De ”alternativa mediernas” alternativa urval

I sin fascinerande genomgång av hur två nyhetsbluffar planterats ut på nätet, den ena genom övertolkad statistik och den andra genom ett stim fjärrstyrda Twitterkonton, citerar skribenten John Borthwick Dmitry Tulchinskiy, chef för den av ryska staten finansierade nyhetsbyrån Rossiya Segodnya:

”Propaganda is the tendentious presentation of facts. It does not mean lying.”

Tulchinskiy borde veta vad han pratar, hans inte så värst subtilt formulerade uppdrag (som kommer direkt från Vladde Putin) är enligt Russia Today att ”provide information on Russian state policy and Russian life and society for audiences abroad.” Men om man ändå tvekar på hur korrekt hans beskrivning av propaganda är kan man med fördel betrakta några av det svenska nätets ruggigare hörn i dag.

Den 9 mars rapporterade Skånska dagbladet att en man i Skurup fått avslag på sin ansökan om förlängt tillstånd till registreringsskylten 786. Den besvikne mannen menar enligt Skånskan att det är hans lyckotal, men det råkar också vara antalet tecken som ingår i Koranens inledningstext. Det har lett till att muslimer i Sydostasien och Indien ibland anger talet som symbol för frasen ”i Allahs namn, den barmhärtiga och nåderika” (observera att detta är min egen, möjligen knapphändiga, översättning från engelska).

Eftersom siffrorna kan tolkas som ett religiöst statement är de därmed per automatik inte välkomna på svenska registreringsskyltar. Maria Jacobsson, handläggare på Transportstyrelsen, berättade i somras för DN om vad som anses stötande:

– Det är en grupp hos oss som avgör det och det brukar handla om saker som rör droger, sex, svordomar, religion eller kriminalitet.

Följaktligen har naturligtvis också 666 fått avslag, med sin glasklara religiösa koppling. Men enligt DN har också lite mindre självklara bokstavskombinationer nobbats på grund av att de anses stötande – bland annat LMAA (enligt Urban Dictionary en akronym för det tyska uttrycket motsvarande ”kyss mig i röven”), NAFKOT (vars betydelse inte Google förtäljer men som någon läsare kanske känner till?) och FQU (som vissa särskilt häftiga uppenbarligen skriver istället för ”fuck you”). Tröskeln för vad som får pryda ens kofångare är med andra ord på nivå med en söndagsskolas gästbok.

Avslag på registreringsskyltar brukar generellt vara ganska odramatiska, utan varken medieuppmärksamhet eller ramaskrin. Men i fallet 786 blev det inte så. För här såg vissa hatdirigenter en möjlighet att elda upp en vredessymfoni bland sina läsare.

”Talet ‘786’ förbjuds på registreringsskylten – kan kränka muslimer”, rubricerade sajten Fria Tider. Nyheter idag, som vid varje givet tillfälle understryker sitt oberoende och precis lika ofta publicerar artiklar som är tydligt vinklade för att provocera sina främlingsfientliga läsare till vrede mot etablissemang och invandrare, rewritade Skånska dagbladet men tillägger att Transportstyrelsen ”tagit det hela ett steg längre”. Under kategorin ”mångkulturen” återpublicerade den vedervärdiga parasitsajten Exponerat hela Skånska dagbladets artikel, kopierad ord för ord, sannolikt utan tillstånd från tidningen de stal ifrån, och sajten Motgift, med kopplingar till nazistiska Svenskarnas parti, skrev en krönika om ”de kränktas högborg Sverige” och fastslog att det var den presumtivt asförbannade rasistläsaren som tvingas betala för ”industrin kring detta med kränkthet, tjänstemän och utredare som skall sovra genom anmälningarna”.

Ni får ursäkta mig om jag inte länkar till sajterna ovan, men jag vill inte smutsa ner min blogg.

Herrarna ovan lade upp bollen, och sedan, helt efter beräkning, smashade deras läsare. I kommentarsfältet till Nyheter idag kan man läsa människor fråga om Transportstyrelsen inte har något ”vettigare för er än att kyssa islams ände”, och oroa sig för om man snart ej heller får ”gå i kyrkan heller, eller heta Andersson eller Johansson”. På Twitter skriver deras läsare att ”islamiseringen av landet fortgår i stadig takt”.

I en sluten Facebookgrupp där svensk invandringspolitik diskuteras (läs: folk kräks) planterar en av Motgifts skribenter länken till sin krönika med kommentaren ”Nu är folk kränkta igen…”. I kommentarsfältet skriver folk bland annat ”JÄVLA MUSLIMER,UT ME SKITEN HÄRIFRÅN”, ”hur mycket ska vi ta bort när det gäller dom jävla råttorna,ta bort dom för det är VÅRT land”, ”Mussarna är ute efter DO-pengar” och ”Varför går vi med på det? Rösta SD nästa gång.”

När Facebooksidan med det nyanserade namnet ”NEJ till gratis körkort och alla andra särrättigheter för invandrare” publicerade länken till Fria tiders artikel resulterade i liknande tongångar i kommentarsfältet. ”Om nu detta stämmer…då är det på tiden att börja fundera över att emigrera..”, suckar någon. ”Skit i primaterna. Klart som fan att gubben ska få ha sitt turnummer”, väser någon annan. En person som skriver följande får elva likes: ”Borde då inte 666 tas bort? Jävla trams med all religion!”

För det faktum att 666 ju faktiskt är borttaget, tillsammans med en drös mer eller mindre harmlösa obsceniteter i enlighet med Transportstyrelsens gamla vanliga riktlinjer, vet inte dessa läsare. För – som Dmitry Tulchinskiy slår fast – propaganda handlar om att servera vissa fakta och undanhålla andra. Att elda upp en grupp människor så hatet till slut slår över och händerna knyts och lämnar tangentbordet. Att skapa en världsbild där allt hotas, där någon utgör hotet, och där VI måste handla för att stoppa DEM.

Och det är propaganda, och inget annat, som de svenska sajterna som säger sig förmedla ”den raka sanningen” ägnar sig åt.

Uppdatering: Folk har frågat hur det kan vara förbjudet med vissa nummer med hänvisning till att de faktiskt sett dem på olika skyltar. Jag vill därför understryka att mitt inlägg ovan, och storyn om 786, berör personliga registreringsskyltar. Mig veterligt är det ingen som förbjudit någon sifferkombination i vanliga skyltar, d.v.s ABC-123.

Till min bästa arbetsplats hittills. Och lite om min nästa.

Ögonblicket då delar av redaktionen fick höra att Viralgranskaren vinner Stora journalistpriset. Bild: Emmelie Wallroth.
Ögonblicket då delar av redaktionen hör att Viralgranskaren har vunnit Stora journalistpriset. Bild: Emmelie Wallroth.

En dag i maj 2013 ringde Linus Paulsson. Han presenterade sig som chefredaktör för Metro, och undrade om jag ville komma och prata om jobb. Min frilanstillvaro funkade ganska bra då, och Metro hade aldrig funnits med bland arbetsplatserna jag drömt om. Men varför inte, tänkte jag, och föreslog att vi skulle ses på fredagen. I efterhand har dåvarande utvecklingsredaktören, numera redaktionschefen, Linnea Jonjons berättat att hon tyckte jag såg konstig ut när hon såg mig komma in på intervju. ”Åh nej, ska jag jobba med honom”, hade hon tänkt.

Det skulle hon. Den 20 mars 2015 kommer jag ha jobbat på Metro i exakt 669 dagar. Det hann inte ens bli två år, bara nästan, men ändå har tiden här varit min karriärs hittills roligaste och mest utvecklande.

Jag anställdes som sociala medier-redaktör, men har varit en värdelös sådan. Enligt det nya schemat över roller på Metro så kommer min kollega Pontus Tengby snart få titeln utvecklingsredaktör för sociala medier, och jag vet att det är ett jobb han kommer göra utmärkt. Själv har jag gjort allt möjligt annat.

Jag var med och beslutade om att slopa tidningens tevetablå, ett beslut som arga pensionärer ringde och begrät i veckor. Istället bereddes det plats i tidningen för en ”nätsida”, som skulle få läsarna att ta upp sina smarta telefoner och fortsätta sina lojala relationer med Metro där. Fåfängt, så här i efterhand. Den genomgripande förändring av arbetssätt som redaktionen nu inlett för att optimera våra publiceringar på sociala medier kommer göra hundrafalt större skillnad.

Jag blev ombedd att kolla upp en anmärkningsvärd kommentar i Guardians kommentarsfält, och satt efter några googlingar på mitt livs märkligaste story. Jag satt kvar på jobbet så länge den första oktober 2013, dagen då ”Vem är Veronika” publicerades, så att städarna hann gå hem före mig. Storyn ledde inte bara till ett hedersomnämnande från Guldspade-juryn, utan fick också en minnesgod läsare att några månader efteråt tänka på mig när hon noterade en viral Facebookstatus där det påstods att Jönköpings-bon Marcia Karlsson hade mördats.

Artikeln om det falska mordet på en ung flicka av samvetslösa invandrare fick enorm respons. Men det hade varit ren tur att det var mig läsaren som upptäckte statusen om Marcia vände sig till, och jag började fundera på om det fanns något att bygga på där. Någon vecka senare föreslog jag för Linnea att vi borde satsa på att granska rykten på sociala medier. Hon kom på namnet ”Viralgranskaren”, och tillsammans gick vi in till dåvarande chefredaktören Mona Johansson och pitchade idén.

När vi fick Stora journalistpriset för Viralgranskaren, jag, Linnea och Åsa Larsson, vårt publicistiska ankare och alldeles egna Ior, fanns det så många att tacka. Men i de där situationerna är man sällan genomtänkta, det blir mer förvirrat glädjebabbel.

Hade jag haft mer tid och sinnesnärvaro hade jag där och då tackat Kristoffer Rengfors för hans ständiga stöd och galna bejakande, Åsa Larsson för hennes humor, reflektioner och kalla huvud, Christofer Ahlqvist för att han tog artikeln om Marcia Karlsson på allvar, Karolina Skoglund för hennes energi och initiativ, Aron Andersson för hans prylkärlek och omistliga skrivbordssällskap, Emma Björkman för hennes obändiga glädje, Tomas Lundin för hans sylvassa Facebookformuleringar och hembryggda öl, Emmelie Wallroth för hennes aldrig sinande journalistiska nyfikenhet, Pontus Tengby för att han ensam gjorde dansgolvet på kickoffen, Anneli Sandberg för att hon på något sätt är hela redaktionens mamma, Viktor Ander för hans geniala cynism, Josefin Berglund för hennes raka rör och ryggrad.

Många andra skulle man naturligtvis också ha nämnt. Pontus Ahlqvist som kommer göra Metros debattsida till Sveriges bästa, Linnea Carlén och Emma Kirkhoff som känns omöjliga att stoppa. Alla de vi miste i sommarens stålbad. De som slutade dessförinnan.

Och så naturligtvis Linnea. Linnea Jonjons, min bästa kollega någonsin. Du må ha tyckt jag såg konstig ut, men själv fick jag från första sekund en väldigt bra känsla av dig, och den har aldrig släppt. Som jag tyckt om att jobba med dig. Som du har förbättrat min vardag och mitt arbete. Som jag hoppas vi springer in i varandra en dag snart igen.

Den 20 mars är min sista dag på Metro. Jag ska köpa en cykel, det är ju bara en tur över Västerbron från där jag bor på Reimersholme till mitt nya jobb i DN-skrapan i Marieberg. Jag kan inte säga allt för mycket om vad som händer där, men skissar gärna upp ramarna. Under Dagens industri kommer jag, tillsammans med min vän och f.d. redaktör Daniel Goldberg, DI:s Viktor Ström och Josefin Jakobsson, och i framtiden säkert en och annan till, starta upp en ny sajt om tech, startups och nätkultur. Jag kommer skriva om internet, jag kommer skriva långa märkliga historier om märkliga människor som gör märkliga saker, och vi kommer försöka göra något nytt.

Det roliga är att Dagens industri för mig är lite som Metro. Jag trodde aldrig jag skulle börja jobba varken här eller där. Men den oväntade ramen på Metro utmanade mig, drog bra grejer ur mig, tillät mig ha kul. Jag tror nästa steg kommer innebära detsamma. Det kommer bli så oerhört roligt, och jag är enormt taggad.

Men jag kommer aldrig glömma Metro. För det vore att glömma varför jag ens är i den här branschen.

Här är 70 personer som trodde på Gudruns skäggförbud

Jag har märkt att min viralgranskning av en vansinnig fejknyhet på sajten storkensnyheter.com har varit the butt of some jokes det senaste dygnet. Exempelvis i humorprogrammet Tankesmedjan i P3:s podexklusiva material har det drivits med att vi skrev att vi ”avslöjade” sajten som bluff, en bluff som inte fler än ”en idiot” kan ha gått på.

Jag vill till att börja med understryka att det inte är något annat än en ära att bli omskämtad i Tankesmedjan. Det är en fyrbåk i humor-Sverige, en institution som väldigt många tycker om och lyssnar på. Jag har inga som helst problem med att vara föremål för skojande hos dem, det är verkligen bara hedrande och roligt.

Men Viralgranskarens enda valuta här i världen är dess trovärdighet. Utan den är vi ingenting. Och därför måste jag bara påpeka att nej – det var inte bara ”en idiot” som gick på fejknyheten om Gudrun Schyman. Utgångspunkten för att vi ska granska något är att det faktiskt tycks lura folk. Vi skriver inte om puckat skit på nätet i onödan. Så roligt är det liksom inte.

Artikeln på storkensnyheter.com har i skrivande stund 3 400 delningar på Facebook. Exakt hur många av de som är ”på allvar”, det vill säga i tron att Gudrun Schyman verkligen är i akt och mening att förbjuda skägg, är svårt att avgöra. Men de existerar. Och de är verkligen inte bara en.

Här är till exempel de första 70 jag hittade.

allvar1

allvar2

allvar3

allvar4

allvar5

allvar6

allvar7

Det finns minst 70 till personer där ute som trott på även denna grej. Det garanterar jag.

Men jag vill avsluta denna lilla lista med någon som delade storkensnyheter.com-artikeln om Schyman, och fick ett svar som i all enkelhet sammanfattar varför vi, medan ni gör något vettigt, roligt, vanligt och sansat, sitter och skriver tröstlösa ”Nej, idiotisk skit har inte hänt”-artiklar.

lasmetro

För att det faktiskt ibland funkar.

624 dagar senare

Det började den andra januari 2013.

fb-konvo

Och det slutar, i någon mån, i dag.

bild

I någon mån slutar det. I någon annan mån börjar det bara.

I nästa helg är jag på bokmässan i Göteborg och signerar böcker. Då kan ni för första gången köpa boken, om ni vill. Därefter är det några veckor tills den släpps, men tro mig – jag kommer hålla er uppdaterade.

Just nu vill jag bara visa att jag har skrivit en bok. Och att den faktiskt äntligen finns som fysisk sak i mina händer.

”The thousand yard stare”

Man ska väl ta till vara på grejerna man pysslar ihop, och i morse gjorde jag den här bilden baserad på Dagens Nyheters förstasida. Eftersom bilden fått över 40 000 klick bara där jag laddade upp den på Imgur finns det visst någon sorts intresse, och då kan det vara en idé att för historiskt bruk spara den här.

ddp9CXB

Adjö Ajour

Som barn lekte jag med Lego. Eller, stryk det. Långt upp i tonåren lekte jag med Lego. Men själva leksaken, de mångfärgade plastbitarna, var aldrig i centrum. De var, som så många andra leksaker, projektionsytan. Omsorgsfullt byggde jag stora flygplan, bilar, hus som jag sedan lika omsorgsfullt krossade. Dess ruiner piffade jag sedan upp, fixade till, så de skulle se autentiska ut. Efterhärmade den värld jag såg och försökte förstå. Följde inte reglerna för bygget – 1. bygg 2. beundra 3. profit!? – utan hittade en egen väg med Legot. Nej, jag var inte ensam om vägen, men i likhet med alla andra barn hittade jag den själv.

Nu somnar Ajour, och jag tänker i liknande banor. Då, hösten 2011, trevade jag mig fram i en bransch vars kris var djupare och mer existensiell än jag kunde förstå. Själv hade jag precis upptäckt berättandet om det internet jag såg, och insett att det fanns en publik. I uppstarten kritiserade jag hur den kulturdynamiska webben ständigt hamnade i bakluckan, svald av upphetsningen kring E-handel och entreprenörskap. Hur uppmärksammat det skulle bli kunde jag inte ana. I efterhand förstår jag det desto bättre: När goda råd är dyra och folk får kicken är det klart man lackar på en parad lika högljudda som falska profeter. Jag säger inte att vi försökte vara det, men jag förstår om det var så det kändes. Vi, jag, kunde behandlat krisen med mer respekt.

Samtidigt vill jag ännu inte göra det. ”Det finns ingen motsättning mellan intäktsmodell och innovation. Det är en falsk och – helt ärligt – feg dikotomi”, twittrar Fredrik Strömberg om vår konstanta ovillighet att diskutera affären. Han har helt rätt – men jag antar att jag tycker man kan börja i endera ända. Och framför allt inte vara rädd att utveckla det ena oberoende av det andra. Inte vara rädd att bara köra, inte vara rädd att misslyckas, inte vara rädd att verka dum i huvudet. Jag tror inte Fredrik Strömberg tycker man bör vara det, jag bara förklarar varför jag inte oroade mig när vågorna började gå höga dagarna innan Ajours lansering.

Vad jag ville göra med Ajour var att försöka peka ut en ny källa till fantastiska historier för människor jag trodde skulle gilla dem. ”Jag skriver om det här för att det finns där, för att det finns så oerhört många historier som bara längtar efter att berättas där – och för att ingen annan verkar vilja berätta dem”, som jag skrev då. Lekte, krossade, byggde upp. Det tycker jag har lyckats ganska bra, då jag ser många fler liknande storys ute i svenska medier i dag än då. Jag har själv fått möjligheten att skriva absurt långa reportage om absurt små – men också absurt intressanta – webfenomen. Ingen är gladare över detta än jag, men det är en omställning som innebär att åtminstone min roll på Ajour spelat ut sin roll.

I övrigt har jag lärt mig massor av Ajour. Och Fredrik Strömberg. Och Bakjour. Och alla andra som tyckt och tänkt om oss, vår samtid och vad vi nu har med varandra att göra. Jag är så glad att ni brytt er. Och jag är stolt över vad vi gjort. Samtidigt märker läsaren att det ryms en och annan brasklapp i raderna ovan. Jag har också sett ett och annat spetsfundigt tjuvnyp på Twitter under dagen, små kommentarer om att vi aldrig varit, haft eller inneburit något annat än tomma tunnor. Det är jag helt okej med. Samtidigt tror jag verkligen att mer oräddhet är en bättre lösning på dagens problem än större perfektionism. Och jag hoppas verkligen inte att resultatet av Ajours delvis hyllade men också delvis bespottade livstid är att folk där ute drar sig för att lansera galna idéer. Om så bara genom att ha varit ett helt kraschat Lego-flygplan som får någon annan att tänka ”Om det är en idé har jag fan också idéer”.

En kort lista över de egna Ajour-artiklar jag är mest nöjd med följer:
Khadaffis oväntade serbiska stöd – och varför det kanske inte alls är så oväntat
Mystiskt kodbudskap sätter igång jakt på ”illa klädd” T-baneresenärs hemlighet
Fredrik Backman i stor intervju: ”Jag är fortfarande beredd att börja köra truck igen”
Årets 10 viktigaste memes – 2011
Flashback samlar ihop 70 000 till Musikhjälpen
Flashback förbereder sig för årlig love-bombing
Nätets 10 bästa julkalendrar
Staten som bråkar med sina medborgare på Twitter
Dockan som satte mammarollen på sin spets

Boken om nätets spökhistorier och varför jag skriver den

make-creepy-slender-man-costume-for-halloween.w654Ett foto i svartvitt på en lekplats. Barn som leker i gråskala. Ett ögonblick som tycks harmlöst men som gömmer alla helvetets okända kval. För bakom barnen, under ett hängande träd i lekplatsens periferi, stod han. En lång svartklädd man vars ansikte var en vit fläck. En varelse vars rörelsemönster och fysiska uppenbarelse inte verkade styras av de naturlagar som begränsar oss. En kortfattad tillhörande text om att barnen på bilden samt fotografen kort därefter försvann. Kvar fanns bara den nya hemsökelsen – monstret som gavs namnet Slender man.

Slender man är i centrum för en mytologi som i sin tur ingår i vad jag vill kalla 2000-talets folklore. Berättelsen om honom utgör också det första kapitlet i den bok om nätlegender och spökhistorier som jag sedan i våras arbetat på, som jag i dag i Studio Ett fick prata lite om, och som i höst nästa år ska ges ut av förlaget Galago. Skälet till att han tillägnas ett helt kapitel medan fenomen som spökhistorier med bas i dator- och tevespel och legender som fötts ur filmer och teveserier får nöja sig med att dela på sammanfattande kapitel är att han symboliserar så mycket. Rent konkret är han resultatet av att tusentals människor en dag i februari 2009 satte sig och brainstormade, med målet att tillsammans utforma den ultimata skräckgestalten. I en diskussionstråd på forumet Something Awful ombades användarna att klippa och klistra ihop fotografier föreställande den läskigaste karaktären de kunde tänka sig. Bilder på olika sorters vålnader och monster dök upp, men de hamnade snart i skuggan av Slender man. Användaren Victor Surge lade upp sina bilder och skrev, frånsett det att barnen och fotografen försvunnit, att orginalbilden sedan dess var beslagtagen av polis.

Slender man har sedan sin födsel utvecklats till spel, Youtube-serier, noveller och kanske framöver en film. Han är en konstruerad mardröm – skapad av en, men utvecklad av alla. På så sätt lyckas han representera den inneboende skräcken i såväl den lömska anonymiteten som präglar nätsamvaron, oberäkneligheten i dagens politiska klimat där regeringen ena dagen väcker ens hopp och andra dagen visar sig vara en övervakningsmaskin och känslan av att färdas i ett sjunkande, klimatmässigt kollapsande skepp i moralisk upplösning. Skulle andra rädslor dyka upp framöver är de ytterst lätta för en aspirerande författare eller filmkameraförsedd Youtube-användare att kanalisera. Allt går att stoppa in i den mörka Stålman-antites som är Slender man. Hans uppkomst är mördande logisk. Och dessutom går han hand i hand med en mycket gammal berättartradition.

Låt oss exempelvis titta på skogar. Om de till största delen består av träd har dess viktigaste beståndsdel nummer två alltid varit vandringssägner och spökhistorier. I en äldre tid var man akut beroende av dess funktioner som virke för eld och boning, plats för jakt och betesmark för djur. Men trots vikten av att leva i samröre med skogen framstod den alltid som sluten, tyst och hemlighetsfull, ruvande på oförståeliga . Det är på sätt och vis omöjligt att utesluta att något övernaturligt okänt huserar där, särskilt i en tid som saknar möjligheten till övervakning på platser man själv inte fysiskt befinner sig på. En tomhet uppstår mitt i den generella bilden av skogen som sådan, och tomheter är den mänskliga hjärnan alltid snabb att fylla upp med egensnidade kreationer. Entré skogsrån, Näcken, vättar och troll.

Hundratals år senare lever lejonparten av svenska folket större delen av sina liv i en miljö helt frikopplad från skogar och vildmark. Naturen kan tyckas reducerats ner till en trivsam exteriör mellan kontoret och soffan, en mysig påminnelse om ett ursprung som tack vare tekniska och sociala framsteg allt mer framstår som irrelevant. Djur med instinkter och drifter, jag? Knappast. Låt mig öppna min MacBook så ska jag skriva ett blogginlägg om varför det är lögn.

Men vad innebär egentligen hemteknik och Internet för den stora massan, de som traditionellt alltid legat bakom vandringssägners födsel och tillväxt? En stor, oöverskådlig plats med oändliga vita fläckar, en atlant av innehåll som omger den insjö en vanlig surfare håller sig till. Samtidigt det mest essentiella verktyget för mångas jobb och vardag, och en plats som majoriteten av det svenska folket är fullständigt beroende av. Förra gången denna relation fanns mellan människan och hennes miljö uppstod ovan nämnda sagodjur. Enligt en självklar logik har vi under de senaste tio åren kunnat säga hej och välkomna till en rad nya – entré Slender man, spöken, Minecraft-vålnaden Herobrine och, tja, troll.

För, som jag kommer visa, den där oron som äldre skoldebattörer brukar skylta med över att dagens ungdom varken läser eller skriver på någon vidare nivå, den har helt uppenbart inte hört talas om creepypasta. Ordet betyder läskig historia som sprids via copy-paste eller skärmdumpar, och springer ur det mer neutrala copypasta. Som creepypasta sprids historier om allt från förhäxade spel och fruktansvärda teveserieavsnitt som stoppats och gömts till mystiska hemsidor och spöken och monster ute i verkligheten. De skrivs av tusentals människor som inte känner varandra men som samexisterar på forum och mötesplatser och delas vidare ibland långt utanför den egna gruppen. De inspireras av verkligheten, startar trender och utformar arketyper som i sin tur andra skribenter vidareutvecklar och experimenterar med – allt under den tysta överenskommelsen att det ska bli så läskigt som möjligt. De omsätts i podcasts, filmprojekt, konst och litteratur – en internationell och multimedial berättartradition som rör sig i gränslandet mellan sanning och fiktion, och lever på läsarens vilja att tro.

Detta kommer min bok handla om. Jag ska gå igenom hur och var dessa historier kommer ifrån, var de föds och hur de sprids. Vi följer den amorfa Slender man, den under hösten 2012 plötsligt exploderande trenden att berätta om sina möten med smygande shapeshifters i skogen, den hemlighetsfulla vålnaden Herobrine som hemsöker succéspelet Minecraft och många fler. Vi berättar många, säkert ett hundratal spökhistorier direkt från anonyma forum och mörktonade hemsidor och ser hur de speglar vår värld och samtid. Vi blickar tillbaka en aning, försöker hitta jämförelsepunkter i klintbergare och vandringssägner och ser hur områden som spel, teve, internet, historia och natur alla drabbats av varsin sorts spöken.

On a personal note: FATTAR NI DETTA FÖRSTÅR NI JAG SKRIVER EN JÄVLA BOK OM CREEPYPASTA SOM KOMMER GES UT AV ETT RIKTIGT BOKFÖRLAG OCH SEN KOMMER FOLK LIGGA OCH VARA RÄDDA I SINA SÄNGAR NÄR DE LÄSER OCH JAG SKA SKRIVA EN RIKTIG JÄVLA BOK OCH OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG

Uppdatering, 31/5-14:

Nu jävlar finns den uppe på Adlibris. Knäppt.

Och så här kommer den se ut:

creefinalweb

En konspirationsteoretiker i riksdagen

I dag berättade en kompis som nu under en tid jobbat inom public service om en av hennes samtal med den Nasale Mannen. Är du i mediebranschen vet du antagligen redan nu vem jag pratar om, han håller regelbunden kontakt med de flesta redaktioner. Själv har jag haft äran att diskutera med honom ett par gånger. Det är som att bli uppringd av en aggressiv telefonsvarare. En till synes förinspelad svada sätter igång sekunden man lyfter luren, med jämna mellanrum avbruten av någon typ av retorisk fråga vars svar han är helt ointresserad av. När han hamnade i örat på min kompis var ämnet – som alltid – massinvandringen och dess svenska offer. ”Svenska sjukhus slänger ut svenskar till förmån för flyktingar, och ni journalister får hoppas att ingen svensk dör i sommar för då är det på ert samvete,” hojtade han. Jaha, sade min kompis, men det är ju inte riktigt en nyhet utan snarare din åsikt? ”Det är inte min åsikt, det är fakta!”

”Det är fakta”. Ingen världsuppfattning är så tvärsäker som den perverterade. Det verkar finnas en trygghet i att se en verklighetsbeskrivning, notera hur många som instämmer i den, och sedan slå totalt bakut och gå åt helt andra hållet. Att utgå från att allt är lögn, att någon försöker föra en bakom ljuset, att bejaka aningen om hur den skepnad man tycker sig sett hasta förbi bakom kulisserna är dramats verkliga bov. Tur är väl det att vissa har den instinkten, för annars hade vi fått gå utan mycket av den bästa grävande journalistiken. Men otur är det att även andra besitter den, det är nämligen de som blir konspirationsteoretiker.

En av dem heter Lars Beckman och sitter för Moderaternas räkning i Sveriges riksdag. I morse slog jag upp min upplaga av Dagens Nyheter, och såg på ledarplats hans namn. ”Det måste bli ett slut på Radiotjänsts indrivning av licenspengar för datorer, surfplattor och smarta telefoner, skrev riksdagsledamoten Lars Beckman (M) på SVD Brännpunkt i fredags”. Sedan märkte jag hur DN-ledaren från detta övergick helt till ämnet licensavgiften, och inte ägnade Beckman ett enda ord till. Okej. Jag vet inte mycket mer om public service än att jag älskar radio generellt, och SR specifikt, och jag ska verkligen inte göra anspråk på att diktera realpolitiken i huruvida avgiften ska betalas via skattesedel eller licens. Denna text är inte heller en del i den debatten. Den handlar i stället om trovärdighet. Lars Beckman saknar nämligen all sådan när det kommer till public service-diskussion.

För Lars Beckman är en patologisk public service-motståndare, och är inte rädd för att smutsa ner sin retorik därvidlag. En enkel och snabb Twitter-sökning visar vad jag menar. ”(Socialdemokraterna) gör utspel om än det ena, än det andra. Sveriges Radio rapporterar lojalt vidare till svenska folket utan kritiska motfrågor”, twittrade han bara härom veckan. I mars kallade han kanalen P3 ”Alliansfientlig”, och samma dag insinuerade han att SVT-programmet Agenda tog upp ämnet sociala medier bara eftersom V-ledaren Jonas Sjöstedt börjat twittra. Beckmans nemesis Alliansfritt – en blogg han jämställer med det hat och de dödshot mot kvinnor som Uppdrag Granskning gjorde ett jobb om härom sistens – har sammanställt fler liknande uttalanden. Några de missat är emellertid hans olika tankar om Aftonbladet. En tidning vars förhållande till S-ledaren Stefan Löfven han jämför med nordkoreanska mediers dito till Kim Jong-un.

Man undrar om Lars Beckman vet att Sverige ligger på tionde plats på Reportrar utan gränsers lista över situationen för den fria pressen, inte mindre än 168 platser före det diktatoriska Nordkorea han jämför med. Man undrar om han förstår tyngden i anklagelserna han riktar mot de fria allmännyttiga medierna, och hur de – om han menar allvar med dem – borde få honom att snarast söka hjälp hos typ Amnesty. Men mest av allt undrar man om han förstår hur hopplöst omöjligt det är för någon som sett hans tweets att ta honom på allvar. Han kan ha hur vettiga poänger han vill i sina längre och publicerade resonemang, men så länge läsaren ser den vilt fäktande konspirationsteoretikern där bakom hjälper det inte ett dugg. Det blir en parodi, en gråtande clown – som råkar sitta i riksdagen för ett parti som helt uppenbart inte bryr sig om vad dess företrädare slänger för anklagelser omkring sig. Inte minst eftersom man vet att det inte finns något lyssnande, inget att bolla tankar med, bakom orden. Bara en statisk åsikt. En vägg av tyck. På det sättet påminner han om den Nasale Mannen, som man vet efter monologen i ens höra kommer sätta sig ner för att förbereda nästa. Inga diskussioner hjälper.

SVD Brännpunkt, ni kunde lika gärna publicerat en redogörelse för det svenska språkets rikedom i avskedsfraser signerad Glenn Hysen. DN, ni kunde lika gärna låtit den ligga till grund för en ledarartikel. Trovärdigheten är allt när det kommer till politik. Och så länge Lars Beckman företräder Moderaterna i public service-diskussionen är det ett mycket fattigt parti.

Mattsson, dra i nödbromsen

Visste ni att jag varit med i en del tecknade barnfilmer? Jomen visst. Som barn och ung tonåring jobbade jag för en dubbningsstudio, ett lukrativt sidoknäck för en slyngel med ett omättligt begär efter nya Lego-modeller. Har ni sett Nickelodeon-serien Hey Arnold? Jag var hans, Arnolds, svenska röst i två säsonger samt en långfilm. Pedagogikexplosionen Dora utforskaren? Jag spelar den glättigt sjungande ryggsäcken. ”Ryggsäckar kan packas ned med mer en blott en grej, allt som du behöver kan jag skaffa fram åt dig”. Inte min karriärs stoltaste ögonblick, men det betalade som sagt bra. Hur som helst, därför borde ni veta att hålla käft när jag har utläggningar om franska adelskalendern. Skulle jag vara okunnig om det? Nej. Skulle inte tro det.

Det är med denna logik Thomas Mattsson, chefredaktör för svenska kvällspressens ständiga lillebror Expressen, avfärdar kritiken som i går kväll riktades mot en text signerad tidningens kolumnist Cecilia Hagen. Hagen hade tagit avstamp i de bilder som nyligen fått enorm spridning, föreställande den offentliga misshandeln av tevekocken Nigella Lawson, och landat i en rubrik som handlade om – och här utfärdas frågeteckensvarning – hennes val av kärlekspartner. ”Bara ett par månader efter makens död flyttade Nigella ihop med en vän till familjen”. (Bara ett par månader? Vilken slinka.) Efter detta tog en tämligen förvirrad text vid, envis upphakad vid hur snygg och erotisk Lawson alltid varit, och på något märkligt sätt levereras vid satt punkt slutklämmen att det minsann kanske är hon som är knäppisen i förhållandet. Hon som på bilderna försökte hantera att inför öppen ridå strypas av sin livskamrat. ”Eller så är det på ett helt annat vis. Slutsats? Knappt någon. Utom: Intet är vad det synes vara,” enligt Hagen. Se där, en knivskarp tes värd publiken som Sveriges andra största tidning kommer med.

Om detta pratades det i går kväll om på Twitter. När Thomas Mattsson så omsider begick blogginlägg om texten och dess respons satsade han på en för honom patenterad försvarsstrategi: ”Spotta i Twittermotvind”. Enligt Mattson ”pågick en ‘Twitter-storm’ och det antyddes i detta sociala media att Expressen minsann rättfärdigat kvinnomisshandel”, något som det faktiskt står i tidningens policy att de är emot. Kritiken då? Ja, den kom som sagt från Twitter, och det konstaterandet räcker gott och väl för att Mattsson ska kunna kväva den som en ynklig nysning. Underligt för en chefredaktör vars mest glänsande stjärna – den politiska reportern Niklas Svensson – använder sitt följarantal som daglig och oantastlig påminnelse om hans enastående kvalitet. Nå, och här återkommer vi till inledningen, sedan frågar han sig om kvinnovåld verkligen skulle vara något för den Cecilia Hagen som efter både ”Handelshögskolan och Journalisthögskolan skrivit i Expressen sedan 1973? Som gett ut hyllade böcker och vunnit ‘På spåret’ i SVT?” Ryggsäck ryggsäck, sådär, truten på dig. Jag pratar faktiskt om Bernadottarna här.

Jag skulle kunna fastna vid detta, det tvångsmässiga goddag yxskaft-försvaret av en medarbetare som en chefredaktör av plikten dras med. Hur det påverkar kvaliteten i en debatt. Jag skulle kunna prata om att Cecilia Hagens text saknade mycket av det som man trodde krävdes för publicering i en av Sveriges stoltaste publikationer – upplägg, teori, stringens och idé. Att det mest verkat som resultatet av en tom hjärna och en deadline. Att det inte är att, som Mattsson säger, ”problematisera” utan att svamla. Att sånt inte borde kunna gå på direktlina ut till svenska folket. Det hade jag kunnat skriva om. Men vet ni vad som känns viktigare? Jo, normaliseringen av detta:

Fler än en kvinna av tre i världen utsätts för våld i hemmet, och problemet är utbrett i alla typer av länder, visar en ny studie från världshälsoorganisationen WHO. Värst är problemet i Asien, följt av Mellanöstern, där fler än en kvinna av tre misshandlas av sin partner. Men även i höginkomstländer i till exempel Nordamerika och inom EU misshandlas nästan en av fyra kvinnor, visar studien som gjorts i 81 länder. Siffrorna beskrivs som chockerande.

– TT

Nå, jag vet inte hur chockad jag är. För om inte bilder, en lång rad grafiska fotografier, på hur en av västvärldens mest respekterade yrkesperson med blekt ansiktsuttryck och mitt bland middagsätande medmänniskor försöker värja sig från ett dödsgrepp chockar – varför skulle siffrorna? Om en respekterad debattör – en vinnare av det program som utgör tevesoffans svar på Nobelpriset – utan att någonstans stoppas, någonstans ifrågasättas, tillåts spekulera i om offret för offentlig misshandel kanske mellan hemmets fyra väggar var en sådan jävla satmara att ett hederligt strypgrepp var det enda raka, är det då konstigt att kvinnor världen över riskerar våld och övergrepp från den som står de närmast? Om en chefredaktör som inte vill ”offentligt recensera krönikörer och kolumnister” kan bolla bort diskussionen om en text som följer det mest uråldriga formuläret för misstänkliggörande av misshandlade kvinnor, varför skulle något ansvar för något alls hamna på… Någon alls? Det är inte konstigt alls. Deppigt, däremot.

Mattsson beskriver i sitt blogginlägg ett särdeles obehagligt fall av en mans förföljelse och tortyr av en kvinna, och berättar hur noga tidningen bevakat den historien. För, som han fastslår, ”kvinnovåldet fortsätter vi att uppmärksamma”. Och ja visst, motsatsen är det väl ingen som trott. Historien han berättar låter väldigt klickvänlig, varför skulle han låta den gå oskriven? Saken är bara den att ett rätt inte gör noll fel – och jag tycker inte Cecilia Hagens text var värd det hur uppvägd av utmärkt journalistik den än är. Den. Var. Inte. Bra. Och en chefredaktörs tunga plikt är inte bara att försvara sina medarbetare, utan också att inse när det är dags att sluta göra det. Eller förhindra att situationen ens uppstår. Att, för att tala i På spåret-terminologi, dra i nödbromsen. Det är ju ingen omöjlighet – hans kollega på Aftonbladet, Jan Helin, gjorde det när en krönikör drog spekulationer ur arslet. Jag vet, jag publicerar också saker på nätet. Skulle jag då vara okunnig om Expressens hållning mot att göra det? Nej. Skulle inte tro det.

Vidare

Jag har i hela mitt liv skrivit ihop idag, imorgon och igår. Det vill säga, låtit orden vara ett. Men under det senaste halvåret har jag börjat skriva i dag, i morgon och i går. Det började som ett nödvändigt ont, ett krav ovanifrån, men har övergått till något jag nästan skulle kalla en estetiskt saknad pusselbit. Klart det ska särskrivas. Det ser ju dumt ut annars.

Sedan augusti förra året har jag för andra gången i mitt liv varit en del av en nyhetsredaktion. Förra gången var det SR Alltid Nyheter som gällde, den här gången var det Nyheter24. Att säga att jag utvecklats genom de båda erfarenheterna är en underdrift.

Men SR-tiden tog slut, så även den med Nyheter24. I morgon fredag gör jag min sista dag i det runda kontoret ovanför Sturegallerian. Jag gör det med den största respekt för mina kollegor, de hårt slitande och på varsitt område kompetenta vännerna på nyhets-, sport- och nöjesredaktionen. Jag gör det med förhoppningar och visshet om att en vacker dag få återse dem alla ute i yrkeslivet.

Men jag gör det. Nyheter24 är en plats med en självklar publik och därutöver en viktig roll i svensk mediasfär, men det är inte platsen för mig just nu. Delvis för att jag saknat möjligheten att hoppa på projekt, att dela min vardag mellan många idéer och platser och utöva dem på. Jag vill gå vidare till nya möjligheter. Därför stundar en frilansande vardag för mig.

Framtiden? Jo, till att börja med kommer ni inte slippa mitt ansikte på Nyheter24 bara för att jag inte längre jobbar där. En gång i veckan kan ni förvänta er en krönika signerad yours truly. Typ varannan lördag kommer jag vara med och snacka i Morgonpasset i P3, sänt såväl i radio som i SVT2 och på SVT Play. Vidare återgår jag till att skriva om veckans nätsnackisar för SR-bloggen Medieormen, något jag gjorde under hela våren. För vardagsnyheter och liknande blir Ajour min hembygd. Och som alltid kan ni fortsätta lyssna på mitt skitsnack på Twitter.

Andra idéer, lite lösare i kanterna men ack så tydliga i hjärtat, finns. Däri ingår en bok, ett par olika teveformat och en uppsjö podcasts. Något av dessa uppslag kan realiseras så tidigt som i januari, andra lite senare. Och, som vanligt här i livet, bör man vara beredd på att vissa inte blir av alls.

Men, det viktigaste: alla möjligheter finns. I dag såväl som i morgon.

Ps. Vill du som läser detta diskutera möjligheten att jobba med mig? Det vore så trevligt så. Läs mer här.