clown3

Snälla, snälla media – sätt inte igång en ny clownskräck

Stora delar av hösten 2016 gick för mig åt till att, efter bästa förmåga och i den lilla utsträckning jag mäktade med, försöka lugna de jag kunde i spåren av masshysterin kring clownerna. Jag skrev blogginlägg efter blogginlägg, intervjuades i radio och teve och talade om saken på föreläsningar. På skola efter skola fick jag ett och samma intryck: alla barn och ungdomar hade hört talas om någon som sett en läskig clown, men mycket få för att inte säga knappt någon hade faktiskt själv sett en. De poliser jag pratade med lät lika trötta som jag – de hade visserligen fått in mängder av tips och telefonsamtal, men inte en enda ”clown” kunde lagföras för något brott. Det är möjligt att en och annan svensk unge satte på sig en läskig mask och röd peruk och gick ut i natten för att skrämmas, men hysterin i samhället gick långt utanför det eventuella hot de utgjorde.

För hösten 2016 var rädslan och vreden påtaglig. Jag har tappat räkningen på hur många föräldrar och lärare jag pratat med, som kunnat hålla sig för skratt när de läskiga clownerna kom på tal: deras barn hade i många fall knappt ens vågat sig utanför dörren när de skrämmande varningarna cirkulerade som mest på sociala medier. På Facebook såg vi vuxna människor hota ”clownerna” med våld, som om de clowner som faktiskt till äventyrs fanns var övernaturliga varelser och inte tonåringar med billiga Buttericksmasker. Joakim Lamotte, debattör och f.d journalist med följare i hundratusental, skrek in i sin kamera att han skulle tvinga clownerna ”att äta hundbajs så ni gråter och ropar på mamma”. Samhällets vuxna skrämde med sitt ovärdiga beteende upp sina egna barn.

Särskilt ovärdigt betedde sig många av landets medieföretag. Jag skissade i oktober 2016 upp de sätt på vilka medierna hade bidragit till att spä på masshysterin snarare än att motarbeta den. Med bildbruk – genrebilder av skrämmande gestalter i mörka gränder – och rubriker – ”Mördarclowner” och ”clownskräck” – utmålade de clownerna som ett stundande hot, någonting som var verkligt och i högsta grad på väg att drabba dig. Lokaltidningar i hela landet beskrev skräckclownfenomenet som geografiskt aktuellt; ”nu har clownerna nått Säffle!”, ungefär. De lyfte upp händelser från andra länder och tvättade dem rena från kontext, som om de var direktrelevanta för svenska läsare.

Det var då det. Trodde jag, fram till i förra veckan.

clown1

Jaha.

Expressens rubrik, ”Polisens varning: Väldigt snart kan de läskiga clownerna springa på våra gator igen”, är bara lite mer braskande än Aftonbladets: ”Polisen varnar: ‘Clowntrenden kan komma tillbaka'”. Vad får du intrycket att artikeln handlar om? Sannolikt att den svenska polisen nu varnar för att ”de läskiga clownerna” är tillbaka på gator och torg, som den suddiga läsarbilden illustrerar.

Vad handlar artikeln egentligen om? Jo, att polisen i Pennsylvania – som alltså är en stat i USA och inte i Sverige – den 30 augusti utfärdade en ”community awereness bulletin” där man säger att liknande vittnesmål kan tänkas inkomma igen i samband med premiären av Stephen King-filmatiseringen ”Det”. Man noterar också syrligt i bulletinen att polisen, i samband med att clownskräcken uppstod på 80-talet, insåg att ”most, if not all of the clown sightings, were only being witnessed by children between ages five and seven”. Detta citat står ej att finna i till exempel Expressens artikel, som istället pekar på sajten Ladbible som källa och därefter påminner om ett antal av de påstådda clownvittnesmål som kom in 2016.

Ännu längre går kanske sajten Nyheter24, sin vana trogen, när de sätter rubriken ”Polisen förbereder sig – för att ‘clowntrenden’ ska komma tillbaka”. Även de syftar sannolikt på polisen i Pennsylvania, för det enda citat de fått från polisen i Sverige säger den precisa motsatsen. ”I nuläget har vi inga diskussioner om fenomenet, men jag ska undersöka saken ytterligare”, sade Towe Hägg vid polisens nationella mediecentrum till dem i artikeln. Den enda som egentligen är ohederligare än Nyheter24 är den direkt missledande klicksajten Newsner, som ber sina följare dela polisens varning som om de i Pennsylvania skulle ha nytta av att tusentals svenskar skräms upp.

clown2

Jag försöker att fria hellre än fälla, men det är omöjligt att läsa kvällstidningarnas och klicksajternas rapportering om den amerikanska polisens bulletin som något hederligt. I bästa fall är det en slarvig och ansvarslös klackspark, i värsta fall ett försök att sätta igång en klickig masshysteri igen. Det går helt enkelt inte att se dessa rubriker och Facebookposter utan att inse hur de utgör ett löfte om uppmärksamhet till de som eventuellt skulle vilja klä ut sig till clowner och gå ut och skrämmas igen. Särskilt med tanke på hur ostensiv förra höstens clownpanik var, det vill säga att den enkelt uttryckt i hög utsträckning byggde på härmapor som sett andra få uppmärksamhet för att de skrämts och inte ville vara sämre själva.

Artiklarna i detta blogginlägg publicerades den åttonde september, och trots att ”Det” fått mycket publicitet sedan dess har vi inte sett någon clownhysteri brisera i de svenska sociala medierna. Men om det framöver börjar dyka upp lösryckta vittnesmål och välspridda Facebookvarningar för clowner som alla hört talas om men ingen själv sett så är det dystert nog väldigt lätt att peka ut en av de aktörer som satt igång det igen:

De traditionella medier vars uppgift egentligen är att upplysa sina läsare och motverka onödig panik.

bild1a

Alla mina spamföljare och hur de brukar ta på mig

Det här blogginlägget är en reaktion på att jag tvingats till en ny morgonrutin.

Mina tidiga morgnar, som jag ofta inleder med att medelst iPhonens skärmljus skrämma liv i min trötta hjärna, innehåller numera ett regelbundet bortrensande av nya spamföljare – åtminstone 20-30 stycken åt gången. Varje dag rasar de in. Min blocklista innehåller nu nästan 1 000 konton (och då räknas inte de konton som allt eftersom raderats av Twitter), och den absoluta merparten är nytillkomna spammare. Hur vet jag att det är spam det handlar om? Jo, för att de är intill förväxling lika varandra och går att sortera in i ett par underkategorier.

Jag skriver detta eftersom att jag själv inte lyckas hitta något skrivet om just dessa spamkonton, och för att jag inbillar mig att jag inte är den enda som drabbats. Det verkar visserligen som att jag inte är utvald eftersom jag bedöms vara särskilt viktig eller inflytelserik, men något måste det betyda att det är just vi som drabbats. Mer om det senare.

Låt mig först skissera vilka spamkonton det är detta handlar om, genom att belysa tre av de mer igenkännliga kategorierna.

Läs mer

bild17

Hopp och förtvivlan bland 4chans rasister efter Charlottesville

Under en högerextrem demonstration på lördagen i Charlottesville, Virginia, körde en bil in bland motdemonstranter, skadade åtminstone 19 och dödade en. Detta otäcka filmklipp tycks visa att dådet var medvetet.

I början av kvällen var filmmaterialet från händelsen rörigt och lågupplöst, men när fotojournalisten Ryan M. Kelly publicerade sina bilder från händelsen fick man tillgång till en bild där bilens registreringsnummer syntes.

På 4chans underforum /pol/, för diskussioner om det politiskt inkorrekta, hade man följt demonstrationen från början med en allt mer stegrande entusiasm. /Pol/ har varit en viktig del av Trumps fotpatruller på nätet sedan han inledde sin valkampanj, vilket kan man läsa en utmärkt text om här, och befolkas i huvudsak av en grupp unga män som befinner sig på den ideologiska skalan någonstans mellan tonårsuppror och bokstavligt talat Hitler. Demonstrationen och motdemonstrationen i Charlottesville var en central punkt för deras upplevda mobilisering.

bild1

När bilderna på bilen där registreringsnumret syntes kom började man snabbt försöka ta reda på vem som suttit i den.

bild3
bild2

Man kollade upp registreringsskylten, och hittade en man…

bild4ny

(…som man först var helt bergsäker på var svart, innan man fattade att människors namn inte är direkt kopplade till deras hudfärg…)

bild11
bild8
bild9
bild10

…tills man googlade fram bilder av mannen…

bild13

…och upptäckte att hans son hade publicerat en bild av vad som liknade samma bil år 2011, och då skrivit att han skulle få den när han fyllde 16.

bild12
bild6ny

Därefter skapade man bilder där man för det första pekade ut bilen som Jeromes och för det andra sade att den användes av sonen Joel.

För det tredje kunde man inte längre säga att gärningsmannen var svart, vilket man ju gärna hade velat tidigare, men Joels publiceringar på sociala medier medgav att 4chan-användarna kunde peka ut honom som en vänstersympatiserande Trumpmotståndare. Därför följde man raskt upp med att skissa upp en hypotes där Joel egentligen hade siktat på att köra på de högerextrema demonstranterna men helt enkelt tagit fel på demonstrationståg.

bild7ny

4chan utropade seger.

bild14
bild16ny
bild15

Kort därefter plockade även diverse profilerade Trumpfans upp tråden även utanför 4chan, och började sprida ett blogginlägg som byggde på teorin 4chan hade plockat ihop. Joel – vars koppling till bilen var ett register och en bild på Facebook från 2011 – antogs automatiskt ha varit den som körde. Detta ifrågasattes inte av Trumpfansen.

Sajten blogginlägget kommer ifrån, Gotnews, uppmärksammades för en tid sedan då det avslöjades att den kunde räkna president Trump bland sina läsare.

bild17

Paul Nehlen, Trumplojal politiker som försöker slå ut Paul Ryan.

bild18

Jack Posobiec, central Trumpfan på sociala medier.

bild19

Ett konto för fans av Donald Trump och Newt Gingrich med 90 000 följare.

Denna teori rämnade då först Joels flickvän, och sedan han själv, dök upp på sina respektive Facebookkonton – som nu var nerlusade av kommentarer från människor som trodde han hade gjort det – och nekade till anklagelserna. De kunde visa på bilder att de var på ett bröllop, och hade så varit hela kvällen.

bild21ny

Brooklyn är Joels flickvän. Henrietta är en arg kvinna som tror allt hon läser.

bild20

Innan Joel och hans flickvän satte sina Facebookprofiler som privata hade hundratals kommentarer, kanske tusentals, publicerats i hans olika statusar varav många var hatiska och hotfulla.

Så för att sammanfatta:

Minuterna efter händelsen i Charlottesville kollade 4chans Trumpsupporters upp vem bilen var registrerad på och letade sig sedan fram till den människa i bilens omgivning som de helst ville skulle ha gjort det. Därefter hängdes denna människa skoningslöst ut. När det visade sig att man hade haft fel raderade man helt enkelt bara sina tweets utan att adressera felaktigheten närmare.

Natten till söndagen offentliggjordes det att den man som häktats för bildådet är 20-årige James Alex Fields Jr., som redan visat sig vara en högerlagd Trumpsympatisör som till och med hängde på 4chans /pol/-forum. Detta har känts så dåligt för 4chan-användarna att några faktiskt börjat tappa hoppet om rörelsen…

bild24
bild23

…medan det fått andra att omedelbart börja söka anledningar att ursäkta honom…

bild22

…och ytterligare några tagit till det äldsta tricket i boken och helt enkelt börjat prata om konspirationer.

bild25
bild26
bild27

Bekräftelsejäv. Blodtörstighet. Likgiltighet. Förnekelse. Det finns mycket man kan säga om vad som hänt på 4chan denna natt, och inte mycket är av godo.

isvec-basbakani-lofven-erdogan-sozleri

Stefan Löfven tillskrivs turkiskt fejkcitat om Erdogan som sprids i sociala medier

Jag är en av få europeiska ledare som inte blivit verbalt attackerad av herr Erdogan, och låt mig tala klarspråk till hela svenska folket och Europa när jag säger att jag inte tänker ge mig in i en ordstrid med herr Erdogan. Det vi står inför är organiserad ignorans, och det har jag inte sjunkit tillräckligt djupt för att hantera.

Ungefär så ska statsminister Stefan Löfven ha sagt om den turkiska ledaren Erdogan, enligt turkiska publiceringar på sociala medier som fått viss spridning i veckan. Men det finns i själva verket inga bevis på att Löfven någonsin ska ha sagt så. Den turkiska faktagranskarredaktionen Teyit.org uppmärksammar det i dag på engelska, och säger bland annat att de varit i kontakt med Socialdemokraterna som dementerat att Löfven skulle ha sagt detta.

Teyit.org kontaktade mig i veckan och bad mig om hjälp med att spåra källan till citatet, och inte heller jag kunde hitta några belägg för att Löfven ska ha sagt så här. Enligt en statusuppdatering på Facebook – publicerad på en sida med en halv miljon fans och som fått över 1 200 delningar – ska Löfven ha fällt uttalandet i en intervju med Svenska Dagbladet, men ingen sådan intervju finns att läsa såvitt jag kunnat se. Citatet dyker tidigast upp i våras, hos en turkisk kolumnist, som inte besvarat Teyits frågor om varifrån han fått det.

Citatet är längre än versionen jag återger ovan, och både svåröversatt och svårförstått. Med hjälp av den turkiskspråkiga journalisten Özgür Kurtoğlu har jag gått igenom citatet ord för ord, och förgäves försökt hitta dess källa med hjälp av olika versioner på sökord. Citatet låter inte heller som någonting Löfven skulle ha sagt.

ag-sd

En avfärdad bluff i en småstad – men på Facebook blir det en ”krigsförklaring”

Det här är lappar som delas ut i Malmö just nu. Jag hoppas verkligen att alla förstår vikten av att gå och rösta i kyrkovalet i september. Kanske har kyrkan spelat ut sin roll för just dig 2017, men islam är ingen lek. De menar allvar. Därför behövs ett statement ifrån oss som vill behålla våra kristna värderingar.”

SD:s andra vice ordförande i Göteborg, Agneta Kjaerbeck, skräder inte orden på sin Facebooksida. Under texten ligger bilden hon skriver om, föreställande ett flygblad med svensk och arabisk text. ”Gå med oss innan det är försent. Det kristna Sverige ska vika sig för Islam”, står det, varpå två stycken på arabiska och en IS-flagga följer. Sist på lappen står det ”Inshallah”.

Agneta avslutar sitt Facebookinlägg med att länka till en sverigedemokratisk kampanjfilm för kyrkovalet.

ag-sd

Den som inte kan arabiska förstår bara hälften av lappen, men det är tillräcklig för att man ska känna sig skrämd. Är IS på plats i Malmö? Tvingar de svenskar att konvertera? Vad gör de om man inte lyder?

Tja, enligt Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Teologiska institutionen på Uppsala universitet samt en ofta anlitad expert på IS, gör de nog ingenting – för de är inga islamister. Det visar sig att det andra av de två styckena text på arabiska betyder, ord för ord, ”Sverige kommer att ge utrymme kommer att ge utry”.

– En snabb koll visar att det är en dålig googleöversättning. Det verkar alltså inte vara seriöst, skriver han i ett mejl till mig, och fortsätter:

– Terrorsekten Daesh/IS använder sig av en del nyckelord för de grupper som man säger sig bekämpa. Kristna kallas Nasara, Salibiyyun eller kuffar, otrogna. (…) Förutom språket är det det här som gör att man blir misstänksam.

Det vore inte heller första gången någon försökte skapa illusionen av att IS tar över genom fejkade flygblad – i februari 2015 dök papper med bisarr arabiska upp i Knivsta.

Agneta Kjaerbeck har, efter att jag börjat ställa frågor kring bildens källa, uppdaterat sin text med ett långt förtydligande där hon bland annat skriver: ”Jag har inte kollat om detta stämmer före jag postat mitt inlägg då jag fann min väns inlägg trovärdigt. Det kan mycket väl var ett fakefoto men jag har i sådana fall inte förstått det. Oavsett så är det inte så att jag gör ”reklam” för kyrkovalet utan jag uppmanar verkligen folk att rösta. Jag hade kunnat uppmana människor helt utan detta foto med precis lika starka argument.”

Så varifrån kommer bilden? Agneta Kjaerbeck hänvisar i kommentarsfältet till en bekant, och skriver att denna bekant själv tagit bilden i Malmö. Men när man letar runt på sociala medier visar det sig snabbt att den bekante bara återpublicerat en bild han hittat på Facebook.

Den nionde juli fick den stor spridning i en skärmdumpad version, prydd av oroliga emotikons.

hittatifb

Kommentarerna på bilden är rädda och upprörda. Flera kallar lappen ”en krigsförklaring”. ”Vidriga mussesvin. Dra till sanddynerna där ni hör hemma era as”, skriver en man. ”Dags att ladda skjutjärnet”, skriver en annan, och en tredje frågar sig: ”Tyst i PK-media! Hur tyst hade det varit om islam byttes ut mot nazism?”

Tidigast dyker bilden av allt att döma upp på Facebook den åttonde juli. Den är då i större format, mer högupplöst och mindre beskuren, och den är publicerad av en kvinna som sympatiserar med SD, att döma av hennes arga inlägg i bildens kommentarsfält. ”Börjar bli dags att beväpna sig nu för att skydda egendom o familj inga poliser inga militärer o inga straff för de som först o främst inte skall vara här wtf”, skriver en man, och kvinnan svarar: ”Ja är dags för detta snart, helt sjukt detta, att dessa ………..får göra som dom vill i VÅRT Sverige”.

Till mig säger kvinnan att hon fått bilden från en kompis kompis, en person boende i Grevie i Båstad. Denna kompis kompis vågar emellertid inte prata om det hela.

Men faktum är att en boende i Grevie, en tätort med 2000 invånare utanför Båstad, faktiskt fått detta flygblad i brevlådan och polisanmält det. Men inte för att det tolkades som ett hot, utan enligt Karim Ottosson, polischef i Båstad, av helt motsatta skälet.

– Flygbladet har inkommit till en boende i Grevie. Hon tolkar det som att det är hets mot folkgrupp, att det är menat att skapa missaktning mot muslimer, säger han.

Polisanmälan är nedlagd, men inte heller Karim Ottosson tror detta flygblad är ett tecken på att islamisterna håller på att ta över i Grevie.

– Jag lägger inte mycket vikt vid det. Det är klart man är lyhörd ifall det skulle visa sig vara något ordentligt, på riktigt, men jag känner att det är ganska oseriöst.

Har ni haft någon liknande flygbladsutdelning i trakterna innan?
– Det vi har haft innan är högersidor som sätter upp klistermärken. Inget från vänster, eller ingenting från muslimska hållet, säger Karim Ottosson.

Så för att sammanfatta:

Ett papper som hamnat i några brevlådor i Grevie, där man aldrig haft problem med våldsbejakande islamister förut, innehåller IS-hot på felstavad och till synes okunnig arabiska. Den polisanmäls för hets mot folkgrupp eftersom den tolkas som en attack mot muslimer, men när den hamnar på sociala medier skapar den rädsla och ett missförstånd eller en förvrängning gör snabbt att den sprids i föreställningen att den delas ut i Malmö. En sverigedemokrat använder till slut bilden för att göra reklam för sitt parti i ett val.

Det är en invecklad episod, men den kan vara värd att begrunda. Fler val står inför dörren.

Tack till Christian Sfeir, som uppmärksammade mig på och hjälpte mig förstå denna story.

greg

När våld hyllas och pressen hatas

Tidigt i hans presidentvalskampanj, på ett kampanjmöte i Iowa, sade Donald Trump att han troligen hade kunnat ställa sig mitt på den stora gatan Fifth Avenue i New York och skjuta någon, och att inte ens det hade kostat honom några väljare. Det blir allt mer uppenbart att uttalandet ska tolkas bokstavligt.

I förrgår, på den sista dagen av hans valkampanj inför delstatsvalet i Montana, misshandlade republikanen Greg Gianforte nämligen en journalist. Dagen efter vann han valet. Det hade ingenting med faktaresistens att göra. Montanas befolkning låtsades inte om att det hela inte inträffat, ej heller bortförklarade konservativa nyhetsprogram och radiopratare misshandeln som någonting oansenligt och uppblåst. Nej, de hade alla samma reaktion:

De njöt av händelsen.

Valet i Montana gällde vem som skulle hålla delstatens enda stol i representanthuset, den ena kammaren av den amerikanska lagstiftande församlingen. Delstatsval som dessa används ofta som popularitetsmätare på presidentens jobb, eftersom en impopulär president riskerar dra ner sina egna partikamraters väljarsiffror och vice versa. Det var ett så kallat specialval, insatt eftersom Montanas föregående representant lämnade jobbet för att bli president Trumps inrikesminister.

Valet stod mellan republikanen Gianforte, en abortmotståndare som ställt sig bakom Donald Trump och som i frågor om pensionsålder hänvisar till att Noak minsann var 600 år gammal när han byggde arken, och den banjospelande demokraten Rob Quist som innan valet kampanjade med Bernie Sanders och på många sätt delar hans plattform. Generellt i USA gynnas republikaner av lågt valdeltagande, och demokrater av högt, varför det specialinsatta delstatsvalet – där bara drygt hälften röstar – från början såg bra ut för Gianforte. Men när president Trump började röra sig på rekordlåga nivåer av stöd blev det allt sannolikare att Quist skulle kunna få en knuff i rätt riktning bara genom att slippa vara sin presidents partikamrat, och plötsligt liknade valet en nagelbitare.

Det visade sig emellertid att Trump skulle komma till Gianfortes räddning på ett oväntat sätt. Trump gillar, vilket få kan ha missat vid det här laget, inte journalister. Eller det är bara till hälften sant: han gillar att se sig själv på förstasidor och söker deras uppmärksamhet med ljus och lykta, och låter sig gärna intervjuas av New York Times och Washington Post. Men när han uttalar sig offentligt om medierna är det alltid i dramatiskt nedsättande ordalag, och kallar samma tidningars reportrar för sorgliga lögnare och fuskare.

Under året som gått har Trump byggt upp ett gediget förakt för journalister hos sina sympatisörer, och det skär genom allt han och de gör och ser. På Trumps kampanjmöten var det regel snarare än undantag att han pekade ut journalisterna och lät sina supporters bua åt dem i några minuter.  Gianforte har låtit sig inspireras av Trumps förhållningssätt. På ett möte arrangerat av en konservativ förening ställde en person i publiken en fråga till Gianforte om hur deras ”största fiender”, medierna, skulle kunna ”tyglas”. Gianforte svarade genom att peka på en journalist i rummet, och säga: “We have someone right here. It seems like there is more of us than there is of him.

Scenen där detta skulle kulminera var en BBQ-fest som Gianforte höll för sina kampanjvoluntärer. The Guardian-reportern Ben Jacobs var på plats, med en nyutkommen opartisk myndighetsbedömning av den republikanska sjukvårdsreformen i bakhuvudet. Gianforte stödjer sjukvårdsreformen, men hade ännu inte uttalat sig om att bedömningen visade att den skulle lämna tjugotals miljoner amerikaner utan sjukförsäkring. Gianforte stod i ett rum och pratade med ett teveteam från Fox News när Jacobs tittade in. “I decided there was no harm in asking one question, and the worst thing that could happen was they would tell me to go to hell”, sade han senare till Guardian.

Händelseförloppet som följde spelades in på band.

Det var Ben Jacobs själv som, när han återfått fattningen, släppte nyheten om vad som hade hänt.

I ett uttalande kort efter händelsen beskrev Gianforte det i ett pressmeddelande som att Jacobs hade låtit bli att ta bort sin bandare, trots att han blivit tillsagd att göra det. Pressmeddelandet fortsatte: “Greg then attempted to grab the phone that was pushed in his face. Jacobs grabbed Greg’s wrist, and spun away from Greg, pushing them both to the ground. (…) It’s unfortunate that this aggressive behavior from a liberal journalist created this scene at our campaign volunteer BBQ.

I några ögonblick stod sanningen om vad som egentligen inträffade på den där BBQ-festen och svajade. Om amerikanska folket bara hade haft Jacobs ljudinspelning och de två männens olika versioner av vad som hade hänt hade antagligen två läger uppstått, där det ena lägret trodde på Jacobs och det andra på Gianforte. Men då valde teveteamet från Fox News att dela med sig av sina ögonvittnesskildringar av vad som hände.

”Gianforte grabbed Jacobs by the neck with both hands and slammed him into the ground behind him. Faith, Keith and I watched in disbelief as Gianforte then began punching the reporter. As Gianforte moved on top of Jacobs, he began yelling something to the effect of, ‘I’m sick and tired of this!’ (…)To be clear, at no point did any of us who witnessed this assault see Jacobs show any form of physical aggression toward Gianforte.”

Även om andra program i Fox News lät bli att nämna sina egna reportrars vittnesmål när de diskuterade händelsen, och istället tydde sig till Gianfortes uttalande, var själva händelsen som den inträffade tämligen omöjlig att ifrågasätta efter att nyhetskanalens reportrar trätt fram och givit Jacobs version stöd. Gianforte hade, mer eller mindre oprovocerat, anfallit och misshandlat en journalist för att han försökte göra sitt jobb.

Och det verkar inte ha betytt ett skvatt för Montanas republikanska väljare.

Stora delar av rösterna hade lagts på förhand, och när Gianfortes attack hamnade på nyheterna i hela landet väntade man sig bara att ytterligare ungefär en tredjedel av rösterna kvarstod. Det hade i och för sig kunnat räcka för att resultatet skulle förändras, ifall händelsen gav väljarna avsmak inför Gianforte. Men resultatet blev tvärtom. Gianfortes väljare tycktes sporrade. Reportrar på plats vid valbåsen i Montana vittnade om att väljare sagt att ljudinspelningen ”fått dem att hurra”, och att reportrarna skulle akta sig för annars kanske de var näst att få sig en omgång.

Ben Jacobs kallades av den konservativa pratradiokändisen Rush Limbaugh för en oförskämd, respektlös och gnällig pyjamaspojke, kollegan Laura Ingraham frågade sig hånfullt om någon ”fått sina lunchpengar stulna och sprungit och skvallrat” och en republikan i representanthuset sade överseende att ”vi alla gör misstag”. Varken presidenten eller vicepresidenten har hittills uttalat sig om det inträffade, och representanthusets talesman, republikanen Paul Ryan, har nöjt sig med att uppmana Gianforte be om ursäkt. Men från väljarna såg Gianforte det ekonomiska väljarstödet rulla in.

Dagen efter vann Gianforte delstatsvalet i Montana med 50,2% av rösterna, gentemot Rob Quists 44,1%. Han är nu åtalad för misshandel och förväntas inställa sig i rätten innan den sjunde juni. På straffskalan finns maximalt $500 i böter, sex månader i fängelse eller både och. På valnatten, när Gianforte höll tal för att tacka sina supportrar, bad han också om ursäkt för att ha slagit Jacobs. ”Du är förlåten”, skrek en kvinna i publiken.

Jag uppmärksammar denna händelse eftersom det visar att i USA är journalisthatet nu så utbrett bland republikaner att det lämnat kategorin arbetsmiljöproblem, och istället äntrat kategorin demokratihot. När Ben Jacobs envisades med att fråga Gianforte om hans syn på sjukvårdsreformen gjorde han inget annat än sitt jobb: han försökte få klarhet i en valkandidats syn på en viktig fråga så väljarna skulle kunna fatta ett informerat beslut. Att han då utsätts för våld, och att väljarna tycker det är rätt åt honom, går att spåra direkt till att journalistföraktet sanktionerats från högsta ort under året som gått.

Det ökade föraktet mot journalistkåren resulterar inte bara i att medborgarna blir sämre informerade, och att makthavarna inte behöver ta det ansvar de är avlönade att bära, det kan i värsta fall också betyda att nästa attack mot en enskild reporter blir ännu våldsammare. Det är dags att säga som det är: amerikansk pressfrihet är hotad. Och vad värre är, delar av det amerikanska folket anser att det är av godo.

Än så länge är det svårt att föreställa sig att en riksdagsledamot, inför ett val, tar strypgrepp på och misshandlar en svensk journalist. I USA betraktas våld ännu ofta som någonting som kvalificerar en som manlig och handlingskraftig, en syn vi inte delar här. Men vi inspireras ofta av våra grannar i väst. Låt oss för allt i världen hoppas att trenden som är så deprimerande tydlig i USA inte slår igenom hemmavid.

Fan, väljarna i Montana vet ju fortfarande inte hur Greg Gianforte ser på sjukvårdsreformen.

tomtebild

Tidningar med tomteskägget i brevlådan

Sedan hösten 2013 har jag pratat om hur viktigt det är med ett källkritiskt och etiskt förhållningssätt till att publicera sig på nätet. Först i och med storyn om mördade Marcia Karlsson, sedan i och med lanseringen av Viralgranskaren, och sedan dess som fristående skribent och föreläsare. Sedan kom valet i USA 2016, med allt vad det innebar av bluffar, rykten och propaganda på nätet. När vi till slut stod med gapande munnar över resultatet bröt en debatt ut bland amerikanska och i förlängningen även svenska journalister – om hur allt var Facebooks fel. Om Facebooks ansvar för fejknyheterna.

Att jag inte tycker Facebook är den perfekta partnern för medierna är ingen hemlighet. Men att skylla från sig på faktaresistens och Facebook är mer än lovligt slappt för en journalistkår som inte bara har varit genomgående sent ute med att göra god journalistik på och för nätet, utan som själv faktiskt gjort sig skyldig till flera misstag som man kan förstå förstör anseendet hos läsarna.

Att prata om faktaresistens och post-truth, som många debattörer och journalister gjort efter valet, innebär att skjuta ifrån sig ansvaret för den riktning världen nu tar på någon annan. På den dumma person som inte bryr sig om sanningen och rapporteringen, utan som låter sig luras av enkla påhitt bara för att de passar in i vad den redan tänker och tycker. Den här anklagelsen hade fungerat, om det inte var för att den var allmänmänsklig. Och alltså gick att applicera även på journalister.

omni-tomten

Omni var tidiga med att upptäcka årets tragiska julsaga. Den kom från lokaltidningen Knoxville News Sentinel i Tennessee, publicerad av en kolumnist, och var ackompanjerad av ett filmklipp. Eric Schmitt-Matzen spelar jultomte för barn, och blev i november uppringd av en sjuksköterska på ett närliggande sjukhus. En liten sjuk pojke ville träffa jultomten, och det fanns ingen tid att förlora. Schmitt-Matzen tog sig dit på en kvart och väl där förstod han att pojken, fem år gammal, var illa däran. Han sade åt de vuxna att, om de trodde de skulle börja gråta, hålla sig utanför pojkens rum för annars skulle han själv börja gråta och förstöra sin tomteakt. Pojkens mamma gav Schmitt-Matzen en julklapp hon hade köpt till pojken och så gick han ensam in i pojkens rum.

”De säger att jag är döende”, sade pojken till Schmitt-Matzen efter att han fått sin julklapp. ”Var du än hamnar, säg att du är tomtens allra bästa nisse så blir du insläppt”. Är det sant, frågade pojken. ”Javisst”, sade Schmitt-Matzen och log så glatt han kunde. I filmklippet där han för Knoxville News Sentinels kolumnist berättar denna historia rinner tårarna nerför hans röda, varma kinder när han berättar historien. Pojken lutade sig fram, gav tomten en kram, och dog. Utanför dörren förstod de anhöriga snabbt vad som hade hänt. ”Nej, nej, nej, inte än”, ropade mamman och sprang in. Schmitt-Matzen lämnade över kroppen i hennes armar och försvann snabbt därifrån, helt förstörd.

Efter Omni följde Aftonbladet, Expressen, Nyheter24 och pappersupplagan av Skånska Dagbladet. Och det är knappast konstigt att historien fått stor spridning även här i Sverige. Det är en tragedi i juletid, en vacker berättelse om generositet och barn och obegripligt tidig död. Och ja, rörligt ingår.

Kolumnen på Knoxville News Sentinel publicerades uppenbarligen utan något mer än kolumnistens magkänsla och tomten Schmitt-Matzens starka framträdande att gå på. Varken någon sjuksköterska, familj till pojken, något sjukhus eller ens någon familjemedlem till Schmitt-Matzen har bekräftat storyn, och han minns inte exakt datum när det skulle ha inträffat eller vill säga vad någon av de inblandade heter. Trots att det är en väldigt stark berättelse går det också att hitta påståenden att tvivla över. Pojken kunde alltså föra ett fungerande samtal ena minuten, för att dö nästa? Mamman lät honom vara ensam med en främling när hon visste att det var hans sista minuter i livet? I tidig november i Tennessee och pojken var besatt av tanken på att fira jul?

I USA började fler ana oråd, och kontrollera storyn så gott de kunde. Mediaite kollade dödsannonser i området utan att hitta någonting i stil med en femårig pojke. Snopes ringde sjukhus i området och fick svaret att ingen kände till händelsen. Det slutade med att Knoxville News Sentinel drog tillbaka kolumnen och publicerade en rättelse. Originalartikeln är uppdaterad med denna information, att det finns tveksamheter i storyn, och den Omni-, Aftonbladet-, Expressen- eller Nyheter24-läsare som klickar sig vidare till ursprungskällan får nu se det. Ingen av nättidningarna ovan har emellertid redigerat sina artiklar, vilket säkert kan bidra till en viss känsla av tveksamhet inför deras koll.

Schmitt-Matzen vidhåller att detta har inträffat så som han har berättat det, och menar att det väger lätt att kallas ”lögnare” mot att känna en femåring dö i hans famn. Men faktum kvarstår att denna story inte hade fått lika stor spridning om den inte prickade in så rätt i tid och stämning. Den visar att en god skådespelare utrustad med en lika god story helt kan kortsluta traditionella mediers rutiner för att kontrollera att det de publicerar är den bevisade sanningen. Det är inte första gången detta händer, men särskilt i kontrast till alla stolta publicisters prat om faktaresistens blir detta exempel så oerhört tydligt på att journalister inte är mer än människor själva. Tomteskägget i brevlådan.

Väljer vi att kalla problemet att människor alltid väljer en bra story ovanför tråkiga fakta ”faktaresisten” och ”post-truth”, och beskylla det för att världen går åt skogen, bör vi nog acceptera att vi själva är lika goda kålsupare.Det är en principsak. Att med ena handen utnämna sig själv till sanningens beskyddare i kontrast till de faktaresistenta, och samtidigt med andra handen låta den här sortens emotionella bulldozers köra över vår egen källkritik – det duger inte.

hat

Vi måste inte vara hatets megafoner

Ibland tänker jag på uttrycket ”deimatic behaviour”. Det är ordet för insekters metod att blåsa upp sig själva och verka hot- och kraftfullare för att skrämma fiender. Mest kända är kanske bönsyrsorna, som sträcker upp sina framben och stirrar motståndaren stint i ögonen i hopp om att hota sig ur en hägrande konfrontation.

Men även människor tar efter beteendet. När jag för något år sedan skrev om hashtaggen #IStandWithSweden, som utåt kunde uppfattas som en engelsktalande solidaritetshandling med Sverige men som i själva verket var en vit makt-demonstration av rasism, tänkte jag också på det deimatiska. Då kunde jag konstatera att en tredjedel av tweetsen bakom den trendande hashtaggen hade skrivits av tio nystartade Twitterkonton. Och Researchgruppen har i en kartläggning av kommentarerna på SVT Debatt konstaterat att en merpart av kommentarerna kommer från ett mycket litet antal kommentatorer från Avpixlat. Deimatiskt värre.

Läsare av denna blogg minns den rasistiska hatstormen mot den mörkhyade pojken som, i en bild publicerad på Åhléns Facebooksida, fick vara Lucia. Jag har varit inne på den i ett tidigare blogginlägg, och då vidrört möjligheten att hatstormen mot pojken var ett organiserat tillslag, bland annat med stöd i att en nazistisk profil uppmanat sina följare att kommentera bilden, men nu har Expo tack vare insyn i Facebookgrupper jag själv inte hittat till kompletterat historieskrivningen. ”Gå in och skriv vad ni tycker! Det är vidrigt gjort av dem att göra narr av våra traditioner så där”, skrev en person som länkade till Åhléns Facebookpost i den högerextrema Facebookgruppen ”Ordet är fritt”. När Nyheter24 och Aftonbladet uppmärksammade gruppens kommentarer myste de. ”Bra jobbat, mina kära näthatare”, skrev en användare. De var 1400 personer men har på sistone fått genomslag som vore de hundrafalt fler.

För det första kan man här dra slutsatsen att alla som från och med nu pratar om hatstormen mot luciapojken som en reklamkupp orkestrerad av Åhléns själva gör det i bjärt och pinsam kontrast till verkligheten. Men Expos arbete ger oss också möjligheten att fullfölja tanken jag var inne på i mitt förra blogginlägg: hur bör medierna arbeta när det kommer till näthat?

Det är numera en tradition lika orubblig som jultomten att kvällstidningarna årligen rapporterar om SVT:s klippning av Kalle Anka på julafton. Detta även om det inte inträffat någon klippning. ”Då absolut ingenting klippts bort i årets upplaga av Kalle Ankas jul tvingades Expressen till en kreativ lösning för att locka fram de dyrbara kommentarsfältsrasisterna”, skrev Andrev Walden i oktober 2015 apropå att Expressen klätt ut en icke-story till en story genom att sätta rubriken ”SVT:s besked inför julens Kalle Anka: ‘Redan bestämt'”. Samma sak hände i år – ”SVT:s nya besked – efter ändringarna i Kalles jul” var Expressens rubrik för nyheten att ingenting skulle förändras.

Detta är en direkt följd av att sociala medier-burna nyheter drivs av heta känslor. En av de mest interaktionsvänliga känslorna är vrede, som får oss att såväl trycka på den arga gubben-ikonen som kommentera någonting upprört, och när kvällstidningarna hittar ett område där vreden kommer på beställning biter de alltså tills de knakar. Problemet är att de i samma veva matar hatet. Utan de regelbundna påminnelserna om myten om den politiskt korrekta nedklippningen av alla kulturella särdrag Sverige har är sannolikheten att myten inte skulle vara lika levande. När Expressen rubriksätter det faktum att ingenting förändras i Kalle Anka med en rubrik som antyder att någonting förändrats anspelar de på och ger liv till ett aggressivt mem.

På samma sätt, om än på andra sidan skalan, fungerar nyheterna om hatstormar mot normbrytare. De upprör och skapar engagemang och är man först med att identifiera en hatstorm får man ofta stort genomslag. Den här gången var Nyheter24 först, och sedan hakade TT på. ”Att ett litet barn hatas öppet av vuxna människor på ett stort företags Facebooksida… Om man inte rapporterar om det har man på något sätt konstaterat att det här är ett normalläge”, säger reportern Johannes Cleris, som för TT:s räkning skrev om hatet mot luciapojken, i helgens Medierna. Problemet är att denna logik går att utnyttja om man är en minoritet som gärna vill få medieuppmärksamhet som om man var en majoritet.

Expos avslöjande om hatet mot luciapojken är som konstaterades inledningsvis bara den senaste luckan i en lång och tragisk adventskalender. Fördomen ligger, som Olof Palme sade, alltid på lur, även i ett upplyst samhälle, och den latenta och medfödda rasismen återfinns i oss alla. Det aggressiva och politiska rasistiska hatet återfinns emellertid hos en mycket liten grupp svenskar. Dessa människor vill gärna blåsa upp sig så hatet framstår som representativt för majoriteten. ”Vi säger det alla tänker”, ljuger de för sig själva. Den tysta majoritetens talespersoner, kallar man sig, som om förbannade rasister någonsin varit särskilt tysta. Risken med den återkommande rapporteringen om vrede mot klippningar av Kalle Anka och hatstormar mot normbrytare är att man lånar ut lungkapacitet för att blåsa upp ballongen.

I början av de sociala mediernas tid, när vi ännu inte hade förstått vad tio personer med tio konton vardera kunde ställa till med, kunde detta förlåtas. Idag, när politisk aktivism går lika mycket ut på att gå med skyltar på stan som på nätet, bör journalistiken hantera näthat med samma kritiska blick som den hanterar pressmeddelanden. Vilka är det som hatar? Varifrån kommer de? Är de fler eller andra människor än de vanliga? Är detta bara några som gärna vill få sin avvikande världsbild utprånglad till så många svenskar som möjligt? I så fall är dramatiska rubrikord som ”hatstorm”, som TT valde, olyckliga. Lämpligare skulle väl vara ”hatkampanj”, eller något som på ett liknande sätt antydde en koordinerad attack från någon med ett politiskt intresse. Och det mest radikala vore väl att sluta att automatiskt slå upp varenda hatkampanj som vore den en folkrörelse.

Journalistiken har delvis till uppgift att berätta för samhället om sig själv. Att börja springa i kapp med vreden på sociala medier är en feg och lättsam eftergift till de snabba klickkalorierna, och kan knappast betraktas som att ge en verklighetstrogen bild av samhället. Att ge oproportionerlig uppmärksamhet till organiserat näthat är att göra sig till megafon för några av Sveriges obehagligaste och farligaste politiska drivkrafter, och dessutom servera en direkt förljugen bild av hur Sverige ser ut. Det minsta man kan begära av oss journalister är att vi kritiskt granskar insektens storlek innan vi skräms av dess deimatiska beteende.

I potten ligger en liten pojke och hans föräldrar som, skrämda av en hatets insatsgrupp, till slut valde att dra sig undan istället för att stolt pryda en av landets många julfirande affärer. Trots att det är han som är den normala och hatet det onormala blev det han som vek sig och hatarna som firade. Är det verkligen ett händelseförlopp journalistiken vill vara en inbyggd del av?

hatstorm

En bekväm konspiration blir till

Det svenska folket är som en enda stor familj. Åtminstone i den bemärkelsen att inte ett enda jävla julfirande kan passera utan någon form av absurt drama.

Vid det här laget känner alla till historien om Åhléns luciareklam. Kommentarsfältet under en bild av ett barn med ljuskrona fylldes av hat när ett antal svenska medborgare ballade ur över barnets hudfärg. Själva bildens historia kanske dock förtjänar viss uträtning. ”Luciabilden togs fram av Åhléns inhouseavdelning för att användas i varuhusen som en skylt där man hänger lucialinnen, pepparkaksdräkter och tomteluvor”, skriver reklamaren Silla Levin som arbetar med Åhléns och fortsätter: ”Bilden användes sedan i deras katalog där de visar upp sitt sortiment inför julhandeln. För att påminna om att köpa prylar inför Lucia postade Åhléns den också på Instagram och Facebook.” Bilden är inte framtagen som reklamkampanj, utan som varuhusutsmyckning.

Om hatet tjänar det inte till att orda så mycket. ”Ingenting är skändligare än hur detta barn har behandlats. Ingenting”, skriver till exempel Sanna Rayman. Mer analys än så behöver inte kommentarernas innehåll.

Vad gäller kommentarerna som representativa för Sverige kan man konstatera att de visar tydliga tecken på att snarare ha orkestrerats från någon vargkula, än att organiskt ha fötts i den svenska folksjälen. Bland annat är det värt att notera att de innehåller termer som ”folkförrädare”, ”anti-white propaganda” och ”kulturmarxister”, vilka ju inte direkt är hämtade ur folkdjupets vokabulär, och att de publicerats i vågor på ett sätt som antyder samordning. På Twitter har jag till exempel spårat delar av rörelsen till det nazistiska forumet nordisk.nu.

Efter att detta blogginlägg publicerats hör en tipsare av sig och påpekar att även ”The Golden One”, en  nazistisk kroppsbyggare med hyfsat stor följarskara på nätet, uppmuntrat sina såväl engelsk- som svensktalande fans att kommentera på bilden.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-05-kl-21-59-04

Med utgångspunkt i detta finns det en rimlig kritik att rikta mot för det första Åhléns, som gott och väl kunde ha varit bättre på att moderera sina kommentarsfält redan från första början. Även svenska medier, som ibland verkar så sugna på en hatstorm att dess proportioner inte spelar någon roll, kan gott ta sig en funderare. I förhållande till den stora mängden positiv feedback som bilden fick stod sig de par hundra hatkommentarerna tämligen slätt, något som även Nyheter24 nämnde när de som första medier uppmärksammade hatet: ”Som tur var så fanns det betydligt fler personer som valde att gå emot hatet och istället stötta företaget”.

Om dessutom kommentarerna var resultatet av någon ljusskygg rasistarmés mobilisering finns det ännu bättre skäl att fundera över hur man lägger upp sina publiceringar.

Det kan man prata länge och väl om, men det tänkte jag inte göra här. Jag ville bara skildra den rimliga kritik mot storyns aktörer som just nu kan framställas, och påpeka att jag delvis håller med. Men det finns en skillnad mellan att kritisera aktörerna i en berättelse som lett fram till ett otvivelaktigt offer, och att börja måla upp konspirationer. Och just det senare ägnar sig en och annan i svensk offentlighet åt just nu.

I en längre Facebookstatus berättar Katerina Janouch, debattör och författare, en historia hon kallat för En ondsint samtidssaga. I den beskrivs hur sluga och cyniska PR-hipsters (”sköna snubbar o coola brudar i lagom tajta Acnejeans och med espresson i de strama kopparna, kanske nåt råpressat också, detoxigt, Joe & the Juice-inspirerat”) tillsammans med Åhléns slängt barnet i luciareklamen till vargarna som ett offer för genomslaget. ”Ett litet barn som får schavottera? Ja, alla krig har sina offer, tänker hipstern kyligt och se klickmängden skjuta i höjden”, skriver Janouch och föreslår att reklamarna dessutom ”på förhand bokat in några riktigt elaka pennor som mot blygsamt arvode skriver något extremt osmakligt från anonyma IP-adresser”.

Sedan, skriver hon, uppmärksammas de anonyma hatarna i media vilket i sin tur leder till att svenskarna börjar misstänka varandra för att vara rasister. ”I potten finns ett oskyldigt litet barn och dess familj. Men den som inte ställer ett kommersiellt varuhus och dess reklambyrå till svars för en riktigt hjärtlös och sjuk exploatering av ett litet barn för dess egna kommersiella syften, borde få stå i skamvrån. De visste mycket väl vad de gjorde. Plus medier som hetsar på, likt publik vid en tuppfäktning”, skriver Janouch.

I kommentarsfältet till Janouchs status dyker en av de 40 000 medlemmarna i Facebookgruppen #jagärhär upp och påstår att de blev förvarnade av Åhléns. #Jagärhär är en antirasistisk grupp, vars syfte är att identifiera kommentarsfält där det hatas och översvämma dem av kärlek istället. Medlemmens påstående tycks understryka Janouchs story, där Åhléns visste vad de skulle utsätta barnet för, och här gör debattören Ann Heberlein entré. ”Åhléns agerande är så hjärtlöst och cyniskt att jag kippar efter andan. Win-win för Åhléns och hashtaggen #jagärhär: Åhléns får maximal uppmärksamhet – #jagärhär likaså. Förloraren är den lille pojken – exploaterad och utnyttjad av både en kommersiell aktör och av en antirasistisk lobbygrupp”, skrev Heberlein i en egen Facebookstatus.

(Påståendet från denna enskilda medlem i #jagärhär, som alltså är en av 40 000, har dementerats av gruppens administratörer. Det första inlägget i gruppen om Åhléns luciareklam är från den tredje december, åtminstone ett dygn efter att de flesta hatkommentarerna publicerats, vilket är bra senkommet för några som skulle ha förvarnats. Det går dessutom att ifrågasätta logiken i att en grupp antirasister skulle hållit det faktum hemligt att ett internationellt företag försöker outsourca sitt modererande av rasism till en grupp frivilliga.)

De två konkurrerande narrativen är nu alltså antingen att Åhléns, deras hov av hänsynslösa reklamare och dessutom en antirasistisk Facebookgrupp med 40 000 medlemmar gemensamt hållit ut ett barn på en bild från varuhusets lucialinneavdelning som bete för hatare och därigenom medieuppmärksamhet, eller att den grupp av internetbaserade svenska rasister som bevisligen existerar helt enkelt gett sig på det senaste av en lång rad minderåriga offer. Droppa dessa förklaringar över Ockhams rakkniv och se vad som blir kvar.

Den kritik jag skissade upp mot Åhléns och medierna ovan utgår från en verklighet där de mer eller mindre omedvetet spelar med i en destruktiv rutin. Jag löper gärna hela linan ut kring denna kritik, men det är med ljusår avskilt från svamlandet om sammansvärjningar. Konspirationsteorier är ett klassiskt sätt att slippa undan den hårda, oförsonliga verkligheten. Vi anar hellre onda viljor i illslugt samarbete ovanför våra huvuden än ser en enkel men vidrig sanning i vitögat. Om en hatstorm är resultatet av ett storföretags myglande tillsammans med en grupp antirasister är det för vissa paradoxalt nog lättare att acceptera än verkligheten: att det finns svenskar som inte drar sig för att hata barn för att de har fel hudfärg. Men varje gång vi unnar oss att försjunka i dessa fantasivärldar blir de lite bekvämare. Till slut blir de svåra att ta sig upp ur igen.

Vid sidan av detta går det att skönja något obehagligt i denna alternativa förklaringsmodell. I sina statusar avslöjar Janouch och Heberlein kanske hur de själva ser på barnet i Åhléns luciareklam. När en liten grupp svenska rasister regnar helveteseld över ett barn är det Åhléns och en antirasistisk Facebookgrupp de vänder sig emot. De ser inte ett barn, utan ett politiskt statement som provocerar och väcker hat, och den enda tolkningen jag kan göra är att barnet för allas skulle alltså inte borde ha fått synas.

För att förstå den här konspirationsteorin måste man betrakta barnet i Åhléns luciareklam som en provokation. Såvitt jag vet har varken Åhléns, #jagärhär eller de svenska massmedierna den synen på barnet. Bara en grupp rasister på Facebook. Och Katerina Janouch och Ann Heberlein?

fakebild11

Vill du se korkad ut? Skit i källkritiken

Är det för bra för att vara sant? Det är en gammal klyscha, en riktigt uttjatad trotjänare som alla hört, men ändå brukar jag tipsa om den under mina föreläsningar om källkritik på sociala medier. Och det är för att vi tyvärr brukar glömma bort den när den skulle behövts som allra mest.

Alex Schulman gjorde sig nyligen ovän med en del av nätets frankaste sanningssägare genom att kritisera TV4:s politiska kommentator Marcus Oscarsson. Oscarsson hade i en ”fempunktsplan” lagt fram egna politiska åsikter om vad som behövde hända framöver, bland annat att Europa måste ”säkra gränserna” och med ”maximal kraft stoppa all islamism”. Detta var nödvändigt för ”Europas överlevnad”, menade Oscarsson.

mobild1

I ett avsnitt av podden ”Alex & Sigges podcast” beskrev Alex Schulman denna retorik som ”direkt från Sverigedemokraterna”, och påpekade att en förment objektiv politisk kommentator inte bör blanda sitt kommenterande med egna åsikter. ”Han går från att vara en person som rapporterar om politik till att bli en person som uttrycker politiska åsikter”, sade Schulman. En konflikt uppstod som enligt kvällstidningarna ledde till såväl krismöten som ordkrig.

Marcus Oscarsson är sedan innan omtyckt bland sverigedemokrater. På Avpixlat kallas han ”hedersknyffel” och ”möjligen Sveriges enda riktigt objektive” politiska expert, man berömmer hans ”direkta stil och objektivitet utan pekpinnar och förlamande politisk korrekthet”, och när Oscarsson på sin Facebooksida frågade följarna om Moderaterna skulle ”gynnas 2018 av sin stramare flyktingpolitik” röstade 2 200 personer ja mot de bara 150 som röstade nej. Detta må vara anekdoter, men de är ganska tydliga.

När Alex Schulman gav sig på Marcus Oscarsson gjorde han sig därmed också till ovän med ganska många arga och anonyma internetanvändare. De började leta med ljus och lykta efter anledningar att svartmåla Schulman. Och detta fann de:

Ett klipp från 2009, inspelat i studion hos det saligen hädangångna radioprogrammet ”Vakna! Med The Voice”. I programmet pratar Schulman om boken han nyss utkommit med, ”Skynda att älska”, som handlar om relationen till hans pappa. Schulman blir märkbart berörd, får svårt med orden och sätter en hand över ögonen. Han räddas till slut av att programledarna utannonserar en reklampaus i radion. Men kameran fortsätter filma, och när reklaminslaget påannonserats spricker Schulman upp i ett hånflin. ”Ka-ching! De går ju på den här grejen varenda gång”, hojtar han och flinar att han minsann ”garvar hela vägen till banken”.

Alex Schulman inser inte att kameran rullar och han visar sitt rätta och känslokalla jag”, skriver den främlingsfientliga och SD-vänliga bloggen Pettersons. ”Empatilös Alex Schulman gråter krokodiltårar när han filmas”, skriver en annan blogg. Shit vilke jävla pajas! Använda sin döda farsa som PR för att sälja sin jävla bok! Fy fan alltså”, skriver en privatperson på Facebook. ”Bland de mest fatala jag sett på nätet :-) Kan inte bli värre! Grattis Marcus Oskarsson”, skriver en annan. En Facebooksida som heter ”Vi som hatar journalister & politiker för att dom alltid vinklar sanningen” publicerar klippet med kommentaren ”Äcklig människa”, och de 20 000 följarna av sidan reagerar med vrede.

Klippet har fått över 60 000 visningar under de senaste dagarna, enligt Youtubes statistikverktyg.

mobild2

Och här återkommer vi till min inledande klyscha. Är det för bra för att vara sant att Alex Schulman fångats på kameran när han flabbar åt godtrogna bokläsare? Vi kan ju börja med ett logiskt resonemang.

Antingen är klippet på riktigt, eller så är det en sketch. Vad talar för att det är på riktigt? Visste Alex Schulman att hans medverkan i radion spelades in av kameror? Ja, troligen – han hade medverkat flera gånger innan, bland annat bara ett halvår tidigare. Medverkade Alex Schulman i radiokanalen igen efter klippet där han påstods ha gjort bort sig? Ja, bara något år senare. Är Alex Schulman en sorts offentlig person som kan tänkas delta i en sketch? Ja. Det räcker med att veta det grundläggande om hans offentliga person för att tycka det låter sannolikt.

Detta är bara ett resonerande, ett försök att logiskt komma fram till om hans fadäs i radion var autentisk eller ett skämt. Vill man ha fakta kan man vända sig till ett klipp som spelades in under ett besök i ”Vakna med NRJ” i februari 2013, då han själv kallar det en sketch. Medverkar gör också Jakob Öqvist, som kallar det ett ”scam” och ett ”prank”:

Själv har jag gått så långt som att fråga Alex Schulman.

– Har försökt svara att det är en sketch till alla, men sen märkte jag att det var det organiserade mörkret som höll på och då beslöt jag mig för att strunta i det, säger han.

En annan som intygar att klippet visar en teaterföreställning är Josefin Crafoord, som var med i studion den där gången.

– Som jag minns det var det en kul grej, ett planerat practical joke, säger hon.

Att fråga sig om saker man läser är för bra för att vara sanna är alltid viktigt. Det tragiska är som sagt att vi tenderar glömma bort det när det skulle behövas som mest. Vi människor är byggda som så att vi tenderar acceptera påståenden som passar med våra åsikter, och bortse från fakta som talar mot vad vi redan tror på. Just därför är det särskilt då du sitter med någonting framför dig som verkligen passar med din världsbild, en text, bild eller ett filmklipp som inte gör annat än att bekräfta dina åsikter, som du måste komma ihåg den där tråkiga frågan. Visst, Alex Schulman har gjort sig skyldig till sin beskärda del av elakhet under hans karriär i media. Visst finns det de som tycker illa om honom på grund av detta. Visst vore det skönt för de som ogillar honom att hitta en så här tydlig illustration av att han är en dålig människa. Men de tjänar ingenting på att komma dragande med teaterpjäser. Det de tjänar, såväl i trovärdighet som i att vi får ett bättre samhälle, är att alltid komma ihåg att hejda sig och ställa frågan: Är det här för bra för att vara sant?

I veckan har tusentals människor struntat i det, och i ett missriktat beskyddande av sin idol Marcus Oscarsson delat vidare ett klipp där de tycker Alex Schulman gör bort sig. Det tråkiga för dem är att alla med ögonen på plats, och som har förmågan att se sanningen även om deras egna åsikter är annorlunda, ser att klippet de delar vidare är en sketch. De framstår kort och gott som korkade.

Vill du framstå som korkad?