Sverige spöar Trump – och det är kaotiskt, obegripligt och stinker pojkrum

Jag måste skriva om det här, helt enkelt för att det inte finns någon annanstans där det kommer uppmärksammas och för att det är för dumt för att få glömmas bort. Sverige segrar just i detta nu i ett gigantiskt slag mot Donald Trumps fotsoldater – och det är fan inte vackert.

Att bråka med idioter, brukar det ju sägas, är lika meningslöst som att brottas med grisar. Du blir bara lerig, och grisen tycker ändå om det. Men om du själv råkar vara en gris kan du skita blankt i det visdomsordet och ge dig in i gyttjebrottningen med – för att tala Trumpska – ordentligt high energy. Ungefär så gick det till, när en användare på Reddits underforum r/the_donald, i vad som verkar ha varit en helt oprovocerad attack, på tisdagen påpekade att Sverige och Finland ser ut som en hel påse lördagsgodis (för att citera en sexrådgivare jag läste i högstadiet). Och häpnadsväckande nog, trots denna urstarka start, skulle konflikten komma att röra sig mot ännu lägre nivåer.

limpdick

Även om denna bild gott och väl illustrerar hur förfinad och elegant mötesplatsen r/the_donald är så är några ytterligare ord kanske ändå är på sin plats. Redditforumet för Trumpsupporters kallar sig ”the closest thing to an official campaign subreddit for Donald Trump 2016”, och är ungefär som ett memebeläst ungdomsförbund till Ku Klux Klan. Tänk en skara om cirka 94 000 figurer som förhåller sig till 4chan som sverigedemokrater på Facebook gör till ”livets hårda skola” – det vill säga den plats där det inte alltid är lätt men där man fan lär sig allt som är värt att veta och resten kastar man snus på.

MSNBC skriver idag att r/the_donald under mars månad räknat 52 miljoner sidvisningar, och förklarar affärsmannens stora popularitet på forumet med att han följer en stolt tradition av rasistisk och sexistisk grabbighet som trots vissa motgångar länge blomstrat på Reddit. I en intervju säger en av r/the_donald:s moderatorer, en herr CisWhiteMaelstrom, att deras väg till bredare genomslag initialt var att ge sig på människor de hatade. “I had to get SJWs talking about us”, sade CisWhiteMaelstrom till MSNBC. (SJW betyder social justice warrior och är i dessa kretsar ett skällsord för sådana som till exempel gärna ser HBTQ-personer, invandrare och kvinnor i annat än bajsporrsammanhang.)

Det är mycket möjligt att personen bakom ”limp dick”-illustrationen arbetade i samma anda som CisWhiteMaelstrom, men det enda misstaget hen (eller vad fan, vem försöker jag lura, det enda alternativa pronomen jag behöver här är egentligen något för att beskriva den helt unika besten som en svettig och förhudsdoftande 14-åring utgör) gjorde var att tro att Sverige var något större SJW-tillhåll. Reddits svenska underforum r/sweden, som också kallas Sweddit, har 97 000 användare varav väldigt många i teorin borde vara Trumpanhängare eftersom de faktiskt delar många av hans värderingar. En vanlig dag toppas Sweddit av Fria Tider-artiklar samt länkar till krimjournalistik på Aftonbladet med olika variationer av mall 1a-flosklerna ”det var säkert Sven och Lars som gjorde det”, ”va gör feministerna åt det här” samt ”PK-media ljuger” i kommentarsfältet.

Hade användaren på r/the_donald bara länkat till en Breitbart-artikel om att Swedistan beter sig som en slapp kuk mot massinvällarna hade de troligen nickat instämmande, men detta var skillnad. Nu sade de att vi såg ut som en slapp kuk. Sweddit kände det blågula blodet koka. Det var dags att go Karl XII on their asses.

usabog1

Detta var startskottet för en skitstorm som, enligt användaren TheRealJasonsson som för kommande generationers skull nedtecknat händelserna i en krönika i r/subredditdrama, skulle trumfa många andra liknande bataljer på Reddit. ”The levels of salt in the comments are honestly unlike anything I’ve ever seen on this site, and I was around when /r/fatpeoplehate got banned”, skrev TheRealJasonsson. Efter att Sweddit bankat homofobi i huvudet på r/the_donald började rätt uppenbart kränkta Trumpfans dyka upp här och var.trumpfan1 trumpfan2 trumpfan3

Samtidigt plockades bannhammaren fram som vapen hos r/the_donald:s moderatorer, och folk till höger och vänster började stängas av från underforumet, i vissa fall bara för att de kommenterade debaclet.

kommentar1

Nu råkar Sweddit vara en väldigt verserad plats när det kommer till memes och internetskämt, ”fuktiga mejmes” som det efter en lång rad oförklarliga avknoppningar nu heter på svenska, och de vet hur järnet ska smidas för att charma publiken på Reddit. Det handlar i och för sig inte om någon hög ribba. Det räcker egentligen bara om det handlar om… ribba.

bild3 bild2 bild1

Det gick hem. ”Sweden has hit the front page over 10 times in the last day alone now”, noterar TheRealJasonsson, och enligt en fullständigt ovetenskaplig poll tycker 95% av de röstande att Sweddit går segrande ur striden.

Hos de en gång så självsäkra och segervissa r/the_donald-användarna blev identitetskrisen total. Hur kunde de förlora mot Bernie Sanders i nordpolsform? Till slut krävdes det drastiska åtgärder.

Tro’t eller ej, men det har funnits en regel mot rasism i r/the_donald. Moderatorerna tog till det enda de visste kunde funka i en krissituation. De avskaffade den regeln.


bild4

(Denna post togs snart bort, och nu hävdar moderatorerna att de ”never got rid of our ‘No Racism’ rule. We’re only allowing islamophobia. It’s the rest of reddit, not us, that said otherwise.” Det är ett blånekande av ett tydligt bevisbart faktum som hade gjort Trump själv stolt.)

Sweddit svarade med ett genomironiskt moderatorsmeddelande där det fastslogs att man, inspirerade av Sveriges ”progressive and highly successful feministic foreign policy”, skulle börja moderera kommentarer i enlighet med ”the feministic values of Sweden”. Greppet kallades av en kommentator i r/subredditdrama för ”the most successful counter troll I’ve ever seen”. Medan r/the_donald bokstavligt talat tvingades subventionera rasism för att kunna klara av tempot applåderades Sweddit som en sorts briljant Puck i den midsommarnattsmardröm Reddit är. När jag skriver detta är fyra av Reddits tio mest uppröstade bidrag av alla från Sweddit. Rena hyllningar av underforumet får skyhöga röstsiffror. ”Dear Sweden – Thank you for smacking down /r/The_Donald. Sincerely – The rest of America”, skriver en användare och får över 4000 upvotes.

Samtidigt lyckas utsända hemliga agenter från Sweddit med sådant här:

m1LnAex

Jag vet inte riktigt vad jag tycker man ska ta med sig från det här. Kanske att en debatt med Trumpfans bara lyckas om man tar fram kuken. Kanske att Reddit är väldigt svaga för en joker med kuken framme. Eller kanske att ryggmärgsreflexen hos det, enligt de själva, närmaste man kommer en officiell Trumpkampanj på Reddit när de utsätts för attacker är att legalisera rasism.

Men även för er som inte orkar vada genom mängder av skit kan det vara värt att veta att Sverige, om så bara för ett litet ögonblick och av delvis rätt äckliga skäl, är Reddits hjältar.

UPPDATERING, fredag 15 april kl 10.00:

”Är det något forumstroll älskar så är det fullt krig. Problemet för amerikanska opålästa troll är att Sverige har världens bäst utbildade troll-armada.” Så skrev piratpartisten Niklas Starow på sin Facebooksida som en kommentar till denna bloggpost, och jag tycker han har en god poäng. Trumpeterna, som Sweddit kallar r/the_donald-fotsoldaterna, förväntar sig troligen numera aldrig något mer än indignerade Tumblr-argument när de ger sig på folk. Föreställ er förvåningen och handfallenheten när de stöter på en befolkning som i tjugo år fått nöja sig med att syrligt analysera nätets världskonflikter från åskådarplats, och därmed vässat fram en metaironi i världsklass. Det är då det går som det gick igår.

kommentar2

Eller som användaren Eclipticc formulerade det i kortvideoform:

Efter att jag igår kväll publicerade denna genomgång hade det stora slaget om r/all börjat närma sig sitt slut, och Sweddit hade slagit besöksrekord. Vid pass halv tolv på kvällen stängde Sweddit för nya bidrag, eftersom underforumet då hade fått så stor uppmärksamhet på förstasidan att det riskerade att totalt förvandlas till ett anti-Trumpforum. ”Today, we made Sweddit great again, but tomorrow is a new day so let us get back to the relevant Swedish content”, skrev moderatorn Norci. ”Damn, this is the first time I’ve seen somebody stop a funny meme before it’s run into the ground. I think I love Sweden”, skrev användaren xcosmicwaffle69 till svar.

Den breda samsynen kring att Sweddit gick segrande ur bataljen delas överraskande nog inte av användarna av r/the_donald. På samma sätt som de hade ropat ”MAKE SALTOMORTALS GREAT AGAIN” om Donald Trump snubblade på ett bananskal resonerar de kring beslutet att stänga forumet över natten, och pekar på det som en ironiskt eftergift till Trumps mantra att bygga en mur vid amerikanska gränsen mot Mexiko. ”Before it was just about bland Swedish posts and now theyre getting taken over by Berniebots who are submitting Donald Trump posts. Their previous culture was ruined by uncontrolled influx of outsiders and they closed submissions until they can have a handle on moderating them”, skrev användaren som alltså verkligen på allvar verkar tycka detta är en extremt talande allegori.

Och på r/the_donald samlades man för att ta del i en sedvanlig cirkelrunk.

haha

cucked

viralg

(Det där sistnämnda är faktiskt en myt som jag själv råkar ha debunkat. )

Samtidigt upptäcker även jag nya saker med denna märkliga historia hela tiden. Som till exempel hur kränkta Trumps fans blev av skämten på Sweddit, åtminstone av deras anmälningar att döma, och så inte vad man får fram om man läser moderatorernas stängning av Sweddit igår kväll och tittar lite extra noga på den första bokstaven i varje stycke…

fucktrump

Ja, hörrni. Vilket jävla apspel.

Politikfakta, Kent Ekeroth och Exponerat ställer en fråga

Facebooksidan Politikfakta ”ställde bara en fråga” i går:

fadi11

Fadi Skef, alltså killen på den nedre bilden, är en tonåring som intervjuas i ett nyhetsinslag som SVT gjort om hur grundskolan i Borgholm fått ta emot 250 nya barn och låtit dem gå i egna skolklasser. I nyhetsinslaget kämpar han för att formulera sig på det nya, obekanta språket.

”Jag vill prata på svenska, before…”, säger han, men kommer på sig själv och skrattar förläget.

Han fortsätter: ”Nej, FÖR ATT jag vill göra min future här. Jag behöver språk.”

Personen på bilden ovanför då? Kaptenen i den syriska armen som inte bara Politikfakta tycker liknar Fadi, utan som även sajten Exponerat ”tveklöst” slår fast som samma person? (Exponerat har i efterhand ångrat denna publicering och publicerat en rättelse – men ändå är det ursprungliga utpekandet fortfarande publicerat och tillgängligt i sin helhet. Politikfakta har ifrågasatts i sitt kommentarsfält, och svarat att de ”aldrig påstått att det är samma person” utan kallar sin Facebookpost ”en fråga”.)

fadi22

Att denna kapten i syriska armen och Fadi Skef skulle vara samma person ansåg även självaste Kent Ekeroth, enligt denna privatperson på Facebook. (Att Ekeroth laddat upp denna bild är än så länge obekräftat, men det är svårt att tolka denna kvinnas formulering annorlunda. Och hennes uppgifter ska ses i ljuset av att hon stöder Ekeroth och hans publicering.)

fadi33

Partikamraten och kommunfullmäktigeledamoten i Kalmar Thoralf Alfsson understryker också han i ett numera raderat blogginlägg att det inte ”råder den minsta tvekan om att det handlar om samma person”. I kommentarsfältet till Alfssons blogginlägg skriver någon att SVT inte klarar av att ”göra den faktagranskning som ‘hatmedia’ klarar av på någon timma”.

Så. Är Fadi Skef och denna kapten i syriska armen, som Politikfakta, Exponerat, Thoralf Alfsson och Kent Ekeroth i går enades om, verkligen samma person?

Nej.

Mannen med solglasögon är enligt den qatariska nyhetssajten Al-Sharq (Wikipedia) och den amerikanska politikbloggen Suffragio i själva verket Bassel al-Assad, det vill säga den äldsta brodern till Syriens nuvarande president Bashar al-Assad. Bassel al-Assad dog i en bilolycka 1994.

Fast enligt vad Politikfakta, Exponerat, Kent Ekeroth och Thoralf Alfsson var tvärsäkra på i går kväll var han visst inte alls död, utan pluggade svenska i en skola i Borgholm. Sade fel när han försökte förklara hur viktigt det nya språket var för honom, skämdes lite kort för att han inte på några veckor lärt sig tillräckligt för att ge ett perfekt formulerat svar i riksteve, och tittade sedan tillbaka mot reportern fast besluten om att slutföra sin mening på svenska.

Fadi har själv tvingats adressera ryktesspridningen via hans Facebooksida. ”Jag är ledsen om människor kommer hit och ljuger om sin ålder. Jag är inte en av dem. Jag är här med min familj för att skapa en ny framtid, då vårt hemland förstörs av krig”, skriver han och sällar sig till raden med barn och unga som ingenting gjort men ändå tvingas försvara sig mot aggressiva horder med idioter som hatar dem.

Jag slutar på Di Digital och blir frilans

Det blir mycket sällan som man har tänkt sig.

När jag slutade på Metro i våras och istället gick till Dagens industri för att tillsammans med några av Sveriges mest kompetenta tech- och affärsjournalister dra igång Di Digital såg jag det som ett flera år långt åtagande. Det fanns liksom ingenting som talade mot det.

Daniel Goldberg, som tidigare varit redaktör för mina krönikor på IDG, är en utmärkt arbetsledare och redaktionell samordnare. Viktor Ström kände jag inte sedan innan, men han visade sig snabbt vara en extremt kompetent och hårt arbetande affärsjournalist som glatt lärde mig massor om ekonomi. Josefin Jakobssons förmåga att i rätt ögonblick, åtminstone tills hon klev av för sin mammaledighet, sätta oss som redaktion på rätt riktning och få oss att släppa småaktiga dumheter som annars är lätta att sitta och twittra argt över.

För att inte tala om våra nyare bekantskaper – ambitiösa och chosefria Mimi Billing, duktiga och nyfikne Howard Rimington och inte minst glada, trevliga och gedigna Andreas Pålsson – som alla varit oumbärliga för sajtens fortlevnad hittills.

Året har varit fantastiskt på det sätt som bara ett startupår kan vara. Vi har gjort outsinligt mycket med inte alltid så jättemånga händer. Vi har snabbt tagit oss upp ur nybörjarens förvirrade entusiasm och stabiliserat oss som Sveriges största tech- och startupnyhetssajt. Med mina ibland märkliga och smalt nischade reportage från nätets olika hörnor och skrymslen hoppas jag att jag har kunnat bidra något litet till detta, även om jag vet att de tyngsta lassen dragits av mina obevekligt drivna kollegor.

Mina åtaganden vid sidan av jobbet har dock växt till sig under året. Plötsligt fick jag möjligheten att producera en spökhistoriepodd för Sveriges radio, och på nolltid har Creepypodden växt fram till en omtyckt skräckstund för långt fler lyssnare än jag någonsin hade kunnat föreställa sig. Min P3 Dokumentär om självmordet på Flashback 2010 ledde till enormt mycket starka, gripande och otroligt glädjande meddelanden från lyssnare. Detta tillsammans med flera andra projekt som förhoppningsvis snart kan få möta offentlighetens ljus har mer och mer kommit att ta över min uppmärksamhet och min arbetsglädje.

Och då vore det orättvist mot mina kollegor, mot Dagens industri, mot projektet Di Digital och dess läsare, om jag inte klev ned från jobbet och lät min lön istället gå till människor som på allvar är redo att möta dess förväntningar. Alltså gör jag det enda rimliga och slutar på Dagens industri till förmån för ett liv som frilans. Min sista dag i Bonnierskrapans skugga för den här gången blir den 27 november.

Jag lämnar Dagens industri i det bästa av samförstånd med mina kära kollegor, och med ett varmt lyckönskande inför framtiden som ska bli väldigt spännande att följa. Det blev bara ett halvår men det var å andra sidan ett jävla bra halvår.

Ps. Ja, just det. Nu när jag är frilansjournalist kan jag ju jobba för dig också. Är du intresserad av det? Mejla i så fall mig på jack (at) kwasbeb punkt se.

Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i lågstadiet

Min krönika i Medierna i P1 27/6-15. Dra till 12.10 i klippet nedan för att lyssna på den.

Niklas är oskyldigt dömd för människorov. Han heter egentligen inte Niklas, men vi kan kalla honom så. Han är dömd av en mobb på internet, hundratusentals människor på Facebook, Twitter, Instagram och Flashback, som anser att det Niklas som kidnappade Lisa Holm. I bilder och texter pekas han ut som psykiskt störd och farlig, och som den självklart skyldiga. I bilderna och texterna står hans hela namn, personnummer, adress och bild med. Niklas är oskyldig till människorov, han har inte haft någonting med den fruktansvärda historien om Lisa Holm att göra. Men under veckoslutet då Lisa Holm var försvunnen såg hundratusentals, kanske fler, bilder och texter på internet som påstod motsatsen. Niklas bor någonstans i det här landet, och vandrar runt på samma gator, står i samma köer, som alla de människor som minns honom från efterlysningar på sociala medier.

Jag vet inte hur Niklas känner sig, men en gissning är: inte helt trygg.

Efter att historien om försvunna Lisa Holm fick sitt tragiska slut har många diskuterat hur fallet behandlades i media. Polisen har påstått saker, chefredaktörer har sagt emot dem. Att medieetik diskuteras efter ett nationellt drama som det här är naturligt och en del av vår branschs utveckling. Men vad vi inte pratat alls om är mobben som drevat vid sidan av oss journalister, och varför de är ett minst lika stort problem. Jag blir ärligt talat skräckslagen av den gigantiska okunskap som blottats hos de miljontals svenskar som använder sociala medier. Den akutsituation som gäller när det kommer till hur lite som krävs för att vi ska förstöra någons liv.

lisaholm

Ryktet om att Niklas skulle vara inblandad i Lisa Holms försvinnande tycks födas mellan tisdagen och onsdagen på Flashback. Någon gång natten till torsdagen börjar posten där Niklas hängs ut med personnummer och bild spridas för fullt på Facebook. En av bilderna jag hittat med uthängningen i sin helhet har klickats 113 000 gånger bara den – och det är bara en skärmdump av Facebookposten. Så vad hade Niklas gjort för att ha dragit på sig denna uthängning? Bokstavligt talat ingenting. Betett sig lite märkligt på internet, kanske. Men med antydningar om hans psykiska hälsa och brottshistorik byggde man en kidnappare och våldsman av honom, och i den upphetsade stämning som rådde räckte det.

Tidningar, tevekanaler och radiostationer där journalister arbetar lyder efter det pressetiska systemet. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Men på sociala medier – som i många fall kan få en sprängkraft mångdubbelt större än enskilda tidningar – finns inga pressetiska riktlinjer. Trots att en delning i allt väsentligt är detsamma som en publicering ställs inga krav, finns ingen självrannsakan, saknas det en etisk ryggrad.

Pöbelpublicistiken är ett faktum. Svenska folket kan publicera sig, men vet inte hur man gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om den här kunskapsluckan skulle täppas till skulle flera problem få sin lösning eller åtminstone möjligheten att diskuteras på ett mer nyanserat sätt. För det första skulle förhoppningsvis uthängningar på sociala medier som riskerade försätta en person eller dess familj i fara upphöra. För det andra pekar det låga förtroendet för vår yrkeskår på att många tror att en journalists jobb bara är att kopiera och klistra in efter diktat från en illa dold partistyrelse. Om fler hade kunskap om de många och komplicerade steg som ligger bakom en bra publicering hade inte bara journalistföraktet fått sig ett knäck, utan läsarens förväntan på oss hade också höjts. Med pålästa läsare kan journalistiken bli bättre. För det tredje skulle vår gemensamma informationsmiljö kunna utnyttjas till dess fulla ack så efterlängtade demokratiska potential.

Vi kan uppnå det här, men då måste vi börja tidigt. Vuxengenerationen är delvis förlorad, så vi måste se framåt. Barn och unga är i dag bättre på att hantera smarta telefoner och sociala nätverk än sin föräldrageneration. De lär sig intuitivt genom att pyssla med dem redan som små barn. Men källkritik och pressetik är ingenting man lär sig automatiskt av att sitta med en Ipad. Här måste vi inse att det finns en lucka i allmänbildningen, och täcka den i grundskolan. Anette Novak, som gör medieutredningen. Gustav Fridolin, utbldningsminister. Anna Ekström, generaldirektör för Skolverket. Vem jag än behöver ropa på, en gång för alla: mitt förslag är att vi inför en grundläggande journalistutbildning i lågstadiet. Alla barn ska veta vad det innebär att sprida vidare en uthängning, för alla kommer hamna inför en. Då är det upp till oss att se till att barnet vet vad som är rätt.

Om inte annat så för Niklas skull. Niklas som är oskyldigt dömd för människorov, för att hundratusentals personer struntar i att kolla den allra enklaste fakta innan de förstör någons liv.

De ”alternativa mediernas” alternativa urval

I sin fascinerande genomgång av hur två nyhetsbluffar planterats ut på nätet, den ena genom övertolkad statistik och den andra genom ett stim fjärrstyrda Twitterkonton, citerar skribenten John Borthwick Dmitry Tulchinskiy, chef för den av ryska staten finansierade nyhetsbyrån Rossiya Segodnya:

”Propaganda is the tendentious presentation of facts. It does not mean lying.”

Tulchinskiy borde veta vad han pratar, hans inte så värst subtilt formulerade uppdrag (som kommer direkt från Vladde Putin) är enligt Russia Today att ”provide information on Russian state policy and Russian life and society for audiences abroad.” Men om man ändå tvekar på hur korrekt hans beskrivning av propaganda är kan man med fördel betrakta några av det svenska nätets ruggigare hörn i dag.

Den 9 mars rapporterade Skånska dagbladet att en man i Skurup fått avslag på sin ansökan om förlängt tillstånd till registreringsskylten 786. Den besvikne mannen menar enligt Skånskan att det är hans lyckotal, men det råkar också vara antalet tecken som ingår i Koranens inledningstext. Det har lett till att muslimer i Sydostasien och Indien ibland anger talet som symbol för frasen ”i Allahs namn, den barmhärtiga och nåderika” (observera att detta är min egen, möjligen knapphändiga, översättning från engelska).

Eftersom siffrorna kan tolkas som ett religiöst statement är de därmed per automatik inte välkomna på svenska registreringsskyltar. Maria Jacobsson, handläggare på Transportstyrelsen, berättade i somras för DN om vad som anses stötande:

– Det är en grupp hos oss som avgör det och det brukar handla om saker som rör droger, sex, svordomar, religion eller kriminalitet.

Följaktligen har naturligtvis också 666 fått avslag, med sin glasklara religiösa koppling. Men enligt DN har också lite mindre självklara bokstavskombinationer nobbats på grund av att de anses stötande – bland annat LMAA (enligt Urban Dictionary en akronym för det tyska uttrycket motsvarande ”kyss mig i röven”), NAFKOT (vars betydelse inte Google förtäljer men som någon läsare kanske känner till?) och FQU (som vissa särskilt häftiga uppenbarligen skriver istället för ”fuck you”). Tröskeln för vad som får pryda ens kofångare är med andra ord på nivå med en söndagsskolas gästbok.

Avslag på registreringsskyltar brukar generellt vara ganska odramatiska, utan varken medieuppmärksamhet eller ramaskrin. Men i fallet 786 blev det inte så. För här såg vissa hatdirigenter en möjlighet att elda upp en vredessymfoni bland sina läsare.

”Talet ‘786’ förbjuds på registreringsskylten – kan kränka muslimer”, rubricerade sajten Fria Tider. Nyheter idag, som vid varje givet tillfälle understryker sitt oberoende och precis lika ofta publicerar artiklar som är tydligt vinklade för att provocera sina främlingsfientliga läsare till vrede mot etablissemang och invandrare, rewritade Skånska dagbladet men tillägger att Transportstyrelsen ”tagit det hela ett steg längre”. Under kategorin ”mångkulturen” återpublicerade den vedervärdiga parasitsajten Exponerat hela Skånska dagbladets artikel, kopierad ord för ord, sannolikt utan tillstånd från tidningen de stal ifrån, och sajten Motgift, med kopplingar till nazistiska Svenskarnas parti, skrev en krönika om ”de kränktas högborg Sverige” och fastslog att det var den presumtivt asförbannade rasistläsaren som tvingas betala för ”industrin kring detta med kränkthet, tjänstemän och utredare som skall sovra genom anmälningarna”.

Ni får ursäkta mig om jag inte länkar till sajterna ovan, men jag vill inte smutsa ner min blogg.

Herrarna ovan lade upp bollen, och sedan, helt efter beräkning, smashade deras läsare. I kommentarsfältet till Nyheter idag kan man läsa människor fråga om Transportstyrelsen inte har något ”vettigare för er än att kyssa islams ände”, och oroa sig för om man snart ej heller får ”gå i kyrkan heller, eller heta Andersson eller Johansson”. På Twitter skriver deras läsare att ”islamiseringen av landet fortgår i stadig takt”.

I en sluten Facebookgrupp där svensk invandringspolitik diskuteras (läs: folk kräks) planterar en av Motgifts skribenter länken till sin krönika med kommentaren ”Nu är folk kränkta igen…”. I kommentarsfältet skriver folk bland annat ”JÄVLA MUSLIMER,UT ME SKITEN HÄRIFRÅN”, ”hur mycket ska vi ta bort när det gäller dom jävla råttorna,ta bort dom för det är VÅRT land”, ”Mussarna är ute efter DO-pengar” och ”Varför går vi med på det? Rösta SD nästa gång.”

När Facebooksidan med det nyanserade namnet ”NEJ till gratis körkort och alla andra särrättigheter för invandrare” publicerade länken till Fria tiders artikel resulterade i liknande tongångar i kommentarsfältet. ”Om nu detta stämmer…då är det på tiden att börja fundera över att emigrera..”, suckar någon. ”Skit i primaterna. Klart som fan att gubben ska få ha sitt turnummer”, väser någon annan. En person som skriver följande får elva likes: ”Borde då inte 666 tas bort? Jävla trams med all religion!”

För det faktum att 666 ju faktiskt är borttaget, tillsammans med en drös mer eller mindre harmlösa obsceniteter i enlighet med Transportstyrelsens gamla vanliga riktlinjer, vet inte dessa läsare. För – som Dmitry Tulchinskiy slår fast – propaganda handlar om att servera vissa fakta och undanhålla andra. Att elda upp en grupp människor så hatet till slut slår över och händerna knyts och lämnar tangentbordet. Att skapa en världsbild där allt hotas, där någon utgör hotet, och där VI måste handla för att stoppa DEM.

Och det är propaganda, och inget annat, som de svenska sajterna som säger sig förmedla ”den raka sanningen” ägnar sig åt.

Uppdatering: Folk har frågat hur det kan vara förbjudet med vissa nummer med hänvisning till att de faktiskt sett dem på olika skyltar. Jag vill därför understryka att mitt inlägg ovan, och storyn om 786, berör personliga registreringsskyltar. Mig veterligt är det ingen som förbjudit någon sifferkombination i vanliga skyltar, d.v.s ABC-123.

Till min bästa arbetsplats hittills. Och lite om min nästa.

Ögonblicket då delar av redaktionen fick höra att Viralgranskaren vinner Stora journalistpriset. Bild: Emmelie Wallroth.
Ögonblicket då delar av redaktionen hör att Viralgranskaren har vunnit Stora journalistpriset. Bild: Emmelie Wallroth.

En dag i maj 2013 ringde Linus Paulsson. Han presenterade sig som chefredaktör för Metro, och undrade om jag ville komma och prata om jobb. Min frilanstillvaro funkade ganska bra då, och Metro hade aldrig funnits med bland arbetsplatserna jag drömt om. Men varför inte, tänkte jag, och föreslog att vi skulle ses på fredagen. I efterhand har dåvarande utvecklingsredaktören, numera redaktionschefen, Linnea Jonjons berättat att hon tyckte jag såg konstig ut när hon såg mig komma in på intervju. ”Åh nej, ska jag jobba med honom”, hade hon tänkt.

Det skulle hon. Den 20 mars 2015 kommer jag ha jobbat på Metro i exakt 669 dagar. Det hann inte ens bli två år, bara nästan, men ändå har tiden här varit min karriärs hittills roligaste och mest utvecklande.

Jag anställdes som sociala medier-redaktör, men har varit en värdelös sådan. Enligt det nya schemat över roller på Metro så kommer min kollega Pontus Tengby snart få titeln utvecklingsredaktör för sociala medier, och jag vet att det är ett jobb han kommer göra utmärkt. Själv har jag gjort allt möjligt annat.

Jag var med och beslutade om att slopa tidningens tevetablå, ett beslut som arga pensionärer ringde och begrät i veckor. Istället bereddes det plats i tidningen för en ”nätsida”, som skulle få läsarna att ta upp sina smarta telefoner och fortsätta sina lojala relationer med Metro där. Fåfängt, så här i efterhand. Den genomgripande förändring av arbetssätt som redaktionen nu inlett för att optimera våra publiceringar på sociala medier kommer göra hundrafalt större skillnad.

Jag blev ombedd att kolla upp en anmärkningsvärd kommentar i Guardians kommentarsfält, och satt efter några googlingar på mitt livs märkligaste story. Jag satt kvar på jobbet så länge den första oktober 2013, dagen då ”Vem är Veronika” publicerades, så att städarna hann gå hem före mig. Storyn ledde inte bara till ett hedersomnämnande från Guldspade-juryn, utan fick också en minnesgod läsare att några månader efteråt tänka på mig när hon noterade en viral Facebookstatus där det påstods att Jönköpings-bon Marcia Karlsson hade mördats.

Artikeln om det falska mordet på en ung flicka av samvetslösa invandrare fick enorm respons. Men det hade varit ren tur att det var mig läsaren som upptäckte statusen om Marcia vände sig till, och jag började fundera på om det fanns något att bygga på där. Någon vecka senare föreslog jag för Linnea att vi borde satsa på att granska rykten på sociala medier. Hon kom på namnet ”Viralgranskaren”, och tillsammans gick vi in till dåvarande chefredaktören Mona Johansson och pitchade idén.

När vi fick Stora journalistpriset för Viralgranskaren, jag, Linnea och Åsa Larsson, vårt publicistiska ankare och alldeles egna Ior, fanns det så många att tacka. Men i de där situationerna är man sällan genomtänkta, det blir mer förvirrat glädjebabbel.

Hade jag haft mer tid och sinnesnärvaro hade jag där och då tackat Kristoffer Rengfors för hans ständiga stöd och galna bejakande, Åsa Larsson för hennes humor, reflektioner och kalla huvud, Christofer Ahlqvist för att han tog artikeln om Marcia Karlsson på allvar, Karolina Skoglund för hennes energi och initiativ, Aron Andersson för hans prylkärlek och omistliga skrivbordssällskap, Emma Björkman för hennes obändiga glädje, Tomas Lundin för hans sylvassa Facebookformuleringar och hembryggda öl, Emmelie Wallroth för hennes aldrig sinande journalistiska nyfikenhet, Pontus Tengby för att han ensam gjorde dansgolvet på kickoffen, Anneli Sandberg för att hon på något sätt är hela redaktionens mamma, Viktor Ander för hans geniala cynism, Josefin Berglund för hennes raka rör och ryggrad.

Många andra skulle man naturligtvis också ha nämnt. Pontus Ahlqvist som kommer göra Metros debattsida till Sveriges bästa, Linnea Carlén och Emma Kirkhoff som känns omöjliga att stoppa. Alla de vi miste i sommarens stålbad. De som slutade dessförinnan.

Och så naturligtvis Linnea. Linnea Jonjons, min bästa kollega någonsin. Du må ha tyckt jag såg konstig ut, men själv fick jag från första sekund en väldigt bra känsla av dig, och den har aldrig släppt. Som jag tyckt om att jobba med dig. Som du har förbättrat min vardag och mitt arbete. Som jag hoppas vi springer in i varandra en dag snart igen.

Den 20 mars är min sista dag på Metro. Jag ska köpa en cykel, det är ju bara en tur över Västerbron från där jag bor på Reimersholme till mitt nya jobb i DN-skrapan i Marieberg. Jag kan inte säga allt för mycket om vad som händer där, men skissar gärna upp ramarna. Under Dagens industri kommer jag, tillsammans med min vän och f.d. redaktör Daniel Goldberg, DI:s Viktor Ström och Josefin Jakobsson, och i framtiden säkert en och annan till, starta upp en ny sajt om tech, startups och nätkultur. Jag kommer skriva om internet, jag kommer skriva långa märkliga historier om märkliga människor som gör märkliga saker, och vi kommer försöka göra något nytt.

Det roliga är att Dagens industri för mig är lite som Metro. Jag trodde aldrig jag skulle börja jobba varken här eller där. Men den oväntade ramen på Metro utmanade mig, drog bra grejer ur mig, tillät mig ha kul. Jag tror nästa steg kommer innebära detsamma. Det kommer bli så oerhört roligt, och jag är enormt taggad.

Men jag kommer aldrig glömma Metro. För det vore att glömma varför jag ens är i den här branschen.

Här är 70 personer som trodde på Gudruns skäggförbud

Jag har märkt att min viralgranskning av en vansinnig fejknyhet på sajten storkensnyheter.com har varit the butt of some jokes det senaste dygnet. Exempelvis i humorprogrammet Tankesmedjan i P3:s podexklusiva material har det drivits med att vi skrev att vi ”avslöjade” sajten som bluff, en bluff som inte fler än ”en idiot” kan ha gått på.

Jag vill till att börja med understryka att det inte är något annat än en ära att bli omskämtad i Tankesmedjan. Det är en fyrbåk i humor-Sverige, en institution som väldigt många tycker om och lyssnar på. Jag har inga som helst problem med att vara föremål för skojande hos dem, det är verkligen bara hedrande och roligt.

Men Viralgranskarens enda valuta här i världen är dess trovärdighet. Utan den är vi ingenting. Och därför måste jag bara påpeka att nej – det var inte bara ”en idiot” som gick på fejknyheten om Gudrun Schyman. Utgångspunkten för att vi ska granska något är att det faktiskt tycks lura folk. Vi skriver inte om puckat skit på nätet i onödan. Så roligt är det liksom inte.

Artikeln på storkensnyheter.com har i skrivande stund 3 400 delningar på Facebook. Exakt hur många av de som är ”på allvar”, det vill säga i tron att Gudrun Schyman verkligen är i akt och mening att förbjuda skägg, är svårt att avgöra. Men de existerar. Och de är verkligen inte bara en.

Här är till exempel de första 70 jag hittade.

allvar1

allvar2

allvar3

allvar4

allvar5

allvar6

allvar7

Det finns minst 70 till personer där ute som trott på även denna grej. Det garanterar jag.

Men jag vill avsluta denna lilla lista med någon som delade storkensnyheter.com-artikeln om Schyman, och fick ett svar som i all enkelhet sammanfattar varför vi, medan ni gör något vettigt, roligt, vanligt och sansat, sitter och skriver tröstlösa ”Nej, idiotisk skit har inte hänt”-artiklar.

lasmetro

För att det faktiskt ibland funkar.

624 dagar senare

Det började den andra januari 2013.

fb-konvo

Och det slutar, i någon mån, i dag.

bild

I någon mån slutar det. I någon annan mån börjar det bara.

I nästa helg är jag på bokmässan i Göteborg och signerar böcker. Då kan ni för första gången köpa boken, om ni vill. Därefter är det några veckor tills den släpps, men tro mig – jag kommer hålla er uppdaterade.

Just nu vill jag bara visa att jag har skrivit en bok. Och att den faktiskt äntligen finns som fysisk sak i mina händer.

”The thousand yard stare”

Man ska väl ta till vara på grejerna man pysslar ihop, och i morse gjorde jag den här bilden baserad på Dagens Nyheters förstasida. Eftersom bilden fått över 40 000 klick bara där jag laddade upp den på Imgur finns det visst någon sorts intresse, och då kan det vara en idé att för historiskt bruk spara den här.

ddp9CXB

Adjö Ajour

Som barn lekte jag med Lego. Eller, stryk det. Långt upp i tonåren lekte jag med Lego. Men själva leksaken, de mångfärgade plastbitarna, var aldrig i centrum. De var, som så många andra leksaker, projektionsytan. Omsorgsfullt byggde jag stora flygplan, bilar, hus som jag sedan lika omsorgsfullt krossade. Dess ruiner piffade jag sedan upp, fixade till, så de skulle se autentiska ut. Efterhärmade den värld jag såg och försökte förstå. Följde inte reglerna för bygget – 1. bygg 2. beundra 3. profit!? – utan hittade en egen väg med Legot. Nej, jag var inte ensam om vägen, men i likhet med alla andra barn hittade jag den själv.

Nu somnar Ajour, och jag tänker i liknande banor. Då, hösten 2011, trevade jag mig fram i en bransch vars kris var djupare och mer existensiell än jag kunde förstå. Själv hade jag precis upptäckt berättandet om det internet jag såg, och insett att det fanns en publik. I uppstarten kritiserade jag hur den kulturdynamiska webben ständigt hamnade i bakluckan, svald av upphetsningen kring E-handel och entreprenörskap. Hur uppmärksammat det skulle bli kunde jag inte ana. I efterhand förstår jag det desto bättre: När goda råd är dyra och folk får kicken är det klart man lackar på en parad lika högljudda som falska profeter. Jag säger inte att vi försökte vara det, men jag förstår om det var så det kändes. Vi, jag, kunde behandlat krisen med mer respekt.

Samtidigt vill jag ännu inte göra det. ”Det finns ingen motsättning mellan intäktsmodell och innovation. Det är en falsk och – helt ärligt – feg dikotomi”, twittrar Fredrik Strömberg om vår konstanta ovillighet att diskutera affären. Han har helt rätt – men jag antar att jag tycker man kan börja i endera ända. Och framför allt inte vara rädd att utveckla det ena oberoende av det andra. Inte vara rädd att bara köra, inte vara rädd att misslyckas, inte vara rädd att verka dum i huvudet. Jag tror inte Fredrik Strömberg tycker man bör vara det, jag bara förklarar varför jag inte oroade mig när vågorna började gå höga dagarna innan Ajours lansering.

Vad jag ville göra med Ajour var att försöka peka ut en ny källa till fantastiska historier för människor jag trodde skulle gilla dem. ”Jag skriver om det här för att det finns där, för att det finns så oerhört många historier som bara längtar efter att berättas där – och för att ingen annan verkar vilja berätta dem”, som jag skrev då. Lekte, krossade, byggde upp. Det tycker jag har lyckats ganska bra, då jag ser många fler liknande storys ute i svenska medier i dag än då. Jag har själv fått möjligheten att skriva absurt långa reportage om absurt små – men också absurt intressanta – webfenomen. Ingen är gladare över detta än jag, men det är en omställning som innebär att åtminstone min roll på Ajour spelat ut sin roll.

I övrigt har jag lärt mig massor av Ajour. Och Fredrik Strömberg. Och Bakjour. Och alla andra som tyckt och tänkt om oss, vår samtid och vad vi nu har med varandra att göra. Jag är så glad att ni brytt er. Och jag är stolt över vad vi gjort. Samtidigt märker läsaren att det ryms en och annan brasklapp i raderna ovan. Jag har också sett ett och annat spetsfundigt tjuvnyp på Twitter under dagen, små kommentarer om att vi aldrig varit, haft eller inneburit något annat än tomma tunnor. Det är jag helt okej med. Samtidigt tror jag verkligen att mer oräddhet är en bättre lösning på dagens problem än större perfektionism. Och jag hoppas verkligen inte att resultatet av Ajours delvis hyllade men också delvis bespottade livstid är att folk där ute drar sig för att lansera galna idéer. Om så bara genom att ha varit ett helt kraschat Lego-flygplan som får någon annan att tänka ”Om det är en idé har jag fan också idéer”.

En kort lista över de egna Ajour-artiklar jag är mest nöjd med följer:
Khadaffis oväntade serbiska stöd – och varför det kanske inte alls är så oväntat
Mystiskt kodbudskap sätter igång jakt på ”illa klädd” T-baneresenärs hemlighet
Fredrik Backman i stor intervju: ”Jag är fortfarande beredd att börja köra truck igen”
Årets 10 viktigaste memes – 2011
Flashback samlar ihop 70 000 till Musikhjälpen
Flashback förbereder sig för årlig love-bombing
Nätets 10 bästa julkalendrar
Staten som bråkar med sina medborgare på Twitter
Dockan som satte mammarollen på sin spets