En avslöjande inställning

För en vecka sedan vädjade jag till svenska medier att vara öppna för den kritik som kommit i kölvattnet av attentatet på Drottninggatan. Jag ansträngde mig för att vara så nyanserad, rättvis och balanserad jag kunde. ”Medierna utgörs av en mängd olika instanser, var och en med många anställda, och alla dessa stod för sin egen insats: vissa bättre, andra sämre”, skrev jag. ”Mediekritik blir inte seriös om inte även de goda exemplen nämns”, skrev jag. Men textens rubrik och textens följaktliga huvudbudskap – fingertoppkänsligt satt av DN själva – gick ut på att medierna måste lyssna på kritiken som fanns. Jag visade delar av kritiken, formulerad i skärmdumpar från läsare och deras SMS-kontakt med sina nära och kära under fredagseftermiddagen.

dump1 dump3 dump2

De litade på oss, och många känner nu att vi svek dem. Det är värt att lyssna på vad de har att säga. Och somliga gjorde faktiskt det. Men inte alla.

DN själva tog kritiken på allvar, inte minst den som kom från mig. Jag och chefredaktören Peter Wolodarski diskuterade saken i ett halvtimmeslångt teveinslag på DN:s webb, och jag tror diskussionen landade i de oundvikliga slutsatserna att saker och ting absolut kan ha gått fel, men att det hade varit ett utomordentligt svårt läge att jobba i. Även Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karen vidrörde självkritiken, om än bara ett andetag innan han övergick till att kritisera de sociala medierna. Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén medger i en text om arbetet i fredags misstag, men går inte in närmare på vilka eller på hur de ska hanteras i framtiden. Ungefär så lät det även i den enkät som Resume gjorde med mediechefer redan dagen efter attentatet, och som går att läsa som mångas slutsatser kring bevakningen.

Med Expressen var det annorlunda. Tidningen tycktes läsa min debattartikel som ett frontalangrepp riktat mot mjukdelarna: som någonting som behövde pareras och sedan oskadliggöras. Den mest sansade repliken, signerad politikchefen Martin Ahlquist, slog fast att sanningen inte kan vara den enda måttstocken för att bedöma mediers arbete i en krissituation. ”Något absolut sanningskriterium kan inte vägleda publiceringsbeslut. Då skulle vi till exempel aldrig publicera väderleksprognoser”, skriver han apropå pushnotiserna om skottlossning på Fridhemsplan. Ahlqvist tar avstamp i berättelsen om hans egna nära och kära under fredagen, håller med mig om att de troligen blev mer rädda av mediernas rapportering, men når ändå slutsatsen att det var oundvikligt. ”De som befann sig på Fridhemsplan – och deras pappor – blir inte tryggare av att medier väntar med att publicera tills polisens presskonferens tre timmar senare. Då kan det vara alldeles försent”, skriver Ahlquist. Detta mothugg har jag mött från flera håll. Tänk om skottlossningen verkligen ägde rum och medierna tystade ner det? Hade inte det varit värre?

Vad gäller jämförelsen med väderleksprognoser är jag beredd att ställa upp på den när Ahlquist demonstrerat den situation i vilken en pushnotis med en väderleksrapport gett människor intrycket att de befann sig i omedelbar livsfara. Finns ej en sådan situation att peka på är jämförelsen irrelevant. Den är som att säga att man måste få publicera konspirationsteorier eftersom man får publicera horoskop.

När det kommer till det hypotetiska scenariot att skottlossningarna verkligen ägt rum är det omöjligt att besvara, eftersom det nu mig veterligt inte skedde någon skottlossning. Sannolikt är dock att informationen om en verklig skottlossning på en av Stockholms mest trafikerade knytpunkter under ett pågående krisläge hade betett sig annorlunda än den information vi såg nu. Bilder hade sannolikt börjat spridas inom sekunder, filmer inom minuter. Oavsett är det inte bara meningslöst att jämföra en autentisk situation med en hypotetisk dito – det leder också fel. Poängen är inte vad vi skulle ha gjort. Poängen är vad vi faktiskt gjorde.

En intressant parentes ligger emellertid i det faktum att många påpekat att Svenska Dagbladets reporter Negra Efendić hörde polisen varna för skottlossning. ”När polisen står och ropar ut till folkmassan att det är en möjlig skottlossning på Hötorget, då känner jag att det är en uppgift som vi ska berätta. Det är vår skyldighet”, säger hon i Journalisten. Men samtidigt skickade Svenska Dagbladet, enligt Fredric Karen, inte ut någon pushnotis om skottlossningen. De rapporterade om den i sitt liveflöde, men lät bli att använda sitt starkaste vapen för att sprida uppgifterna. Bara där faller den falska motsättning somliga har ställt upp, att man antingen tiger helt om dylika uppgifter eller att man trumpetar ut dem så högljutt man kan.

För att gå vidare med Expressens bemötande av kritiken skrev kulturchefen Karin Olsson en tämligen raljant text om den kritik jag och kulturdebattören Björn Werner, på varsitt håll, stått för. ”Att ge sig på de etablerade medierna, inte sällan utan särskilt stora förkunskaper, är ett av de lättaste sätten att få uppmärksamhet”, skriver Olsson och utmålar sedan min och Björns kritik som nonchalanta slag under bältet. Jag påstås ha kallat mediernas arbete i fredags ett ”oförbätterligt kaos i motsats till polisens, räddningstjänstens och medborgarnas orubbliga lugn”, trots att alla som läser min text ser att jag skriver att det var så vissa utmålade rapporteringen – inte att jag själv tycker så. ”Att medier, med DN i spetsen, rapporterade att polisen undersökte uppgifter om skottlossning på Fridhemsplan (…) kan och bör diskuteras”, skriver Olsson – vilket alltså är precis vad jag försökt göra – men går sedan vidare med att kalla bl.a min kritik ”rent vilseledande”. Den sorgliga ironin är att jag, med mitt försök att nyansera, ville vända mig mot just den sortens överilade och svartvita mediekritik som bland annat Björn Werner stod för. Olsson kan inte ha läst min text särskilt noga, när hon klumpade ihop den med Björns.

I övrigt är det intressant att Olsson – och flera andra som vänt sig mot min kritik den senaste veckan – har angripit mig som en slapp soffsittare som inte lyft ett eget finger. Mitt brott är att komma med mediekritik när jag själv bara konsumerat journalistik, och inte gjort någon egen sådan. Det vill säga, jag har varit en mediekonsument. Ungefär som de som medierna har som affärsmodell att leverera journalistik till. Det är märkligt att kritik avfärdas, ja, till och med föraktas, för att den kommer från en person man liknar med en läsare. Som Fredrik Strömberg för flera månader skrev i en profetisk text om exakt denna situation: ”Det här med att flasha obekräftade uppgifter är det ingen läsare som har bett om — och det är inte heller så att mediehuset tjänar något på det. Vare sig på kort eller lång sikt.”

Sist men inte minst har Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör, i flera inlägg den senaste veckan ägnat sig åt att vifta bort kritik och istället skälla på de sociala medierna. Mellan raderna har han i och för sig gett mig rätt i att ryktesspridningen gjort medierna till opålitliga i krissituationer genom att uppmana till ”källkritik” mot Expressen och påminna om att det alltid kommer bli fel i det tidiga skedet av kriser och att massmedierna har en utpräglad jargong för att dölja dessa misstag. Men andra bitar har varit rent beklämmande. Eftersom flera personer tipsat Expressen om ryktet om skottlossningen är det rimligt att publicera, är slutsatsen av denna text – bland annat med en luddig hänvisning till ”uppgifter från polisen”. Hur dessa uppgifter från polisen sett ut är än så länge fullständigt oklart: vad som fått många medier att sprida felaktigheter under en brinnande kris vet vi ännu inte. Mattsson har blandat floskeln ”vi är inte perfekta” med att – som vanligt – skjuta ifrån sig av all konkret kritik, den som människor faktiskt velat ha svar på. ”Betänk att de seriösa nyhetsmedierna faktiskt inte ens gick ut med efterlysningen av den 11-åriga flickan”, skriver Mattsson också om en flicka som dog i attentatet. Meningen är surrealistisk, eftersom

flash1

Min egen inställning har inte förändrats. Jag tycker fortfarande inte det är lätt att sätta ner foten i att säga att medier inte ska sprida rykten – för rykten är en integrerad del av den mänskliga kommunikationen. Problemet med obekräftade uppgifter i en krissituation är inte lätt att lösa och kommer fortsätta lysa oss i ansiktet när vårt behov av klar sikt är som störst.  Men – och det är detta jag sagt från början – det är helt centralt att medierna, i en tid då alla kan publicera sig, på allvar diskuterar vad som ska skilja dem från alla andra. Ska det vara att också sprida rykten? Eller ska det vara någonting annat? Hur Expressen besvarar denna fråga vet vi inte, för de har varit fullt upptagna med att blunda för den.

Detta påverkar åtminstone mitt medieval inför nästa gång – må dagen aldrig komma – skiten träffar fläkten. Allt jag bad om var ju någon som lyssnade.

mutilatedboytext

Den lemlästade pojken: ett rykte och hur tidningarna hanterade det

Community » Groups » Hot Topics » Archives » Ung pojke på damernas

Från: ourspecialboy
Publicerad: Apr-14 12:48 PM (1 av 106)

Min son fyller fem den elfte maj. Jag har just kommit underfund med att det numera vore olämpligt att ta med mig honom in på damtoaletterna när han behöver gå på toa. När vi är ute med hela familjen så får han såklart gå med min make på herrtoan. Men säg att vi är ute tillsammans ensamma, är det bara jag eller är han för ung för att ensam på in på herrarnas (där det är mer folk)? Om det inte är en ensam toalett där man kan låsa om sig, förstås, för då är jag inte lika oroad. Finns det en lämplig ålder då det är dags att sluta?

Från: Halfpint87
Till: ourspecialboy
Publicerad: Apr-15 11:37 AM (58 av 106)

Mamma kände en kvinna som lät hennes femåring använda herrtoan ensam och så tog han lång tid på sig så hon bad en man kolla om allt var bra och den stackars pojken låg i en blodpöl med penisen avskuren. Så för att ge ett svar så kan du ge dig fan på att de följer med mig in på damernas tills de är åtminstone 11-12, då de kan börja gå på herrarnas själva.

___________________________________

Användaren Halfpint87 visste det nog inte, men berättelsen hon i april 2015 publicerade på forumet What To Expect – en amerikansk version av Familjeliv – är nästan 2 000 år gammal. Folkloristen Bill Ellis har spårat vandringssägnen om den kastrerade pojken, eller ”Den stympade pojken” som den ibland också kallas, till antisemitiska ritualmordsanklagelser som berättades i det gamla Rom 63 år före Kristi födelse. Historien har i allt väsentligt varit densamma ända sedan dess. En ung pojke tillåts av sin mamma att gå på toaletten ensam när de är ute och shoppar eller gör ärenden, men pojken kommer inte ut igen. Till slut ber mamman en vakt eller förbipasserande man att gå på toaletten, varpå pojken upptäcks medvetslös och kastrerad på golvet. Ofta slutar historien med att ett gäng tonårskillar av den hudfärg eller etnicitet som för tillfället framstår som mest suspekt för historieberättaren tidigare hade lämnat toaletten, och att det framkom att det var de som angrep pojken.

Den här berättelsen, som trots att den är äldre än kristendomen själv, lever fortfarande i högsta välmåga och används ännu för att skildra och symbolisera allt från rasistiska föreställningen om hotet från den andra till den fruktan föräldrar kan känna inför att släppa ut sina små i den stora världen, som fallet var på What To Expect. I antiken var det judar som stod för kastrerandet, och i dag är det hotfulla vuxna män. Men inte nog med det. ”Den stympade pojken” har faktiskt också en läxa att lära samtida medier.

1987, lagom till att hinna presenteras på det årliga mötet för organisationen Association for Education in Journalism and Mass Communication, utkom Lee Brown, student på San Diego State-universitetet, med forskningsarbetet The Mutilated Boy and the Press: A Rumor Study. I texten återvände han till 60-talets raskravaller, då vandringssägnen om att en pojke skulle ha blivit överfallen och kastrerad av ett ungdomsgäng – svarta ungdomar om det var vita människor som berättade historien och vice versa – fick så stor spridning att den skapade panik och oro i delar av den amerikanska befolkningen. Flera gånger under perioden 1964 till 1981, som var den han undersökte, hade ryktet färdats från amerikansk kust till kust och i dess spår följde tusentals oroade telefonsamtal och brev till myndigheter och tidningar. Det fanns aldrig, inte i något enskilt fall, någon sanning bakom ryktet, men det gjorde detsamma – och tidningar som inte skrev om det anklagades för att delta i en ”mörkläggning” av händelsen.

”Jag tror på det här eftersom jag vet att sådana här saker händer”, hade en kvinna sagt till en tidning som publicerade en artikel om ryktet år 1980. En annan hade sagt att ”alla pratar ju om det, så jag vet inte. Det är svårt att tro att det inte är sant.” Lee Browns mål med forskningsarbetet var att definiera och förstå ryktesspridning när den tar form av en vandringssägen, men också att undersöka hur tidningsredaktioner hanterade situationen. Det var nämligen långt från självklart att uppmärksamma att ett falskt rykte spreds, även om det orsakade social oro. När Waterloo Daily Courier, en lokaltidning i Iowa, bestämde sig för att försöka lugna sina läsare genom att beskriva ryktet som falskt inledde de sin text med ett konstaterande:

Vanligen är det bästa sättet att behandla ett illasinnat och grundlöst rykte att ignorera det. Men Couriers reportrar har upptäckt att ett särskilt rykte har fått stor spridning i Black Hawk County, och att det olyckligtvis tas som sanning.

En lång text, där det bland annat påpekades att varken polis eller sjukhus hade någon uppgift som tydde på att ryktet var sant, följde. Året därpå återpublicerades hela artikeln då University of Iowa arrangerade ett seminarium om rykten, och en respekterad före detta redaktör för lokaltidningen Des Moines Registry kommenterade den så här: ”Texten ovan är en tidningsledare som faktiskt publicerades i en dagstidning i Iowa den sjunde november 1967. I den finns bara en mening som förtjänar medhåll. Det är den första meningen.” Att bemöta rykten genom att lyfta upp dem och trycka dem på nyhetsplats var tydligen etablerat som så kontroversiellt att redaktören inte bemödade sig att skriva mer än så. Men ju mer ryktet spreds, desto mer tvingades journalisterna anpassa sig. I en artikel i lokaltidningen Wichita Eagle-Beacon intervjuades en psykolog, som förklarade att de som spred ryktet tidigare hade känt tveksamhet och rädsla inför människor med annan hudfärg, men inte riktigt vetat varför. Ryktet gav dem, enligt psykologen, en konkret anledning att känna den rädslan och gjorde den därmed socialt acceptabel. Sådant vill inte en journalist stå passiv och betrakta. Artiklar där ryktet tillbakavisades började dyka upp.

Alla försök var inte lyckade. I Detroit vintern 1967, några månader efter ett upplopp som krävt 43 människors liv och förstört mer än 2 000 byggnader, gick tidningsredaktionerna i staden in i en strejk på grund av låga löner som fortsatte ända till augusti året därpå. Det fanns därför inga lokala tidningar i staden när ryktet började härja, och befolkningen fick vända sig till de andra tidningar som fortfarande gick att få tag på i stan. En av dessa var kanadensiska Windsor Star, som den nionde mars publicerade en helsideskolumn om ryktet. Kolumnen pryddes av en stor rubrik som utgjordes av ordet ”RYKTE”, men inleddes med en lång och levande beskrivning av händelsen som ryktet handlade om, och ett entydigt tillbakavisande av ryktet kom inte förrän efter flera textstycken. Resultatet var att ryktet fick ännu större spridning. Ett ryktescentrum i Detroit, där telefonister mottog oroliga medborgares telefonsamtal och försåg dem med korrekt information, rapporterade att 1 600 personer ringde om dagen. Ofta, noterade ryktescentret, hänvisade inringarna till en artikel de hade läst i Windsor Star.

Där rapporteringen sköttes bättre, och det fastslogs tidigare och tydligare i artiklarna att ryktet var just bara ett rykte, fanns det å andra sidan en tydlig effekt. I en uppföljande forskningsrapport som Lee Brown publicerade, i augusti 1989, hade över 200 nyhetsredaktioner fått frågor om hur de hanterade, eller teoretiskt sett skulle hantera, ett liknande rykte. Svar från 86 nyhetsredaktioner redovisades, och där visade det sig att det generellt hade en positiv effekt på ryktesspridningen att tidningar uppmärksammade och tillbakavisade ryktet. Av de 20 redaktioner som uppgav att de hade fått frågor från läsarna om ryktet och som en följd publicerat artiklar uppgav 14 att det hade haft en dämpande effekt på ryktesspridningen. Antalet svarande som sade att det istället hade jagat upp och pumpat liv i ryktet var noll.

”De flesta rubriker som citerats i denna studie gjorde klart och tydligt att ryktet var falskt, och så även brödtexten. De flesta återfanns på förstasidan och hade rubrik med flera kolumner. I de flesta artiklarna citerades ett flertal auktoriteter för att tillbakavisa ryktet”, skriver Brown i sin uppföljande studie Debunking the Mutilated Boy: A Study of Newspaper Editors and an Inflammatory Rumor. Dessa kännetecken hos artiklar som framgångsrikt tillbakavisar rykten understryka även i bland annat en handbok i debunking, skriven och utgiven av John Cook på University of Queensland och Stephan Lewandowsky på University of Western Australia. Rubriken ska vara fakta i målet, och i bästa fall inte återupprepa myten eller ryktet. Myten ska inte beskrivas detaljerat och levande och inte få större plats i texten än nödvändigt. En alternativ förklaring, som ger läsaren en ersättning till den bild myten eller ryktet tidigare gav, ska presenteras. I fallet med den stympade pojken lät journalisterna folklorister och psykologer komma till tals, och beskriva metastoryn bakom ryktet. Historier om falska rykten och legender är ofta spännande, och lätta att komma ihåg. Varför inte erbjuda det läsnöjet, istället för att helt enkelt bara nöja sig med en intetsägande falsk-stämpel?

Lee Brown fortsätter: ”Kombinationen av tydlighet i skrift och synlighet i tidningen bidrog helt säkert till att ryktet om den stympade pojken tillbakavisades. Här och där, då och då, kommer emellertid han och hans besläktade berättelser som den om den kidnappade flickan leva vidare bortom tidningarnas avslöjanden. Det bästa sättet att korta ner tiden på deras besök tycks vara ett snabbt, noggrant och prominent vederläggande i pressen.”

Sociala medier är ryktesmaskiner. De bönar och ber dagligen om våra subjektiva upplevelser av världen, och de uppmuntrar oss att dela vidare bilder, filmer och texter som berör oss emotionellt. Den spridningen kan sedan omedelbart ske över hela världen. Det enda som förändrats sedan 1989 är med andra ord att rykten nu kan få betydligt större spridning, utan de begränsningar som geografi och avstånd tidigare inneburit. Det finns inga anledningar att tro att Lee Browns slutsats, snart 30 år gammal som den är, tappat sin aktualitet.


Det här är ett utdrag ur min kommande bok om felaktigheter, rykten, vandringssägner och myter på sociala medier. I debatten av mediernas hantering av de rykten som cirkulerade efter attentatet på Drottninggatan i fredags tyckte jag att det behövdes en påminnelse om att vår tid på intet vis är den första då journalistiken tvingas hantera explosiva men obekräftade uppgifter som får stor spridning i en orolig tid.

Jag rekommenderar alla journalister att läsa Lee Browns två forskningsarbeten, och vill understryka att slutsatserna han drar är lika relevanta idag: om medierna ska skriva om rykten ska de göra det arbete som andra inte kan, har tid eller resurser till att göra för att bekräfta eller tillbakavisa dem – för vad skiljer annars medier från de spekulationer på sociala medier som många mediechefer idag kritiserar – och sedan i publiceringen göra det tydligt att det är just rykten. För en journalist bör detta sitta i ryggmärgen.

slenderman

I delningssägnernas tid – varför vandringssägner blir virala

När allmänheten i och med internet och sociala medier fick tillgång till egna publiceringskanaler utan gatekeepers resulterade det i en explosion av folkligt berättande. Vandringssägner, rykten, anekdoter och myter sprids om det vi för tillfället bekymrar eller oroar oss mest över, och genom att jämföra vår tids berättande med det för bara några decennier sedan kan vi dra viktiga slutsatser om 2000-talets människa och hennes omvärld. Trots det är det först nu som folklorister börjat upptäcka och utforska dessa nya plattformar som scener för det folkliga berättandet. Frågan är när samhället i övrigt ska börja tillvarata det.

I det senaste numret av Nordicom-Information, en tidskrift om medie- och kommunikationsforskning utgiven av Göteborgs universitet med bl.a Ingela Wadbring som redaktör, medverkar jag med texten som följer. För den som läst och haft utbyte av mina texter om clownskräcken som ett folkloristiskt fenomen kanske den kan vara intressant.

År 1954 sjöng Alice Babs och Charlie Norman in sången ”Käre John”. Det är en svensk version av en amerikansk countrysång från 1953, som handlar om en inkallad ung man. Soldaten får ett brev från sin trolovade, där flickan ber soldaten skicka hem bilden han har på henne. ”Min blivande man vill ha det”, skriver hon. (Den svenska texten är ändå nådig mot soldaten, jämfört med den engelska. Här fick vi inte veta vem flickan skulle gifta sig med. På engelska avslöjades det att det var soldatens bror.)

Soldaten gråter ut på sina vänners axlar, varefter Charlie Norman suckar ”ni vet hurdana grabbar är”. De har en plan på hämnd. Sången slutar med att killarna på luckan samlar in alla foton på flickor de har, och får huvudpersonen att skriva tillbaka till sin före detta: ”Jag kommer inte ihåg hur du såg ut. Var god välj ut din bild, och skicka tillbaka övriga. Undertecknat, din käre John.”

Sången bygger på berättelser som började spridas under andra världskriget, och som tar fäste i de artigt formulerade farvälbrev hemifrån som då och då faktiskt hamnade i amerikanska soldaters händer. Det är lätt att föreställa sig sångens klangbotten i ett svenskt 1950-tal, då Sverige hade 40 000 inkallade. Man hade en anhörig i militären och kunde lätt föreställa sig tragedin det innebar att få ett sådant brev hemifrån – ”eftersom jag alltid bara levat för henne”, som en allvarsam Norman mässar i ”Käre John”. I dag, med tunt försvar och lös koppling mellan det militära och det civila samhället, skulle samma berättelse troligen inte bli lika populär.

Men USA har fortfarande soldater posterade utomlands. Och sedan åtminstone 2012 har berättelsen om brevet till John där åter börjat berättas. Under mitt arbete med boken Creepypasta – spökhistorier på internet (2014) snubblade jag över berättelsen i form av en bildfil. I överkanten av bilden syns en amerikansk soldat hukad över ett brev, som bildtext är själva historien återgiven, och längst ner står det ett muntert ”LIKE A BOSS” – 2010-talets nätmotsvarighet till det ”Chuckert, kisen!” som 1950-talets lyssnare kan tänkas ha utbrustit. Bilden inrymmer nästan ordagrant samma berättelse, fast den här gången om en amerikansk marinsoldat posterad i Afghanistan. Och så skiljer den sig på en till detalj. I bildens berättelse ska flickan där hemma inte längre gifta sig med en annan man. Istället har hon legat med två andra killar. Förutom detta har historien bibehållits intakt i sextio år. Vad beror förändringen på?

militaryintelligencethisguy_61e6a7_4345500

Folklore på nätet – en oupptäckt pärla
För att förstå det måste man förstå att vi pratar om folklore, de symboler, motiv, föreställningar och berättelser vi berättar för att förstå varandra eller oss själva. Bland akademiska ämnen är folkloristiken, rent historisk, kanske det som ivrigast dödförklarat sig själv.

Med varje tekniskt skifte har nya mörka moln dragit in över folkloristerna: det här, har de tänkt, är folklorens död. Och varje gång har domedagsprofetiorna kommit på skam. Som Richard Bauman och Charles L. Briggs noterar i Voices of Modernity: Language Ideologies and the Politics of Inequality (2003) har folkloristiken “been reportedly on the verge of dying for more than three centuries, [men ändå fortsätter den att] … provide useful means of producing and legitimizing new modernist projects, sets of legislators, and schemes of social inequality”. Och även nätet har sent omsider utforskats.

De sista fem till tio åren har amerikanska folklorister upptäckt och kommit igång med att betrakta och beskriva nätet som en folkloristisk scen, som den yta, uppsamlingsplats och det arkiv för kommunikation och berättelser det naturligtvis alltid varit. Robert Glenn Howard har myntat begreppet vernacular web, den folkliga webben, för att beskriva de icke-institutionella mötesplatserna där vandringssägner sprids och berättas, Trevor J. Blank pratar om hybridization, hybridiseringen mellan analogt och digitalt berättande som utmynnar i markörer som LOL, och Jeff Tolbert menar att myterna på nätet innebär omvänd ostension, att vi istället för att utagera befintliga vandringssägner och myter uppfinner nya där vi tycker de borde finnas. I Sverige ligger vi fortfarande lite efter, men även här skrivs nyfikna artiklar och uppsatser och runt om i landet ligger olika projektidéer i startgroparna.

Det är på tiden. Redan 1984 utvecklades ett aprilskämt till ett av det gryende nätets första vandringssägner. Det var den holländska internetgudfadern Piet Beertema som, i en epok då frosten vägde tung över den amerikansksovjetiska relationen, loggade in på en Usenetgrupp och låtsades vara ryska kommunistpartiets dåvarande generalsekreterare Konstantin Tjernenko. ”Well, today, 840401, this is at last the Socialist Union of Soviet Republics joining the Usenet network and saying hallo [sic] to everybody”, skrev han, och de följande veckorna skapade ryktet att sovjeterna kommit svallvågor över nätet.

Några veckor senare avslöjade Beertema att det var ett skämt. Först flera år senare fick han veta att ryktet oroat Pentagon så till den grad att de övervägde att kapa den helt centrala kabeln i Atlanten som kopplade ihop USA med Europa, allt för att förhindra sovjetisk insyn i amerikanska affärer.

I början av 1990-talet återuppväcktes en gammal vandringssägen om en kvinna som bett om receptet på en kaka på kedjan Neiman-Marcus kafé i Dallas. Med notan i handen insåg hon sedan att servitrisen lagt på 250 dollar för receptet. Historien fick stor spridning i mejl och i primitiva forum, och tvingade företaget att utfärda en offentlig dementi. Just den här ryktesspridningen fick 1995 Barbara och David Mikkelson, ett äkta par som träffats genom Usenet-gruppen alt. folklore.urban, att lansera sajten Snopes.com – ett uppslagsverk över vandringssägner och bluffar på nätet som i dag troligen är världens mest inflytelserika sajt på området. Och 1994 fick en fejkad nyhetsartikel gigantiskt genomslag, med sitt anmärkningsvärda påstående att Microsoft skulle köpa katolska kyrkan. ”Programvarujätten Microsoft har de senaste dagarna haft visst besvär med att dementera påståendet om att koncernen överväger att köpa katolska kyrkan”, skrev TT i en notis om ryktet i december 1994 och fortsatte: ”Jo, du läste rätt. Det stod nämligen i tidningen och då måste det ju vara sant. Visserligen var det en elektronisk tidning på det omsusade datornätverket Internet, men i alla fall”.

Vårt berättandes motiv
Bengt af Klintberg definierar vandringssägner som berättelser med stildrag som ska göra innehållet trovärdigt. För att överleva tidens tand har dessa vandringssägner alltid flirtat med sin samtids föreställningar och våndor. Det var inte otänkbart att det hemlighetsfulla Sovjet skulle ansluta sig till internet i mitten av 80-talet, men det framstod som hotfullt och skrämmande för en omvärld som inte litade på ryssarna. Kakreceptshistorien är en klassiker som anspelar på vår rädsla att bli blåsta och på bilden av storföretag som i botten onda och giriga, och berättelsen om Microsoft fungerade i sin tid eftersom Microsoft var sin tids Facebook, Apple eller Google: en enorm IT-makthavare som verkligen tycktes köpa upp halva världen.

Historierna har varit ömsint utformade för att fungera med sin publik, kroka i deras föreställning och åka ruschkana utmed deras fördomar. Utformningen har skett i utbytet av berättelserna, allt eftersom de förts vidare. En berättelse som inte tilltalar sin samtid kommer antingen förändras eller dö.

Och här återkommer vi till John och hans brev. Varför hade Johns flickvän, som på 1950-talet bara ville gifta sig med en annan man, plötsligt på 10-talet legat med två andra killar? Jo, sannolikt för att den har anpassats efter sin målgrupp. För att uppskatta berättelsen ska vi som hör den tycka illa om flickan, och känna sympati för soldaten. Ett knep för att få en publik att tycka illa om kvinnor har i åtskilliga tusen år varit att framställa henne som en slampa. För att uppnå detta mål räckte det på 1950-talet att en kvinnlig karaktär skulle vilja skilja sig eller bryta en förlovning.

Men tiderna har förändrats, och i dag måste samma kvinna vara otrogen med två andra killar för att vi ska se henne som lösaktig. Genom att jämföra dessa två vandringssägner har vi inte bara identifierat berättelsens bevekelsegrunder – vi har också sett en skymt av oss själva, tecknat en graf över samhällets syn på kvinnan över tid. Jag kallar det ett slampindex.

Många av de klassiska vandringssägnerna, de som Bengt af Klintberg samlat i sina tre böcker Råttan i pizzan (1986), Den stulna njuren (1994) och Glitterspray (2005), dyker då och då fortfarande upp, och på samma sätt anknyter de alla till sin tid och sin publik. Förutom ”Käre John” har jag sett hånfulla gliringar om att jeans med häng uppstod i amerikanska fängelser hos fångar som signalerade att de var homosexuella, och varningar om att importerade frukter skulle ha injicerats med HIVsmittat blod.

hanggrej

Detta är historier som cirkulerat i årtionden. Men de har fått sällskap av nya berättelser, framprovocerade av sin samtid. Under de yttre och inre poliskontroller som gjordes i Sverige 2014, brett uppmärksammade under namnet ”super-Reva”, florerade till exempel flera rykten om mer eller mindre gränsöverskridande tillslag och övergrepp. Ett av dessa rykten, som tog vandringssägnens mer narrativa form, var uppgiften att ett helt t-banetåg skulle ha stoppats av polisen. Polisen skulle sedan ha utrymt tåget, delat upp dess passagerare efter hudfärg och begärt att få se identifikationshandlingar hos de som såg icke-svenska ut. Historien skvallrar om den oro många svenskar med utländskt påbrå kände under passkontrollerna.

En motsvarande historia för gruppen svenskar som fruktar att flyktinginvandringen ska gömma terrorister spreds under hösten 2015, strax efter terrorattentatet mot en klubb i Paris. I ett SMS som cirkulerade såväl bland ungdomars telefoner som på Facebook berättade en person att hen hade en släkting inom kriminalvården, och att denna släkting nyss hanterat utvisningen av en ”misstänkt IS-medlem”. Denna IS-medlem skulle innan utvisningen verkställdes ha bett att få prata med släktingen, och då tackat för den vänliga behandlingen. Som tack ville IS-medlemmen varna släktingen: ”Du bör inte röra dig i centrala Göteborg under jul och nyår.”

vanligaterroristen

När jag föreläst för gymnasieelever i Göteborg har de efteråt kommit fram och berättat att de trott på historien eftersom Göteborg i rubriker ofta utpekats som en av de städer i Europa där flest anslutit sig till IS. Men nästan ordagrant samma historia berättar Bengt af Klintberg i Glitterspray (2005), och i boken passar han också på att spåra dess olika former tillbaka till 1800-talets slut. Trots dess osannolika innehåll (att gå runt och varna vem som helst om sina planer låter inte särskilt slugt för någon som jobbar med överraskningar) har historien berättats med allehanda terrorgrupper som huvudpersoner, kanske för att vi människor gärna vill försöka hitta åtminstone ett försonande, mänskligt drag i terrorns obegripligt kalla ansikte.

Barnappar som projektionsytor
Ett tredje exempel på vilka bakomliggande orsaker samtida vandringssägner kan ha är berättelserna om Talking Angela. Talking Angela är en app riktad till barn, en datoranimerad katt som sittande på ett pittoreskt café i Paris chattar och spelar små triviaspel med användaren. Den bygger på en så kallad chatbot, ett datorprogram som simulerar en intelligent konversation, som levererar mer eller mindre rimliga svar på sådant användaren skriver. Katten är söt och charmig och helt uppenbart konstruerad efter ett gulligt Disney-ideal.

Icke desto mindre började sinistra varningar för appen dyka upp bland de unga användarna under 2013. ”Det finns en app som heter ’Talking Angela’ där en pedofil är inhackad”, stod det till exempel i en version av varningen som spreds på Instagram. Den innehöll en bild på Talking Angela med vad som liknade en gestalt inringat i kattens vänstra öga, vilket skulle antyda att pedofilens avbild ibland skymtade inuti appen, och den fortsatte med att konstatera att pedofilen ”har lurat och kidnappat ungar och ser dig automatiskt genom din kamera. (…) Det sägs att han befinner sig i Paris men sprid detta och kolla era småsyskons telefoner och ta genast bort denna appen om ni redan har den. Han söker upp barn både hemma och på skolan.”

I februari 2014 skrev jag i en krönika om hur min lillasyster frågat mig om detta rykte, och i en TT-notis från mars samma år berättade en nioåring om appen. ”Jag har hört att en gubbe hackat sig in i mobilen och kan se en genom kameran och ögat på katten. Ger man den paket, trycker på hjärtat eller smileyn tar gubben ett kort”, sade hon.

talkingangela

Återigen ett motiv som är så ologiskt att det borde falla i bitar redan vid en första ögonkastet. Att en enda pedofil skulle turnera världen över för att kidnappa barn faller på sin egen orimlighet, och påståendet att han inte bara såg användarna genom webbkameran utan användarna då och då också såg honom i Talking Angelas öga låter mer som en skräckfilm än som verkligheten. Appens utvecklare, studion Outfit7, och oräkneliga experter har också avfärdat möjligheten att det skulle fungera. Ändå tycks historien slå an till någonting djup liggande hos många. Tillåt mig presentera en teori om varför.

Den kanske mest ofta återkommande varningar som föräldrar skickar med sina barn när det kommer till webben är att de ska låta bli att berätta för okända vad de heter och var de bor. Talking Angelas första fråga till användaren är, olyckligtvis, ”vad heter du?”. Denna fråga kan troligen aktivera en varningsklocka hos barnen: det är något skumt här. Men vad är det som är skumt? Barnen söker ett igenkännbart ansikte, en gestalt, som hör ihop med hotet de uppfattar, och vad de hittar är hackare och pedofiler. Få barn vet lyckligtvis exakt vad en hackare eller en pedofil är eller gör, utan de uppfattas troligen generellt som nätets fula gubbar.

Och just de här figurerna har vi använt förr, för att varna för hot och faror. I sin text ”Trollen i nätskogen” (Nordicom-Information 37, 2015, 3-4: 65-68) går Ingela Wadbring, trots rubriken, inte närmare in på skogens betydelse för nätet, vilket är förståeligt eftersom hennes text huvudsakligen avhandlar trollen och omnämnandet av skogen mest ska förstås som en rubrikformulering. Men som jag ser det är det relevant att prata om skogen när det kommer till nätet och trollen. Skogen var för några generationer sedan en central plats i våra liv, med ved och virke, föda till våra djur och ibland till oss själva. Samtidigt var det bortaplan, en plats där vi visste att hot gömde sig, en plats vi inte helt förstod. Människor kunde gå in i skogen för att aldrig komma ut igen. För att formulera effektiva varningar för att gå vilse, drunkna och andra risker användes mytologiska varelser: skogsrået, näcken, troll och så vidare.

Jämför nu detta med internet, där vi gör bankärenden, sköter vårt sociala liv och har relationer och förhållanden. Hur många av oss vet samtidigt exakt hur nätet fungerar? Hur många av oss kan beskriva tekniskt hur det går till mellan det att ett mejl skickas iväg och att det landar i mottagarens inkorg? Just här blir det klart och tydligt: nätet är på sätt och vis vår nya skog, och hackarna och pedofilerna som tagit över Talking Angela är i barnens ögon våra nya troll och skogsrån.

Delningssägnen den nya vandringssägnen
Sociala medier handlar om subjektivt berättande av historier. Tack vare den nya, möjliga genomslagskraften för vanliga människor kan de få större spridning idag än någonsin, och eftersom vi vant oss vid den sortens berättande har även politiker i vissa läger börjat ta efter. Bäst exempel under 2016 finns troligen hos republikanernas presidentkandidat, affärsmannen Donald Trump, som trots envisa tillbakavisanden från journalister, faktakontrollanter och poliser fortfarande menar att han såg muslimer i New Jersey hurra efter attacken mot World Trade Center 2001. Hans framgång har delvis legat till grund för att begreppet ”faktaresistens” börjat diskuteras, som en sorts ignorant, ekokammarsjukdom.

Men kanske handlar det inte om faktaresistens, utan om ett sug efter sagor i det personliga, subjektiva berättandets tid. Vissa folklorister menar att vi nyligen kommit ut ur en för mänskligheten otypisk period av att kommunikation skett uppifrån och ner, från böcker, teve- och radioprogram, och åter befinner oss i en global by – en informationsmiljö där alla pratar med alla och auktoriteter inte finns eller åtminstone spelar någon större roll. I en sådan tid kan en vandringssägen spela samma roll för hela den uppkopplade världen som den förr i tiden gjorde för ett litet samhälle där alla kände varandra.

Den avgörande skillnaden mellan vandringssägner före de sociala medierna och vandringssägner i dag är egentligen delningen som distributionsverktyg. Istället för att berätta historien från person till person, vilket möjliggjorde en förändring för varje upprepning, delas nu vandringssägner ofta vidare i en ursprunglig publicerad form. Sägnerna kan därmed potentiellt få mycket större spridning som statiska berättelser. Med utgångspunkt i detta föreslår jag det nya begreppet delningssägen, definierad som en berättelse som delas utifrån en central publicering på internet, i tron att den i någon grad är sanningsenlig.

Ett nytt ”Folkminnen”?
För Sveriges Radio P3 programleder jag sedan ett år en podcast som heter Creepypodden, som går ut på att jag och några andra röster läser upp spökhistorier från sociala medier och poddens lyssnare. En av de tydligaste insikterna arbetet med podden gett mig är att det folkliga berättandet i allra högsta grad fortfarande existerar.

I november 2015 publicerade folkloristerna Michael Dylan Foster och Jeffrey A. Tolbert antologin The Folkloresque: Reframing Folklore in a Popular Culture World (2015). Där lanserar de begreppet folkloresque, för att beskriva när popkultur och fiktion använder sig av folkloristiska stilgrepp och motiv för att skapa nya berättelser. I Sverige såg vi nyligen exemplet ”De dödas röster” (där jag spelar en biroll), en podcast från Sveriges Radio som uppfann en ny vandringssägen från Täby utanför Stockholm för att underbygga sin story.

Mellan 1990 och 2005 sände Bengt af Klintberg radioprogrammet ”Folkminnen”, dit frågor och berättelser skickades av lyssnarna. Det folkloresqua berättandet, och de i skrivande stund 40-50 mejl jag får i veckan med spökhistorier och vandringssägner, visar tydligt hur förbigånget det folkliga berättandet är idag. Det visar att 2010-talet skriker efter ett nytt ”Folkminnen”.

granskartips

Bild: CC BY-NC-ND 2.0 mdl70 på Flickr.

Nej, en ”superdator” har inte förutspått att Trump kommer vinna

Jag har aldrig sagt det till någon förut, men genom att analysera vad som skrevs på nätet förutspådde jag hur det skulle gå i valet 2006, 2010 och 2014. Jag hade rätt varje gång – Alliansen, Alliansen, sossarna och Miljöpartiet – och nu är jag här för att säga hur det kommer gå i valet 2018. Sossarna vinner igen. Vilken grej, va?

Va?

Ett land under valrörelsetillstånd är, rent medialt, en speciell plats. Vissa nyheter, som annars hade slutat som notiser, slås upp på förstasidor. Andra nyheter, som annars hade fått enormt genomslag, når knappt genom bruset alls. Under de stressiga, intensiva och ständigt föränderliga sista dagarna innan valurnorna stängs hinner knappt någon fundera kring vad de läser, än mindre göra en källkritisk granskning av det.

Allt ovan stämmer överens på USA just nu. På tisdag är det val och varje timme är nyhetsmässigt just nu lika lång som en vanlig vecka. Ibland läcker denna nyhetsbulimi igenom, och en story vars märklighet är närmast självlysande publiceras i en svensk tidning. Så till exempel nu.

trumpbildett
Dagens Media om MogIA.

”Trump vinner valet”. Sådan är Dagens Medias avsiktligt provokativa rubrik på en nyhet om ett artificiellt intelligens-program som ska ha förutspått valresultatet till Trumps fördel. Det handlar om den indiske entreprenören Sanjiv Rais AI-program MogIA (som Dagens Media två gånger felaktigt kallar MogAI), som ”använder enorma mängder data från online-plattformar som Google, Youtube och Twitter för att förutspå framtiden”.

Varför ska vi bry oss? Jo, för att ”MogAi [sic] har tidigare förutsett utgången vid de senaste tre presidentvalen liksom tidigare demokratiska och republikanska primärval.” Låt oss återkomma till det.

Dagens Media och sajten Nyheter24, som förvirrat skriver om ”superdatorn MogIA”, är de enda svenska tidningarna som lyft MogIA:s förutspåelse. I övrigt är det bara bloggen Feber, nazistsajten Nordfront och en avhoppad före detta sverigedemokrat i Mönsterås som uppmärksammat den. I engelsktalande länder är nyheten desto större. Daily Mail, New York Post, International Business Times, Business Insider (där den fått stor spridning på Facebook), Yahoo! Sports, brittiska The Independent och Express, Toronto Sun, Daily Dot och, naturligtvis, Breitbart News har uppmärksammat AI-förutspåelsen.

trumptva
Nyheter24 om MogIA.

Och här börjar det intressanta: deras rapportering, liksom Dagens Medias, bottnar alla – alla! – i en artikel som CNBC publicerade den 28 oktober. I CNBC:s artikel intervjuas Sanjiv Rai om hans program, och det är därifrån alla fakta och citat i alla andra artiklar kommer. CNBC tycks vara det enda mediet som fått tillgång till Rais dokumentation, till en intervju med honom själv, och till MogIA:s resultat. Detta spelar en viktig roll.

Men först: det har varit mycket snack om förutspåelser detta valår. Mer än vanligt, till och med. Alla är förbluffade över hur långt Donald Trump, som i början inte ens togs på allvar, har kommit. Experterna och analytikerna som inte gav honom en chans att vinna primärvalen har fått smäll på fingrarna. ”De hade fel då, varför skulle de ha rätt nu?”, frågar sig entusiastiska Trump-fans inför opinionsmätningarna som konsekvent visat Clinton i ledning. Istället vänder de blickarna mot förutspåelser som talar till Trumps fördel.

En professor som haft rätt i sina prognoser i 30 år och som nu utropat Trump som vinnare har fått stort genomslag. Michael Moore, som inte stödjer Trump, har icke desto mindre förutsagt att han ska vinna. Båda dessa herrar har fått frikostigt utrymme i såväl Trumppropagandan som i traditionella medier. Att en tredje förutspåelse, denna gång en artificiell intelligens, säger samma sak glider helt enkelt snabbt genom matsmältningssystemet – paradoxalt nog eftersom det säger motsatsen till vad siffrorna visar. Det är spännande, dramatiskt och perfekt medialt.

Men förutspåelser handlar om trovärdighet, och trovärdighet handlar om meriter. Professorn som haft rätt i 30 år väger tyngre än Michael Moore, eftersom Michael Moore under valet mellan Barack Obama och Mitt Romney felaktigt påstod att Romney skulle vinna. Just därför är det centralt i nyheten om MogIA att systemet ”tidigare förutsett utgången vid de senaste tre presidentvalen liksom tidigare demokratiska och republikanska primärval”, som Dagens Media skriver.

Här dyker mina stora frågetecken kring nyheten upp. Var någonstans finns dessa lyckade förutspåelser historiskt belagda? En Google-sökning på Sanjiv Rai och MogIA visar att programmet aldrig tidigare nämnts på internet, innan CNBC uppmärksammade det. Sökningar på MogIA tillsammans med nyckelorden Obama, Romney och McCain är också resultatslösa, trots att verktyget alltså ska ha förutspått även deras valresultat. Sanjiv Rai själv har själv aldrig nämnt programmet, varken på hans Twitterkonto eller på hans LinkedIn. Så, har Sanjiv Rai skickat historiska belägg för hans förutspåelser till CNBC? Det vet vi inte – all information CNBC, som alltså är hela storyns enda källa, delar med sig av är citat ur en ”rapport” av, och en telefonintervju med, Rai själv.

Jag fick tag i reportern som skrev artikeln på CNBC, och skickade honom ett mejl där jag frågade vilka bevis han fått för att MogIA:s förutspåelser faktiskt funnits. Han har inte återkommit.

En förutspåelse som levereras i efterhand är inte värd mer än en försäkring tecknad dagen efter en bilolycka. Frågan är om det är att definiera som en förutspåelse alls, om den inte högt och tydligt offentliggjorts innan det förutspådda inträffat. Att denna analys ändå tillmäts nyhetsvärde är resultatet av att medielogiken just nu kräver nyheter om en Trump i otippad ledning. Att analysen och dess förutspåelser verkligen existerar har vi inga bevis på, och även om den finns och fungerar enligt beskrivningen Sanjiv Rai levererat så är dess metodologi högst tveksam. Kevin Murnane på Forbes berättar varför, men i korta ordalag är det för att den verkar räkna omnämnanden på sociala medier och de säger lite om popularitet men mycket om kändisskap.

Vad har Sanjiv Rai att tjäna på uppmärksamheten? Tja, den som läser nyheterna om hans AI-program noterar att han återkommande beskrivs som ”grundare av den indiska startupen Genic.ai”, en AI-baserad hälsotjänst. Genic.ai verkar i sin tur, enligt Internet Archives arkiverade skärmdumpar av sajten, inte ha registrerats förrän helt nyligen (på grund av den märkliga toppdomänen .ai går inte registreringsdatumet att hitta i en whois-sökning). Det gör inte ont att med hjälp av ett AI-dragplåster få sin nya AI-startup omnämnd i massa amerikanska medier. Sanjiv Rai verkar vara en hygglig snubbe, som startat massa företag och som 2008 fick ett arbetsstipendie på $100 000 av NASA, men samtidigt verkar han mycket angelägen om att putsa på sitt eget varumärke. Hans Wikipediasida är lång och utförlig, men mestadels tack vare användaren Exist2015:s hårda arbete med att uppdatera och fylla ut den. Exist2015 har publicerat flera bilder av Sanjiv Rai på Wikipedia, och alla betecknas som ”egna arbeten”, det vill säga att det är användaren själv som tagit dem.

Ja, jag kan lika gärna säga rakt ut vad det är jag antyder: Att Sanjiv Rai själv fixat till sin Wikipediasida. Inget fel i det, men det ger bilden av någon som gärna tar chansen att synas. Och storyn om MogIA har helt klart även den erbjudit samma möjlighet.

Varför denna långa utläggning om någonting som knappt resulterat i mer än en notis i Sverige? För er som läst så här långt så är det ju uppenbart att jag fallit in i ett kaninhål. Ju mer man gräver i saker och ting, desto mer tenderar man att hitta. Och det intressanta som kvarstår är egentligen att alla dessa tveksamheter bara kommer ur en enda story, en enda artikel på CNBC, som snart kommer vara glömd. En spännande nyhet om AI och politik, en story som doftar framtid såväl som ett hoppfullt löfte att hålla i för Trumpfans. Ett tomtebloss i stjärnhimlen som troligen aldrig mer kommer märkas. Kanske får den någon att gå och rösta på antingen Trump eller Clinton, kanske inte.

Sannolikt är hela storyn en tom tunna. Men tänk så många sådana som tumlar nerför branten dessa dagar. Och tänk så många som ingen faktiskt tittar in i.

11472456875_28e364f1f7_k

Clownerna och folkloren – varför här, varför nu?

Den vanligaste frågan jag fått idag har levererats i ett smått frustrerat tonläge och lydit: ”Varifrån kommer det här?”

De som har frågat har varit journalister, för detta har varit dagen då mina två enda kompetensområden – källkritik och spökhistorier – faktiskt mötts i en märklig harmoni. Clownerna, de jäkla clownerna, har skapat en perfekt storm av skrämmande sociala medier-poster och folktro, och många journalister verkar ha trott att det är lilla jag som sitter på nyckeln till att förstå det hela. Så, varifrån kommer clownerna? Det är fråga som journalister har inprogrammerad i sitt själva DNA. Den är ofta praktisk och logisk, men idag har mitt ständiga svar varit att den nästan är meningslös. En gång på 70-talet adresserade den ikoniska folkloristen Jan Harold Brunvand orsaken, när han (i min översättning) skrev:

Problemet med de flesta massmediala undersökningar av sägners ursprung är att de grävande reportrarna intresserar sig för huruvida en återgivning av ett händelseförlopp är sann eller falsk, snarare än dess historia eller vad långlivade traditioner betyder i sammanhanget.

Resultatet blir att journalistens vanliga teknik är att intervjua kunniga människor, dels i jakt på användbara citat och dels i ett försök att hitta tillbaka till vad man skulle kunna kalla storyns autentiska källa. Folklorister, å sin sida, vet från första början att en sägens källa sedan länge försvunnit, och samlar istället på sig av alla tänkbara versioner av sägnen de kan hitta.

”Follow the money”, som journalister brukar säga. Jakten på ursprunget, på källan. De finns ofta längst ner i kassa polisutredningar och korrupta politikers kvittohögar, men vandringssägners vaggor är allt som oftast höljda i dunkel. Många journalister vet inte detta, och de bankar sina huvuden blodiga i väggen i sina försök att förstå storyn på det sätt de brukar förstå den. Resultatet är att det inte pratats mycket om vandringssägner dessa dagar. Det är synd, för det finns mycket att tjäna på att prata om just folklore just nu. Precis denna kombination av nyhet och vandringssägen har nämligen varit aktuell många gånger förut.

Till exempel 1968 i USA. Citatet från Jan Harold Brunvand hittade jag nämligen i ett fascinerande konferenspapper som en Lee Brown skrev 1987. Konferenspappret, ett tal som Brown höll under årsmötet för Association for Education in Journalism and Mass Communication samma år, handlade om det urgamla ryktet som under de oroliga åren i slutet av 60-talet blossade upp igen. Enligt ryktet hade en liten pojke, under ett besök på en shoppinggalleria, bett sin mamma om att få gå på toaletten. Hon hade släppt iväg honom, men sedan hade han inte kommit tillbaka igen. Till slut bad hon en vakt gå in på toaletten och se efter, och där på golvet låg pojken – kastrerad och avsvimmad. Vittnen hade senare berättat att de sett ett gäng tonårspojkar följa efter honom in i badrummet.

mutilatedboytext
Ett exempel på en nyhetsartikel om ”Mutilated boy”-ryktet, som det kom att kallas.

Det var samtidigt som Martin Luther King mördades, samtidigt som raskravaller blossade upp i amerikanska städer och vissa fruktade inbördeskrig, som denna berättelse fick gigantisk spridning i USA. Berättelsens stora sprängkraft låg i att pojken och tonårsgänget hade olika hudfärg beroende på vem som berättade: pojken var vit och tonåringarna svarta om det var en vit som berättade, men omständigheterna var tvärtom om berättaren var afroamerikan. Människor trodde på berättelsen och var upprörda, delvis eftersom det inte stod något om det i tidningen. Vissa började misstänka en mörkläggning. En tidning i North Carolina, The News & Observer, fick på kort tid 200 telefonsamtal om storyn. Journalisterna och redaktörerna var rådvilla. Vanligen publicerade de bara sådant som var sant. Skulle de lugna sin publik genom att avslöja berättelsen som påhittad, med risk för att förstärka den, eller försöka tiga ihjäl den?

Lee Browns konferenspapper kom som en uppenbarelse när jag hittade det. Dels för att det handlade om problemet vi dagligen hanterade när jag jobbade med Viralgranskaren, och dels för att det slutade med det bestämda rådet att betrakta, rapportera om, och beskriva historier som dessa som just vandringssägner. ”När ett rykte blir en nyhet delas den av en hel befolkning, och den som berättar historien får inte längre samma sensationella reaktioner. Kort och gott kan en berättelses attraktion gå ner om den desarmeras av medierna”, lyder ett citat i Lee Browns text. Kanske finns det någonting där som dagens journalister, överhopade av mer eller mindre sanningsenliga clownrapporter, hade kunnat dra nytta av.

Den folkloristiska vinkeln var nyckeln som öppnade upp storyn, som lät oss förstå och hantera den. Med samma verktyg kan clownhysterin bearbetas. ”När kulturer är stressade syns det i deras folklore”, som Jeannie Thomas vid Utah State University säger. Citatet kommer från en högintressant artikel om olika folkloristers syn på clownerna, och där drar Jeannie Thomas paralleller såväl till satanistpaniken i USA på 90-talet, där det gick rykten om att satanister som kidnappade blonda, blåögda oskulder från skolbalar, som till häxprocesserna i amerikanska Salem under 1600-talets slut.

I artikeln intervjuas också Lynne McNeill (som skrivit ”Folklore Rules!”, en superfin liten introduktion till folklore som jag verkligen kan rekommendera). I texten utbrister hon glatt att clownpaniken ”äntligen gjort vår kunskap användbar!”, och beskriver vidare hur hon ser det hela som en kombination av moralpanik och ostension. Ostension är, som jag nämnde i min redogörelse för clownhysterins historia, ett folkloristiskt begrepp som ungefär beskriver utagerandet av en vandringssägen. I fallet med de läskiga clownerna fungerar ostension genom att människor ser ryktet om läskiga clowner, och bestämmer sig för att själva sätta på sig en mask och skrämmas i ett gathörn. Beteendet är alltså en följd av ryktet, och inte tvärtom. I Sverige har vi sett exempel på ostension bland annat 2013, då tidningarna var fulla med nyheter om spetsade pålar som satts upp vid badbryggor vid olika badställen – ett beteeende som länge beskrivits i vandringssägner.

Här pratar jag och Bengt af Klintberg om ryktet i Studio ett 2013:

Varför dyker då dessa clowner upp just nu? Den frågan ställs i texten på HJNews.com, och svaret från de olika folkloristerna är allt från att hösten är en kuslig tid och att Halloween är runt hörnet, till att det amerikanska folket är mitt uppe i en synnerligen stressig och aggressiv valkampanj. ”Det är en galen tid, och vilket sätt att förkroppsliga det kan väl tänkas vara bättre än en läskig clown?”, frågar sig Jeannie Thomas.

Själv har jag en tanke jag inte riktigt kunnat släppa det senaste dygnet. På sociala medier sprids just nu rapporterna om clownerna sida vid sida med hot om våld. Här, ett av många typiska kommentarsfält:

valdclown

Och det fortsätter. ”Jag tänker försvara mig i förebyggande syfte om jag får syn på en”, säger en kille. ”Bär vapen och pepparspray, be safe”, skriver en kvinna. ”Nu blir det basebollträ och hagelbössa”, skriver en ung man. Facebookgrupper har startats som snarast liknar medborgargarden mot clowner. I tidningar beskrivs våldshandlingar mot människor utklädda till clowner som hämndaktioner.

I denna våldsbenägna stämning tycker jag det formligen ekar av främlingsfientlighet. Under våren har vi hört rapporter om Soldiers of Odin. Förra veckan skakades Gotland av ett rasistiskt medborgargarde. Den upplevda otryggheten i vårt samhälle är hos vissa hög, särskilt hos de som anser att invandrare är skrämmande, tickande IS-bomber. Det finns nog en del svenskar där ute som länge velat deklarera sin avsikt att försvara sig mot hoten, men kanske avstått, tystade av det stigma som fortfarande vilar över öga-mot-öga-tand-mot-tand-rättskipning och främlingsfientlighet.

Vi har alltid varit rädda för skrämmande clowner, och som jag varit inne på i min mediekritik har medierna gjort ett utmärkt jobb med att blåsa upp hotet i filmiska proportioner. Men för vissa kom kanske clownerna också som en ventil – ett välkommet tillfälle att utan risk för att uppfattas som våldsamma rasister få understryka sin vilja att med våld skydda det som är deras.

Kanske, kanske har vi genom clownhysterin skymtat en mörk och aggressiv del av den konflikt som just nu sliter Sverige i stycken.

Bild: CC BY-NC 2.0 Thomas Hawk på Flickr.

Våldsam rasism är god PR för en våldsam rasist

Min krönika i Medierna i P1 6/2-16. Dra till 26.03 i klippet nedan för att lyssna på den.

Så här sade i förra helgen Skånska Dagbladets chefredaktör Lars Joel Eriksson till Medierna i P1.

”Jag tror den stora breda allmänheten som de försöker vinna sympatier hos inte tycker att Nationell Framtid ska klä ut sig i uniformer och försöka ta på sig polis och kustbevakningens uppgift. Så det här ser jag som en negativ publicitet för deras del.”

Kritiken han fått för tidningens artiklar om att Nationell Framtid patrullerar Öresund visar på att andra tidningar ställer sig på Nationell Framtids sida, menade han. Eftersom de inte exponerade Nationell Framtid som vad de är. Citatet avslöjar att Eriksson antingen gör sig dum, eller inte har förstått hur den organiserade främlingsfientlighetens PR-maskineri fungerar. Låt mig förklara.

Efter att jag i höstas gjorde en P3 Dokumentär om Marcus Jannes, 21-åringen som i en tråd på Flashback livesände sitt självmord, kontaktades jag av en före detta moderator på Flashback som vittnade om händelsen i psykforumet. ”Alla besöksrekord rök den dagen. I efterhand skulle jag säga att det var just den händelsen som gjorde Flashback till vad det är idag”, sade den före detta moderatorn.

En katastrof, en fruktansvärd händelse. Att medierna dessutom berättade om hur forummedlemmar i tråden hade uppmuntrat Marcus Jannes att genomföra självmordet gav inte heller den trevligaste bilden av Flashback. Men ändå ledde händelsen alltså till forumets genombrott. Det är lockande att dra slutsatsen att det helt enkelt fanns tillräckligt många svenskar som tyckte om den sortens mötesplats, och att de bara inte fram till dess hört talas om Flashback.

Ett annat exempel på samma mekanik presenterade Kit-grundaren Fredrik Strömberg på sin blogg i december 2013, under rubriken ”Jag avpixlar avpixlandet av Avpixlat”. I en graf visade Strömberg hur Avpixlats popularitet som sökterm på Google var generellt låg – men drogs upp långt över sin egen axel så fort sajten uppmärksammades i riksmedia. ”Vi gör dem stora genom att bevaka dem men sedan argumenterar vi för deras inflytande genom att säga ’titta vad mycket uppmärksamhet de får, det är klart att det är av allmänintresse’”, noterade Strömberg.

Hans poäng underströks i september, efter att den rasistiska skribentsignaturen Julia Caesar granskades i Expressen. I en webbpanel på drygt 1 000 personer som Novus arrangerade uppgav 55 procent att de kände till Julia Caesar – mot bara sju procent som uppgav att de kände till henne innan granskningen.

tackmedborgargarde

Ett tredje exempel på hatande grupper som förut brukat vara ljusskygga såg vi bara för några dagar sedan. ”Maskerade svartklädda personer i rånarhuvor och armbindlar delade på fredagskvällen ut flygblad med uppmaningen att ge sig på gatubarn”, skrev Dagens Nyheter. Men hur skrämmande det än är att våldsamma mobbar omsätter sin hatiska människosyn i konkreta handlingar och uppmaningar är det kanske ännu läskigare att deras aktioner faktiskt applåderas.

På olika främlingsfientliga mötesplatser på Facebook har allt sedan dess mobben hyllats. ”I Sverige är det numera så dumt att om du hindrar en invandrare från att begå ett brott, så är du rasist”, skrev en person och fick 300 likes. Ett blogginlägg med rubriken ”Ett tack till medborgargarden” har gillats av 1200 personer.

Många av granskningarna jag nämnt hittills har varit begripliga, motiverade och rimliga. Men de måste göras med botten i en insikt om att våldsam rasism är god PR för en våldsam rasist. Det tror jag är viktig kunskap för en journalist som ställts inför märkliga påståenden om nazist-anknutna mobbar som vill ta rättvisan i sina egna händer.

Det vill säga inte bara Skånska dagbladets chefredaktör, utan nästan alla i den här branschen just nu.

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan

Hur bilden på Alan tvingat journalistiken att leta lösningar istället för problem

Min krönika i Medierna i P1 12/9-15. Dra till 8.01 i klippet nedan för att lyssna på den.

På min vägg, hemma i köket, har jag ett foto på mig själv som liten. I flera år har bilden hängt där. Precis som med all inredning har jag blivit hemmablind för den. Men för någon dag sedan fångade den min blick, som om den hade ersatts av en ny bild och bara en liten skillnad avslöjade bytet. Jag stod länge och tittade och undrade vad det var jag letade efter. Sedan insåg jag att det var i mitt eget lilla ansikte som jag kände igen något. Något jag sett nyligen.

Något jag sett i bilderna på treåriga Alan. När han fortfarande levde.

Jag tror många fastnat inför gamla bilder på sig själva, eller inför sina egna små barn, de senaste veckorna. Bilden på Alans livlösa kropp på en turkisk strand utlöste en enorm och internationell reaktion, som om hans död fick en överfylld bägare av sorg att till slut tippa över. Sedan skiftade tonen på löpsedlarna. Rapporter om stegrande främlingsfientlighet, om attacker och hat mot människor med annan hudfärg än min, har försvunnit för en stund. I dess ställe ser vi berättelser om välkomnande, kärlek och acceptans. Vad har hänt?

I veckan var jag på en föreläsning med experten på modern terrorism och Mellanösternfrågor Hagai M. Segal. Vi i publiken var journalister, och han riktade sig direkt till oss med sitt budskap. Vårt jobb har alltid byggt på antagandet att vi är neutrala, sa han, att vi lyckats vara flugan på väggen. Men ingen kan vara neutral inför en pistolmynning, och inför IS är inte journalister fredade, utan tvärtom hett villebråd. Därmed tvingar terroristerna oss att ta ställning. De strävar efter att bygga en värld under deras kontroll, byggd på deras idéer och dogmer, och sedan ställa den emot den värld där vår yttrandefrihet råder. I denna värld kan vår journalistik existera, baserat ett antal värden som vi i varje publicering försvarar. Demokrati, jämlikhet, öppenhet. Hur rapporterar man då om en organisation som stolt och öppet förklarar krig mot just dessa värden? Vad händer när vår rapportering uppfattas som ett försvar av de värden som terroristerna attackerar?

Dessa frågor ställde Hagai M. Segal, och jag kände igen mig från funderingar jag själv gått i tidigare apropå svenska medier och Sverigedemokraterna. Innan vissa lyssnare nu kastar sig på tangenborden vill jag understryka att jag inte jämför mördarsekten IS med ett demokratiskt framröstat riksdagsparti i Sverige – en sådan jämförelse går inte att göra. Men i det grundläggande samspelet finns det paralleller.

medier

Då och då, i Facebookposter och tweets, dryckesvisor och filmade förolämpningar sena kvällar på Kungsgatan, skymtar något mörkt bakom Sverigedemokraternas blågula fasad. Rasism, sexism, hat. Det är krafter som rangrordnar människor efter godtyckliga skalor. Sådant har alltid den moderna journalistiken avskytt, eftersom det är demokratins själva motsats. Naturligtvis har dessa händelser rapporterats i medierna. Och lika logiskt har Sverigedemokraterna tagit åt sig. Partiet har sagt att journalisterna hatar dem, vill tysta dem, vill trycka ner dem. Dess sympatisörer har nickat instämmande och slutat lyssna på oss. Journalistiken har genom att försvara sina kärnvärden plötsligt börjat förlora fotfästet, eftersom en motpart trätt fram och börjat kalla den vinklad.

Men så kom bilderna på Alan, och en dramatisk brytpunkt nåddes. Medierna lämnade för ett ögonblick sin dödsdans med Sverigedemokraterna, och började istället fokusera på världen utanför.

I sin bok ”Constructive News” argumenterar den danska publicisten Ulrik Haagerup för en ny sorts journalistik, som inte fokuserar på problemet utan på dess lösningar. Det må låta naivt, men det är en verklig trend som redaktioner här och var provar på. De senaste dagarna har nästan alla stora svenska medier lanserat kampanjer för att hjälpa och bygga upp, och gensvaret har varit gott.

Och kanske hände allt detta för att många av våra kollegor, precis som jag, tvingats stanna upp när de skymtade Alans reflektion i sina egna barns ansikten. Efter en sådan bild orkar vi inte bara se problem. Utan vi tvingar oss själva att också börja titta efter lösningar.

LÄS OCKSÅ: I en tid av våld och hat – vilken makt har våra ord på internet?

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan

Namnlös

I en tid av våld och hat – vilken makt har våra ord på internet?

Min krönika i Medierna i P1 15/8-15. Dra till 16.25 i klippet nedan för att lyssna på den.

På internet, vad är våra ord värda? Det är en fråga vi alla ställt oss sedan första kvällen vi stod bredvid våra fulla chipsskålar och uppradade bålglas i orolig väntan på de som med ett musklick på Facebook lovat att komma på vår fest. I de de nya vardagsrummen, kring våra nya immateriella köksbord, pratas förmodligen lika mycket strunt som någonsin förr i Sveriges historia. Men i dag är allt det pratet, som ni redan vet, offentligt, sökbart och tillgängligt på ett sätt som fullständigt revolutionerat dess betydelse.

I Facebookgrupper ser jag dagligen människor prata om samhällsproblem som de kanske hade gjort över en öl, med sina arbetskamrater eller familjemedlemmar. ”Tiggarna”, skriver de, ”är ett tjuvpack som saknar existensberättigande.” ”Stena dom jävlarna.” ”Nu dödar jag snart idioterna”. Alla dessa citat kommer från människor som skriver under med namn och bild på Facebook. Men vilka är det egentligen som skriver det här? Är det, som vissa vill få det att verka, ett utbrett svenskt folkligt fenomen att hata tiggare? Är svenskarna ett folk som vill skjuta fattiga som tigger på deras gator?

Eller är det tvärtom så att dessa åsikter bara finns hos ett fåtal svenskar, några som emellertid vet att effektivt blåsa upp sin internetnärvaro så de verkar månghövdade? I veckan twittrade journalisten Markus Jerräng om ett inlägg han hade hittat på Flashback, ett inlägg som pekar på det sistnämnda. I inlägget skriver en anonym person om hur hen agerar genom en handfull olika konton på Twitter. ”Jag tar initialt vänsterns sida, men håller mig saklig och låter högerns poänger få lysa med sin riktighet”, skrev personen om hur hen arbetar med ett av sina konton.

Det är anekdotiskt, men målar upp samma bild som vi tidigare fått av en främlingsfientlighet som gärna klär ut sig i mängder av olika Facebook- och Twitterkonton. 2013 presenterade Researchgruppen en kartläggning som visade att kommentatorer från högerextrema sajter utgjorde en minoritet av SVT Debatts kommentatorer – men stod för över hälften av sajtens samlade kommentarer. Här blir orden vi rör oss mellan på nätet plötsligt meningslösa, en sorts propagandistisk kanonmat. Buller i bakgrunden.

Samtidigt vet vi att brottslingar, terrorister som Peter Mangs och Anders Behring Breivik, suttit framför sina datorer och läst sina likasinnade innan de rest sig och handlat. Enligt Expo var Mangs en återkommande besökare på bloggen Avpixlats föregångare Politiskt Inkorrekt, och Breivik en medlem av det nazistiska forumet nordisk.nu. Här marinerades de i hat, här såg de likartade utfall och vredesutbrott och våldsuppmaningar överallt och kunde till slut styrkta av känslan att inte vara ensam ladda upp inför sina mord. Och här blir orden något annat, här blir de skarp ammunition i ett osäkrat vapen.

Namnlös

Så, vad är våra ord på nätet värda i dessa tider? Är det fejkade sociala media-profilers tomma tunnor, eller är de mjuka puttar som en efter en faktiskt för någon närmare stupets kant? Och i så fall, vad betyder det att tonläget som lurade Mangs och Breivik att opinionen stödde deras mord nu har förflyttat sig från obskyra nazistforum till Facebook-grupper med tusentals medlemmar?

Det är en fråga man kanske borde ställa sig en vecka som denna.

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan

Jag googlade på ”gynnar SD”…

…och oavsett vad man tycker om Politism måste man ju ge rubriken på deras inlägg – som verkar vara väl sökmotoroptimerat – rätt:

sd

Notera gärna att jag alltså inte vågat prova sökningen ”gynnar Sverigedemokraterna” än. Den… skrämmer mig.

Gillar du det här inlägget så har jag skrivit ett annat liknande som du hittar här:

Jag googlade ”läckberg instagram site:expressen.se”…

Min sammanfattning: Kissiegate

Mitt öppna brev till Kissies annonsörer fick oproportionerligt mycket uppmärksamhet, och var förmodligen en av anledningar till att alla företag utom ett valde att dra sig ur Kissies blogg. På en vecka har lite drygt 25.000 personer läst det. Det togs upp i radio, på Newsmill och en mängd bloggar. Det har delats på Facebook runt 800 gånger och snart 400 personer har twittrat om det – ett tag var det rent löjligt hur mycket det spreds…

Min teori till orsaken bakom den stora spridningen är att en trötthet över Kissie genom detta inlägg fick ratifikation och ord. Tidigare har all irritation över Kissies utspel och dumheter lätt kunnat avfärdas som provokation, och Kissie själv har kunnat möta kritiken med ett spefullt leende; ”Gick ni på den lätte?”. Men ogenomtänkta nazistyoutubefilmer och hot mot journalister har äntligen givit oss något att hänga upp kritiken på – och med den, en väg att gå: via annonsörerna. I likhet med filmrättegångar mot mafiosos, där bara ett formellt brott behöver bevisas, hur litet det än är, för att den åtalade ska kunna dömas till ett hårt och långt straff, har sedan resten av kritiken fått dignitet.

Nyvakenheten som etablerade media med SVT Debatt och Aktuellt i spetsen visat upp inför den kategori kändisar som Kissie ingår i har varit anslående. Kissie har kallats modebloggare och jämförts med Kenza, vilket naturligtvis är som att jämföra Paris Hilton med Natalie Portman bara för att de båda varit med i filmer. Det är som att gammelmedia har svårt att acceptera Kissies offentliga existens om hon inte är en modebloggare. Vad mer finns det för kändiskategorier i bloggträsket, liksom? Vad mer kan småflickorna tänkas blogga om? Men skandalbloggarna finns faktiskt. De som får publik genom att gadda ihop sig mot varandra, i hånfulla blogginlägg exponera varandras svagheter och sedan till allas förvåning posera på mingelfoton kärleksfullt omfamnandes varandra, för att sedan återupprepa ritualen med någon annan sminkad antagonist. Skandalbloggarna finns, utgör en egen kategori nätskribenter, och det borde inte vara till någons förvåning – de ger utrymme till snaskigheten, mänsklighetens typ äldsta drift näst mat och sex.

Kissiegate har fått oss att inse mycket. Det är snart dags att sluta annonsera med sidvisningar som fokus, och börja tänka omgivning och kontext. Affiliateannonsering har säkert en framtid, men bara om man börjar garantera kvalitén på sina annonsplatser. Företag avkrävs ett ansvar och en vitalitet som de inte ens kände till fanns.

Men också att det kommer snart inte längre gå att i enlighet med Alex Schulman en gång och Kissie idag bara slänga upp en blogg, börja förolämpa allt som rör sig och plötsligt ha en stabil och lätt inkomstkälla. Så länge samhällets moraliska preferenser huvudsakligen går ut på att vara hyggliga mot varandra kommer det finnas folk som stör sig på det tillräckligt mycket för att göra motsvarigheten till att gå till läraren och skvallra på mobbarna: gå till annonsörerna och ifrågasätta att de stöder sånt där. Skandalbloggarna kommer säkert alltid ha läsare, men förmodligen inte annonsörer så länge till.

Med detta sätter jag punkt för mina inblandning i den här historien, och lovar mig och mina moraliska preferenser att i enlighet med min princip att pengar ska tjänas på ett respektabelt sätt ej längre stötta Kissies blogg med besök. Visst, det kan kännas maniskt att på detta sätt processa mot en stackars ensam bloggare som inget annat gjort än brutit mot mina personliga moraliska kodexar, men samtidigt: efter alla mina umbäranden för att få hennes annonsörer att lämna henne vore allt annat än att jag avslutade detta med ett starkt personligt ställningstagande ologiskt och inkonsekvent. För i takt med att ropen på ett ansvarstagande annonserande höjs måste även de individuella krafttagen mot företeelser man inte tycker om tas. Man kan inte kräva stordåd från namnlösa företagstoppar för att lätta ens webbläsarhistoriks dåliga samvete – man måste också själv dra sitt strå till stacken.

Från Kissies blogg kring februaris slut
Från Kissies blogg kring februaris slut

För en månad sedan gick Kenza om Kissie som Sveriges största blogg. Efter tre raka veckor på toppen gjorde sedan all uppmärksamhet efter Nyheter24-affären att Kissie med en ledning på ett par tusen läsare plötsligt gick upp i toppen igen. Men nu är hon nere på andra plats. Jag tror vi har sett hennes storhetstid. Provokationerna blir allt tröttare, läsarna blir allt mer blasé. Och annonsörerna allt mer nervösa. Kenza, som faktiskt bloggar om mode och sin existerande och spännande karriär, går en lysande framtid till mötes, Kissie har ledsamt nog ingenting att falla tillbaka på. Vem vet, i framtiden kanske hon gör avbön, säger att hennes blogg blivit ett monster och, förlåten av en mediasfär som älskar sina svarta får, hyllas för en bok om hennes svåra farsa. Men i skrivande stund ligger Kissies blogg symboliskt nog nere. Mig gör det ej längre någon skillnad. Jag har med detta blogginlägg för den sista gången uppmärksammat det meningslösa.

Bloggportalens topplista idag
Bloggportalens topplista idag