om tusentals metaironiska millennials plötsligt bestämt sig för att gå under jorden.

Och, ja, det här är en alltså sådan text där man redan två stycken in måste pausa för att förklara.

De här grupperna har två funktioner, som båda växt fram ur nätets möjligheter till stor omsättning av hypernischad humor. Ta till exempel gruppen In addition to my moral and ethical objections, this is drawn poorly. Dess funktion är för det första att låta sitt gruppnamn taggas i kommentarsfält till inlägg med runkiga snuskteckningar, som en sammanfattande kommentar till innehållet. Gruppen själv blir sedan följaktligen en samlingsplats för just den här sortens innehåll, för den som gillar att hatsurfa.

Case in point, från In addition to my moral and ethical objections, this is drawn poorly:

Rätt okej ritat, ändå.

Det här är opolitisk shitposting i sin prydno, trådsmala och metarefererande skämt med stor publik. In addition to my moral and ethical objections, this is drawn poorly har 15 000 medlemmar och är långt från den största.

En av de största grupperna heter Crossovers nobody asked for, gäller skämt om motbjudande genreöverskridande fanfiction, och har 450 000 medlemmar. Den försvann plötsligt i tisdags, och ingen visste varför. Dess medlemmar, utkastade och förvirrade, började spekulera i anledningen till att gruppen gått upp i rök och samsades snabbt – på outgrundliga vägar – om att utse Facebooksidan Indonesian Reporting Commission till skurk.

Indonesian Reporting Commission, eller IReC, framställde sig som en grupp människor som med rapporteringsknappen som vapen siktade på att städa Facebook på snusk. Know Your Meme har en artikel om händelsen som verkar så heltäckande det går i obegripliga händelser som dessa, och där pekas just Crossovers nobody asked for ut som IReC:s första offer. Enligt Know Your Meme utnyttjade IReC fejkkonton för att gå med i gruppen, spamma den med porr, och sedan anmäla den. Det funkade, vilket IReC skröt om enligt den här obekräftade skärmdumpen.

Allt är obekräftat i den här historien, ska sägas. Allt är rykten och andrahandsuppgifter, vilket i och för sig bara är marginellt sämre än den sortens förstahandsuppgifter som hade kunnat vara aktuella: obegripligt trippelironiska partsinlagor från Facebookkonton vars trovärdighet är outgrundlig. Ingen verkar ha lyckats slå fast någonting, utan allt är ett kollektivs bästa gissningar. Det enda vi vet är vad Facebook själva sagt i en kommentar till Vice:

We removed several Groups from Facebook after detecting content that violated our policies. We since discovered that this content was posted to sabotage legitimate, non-violating Groups. We’re working to restore any Groups affected and to prevent this from happening again.

IReC fick enligt ovanstående underlag i alla fall inte bara Crossovers nobody asked for stängd, eller ”zuccad” som det kallas, utan en hel rad grupper. En lista har cirkulerat:

Tom and Jerry Cheeseposting är min personliga favorittitel, om någon undrade. Ska vi kalla det Tom och Jerry-pOstande?

I förvirringen som låg som en dimma över händelseutvecklingen, där det enda som framstod som tydligt var att någon gick med i grupper och sedan fick dem stängda, reagerade hundratals grupper med panik och slöt sig. Man slutade godkänna nya medlemmar och inlägg, vilket stressade ytterligare andra grupper som gjorde detsamma. Människor vaknade till hundratals notifikationer. Förvirringen spred och fortplantade sig.

Samtidigt växte IReC:s följare i antal, även om det inte var beundrare utan snarare hatare som tillkom, och snart hade man tagit reda på (eller helt enkelt bara bestämt sig för) vem det var som låg bakom sidan. En ensam kille, Muhammad, pekades ut, och hans bild, personuppgifter, adress och intressen publicerades öppet – sig själv till skräck, androm till varnagel. Det påstods att man förgäves försökt uppsöka honom i hans hem och till och med misshandlat honom, vilket jag tror man ska ta med en hel vintersäsongsnypa vägsalt.

Även IReC försvann hur som helst så plötsligt från Facebook, kanske till följd av massanmälningar, och det började koka i en indonesisk Facebookgrupp om att Muhammad var på väg att utfärda ett uttalande. Till slut dök det upp.

Muhammad tog på sig den fulla skulden och bad förbehållslöst om ursäkt, alltså. Motivet ska ha varit att rensa Facebook på hädelser, ungefär. Men om jag inte gjort detta tillräckligt klart än så vill jag än en gång påpeka att detta är historien som den utspelat sig enligt ryktet. Det är fullt möjligt, ja, till och med sannolikt, att Muhammad satt och anmälde någon eller några grupper, men att andra drabbades av copycats eller troll som inspirerats i villervallan. Vad som egentligen hänt här förblir en gåta insvept i mystik dold i ett enigma.

Så är allt detta bara trams i kubik? Nja, här finns faktiskt något talande för Facebooks nya deal.

Anledningen att vi hört så mycket om Facebookgrupper på sistone är att sociala media-företaget lagt om sitt nyhetsflöde till att fokusera på dem, i ett drag menat att motarbeta de ständiga falska nyheterna och istället möjliggöra en närmare relation vänner och intressegemenskaper emellan. Tanken var att gruppfokuset skulle hämma den löpeldsliknande spridningen av felaktigheter.

Men tänk, den enda förändringen när man drog upp växeln på grupper var att ryktena decentraliserades och gjordes svårare att följa, samt slutade handla om nyheter och började handla om sig själva. Denna ytterst bisarra dag på Facebook är egentligen djupt logisk, och den påminner om sajtens ständiga och skvallrande, ljugande och godtrogna ständiga huvudvärk: dess användare.

(Och att det varit tråkigt att vara indonesier på Facebook på sistone, såklart.)

Har journalistiken inte lärt sig – eller är den del av problemet?

Under fredagsförmiddagen har Expressens förstasidan toppats av en rörlig bild föreställande ett par händer som ur förstapersonsperspektiv plockar fram ett automatvapen ur en bilbaklucka. Detta bredvid en selfie föreställande en man med bestämt ansiktsuttryck och, under bilderna, tre varianter på en rubrik som avlöst varandra:

Terroristen: Hämnd för Ebba Åkerlund
Terroristen: Hämnd för Drottninggatan
Terroristen hyllade svensk skolmördare

Gemensamt för bilderna, rubrikerna och vinkelvalen är att terroristen själv valt dem. Enligt breivikskt snitt har han producerat ett presskit inklusive manifest, inspirationsbilder och rörligt material från själva terrorattentatet: det fruktansvärda utropstecken han sätter efter sitt politiska utspel som får det att eka världen över. Han har fått formge sitt eget genomslag till punkt och pricka.

När sådana här saker händer brukar jag få frågor om hur man som vanlig medborgare ska förhålla sig källkritiskt till uppgifter på sociala medier. Idag vill jag inte prata om det. De som har betalt för att kunna detta, de vi framhåller som goda exempel, de som man säger ska vara vår trygga hamn i en orolig och kaotisk storm på sociala medier, det är nämligen deras misslyckande som är det mest fundamentala.

Terroristens manifest är en djungel av högerextremism och nätkultureferenser, inbäddat i lager på lager på lager av ironi, en Penroses trappa som lurar den ovane betraktaren att den förstått men i själva verket leder runt sin egen axel och in i sig själv igen. Ebba Åkerlund, Drottninggatan och Anton Lundin Pettersson nämns alla i detta terroristens pressmeddelande.

Det är tre av de begrepp han bett om att få dela rubrik med. Lydigt publicerar Expressen.

Det var emellertid långt från de enda begreppen terroristen ville synas med. Hjärtat i hans strategi verkar ha varit att bygga ett kalejdoskop av polariserande triggers, en sökmotoroptimerad klusterbomb. Han har omsorgsfullt skrivit beundrande om stora opinionsbildare och kändisar som lutar åt höger för att på så sätt skapa en konfliktscen mellan dem och deras kritiker på vänstersidan – och redan lyckats.

Han har strösslat med synvillor i sitt manifest, för att ge alla en synbar anledning att sprida det.

Innan han genomförde sitt terrordåd publicerade han dess sista pusselbit på sajten 8chan, en samlingsplats för nätets mest nihilist-hatiska unga västerländska män. Där klargjorde han att det handlade om att inspirera sina likar. Det är dags att göra något på riktigt, skrev han och avslutade med en uppmaning till forumanvändarna: ”I have provided links to my writings below, please do your part by spreading my message, making memes and shitposting as you usually do”.

Att även stora medier lyssnat till denna uppmaning är inget annat än tragiskt.

Journalistiken har inte lärt sig. På sätt och vis är den fortfarande lika ute och cyklar som när den lät sig luras av clownhysterin 2016, falska pressmeddelanden från Flashback 2014, eller Anonymous 2012. ”Som värst är det att göra reklam för en ogenomtänkt mobb med planer på samhällsomstörtande verksamhet riktad mot oskyldiga syndabockar – som dessutom av sina nya medlemmar bara kräver basal datorkunskap och lite frustration. Det är att hälla bensin på elden”, skrev jag om journalistiken kring det sistnämnda exemplet.

Det är sju år sedan jag skrev de orden.

Den värst gnagande misstanken är att medierna faktiskt fattat detta. Att läxorna från IS-produktioner och Breivik varit oundvikliga att lära sig, men att de fortsätter enligt inkörda hjulspår, trots att så mycket kunskap om bättre sätt finns tillgänglig, för att det är lätt, lukrativt och det funkar. Att journalistiken faktiskt inte låter sig luras, utan är en del av problemet. Och fortsätter vara det.

Jag visar upp, men tänker inte länka till, Expressens rubriker ovan.

Jag länkar inte till terror-PR.

En rädd förälder skrämmer barnen mer än Momo

En varningspanik dör inte, den går i dvala. När vi minst anar det väcks den av någon liten katalysator, redo att slå till igen med full kraft. Ryktet att appen Talking Angela var hackad av pedofiler spreds varv efter varv runt jorden, till synes lika obekymrat av omvärldens faktagranskningar som de odödliga statusuppdateringarna om att man ska akta sig för vänförfrågningar från Fabrizio Brambilla. Och nu sitter vi här igen, mitt i en ny omgång av amerikansk och brittisk medial Momoskräck. Ska den förblinda oss även här i Sverige? Det är upp till dig, kära läsare.

Inte ens ett halvår har hunnit gå sedan Momo dök upp för första gången. Berättelsen då var att Momo var en hemlighetsfull och skrämmande sociala medier-användare som skickade hotfulla meddelanden och uppmaningar till våra barn. I själva verket var det ett luftslott, uppbyggt av föräldrars känsla av vanmakt och skräck inför ”Svarta Madame”-lekarna deras barn leker på internet. Inga bekräftade fall av självmord eller självskadebeteende kopplat till Momo gick att hitta, trots att poliser, medier och skolor besinningslöst varnade med braskande och ytterst tveksamma blogginläggslänkar.

Nu är Momo här igen, och hon har tagit ny form: som symbolen för de faror våra barn utsätts för i deras oövervakade internetkonsumtion. Denna gång började det i England, där en mamma i en lokal Facebookgrupp varnade efter att ha fått höra de skrämmande Momohistorier hennes son berättat för sina kompisar. Brittiska och amerikanska medier – allt från lokalpoliser och tabloider till BBC och lokala tevestationer – gjorde sedan sitt bästa för att blåsa liv i det, eftersom ingenting får klicken att hagla som en mustig varningspanik. Och idag såg jag det första tecknet på att Momo på sin världsturné tagit sikte även på Sverige.

”Mitt i ett klipp på ett barn som leker med lera kommer detta upp där ’Momo’ uppmanar barn att gå och hämta (…) något i pappas garage eller en kniv i mammas kökslådor för att sedan visa bildligt hur man skär sig i armarna”, skriver en svensk förälder på Facebook som fått ett tusental delningar i skrivande stund. Enligt föräldern hotar Momo, i det hypnotiska inslaget insmuget i ett harmlöst barnklipp på Youtube, med att komma och ta barnet i sömnen. ”Finns en plats i helvetet för denna typ av vider som gör så här mot barn”, skriver föräldern. Alla håller med.

Ja, visst är det elakt och lågt att smyga in läskigheter i Youtubeklipp för barn. Men Momo har ärligt talat rätt lite med den saken att göra. Givetvis är den kusliga dockan, som i höstas blev sinnebilden av allt på internet som var farligt för barnen, tacksam att placera i huvudrollen för det här problemet – men inklippta läskigheter i barnfilmer på Youtube förekom för ett år sedan. Och för två år sedan. Och tre år sedan. Och fyra. Och så vidare. Det torde överlag inte komma som någon nyhet eller något sensationellt forskningsrön att det inte är en bra idé att lämna sitt barn helt utan sällskap framför datorn, eller för den delen någonstans. Gott föräldraskap är närvaro och öppenhet: det gäller både på lekplatsen och på nätet.

Nej, jag vet inte om jag köper att föräldrars benägenhet att vråla varningar om Momo handlar primärt om att de insett att de bör vistas i närheten av sina barn. Jag tror snarare det handlar om att de fått möjligheten att uttrycka sin frustration och rädsla inför känslan av vanmakt, som sagt, och oförmågan att räcka till. I folkberättandet har det länge funnits en återkommande tendens att skuldbelägga, läxa upp och varna föräldrar som brister eller misslyckas med att lotsa sina barn rätt, och samma tendens kan riktas inåt och skildra fruktan att bli en av de otillräckliga föräldrarna själv (ett känt exempel är den ruggiga vandringssägnen om en nybliven mamma som får förlossningspsykos och tillreder sitt nyfödda barn som en maträtt). I fallet Momo ges vi möjligheten att bli arga på utomstående och okända men svartvitt elaka förövare istället för att behöva bära skulden för vår bristande närvaro själva. För att citera Facebookföräldern ovan igen: ”Finns en plats i helvetet för denna typ av vider som gör så här mot barn”.

Men grejen är att det än så länge finns få, om ens några, bevis för att Momo skulle utgöra något reellt hot mot våra barn. Inga kopplingar till självmord eller fall av självskadebeteende har, som sagt, kunnat beläggas. När seriösa reportrar letar efter barnfilmer på nätet med gömd, inklippt psykskräck hittar de få exempel, utöver de som föräldrar varnat varandra med. Av de klippens visningar torde många komma från de rädda föräldrarna, och inte från barnen. Den här tweeten om saken har till exempel 45 000 retweets, och det här Youtubeklippet 800 000 visningar.

Att barn skulle bli mer benägna till självskadebeteende bara av att uppmanas till det av någon okänd figur på nätet finns det inga belägg för. University of Bristol och den engelska stödorganisationen Samaritans undersökte för några år sedan sambandet mellan självskadebeteende och nätet, och fann att samtalet om sådant på nätet till minst lika stor del utgjorde en viktig ventil för de som mådde dåligt. Sunt förnuft säger att ett barn som mår bra inte kommer börja skära sig i armarna bara för att ett animerat ansikte sagt så på Youtube.

Problemet är att Momo verkar ha skrämt föräldrarna mer än deras barn, och en uppskrämd förälder är ofta betydligt läskigare för ett barn än vilket internetspöke som helst. När ditt barn säger att det är ett monster under sängen brukar du lugna barnet och berätta att det inte är något att vara rädd för, eller hur? Så varför, när monstret under sängen har förflyttat sig till internet, beter du dig plötsligt som om det fanns på riktigt? Nej, var istället den trygga, säkra, kunniga och lyssnande föräldern barnet behöver. Hota inte med att avinstallera Youtube, vilket bara kommer göra att barnet ändå tittar när du inte är med, utan sitt med och titta, skratta och förklara med ungen. Dela inte de braskande varningarna, för det stora problemet är inte hotet som monster på internet representerar – det är om du själv dras med i paniken.

Kanske kommer Momo springa ett ärevarv även i Sverige. Det beror delvis på om medierna väljer att skrämma upp och sprida panik, men också på hur du som förälder hanterar fenomenet. Och egentligen är det ju lätt. Hantera Momo som ett monster under sängen. Är det något att vara rädd för?

Ser vi de som hatas som samhällets syndabockar?

Det är jobbigt att vara systemkritiker. Om man har en samhällsvision som skiljer sig radikalt från hur det för tillfället ser ut får man kämpa länge i motvind innan man ser någon förändring, om den ens någonsin kommer.

Förutsatt att det är systemet i stort man kritiserar, naturligtvis. Det blir mycket lättare om man hårdhänt ger sig på dess mjukdelar: människorna som lever och verkar inom systemet. Vanliga människor som inte hör hemma i offentligheten, men släpas till dess arena och slås upp som representant för problemet. Då, plötsligt, kan man göra skillnad. Dinglar man en ensam och oförberedd människa framför sina följare kan det ge ett ofta komplext problem ett ansikte och dessutom fokusera en liten grupps löst definierade vrede till ett effektivt vapen och en kännbar kraftmätning.

Detta vet till exempel de extremare delarna av djurrättsrörelsen, vilket nyligen uppmärksammades av Göteborgs-Posten. De struntar i att kritisera, debattera och opinionsbilda, och slår direkt på mjukdelarna istället: hotar barn, anlägger bränder och uppmanar till våld mot bönder och uppfödare. Det fick resultat: ingen lantbrukare vågade ställa upp i debatt i SVT:s Opinion Live.

Det har också de extrema politiska nätrörelserna länge vetat, men på sistone har det känts mer systematiskt. Det är mycket oroande, framför allt för att samhället inte har något system för att fånga upp och ge stöd till dess offer.

Jag skrev ned en snabb tanke om detta på Twitter häromdagen, och någon sorts mörk stjärna måste ha stått rätt för responsen blev större än vanligt: en mängd mer eller mindre anonyma konton på Twitter svarade hätskt att det väl är något ”vänsterextremisterna” – med vilket de menar de redaktionella medierna – gjort hela tiden. Katerina Janouch, Joakim Lamotte och Kent Ekeroth nämndes som exempel på sådana som enligt deras perspektiv hängts ut.

En känd författare, debattör och kandidat till riksdagen som rört sig i offentligheten i decennier, en f.d journalist med hundratusentals följare och bakgrund på en av Sveriges mest kända redaktioner samt en folkvald riksdagspolitiker och höjdare inom sitt parti.

Ni får ursäkta, men jag håller inte med om att dessa är den blodtörstiga syndabocksjaktens största offer.

Jag tänker istället på den där handläggaren på myndigheten för radio, press och TV som råkade hamna i vägen för Samhällsnytts, f.d Avpixlats, vrede. En vanlig kille med ett tjänstemannajobb, som tog emot och var handläggare för en anmälan av en SVT-publicering. Inslaget friades, ett beslut som fattades av sju personer, bland andra ett justitieråd, en känd kommunikationskonsult, en psykolog och en journalist. Samhällsnytts reporter, som hade gjort anmälan, blev fly förbannad men verkade inte våga ge sig på de sju tunga namnen som fattat beslutet.

Istället fokuserade han på handläggaren.

Han nagelfor vad handläggaren gillade på Facebook och lyfte i en artikel fram det misshagliga: bloggen Inte Rasist Men, MP på Södermalm och en grupp som hjälper flyktingar. Han rapporterade lösa rykten om att handläggaren var fotbollshuligan och vänsterextremist, och drog fram ett flera år gammal och helt irrelevant narkotikabrott mannen fällts för. Handläggaren, en privatperson utan chefspost eller ansvarsposition, blev obönhörligt uthängd som brottslig och klandervärd för att han fattat ett i Samhällsnytts ögon misshagligt beslut.

Jag tänker också på SVT-journalisten i norra Sverige, som av samma sajt pekas ut som vänsterpropagandist för att hon är gift med en S-politiker. Eftersom Samhällsnytt inte vet – eller inte låtsas om – att lokaljournalistiken i alla tider hanterat problemen med att vara för nära den makt de granskar och därför utarbetat ett system där man låter bli att skriva om frågor i vilka man är jävig gör de en stor affär av detta, och att journalisten retweetat sådant som Samhällsnytt betraktar som ”vänsterpropaganda med SD-hat, migrantaktivism och Trump-hat”.

Exempelvis Finlands f.d statsminister, stiftelsen Expo och påven.

Men kanske framför allt tänker jag idag på den kvinna som var en av hundra att visas upp på en skylt utanför Gävle, som ett välkomnande ansikte för de på vägarna. Hon är en lärare som kämpat mot cancer och nominerats till att hamna på skylten av hennes elever som imponerats av hennes outsinliga styrka och glädje, trots sjukdomen. Hon delade plats på skylten med ytterligare 99 Gävlebor.

Men det var just hon som bar slöja.

Därför bars hon fram i Facebookgrupper och på Twitter som symbolen för en inbillad invasion, som en pappfigur för en dold krafts ondskefulla propaganda, och hängdes ut på Samhällsnytt för att hon som en av många muslimer gått i den enda moskén som finns att besöka i Gävle. Någon tog till våld och saboterade skylten där hon syntes, helt enkelt för att de inte stod ut med en människa som såg ut på ett sätt de inte själva accepterade.

Samtidigt präglas hela kampanjen mot kvinnan av den spöklika känslan att ingen som där ingår egentligen finns. Idag skriver GD om kampanjen mot kvinnan. En kristdemokrat som kandiderar till EU-parlamentet skrev i ett mycket spritt Facebookinlägg att hon blivit kontaktad av en Gävlebo som heter Zohre. Så här skulle Zohre skrivit till henne:

”Jag är muslim men går utan slöja. Min syster i Iran sitter i fängelse för att hon tagit av sig slöjan. Här gör kommunen reklam med slöjbärare. Varför inte använda oss vanliga?” Mvh Zohre”

Det finns en enda Zohre i Gävle, men när GD kontaktar henne säger hon att det inte var hon. Kristdemokraten kontaktar sin Zohre igen, och återkommer sedan till tidningen.

– Jag får inget svar från kontot. Det är borttaget. Det kanske var ett troll.

Därmed gick den enda Gävlebon vi känner till som velat ersätta kvinnan på skylten upp i rök. Men det gör naturligtvis detsamma för den vredgade mobben på nätet. För samtidigt fortsätter den cancersjuka lärarinnan med slöja hängas ut och förtalas på sociala medier som någonting mycket större än en privatperson, en människa som råkat hamna i offentligheten för ett ögonblick utan att själv ha sökt det, nämligen en symbol för vad de hatar.

Hon, lokaljournalisten, och myndighetshandläggaren.

De är inga riksdagskandidater som i den öppna debatt de själva tagit steget in i framfört sina åsikter och mött kritik för det. De har inga hundratusentals följare på sociala medier som ger dem blint stöd och swishpengar. De har aldrig blivit folkvalda och representerat riksdagspartier. Varifrån dessa makthavare fått idén att just deras åsikter aldrig ska behöva möta mothugg vet jag inte. Att de blir sura när de blir emotsagda, det är emellertid knappast demokratiproblemet här.

Demokratiproblemet är att sådana som är missnöjda med ett system, istället för att hederligt kritisera det i öppen debatt, siktar in sig på de oskyldiga människor de tror är sårbarast och målmedvetet försöker förstöra deras liv. Nackdelen med att propagandasajterna som ingår i dessa kampanjer generellt förbigås med tystnad av majoritetssamhället är att vi ofta missar lidandet dessa människor utsätts för, och att de i värsta fall helt tystnar och försvinner. Inte vågar göra sitt jobb korrekt, älska den de råkat börja älska eller leva som de vill. Sajternas relativt få men mycket aktiva kärntrupp av aktivistläsare kan bombardera dem utan att det uppmärksammas.

Jag tycker det är dags för någon sorts system för att ge dessa offer för hat och hot det stöd de förtjänar och behöver. Samhället kan inte lämna dem ensamma, när det är som representanter för just samhället de utsätts.

Bild: Jörgen Svendsen, Arbetarbladet, med tillstånd av Mittmedia/Arbetarbladet.

En väldigt fin dag

Som återuppstånden från de döda (eller åtminstone väldigt slappa) kommer bloggen igen, efter att jag under en ganska lugn januarimånad inte kände att den veckoliga uppdateringen om mina förehavanden var nödvändig. För idag har jag en väldigt fin dag!

Anledning 1: I dag kommer Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå ut som storpocket! Den kostar måttliga 93 kronor, och ser fin ut på bild – själv har jag inte sett den i fysisk form än, men på väg hem från dagens resa (mer om det senare) tänkte jag svänga förbi Pocket Shop och se om den möjligen möjligen redan finns där. Hur som helst: det är samma bok men med några av dess mer generösa omdömen tryckta på omslaget, till exempel Isobel Hadley-Kamptz ”en förtjusande liten bok” och Johan Hakelius otippade ”årets svenska bok om journalistik”. Nu håller jag naturligtvis tummarna för att Pocket Shop ska göra som jag har förstått att de gjorde med Omgiven av idioter, och fullständigt tapetsera sina skyltfönster med den. Hoppas kan man ju alltid, eller hur?

Anledning 2: I dag fick jag Surfa Lugnt-priset 2019! Det betyder äran av att få bli en del av en grupp prisdeltagare jag gärna gnuggar axlar med, till exempel Elza Dunkels och Klass 8F på Östra grundskolan i Huddinge, och motiveringen med vilken jag fick priset kändes bokstavligt talat som att bli sedd – som att någon inte bara märkt mina allra högst ställda ambitioner och krav på mig själv utan också faktiskt tyckt att jag infriar dem. Jag citerar:

Med till synes outsinlig energi och stor kunskap föreläser, författar, bloggar, poddar och twittrar Jack Werner – för ung som gammal – om några av vår tids viktigaste frågor: källkritik och hur vi handskas med felaktigheter på Internet. Genom att betona vikten av etik men också varna för moralpanik utgör han en betydande och balanserad motvikt i en annars ofta polariserad debatt om internets för- och nackdelar.

Att Jack dessutom återkommande betonar att vuxnas roll i förhållande till barns farhågor och rädslor är att vara trygga och säkra, lugna och förstående, kort sagt: vuxna, gör honom till en mycket värdig mottagare av Surfa Lugnt-priset 2019.

(På ett sätt som är mycket typiskt för hennes generositet och vänlighet lade Elza Dunkels sedan på ytterligare en nivå när hon på Twitter kommenterade priset med att ”det finns en brytpunkt i Sveriges kunskap om nätet; det finns ett före och efter Jack Werner”, vilket möjligen är det finaste någon sagt om mig.) Prissumman är på 25 000 kronor och jag har redan, från en representant från förra årets prisvinnare, fått en viktig förmaning: slösa inte bort dem!

Anledning 3: I dag genomförde jag en källkritiksföreläsning på Sunnerbogymnasiet i Ljungby, från vilken jag nu är på väg hem, och den var så himla rolig och stimulerande! Ett par hundra till en början lite avvaktande och skeptiska gymnasieelever blev alltmer engagerade och hängde verkligen med, på ett sätt man inte kan undgå att känna av som föreläsare, och kontakten jag tyckte vi fick var svårslagen. Det var ett stort nöje.

Som sagt har 2019 inte fått någon vidare stressig inledning, på gott och ont. Jag har föreläst på Helsingborgs tingsrätt, på deras tingsdag, för gymnasieelever på Polhemskolan i Lund och för personalen på Borgarskolan i Gävle, medverkat i Jan Helins SVT-program ”Fönster mot medievärlden” och skrivit klart mina delar av en källkritikbok som kommer ut i vår samt lite annat ströjobb. Nackdelen är såklart att lågkonjunkturer i uppdrag alltid förstärker den ständigt närvarande känslan av att vara på väg utför, men fördelen är att jag genomför de föreläsningar jag faktiskt har inbokade med större energi och att jag haft tid över att göra annat. Till exempel planera en ny podd (mer om det snart!) och sätta igång en Youtubenärvaro, i och med min nya serie ”Veckans vandringssägen”:

Bilden som pryder detta inlägg är tagen och publicerad av Sunnerbogymnasiets bibliotek, och jag tackar dem och hela Sunnerbogymnasiet för att ni var med och gjorde denna dag så fin. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira såväl pocketbok som pris än att föreläsa för en så rolig skara gymnasieungdomar!

Min vecka 48 och 49: Den magiska gränsen

100 föreläsningar på ett år genomförda. Herregud vad jag har pratat. Hälften kunde vara nog. Nästa år blir det sannolikt färre föreläsningar, men det verkar som att den höga konjunkturen för intresset av petimäterprat om sociala medier fortsätter så åtminstone 50 ska man väl klara av…

Nå – veckorna som gått:

Vecka 48 var bekväm i den meningen att det bara var två-tre dagar på resande fot, och sedan en del tid över att vara hemma och jobba med projekt 2. Men om vi börjar från början så kom Creepypoddens 102:a avsnitt ut, om återvändsgränder och där åtminstone en klassisk creepypasta fanns att höra, natten till måndagen den 26 november. Och apropå podden så har det börjat trilla in fina bilder från lyssnare, som av Spotify fått veta att den varit bland deras mest avlyssnade ljud detta år.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

@creepypodden 🙌🏻 #spotifywrapped2018

Ett inlägg delat av 🍁 becky (@rhs.xo)

På måndagen åkte jag sedan till Varberg, där en uppdragsgivare från tidigare i år bad mig komma ännu en gång och tala. Föreläsning 97, det. På kvällen satt jag på tåget hem och följde Nasas landning på Mars, med den seismologiska landaren Insight. Tisdagen var en heldag kring SVT-huset, för då spelades min delaktighet i en UR-produktion för 10-12-åringar in. Jag hängde med tre kids hela dagen och blev både häcklad och hyllad, som det brukar vara med den målgruppen. Och apropå UR så släppte de i veckan ett annat program där jag medverkar.

Onsdagen jobbade jag hemma, och sedan åkte jag till Vetlanda. Anlände rätt sent, käkade en middag, läste lite bok, och gick och lade mig. Morgonen därpå hämtades jag för att prata på Njudungsgymnasiet – föreläsning 98 – där jag också varit förut (häromåret). På vägen hem pratade jag med en lärare i dennes podd, vilket man kan höra på här, om man vill:

Fredagen var mest hemmajobb. Därutöver twittrade jag om luciabråk, och på lördagen skrev jag i DN om varför journalistiken också behöver läkarens vita rock.

Vecka 49 rymde en detalj som var liten men rolig – ett gammalt exemplar av min bok om creepypasta såldes på Tradera för vanvettiga 600 kronor. Det aktualiserar diskussionen om nyupplaga av boken, ett arbete som jag hoppas kunna återuppta snart igen…

Och apropå roliga boksaker: SvD tyckte i en lista över julklappsböcker att min senaste var värd att nämna.

Jaja, nog med bokskryt. Veckan var ganska lik den förra – ett par föreläsningar, några dagar hemma. Började med att vara med en sväng i Studio Ett på måndagseftermiddagen, om luciabråk och sociala medier-rykten. På tisdagen åkte jag rätt tidigt – men inte klockan kvart över sex på morgonen, som först var tanken innan det kunde planeras om – till Göteborg, för att prata inför Unionens medlemmar på Ericsson och Volvo. (Det blir för övrigt mer Unionengig snart, när jag den 10 december åker till Örebro för att prata inför dess medlemmar där.) Föreläsning 99, således.

Onsdagen innebar jobb hemma, bland annat med manus till Creepypoddens avsnitt nummer 103 som kommer bli riktigt bra, och projekt 2 som i dagarna har deadline. Hu. Sedan, på torsdagen, åkte jag till Leksand för att ha två föreläsningar – en för sexor och sjuor, som drabbades lite av det faktum att jag den morgonen faktiskt gått upp klockan 05.15 för att hinna med det pisstidiga tåget som den gången inte gick att undvika och att sexor och sjuor är den kanske mest krävande publik man kan ställa sig framför. Men icke desto mindre var det föreläsning 100, och några timmar därpå följdes det upp av föreläsning 101 på Leksands sparkbank. Den var inför frivilliga vuxna, och det var därmed betydligt lättare. Tack till min gamla kollega från Sveriges Radio, Thorbjörn Carlsson på den egna lokala nyhetsstartupen Siljan News, för att du arrangerade allt så fint och bra!

I veckan släppte Stockholms läns museum också de inspelningar med mig med flera som bandades till deras ”Fake News”-utställning, som nu finns att lyssna på som podd. Och så skrev jag om hur journalistiken i sina svagaste stunder lägger krokben för sig själv, helt i onödan.

Och så hade jag lite möten och sån skit men ärligt talat, vem bryr sig om det utom jag själv och de jag möttes med? Inga. Vi säger så, va? Hörs om några veckor igen.

Min vecka 26 och 27: Durmaz, Mr. Cool och förintelseförnekande

Juli månad innebär för mig den största, sammanhängande kalendertomheten för hela det här året. Efter ett jobb i Gävle i slutet av juni, och förutom ett jobb i Falkenberg den 18 juli, är jag helt befriad på jobbresor vilket har varit vidunderligt skönt. Jag jobbar fortfarande, men på en annan nivå: hugger på grejer, gör det som är kul, inspireras av saker som händer. Det är en tillvaro man glömmer bort under vår- och höstterminerna, då man åker iväg två-tre gånger i veckan. Jag andas så djupt jag kan dessa dagar, för snart börjas det igen.

Det betyder också att det finns mindre att sammanfatta just nu. Antagligen gör jag mina veckoböcker lite mer sporadiskt i sommar, men det tror jag inte någon av den handfull läsare denna text till äventyrs får har någon invändning mot.

Måndag, den 25 juni. Creepypoddens 91:a avsnitt släpptes, innehållande tio korta lyssnarhistorier och en norsk. Lyssnarsiffrornas utveckling ser fortsatt bra ut, med för första gången över 130 000 unika lyssnare på en vecka och 344 000 lyssningar (även om det krymper betänkligt i jämförelse med Sommar i P1, som samma vecka med Bianca Ingrossos sommarprat rakade ihop över en miljon unika lyssnare).

Jag cyklade till Radiohuset och vi spelade in det femte och för den här gången sista avsnittet av P3 Dystopia. I höst är det möjligt att det kommer ett till, som jag varit huvudansvarig för, men vi får se. Sedan tog jag en springtur och tittade i min mejlinkorg – och där låg något spännande. Jag hade dagen innan skrivit en liten serie tweets om det uppmärksammade hatet i fotbollsspelaren Jimmy Durmaz Instagramkommentarsfält. Jag hade inte mer insyn än någon annan, så den var spekulativ, och den började så här:

En som heter Jon Andersson, som följer mig på Twitter, såg det och tog fram något av det bästa jag vet: sin sakkunnighet. Såvitt jag förstår det automatiserade han det hopplösa scrollandet vi dödliga var tvungna att hålla på med för att få fram fler kommentarer, och hämtade hem allt som dök upp. Resultatet blev 39 000 kommentarer som jag med visst besvär konverterade från en json-lista till ett Exceldokument, och sedan fanns det där framför mina ögon: de gäckande första kommentarerna som hade utlöst hela debaclet. Jag läste igenom dem, analyserade dem lite, och skrev ett blogginlägg som sedan kom att prägla resten av veckan.

Tisdag, den 26 juni. TT skrev en blänkare om blogginlägget och researchen, och sedan Aftonbladet, DN och många andra. Dagarna som följde skulle denna research komma att dyka upp i de flesta sammanhang där ”hatstormen” – som vi fortfarande, erbarmligt nog kallar sådana här händelser – diskuterades. På förmiddagen pratade jag med radiojournalisten som vill göra något på ”Vem är Veronika?”, och på eftermiddagen pratade jag med lite olika radiokanaler om Durmaz. Sedan var jag och såg ”My dad wrote a porno”, vilket var en bra show!

Onsdag, den 27 juni. Skriverierna om Durmaz fortsatte. Jag läste mejl till Creepypodden och besvarade dem – sammanlagt nästan 180 stycken – och satt och började fila på ett poddmanus. Såg Sverige-Mexiko och inledde samma förhoppningsfulla resa som alla andra.

Torsdag, den 28 juni. Årets 58:e föreläsning, och vårens sista, var för ett multinationellt källkritiksprojekt på Högskolan i Gävle. Mycket trevligt! Bandade en kort intervju med en podd som fördjupar sig i aktuella ämnen, sammanfattningsvis. Artiklar i Aftonbladet, Fokus och Skånska Dagbladet om Durmaz. Jenny Maria Nilsson skrev bra i SVD om Lena Anderssons märkliga akademiundfallenhet på sistone. Undrar hur länge Andersson kan låtsas som att det är med ryggraden hon försvarar dem?

Fredag, den 29 juni. Skriverier igen, i Aftonbladet och Fokus, där min bok av en plötsligt generös Johan Hakelius kallades ”årets bok om journalistik”.

Sedan helg!

Måndag, den 2 juli. Sista P3 Dystopia, som vi bandat veckan innan, kom ut: om kriget.

Mot bättre vetande hade jag tassat in på diskussionen om Mr. Cools tre år gamla pedofiliparodilåt, som varit extremt upprörd sedan den upptäcktes av några debattörer. Först sällade jag mig till laget som väldigt förbehållslöst var ”för” låten, men så läste jag en strålande text om hur dagens journalistik inte förmår på riktigt, och konstruktivt, förstå och skildra de konflikter den rapporterar om. Den blev inspiration till en krönika i DN om bråket.

Tisdag, den 3 juli. Bandade podd hos Ludvig, som kommer ut på måndag. Avsnittet heter ”Som katt och hund”, och jag hoppas det ska gillas.

Onsdag, den 4 juli. Skrev en text om en faktagranskning som SVT hade gjort av förintelseförnekare. Tesen är att man kan göra faktagranskningarna mycket bättre om man känner till hur faktagranskande journalistik internationellt ser ut och fungerar, och har någon koll på forskningen på området. Hittade samtidigt en öppning till en story som jag ska fortsätta jobba med på måndag…

Samtidigt gick en forskare på Lunds universitet ut med att han trodde att det visst låg något organiserat bakom hatet mot Durmaz, i motsats till vad jag trott, och vi hade lite kontakt. Det visade sig att det bottnade i en spekulation. Jag har all respekt för hans spekulation och tror nog den kan vara väl underbyggd i stor erfarenhet och mycket kunnande, men jag delar den inte. Samtidigt motsäger inte hans och min ståndpunkt i frågan om vad vi kan veta om vad som hände varandra. Forskarens kritik mot medierna var i mångt och mycket att de är för snabba med att dra slutsatser, baserat på för lite. Som en deppig illustration av den kritiken blåstes hans egna ord upp till rubriker om att ”Hatstormen inte fanns”. Det är sorgligt att jobba med media ibland.

Torsdag, den 5 juli. Aftonbladet intervjuade mig om forskarutspelet ovan, vilket resulterade i en rubrik jag gillar: ”Inga tecken på att läskiga nätverk är inblandade”. En ny recension av min bok dök helt oförhappandes upp! ”En väsentlig insats” kallas den i Skövde Nyheter, vilket var kul. Blev klar med ett till poddmanus, som vi ska banda i nästa vecka.

Fredag, den 6 juli. Ganska lugn dag, men med ett häftigt genombrott i grejen jag ska jobba vidare med på måndag. Mer om den sedan.

Nu, helg och Sverige-England!

Min vecka 22 och 23: Giftermål

Jag försöker vänja mig vid att kalla Linnea ”min fru”. Det är inte helt lätt, eftersom jag kallat henne ”sambo” eller ”flickvän” i åtta år, men det är ingen fara – jag har tid på mig att vänja mig. Förra helgen gifte vi oss i Stadshuset, vilket vi följde upp med en hemmafest med familj och vänner. Nästa år har vi – för att kunna förlänga denna fantastiska grej så mycket som möjligt – själva bröllopsfesten. Jag ser fram mot att fira oss utan att behöva plocka pant efteråt.

Det är svårt för andra yrkesrelaterade saker att konkurrera med detta, såklart, men ändå ska det in i krönikan vad dessa veckor erbjudit.

Måndag den 28 maj. Jag bloggade ihop två inlägg om Creepypoddens senaste avsnitt, inklusive avsnitt 89: ”Gömt i kod”, som kom ut samma natt. Creepypodden är alltjämt, enligt Poddindex, Sveriges tredje eller fjärde största podd med drygt 120 000 lyssnare veckor då nya avsnitt utkommer.

stats

Lunch åt jag med en trevlig man från ett kommunikationsföretag som ville skriva något mer djuplodande om troll på nätet, ungefär, och sedan skrev jag frågor till intervjuer för P3 Dystopia och skickade fakturor på kvällen. Dessutom publicerades en TT-text där jag pratade om vikten av att läsa artiklar innan man delar vidare dem (så jävla kul kille Linnea gift sig med).

(Den dagen bråkade vi om en intervju med en kille som hade mycket för sig, om jag någon gång i framtiden undrar vad som upptog mina tankar.)

Tisdag den 29 maj. Jag cyklade till Slussen men hann inte köpa frukost.

Det var hemskt men gick över när jag kom fram till kaffet och mackorna på konferenshotellet Djurönäset, där Unionen hade en större konferens och jag var anlitad för att göra två föreläsningar. De två föreläsningarna gick fint, och sedan satte jag mig på bussen in till Slussen igen och cyklade vidare till Gröna Lund, där SVT Sport hade en seminariedag och jag gjorde ytterligare en föreläsning. Nettomängden föreläsningar under året efter denna dag var alltså 51. Och så publicerades mitt samtal i ”Politik i bokhyllan”, som man kan se här.

Onsdag den 30 maj. Föreläsning nummer 52 för året var för Finansdepartementets anställda, vilket var väldigt kul om än i en lokal där det underbara solinsläppet var så omfattande att min Powerpointpresentation tvättades ut till ett vitt ludd på väggen. Nåväl, de verkade nöjda, och så var även jag. Därefter skrev jag en DN-krönika, om det extremt märkliga fallet med den återuppståndna ”mördade” ryska journalisten Arkadij Babtjenko, och på kvällen var det författarmingel i Villa Manilla för Albert Bonniers författare, vilket var speciellt men trevligt. Och i Umeå Tidning dök en trevlig krönika om min bok upp!

ut

Torsdag den 31 maj. P3 Dystopias nya avsnitt, om antibiotikaresistens, publicerades.

Viktor Hariz, som är producent för vår podd, tycker detta är det bästa avsnittet hittills så har ni inte hört det än är det dags. Det är ett rätt akut ämne.

Dagen inleddes annars med en föreläsning (53) på Riksdagsbiblioteket, anrika och oerhört vackra lokaler, där en skara intresserade samlats för att förkovra sig i källkritik och vandringssägner på sociala medier. Sedan åt jag lunch med Linnéa Jonjons och hennes son Allan, satt och försökte ta reda på vem som låg bakom en skum opinionsbildande sajt, och deltog därefter i ett panelsamtal apropå Mediestudiers nya bok Fejk, filter och faktaresistens där jag medverkar med en bearbetad version av detta blogginlägg. På panelsamtalet deltog också Jan Ericson, röststark moderatpolitiker på Twitter, och det var särskilt intressant att höra honom prata om att vara mediekritisk makthavare på sociala medier.

Fredag den 1 juni. Den här dagen jobbade jag nästan inte alls, utan använde till att förbereda inför bröllopet och vår hemmafest. Det som kan vara värt att nämna i professionella sammanhang är möjligen att min podd omnämndes i Folkbladet, och min bok i Fokus. Sedan blev det helg med giftermål, fest och hotellvistelse, och där jobbade jag verkligen inte ett dyft!

IMG_0689

Så:

Måndag den 4 juni. Efter hotellfrukost med min fru (!) och en fika med ett bokförlag för vilket jag ska föreläsa i höst åkte jag till Arlanda och satte mig sedan på ett flygplan till Madrid, där jag skulle föreläsa på ett evenemang som bland andra Svenska ambassaden i Spanien och Kreab samarrangerade. På flyget jobbade jag med att läsa mejl och manus till Creepypodden, och sedan den kvällen hade ambassadören en middag där jag förärades med en inbjudan.

Jag har insett att jag inte tog någon bild under middagen, men däremot kan jag visa en tavla jag hittade på ambassaden som faktiskt har en koppling till mig – nämligen en på Fiskebäckskil i vinterskrud. Fiskebäckskil på västkusten, det råkar vara precis där min mormor bodde i merparten av hennes liv som pensionär och jag själv tillbringat många somrar. Tavlan representerar en obekant sida av en välbekant plats i mitt liv, och den var lätt att fastna i.

IMG_0702

Tisdag den 5 juni. Ytterligare en TT-intervju publicerades, denna gång om så kallade ”hatstormar” och hur man kan se på dem. Dagen gick åt till att vänta in min föreläsning på evenemanget, som jag tyvärr inte kunde hänga med på uppmärksamt i på grund av min dåliga spanska och de smärtsamma tolkhörlurarna som skar in i öronen. Min föreläsning (54) gick fint, och det twittrades mycket spanskt och snällt om mig.

På eftermiddagen köpte jag springgrejer, eftersom jag inte kunde motstå frestelsen att ta en vända i Madrid och behövde nya skor och joggingkläder ändå, och sedan satt jag och fick två poddmanus till Creepypodden färdiga. Därefter åt jag restaurang på en fin indisk restaurang, där min första upplevelse olyckligtvis blev att se en annan gäst hitta en skalbagge i sin mat. När jag skämtsamt sade ”I do not want a bug in my food” till servitören (jag vet, drygt, jag skulle inte ha gjort det men var lite ställd och pappakommentarsgenen slog till) tolkade han det visst som att jag inte ville ha någon mat alls och följaktligen väntade jag på den fruktlöst i en halvtimme. När jag väl frågade var det för sent för den meny jag beställt, för köket hade börjat stänga, men jag fick en Tikka Masala i alla fall. Och den var god.

Onsdag den 6 juni. Denna nationaldag tillbringade jag med att jogga i en stor park i Madrid, och sedan göra Dystopiaresearch på flyget hem igen.

Ett lyssningstips från nationaldagen är för övrigt P3 Spels kortdokumentärer, som denna gång handlade om Lavender Town Syndrome där yours truly intervjuades.

Torsdag den 7 juni. Tåget gick pisstidigt till Borlänge, och erbjöd jobb med Dystopia tills jag kom fram. Väl i Borlänge föreläste jag (55) för en liten skara tappra åhörare, arrangerat av en elevförening. Sedan åkte jag hem medan jag researchade den här bilden, som cirkulerat på Facebook i veckan. Vet du något om den som ingen annan vet, förresten? Hör då av dig till mig.

På kvällen bandade jag och Ludde två avsnitt av Creepypodden, och sedan fick väl den jäkla dagen vara klar.

Fredag den 8 juni. Sprang, intervjuades, intervjuade. Först av Elinor Strand på Sydsvenskan, som är bra på att fånga upp sociala medier-rykten, om bilden ovan (vilket sedan plockades upp av 24-nätverket), och sedan Quinn Norton om hennes gamla artikel Everything is broken som jag verkligen kan rekommendera. Sedan stack jag till Radiohuset där jag, Viktor och Anna Davour pratade om vårt arbete med Dystopia.

Sedan var det helg, och jag åkte ut till min pappa och träffade min bror Simeon som äntligen kommit hem efter ett år i USA!

Finé.

Min vecka 20 och 21: Svensexa och vårterminsslutspurt

I förra helgen var jag kidnappad på svensexa. Det var fantastiskt – mina vänner är alldeles för snälla för att hålla på med någon pennalism, så det elakaste som hände var att jag fick löpa ett snabbt gatlopp under en omgång paintball och att jag med förbundna ögon släpades ombord på en Ålandsfärja. Allt som allt var det en helg jag aldrig kommer glömma och som lämnade mig med en sådan enorm kärlek till mina vänner, för hur omtänksamma, smarta, roliga och påhittiga de är. Dessa ömhetsbetygelser låter kanske fåniga men det är jag helt okej med. I skrivande stund är min blivande fru ute och möhippas, och jag – inte helt utan ett stygn av avundsjuka men framför allt glad för att jag vet hur kul de kommer ha – har då möjligheten att recappa de senaste veckorna lite. Så då gör jag det.

Måndag den 14 maj. Creepypoddens 88:e avsnitt utkom och möttes av 126 000 lyssnare, enligt Poddindex. Lyssnarkurvan har av någon anledning börjat peka upp igen nyligen, efter att ett tag planat ut lite. Hur som helst innehöll avsnittet två historier, båda på temat att resa genom natten, och mottagandet uppfattade jag som blandat: både folk som ogillade, gillade och kände väldigt lite inför båda berättelserna. Nå, även avsnitt som när de sänds möter avmätt mottagande kan i efterhand komma att växa i lyssnarnas öron, har jag märkt.

En annan rolig Creepypoddsak var den dryckeslek en lyssnare utvecklade på Twitter, och hur den växte ytterligare i kommentarsfälten när jag tipsade poddens lyssnare på Facebook och Instagram. Att ha sådana här lyssnare är en sådan lyx.

Tisdag den 15 maj. Jag jobbade med Dystopia på förmiddagen, och föreläste för en skara SO-lärare i Sollentuna vid lunch (föreläsning nummer 44 för i år).

bild1

Eftermiddagen gick åt besvara mejl.

Onsdag den 16 maj. Dagen började tidigt med ett frukostseminarium som Gullers grupp arrangerade. Det var jag, representanter från Malmö stad, Folkhälsomyndigheten och FOI som tillsammans målade en bild av felaktigheter på internet och hur man kan förhålla sig till dem. Sedan cyklade jag till A-One igen, för ännu en intervju i ett av P3 Spels extremt hörvärda minidokumentärer, varpå dagen erbjöd lunch med pappa. På eftermiddagen jobbade jag med Dystopia, fastnade i några småstorys (det händer ganska ofta att jag upptäcker något konstigt och sitter och halvresearchar på det i någon timme eller mer, bara för att oftast landa i att det inte är värt att göra något på saken) och fick sedan tips om en märklig story om Sverige som tydligen cirkulerade i Sydamerika. Återkommer till den.

Torsdag den 17 maj. På morgonen: 2018 års 45:e föreläsning, denna gång för medlemmarna i co-workingspacet United Spaces vid T-centralen. En av mina böcker lottades ut.

Vår härliga medlem @tonele från @milinstitute vann utlottningen av @kwasbeb bok ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” efter förra veckans US Seminars! Stort grattis Tone ✨

Ett inlägg delat av United Spaces (@unitedspaces)

På eftermiddagen jobbade jag vidare med tipset jag hade fått om Sverigestoryn, och kunde vid tre på eftermiddag skicka in den till DN som veckans krönika. Den gick i tryck dagen efter – om ryktet i de spansktalande delarna av världen att svenska mormödrar börjat få betalt för att ta hand om sina barnbarn. Falskt, givetvis, men intressant: det är inte den vanliga sortens missförstånd som brukar cirkulera om Sverige. Finns det något att lära sig av det? Ja, det tror jag.

Sedan skickade jag massa mejl, och på kvällen panelsamtalade jag för Förlagsklubben på deras årsmöte.

Fredag den 18 maj. Snubblade över en story i Aftonbladet som fångade min uppmärksamhet.

Den kanske är autentisk denna gång, kanske inte. Poängen med att uppmärksamma den är egentligen att vandringssägner ju ofta ligger verkliga händelser nära, och att det inte är konstigt om vandringssägensliknande saker inträffar i verkligheten. Men det finns absolut anledning att vara åtminstone lite skeptisk till storyn, eftersom den följer en så vanlig mall av att dyka upp i Kina och via brittiska tabloider ta sig till internationella medier…

Aja, dagen gick i övrigt ut på att besvara mejl till Creepypodden och sätta ihop början till ett nytt avsnitt. Sedan på kvällen hade Tredje statsmakten fest!

Pingsthelgen gick som sagt ut på att svensexas, och sedan började nästa vecka…

Måndag den 21 maj. På förmiddagen bandade vi nästa avsnitt av Dystopia, som kommer ut nu i dagarna – om antibiotikaresistens. Ett inte riktigt lika avgrundsdjupt mörker i det avsnittet, för där kan vi faktiskt förhoppningsvis vända på utvecklingen. Men ingen munter lyssning i stort, såklart.

En TT-intervju där jag pratade om att inte läsa texter man delar publicerades, och i övrigt gick dagen ut på att jobba vidare med Creepypoddens avsnitt. Här hade Filter börjat hinta om sitt ”stora scoop”, så det satt man ju och skvallrade lite om också… Och så var det första dagen av att ratta Bokmässans Instagramkonto, vilket jag gjorde hela denna vecka ut.

Men hej där! Jag heter Jack, @kwasbeb på internet, och mitt liv just nu handlar i mångt och mycket om denna bok. Därmed kommer även denna er vecka handla om den, för nu är det jag som rattar Bokmässekontot! – (Det är andra gången i mitt liv jag tar över ett konto för en vecka – första gången var på Twitter, när jag var först ut att ratta kontot @sweden. Den gången slutade det med att mitt ansikte visades upp som ett avskräckande exempel i Colbert Report – vi får se vad som händer denna gång.) – Jag är frilansjournalist, har varit med och grundat Viralgranskaren på tidningen Metro och driver SR-podden Creepypodden. Jag skriver krönikor i DN, och föreläser en hel massa om källkritik och vandringssägner på sociala medier. Och så har jag skrivit en bok om sådant vi har fel om på nätet – den jag håller i. Det ska bli så kul att bekanta mig med er denna vecka! Hoppas ni ska känna detsamma. Allt gott / Jack Werner, gästinstagrammare of the week. #bokmässan

Ett inlägg delat av Bokmässan (@bokmassan)

Tisdag den 22 maj. Lugn dag. P3 Dystopia, Creepypoddens manus och lite mejl.

Onsdag den 23 maj. Började titta lite på det faktum att en story om en man som förgrep sig på en häst i Uppsala utvecklats till en regelrätt häxjakt på sociala medier. Diverse personer som antogs vara mannen hängdes ut till höger och vänster, och jag visste att jag behövde skriva något om saken men inte riktigt vad. Ringde lite på det men kom ingenvart. Svarade på en massa mejl. Bandade Creepypodden hos Ludvig.

Hade en föreläsning på kvällen (46), för en sparsam skara skolbibliotekarier i Stockholm.

Nehej. Tack till @kwasbeb Jack Werner för att han gjorde kvällen fantastisk för Skolbibliotek Öst. Och tack till @malenamartinger som lyckades få dit honom! Skolbibliotek Öst ❤ Jack Werner.

Ett inlägg delat av junkmagnet (@junkmagnet)

Torsdag den 24 maj. Deklarationsmöte på förmiddagen, och P3 Dystopia-arbete till lunch. Sedan fick jag ihop en text om uthängningarna i hästfallet:

En kort tågresa senare var jag i vackra Norrköping och föreläste där (47) på Bright East, en tillställning för unga förmågor i området. Roligt!

Fredag den 25 maj. Väckte min blivande fru på morgonen med frukost på sängen för att fira hennes 28-årsdag, och åkte sedan till området kring Riksdagshuset för mitt första åtagande i statens tjänst den dagen. En föreläsning (48) för utresande diplomater senare återvände jag hem, gjorde ett Systembolagetärende, åt lunch och satt och pysslade med lite småsaker. Därefter återvände jag till Riksdagshuset för att medverka i ”Politik i bokhyllan”, ett kvartslångt intervjuprogram som går i SVT. Länk kommer nog så småningom.

Därefter gjorde en lite rolig sak: min första intervju på länge där intervjuoffret inte var jag själv. Jag pratade med en forskare i existensiella risker för det Dystopiaprogram om ”unknown unknowns” jag bygger upp manus till. Vi pratade i en timme men om det ämnet hade man kunnat prata i två. Oerhört intressanta frågor.

Sedan missade jag att se att SvD recenserat min bok – ”underhållande och folkbildande” – och gick istället på fest. Imorse vaknade vi klockan nio av att möhippan vällde in, och nu skriver jag det här. Imorgon bitti är jag med i Nyhetsmorgon om boken. Ses då, och tack för två bra veckor!

Låt inte politikerna tvätta ur källkritiksdiskussionen

”Ett (vardagligt) samtalsämne som fått en stark (tillfällig) ökning i popularitet”. Så definierade Wictionary-användaren Svenji ordet snackis när hen en höstdag 2008 skapade uppslagsartikeln för begreppet.

Fem år senare fick jag tips om en Facebookstatus där en kvinna påstods ha mördats av invandrare, och kunde efter att ha lagt en kväll på att granska historien stämpla den som falsk i en artikel som blev inspirationen till satsningen Viralgranskaren.

Ytterligare tre år senare inträffade i tur och ordning Brexit och valet av Donald Trump som president, händelser som fram till att de inträffade framstått som helt omöjliga och tvingade en chockad omvärld att famla efter förklaringar. Komplexa förklaringar, som till exempel att amerikanska vita medelklassjobb och -identiteter som ett resultat av samtidens omvälvande sociala och ekonomiska förändringar börjat försvinna eller att EU i decennier varit brittiska politikers syndabock, var dock inte så lockande: som de enkla människor vi är sökte vi de lättbegripliga onelinerförklaringarna.

Som till exempel att folk blivit för usla på källkritik.

Och vips, så blev den som hade turen att prata om källkritik innan junidagen 2015 då Donald Trump åkte ner för rulltrappan i sitt torn på Manhattan för att utropa sig till en av de republikanska presidentkandidaterna plötsligt mycket mer attraktiv att placera i en talarstol, i ett panelsamtal eller i en spalt.

Notera att jag inte klagar på själva omständigheten att många fler pratar om – och tänker på – källkritik, sanningens vara eller icke vara, vad det innebär att publicera sig och att det förekommer påverkansoperationer i det stora och det lilla. På ett personligt plan tycker jag det är bra för oss som samhälle och på ett professionellt plan är jag glad att kunna jobba med det.

Jag menar inte heller att jag eller Viralgranskaren egenhändigt har uppfunnit begreppet källkritik, utan bara att vi fått mer uppmärksamhet tack vare vår tur och vår tajming. Nej, det jag i denna text tänkte påpeka är att det finns en baksida av att ens hjärteämne blir en snackis: det tvättas ur. När en deg kavlas ut täcker den visserligen en större yta, men blir också plattare.

Företag omfamnar plötsligt med haltande trovärdighet källkritiken i sina reklamkampanjer. Opportunister hoppar på tåget för att främja sina egna mål. ”Problem med källkritik? Det kan bara lösas med hjälp av den politiska väg fram som jag slumpartat nog har förespråkat i ett decennium!” Och så politiseras det.

Det sistnämnda är både det som irriterar mig mest, och det mest oundvikliga. Så fort Donald Trump började prata om fake news fällde han en politiserad dödsdom över begreppet och därmed dess användbarhet för att skapa gemensam förståelse kring problemet, men även dessförinnan – när vi började lockas till slutsatsen att de politiska jordbävningarna berodde på att folk inte kunde skilja mellan falskt och sant på internet – dopades diskussionen med politik.

Min egen kortfattade analys av varför det idag är nödvändigt att prata om källkritik och sanningen är att vi 1. går igenom en medieteknologisk revolution med allt vad det innebär av hierarkiska rollförskjutningar och ekonomiska värdeförflyttningar, 2. inte hunnit ikapp med förändringen då andelen av befolkningen som kunde publicera sig gick från promille till majoritet och källkritik och publicistisk etik därmed gick från att vara en traditionellt smal akademisk och ”långsam” kompetens till att behöva bli en vardaglig och praktisk del av allmänbildningen och 3. varken formulerat en gemensam förståelse eller än mindre ett språk för vår kommunikation på sociala medier: när den formell eller informell, privat eller offentlig, bindande eller efemär, bildlig eller bokstavlig, och så vidare.

Dessutom tror jag att vi dras med ännu ett evigt problem, nämligen att dålig källkritik alltid är lättast att peka ut när den förekommer på andra sidan spelplanen. Det är däremot få som uppmanar till en bred diskussion om vikten av källkritik, om hur sanningen ska försöka utrönas och kunskapen som krävs för processen, föranlett av att de själva gjort bort sig. Dålig källkritik är stickan i vår broders öga och bjälken i vår egen.

Min egen kortfattade analys är däremot inte att källkritik blivit viktigt för att sanningen plötsligt har slutat spela roll, eller den politiska kommunikationen plötsligt blivit fulare eller mer lögnaktig, för det tror jag inte stämmer, åtminstone inte i Sverige. De utgångspunkterna tror jag är för simpla, för godtyckliga och för enkelriktade för att kunna leda någonstans. Men det är ändå med dessa utgångspunkter den politiska diskussionen om källkritik förs.

”Svenska folket utsätts för propaganda och våra motståndare far med osanning.” Så kan man, med en våldsam förenkling, sammanfatta politikers nulägesbeskrivning. ”Fake news”, säger politikern, och pekar sedan med sitt fuktade finger på något den andra sidan sagt. De hade gjort det ändå, helt oavsett om ”fake news” var ett begrepp som gjorts aktuellt av samtiden, för det är det politik går ut på. I sin renaste form är ju politik att vilja, till skillnad från journalistik som är att konstatera. Det är att utforma en vision på basis av en ideologi och med andra ord i grund och botten att agera i en konflikt: att säga att min värld är bättre.

Det finns ingen fruktbar politisk diskussion som inte utgår från två konkurrerande verklighetsbeskrivningar och därför är källkritiken – i betydelsen jakten på osanningen – lika oemotståndlig som tillhygge för politikern som ett äpple som ruttnar när hen rör det. Konsekvensen är enkel: i de viljandes värld är sanningen relativ.

Om vi låter politikern kidnappa diskussionen om källkritik kommer det upplösas i ett angrepp, direkt utbytbart mot gårdagens ”du ljuger!” och morgondagens motsvarighet. ”Din sanning är inte min sanning, och du är inte källkritisk som inte förstår det. Och du säger ju att källkritik är viktigt!”

Mitt engagemang i källkritik bottnar i intrycket att det är toppen av det isberg som internetrevolutionen inneburit, och att det kommer krävas ett så långt och djupt och självrannsakande samtal om våra roller och rutiner att vi knappt ens påbörjat det. Politikerns engagemang bygger på att det är synonym till deras vanligaste anfallsstrategi. Det är inte vägen fram.

Inte alla politiker, givetvis. Det finns många som förstår vad som händer och kan formulera det klokare än jag även inom det partipolitiska systemet. Men det är, här som i alla andra fall inom politiken, slagen under bälten som får uppmärksamheten.

Jag är rädd för att möjligheten att hitta ett bekvämt användningsområde i vardagen för detta viktiga ämne ska stjäla dess luft och bleka bort dess innebörd i vardagen. Att källkritik ska upphöra att vara det breda, sammanfattande verktygslådesbegrepp för den öppna och nyfikna jakten på att försöka belägga något, och gå ännu längre in i mörkret där dess betydelse är binär och tråkig: antingen är något sant eller så är det osant och den som håller på med det senare är alltid någon annan.

Att källkritik är en snackis är som att internet gjort alla till publicister: i grunden det bästa som någonsin hänt, men samtidigt också dess största urvattningen någonsin. Det förtjänar mer än att bli ett skällsord, bortglömt imorgon.