En historia vi aldrig borde ha fått höra

Under fredagen den 28 september inkom en anmälan om misstänkt försök till rån i Kiruna. Efter förhör och teknisk undersökning har utredarna kommit fram till att brott ej är begången. Polisen lägger därmed ner förundersökningen. Det finns ingen misstanke om brott.

Så slutar en tragisk, kort berättelse som vi av allt att döma inte borde ha fått kännedom om. Vad exakt den handlar om kommer vi aldrig få veta, och det har vi heller inte rätt till.

Alla som jobbat som journalist vet att ett sorts tips som ofta dyker upp är det om rättsröta i en skilsmässa eller vårdnadstvist. Det brukar komma från en av de inblandade föräldrarna, och vara mycket långt, upprört och detaljerat. Den som tipsar yrkar alltid på att det är en rättsskandal som begåtts. Och journalisten vet alltid att inte ens ta i tipset. En desperat människas partsinlaga är notoriskt opålitlig, särskilt när den kommer ur de infekterade resterna av en ruinerad relation. Det går nästan aldrig att reda ut någonting säkert, utom att det finns ett barn där, i kläm mellan mamma och pappa, som redan mår dåligt och som sällan hjälps av mer uppmärksamhet.

Förut utgjorde denna urskillning av vad som hör hemma i offentligheten ett av de bästa skydden för människor som i desperat jakt på upprättelse själva förlorade omdömet. I efterhand tror jag många av dem var glada att deras mörkaste stund inte utspelade sig framför öppna ridåer, som den hade gjort om grindvakten inte funnits där. Det handlar inte om att journalister vet bättre än vanligt folk vad som är bra för dem, utan bara att det ingår i deras arbetsbeskrivning att tänka igenom den etiska aspekten av varje publicering. Att på förhand ta hänsyn till huruvida en publicering kan skada den personliga integriteten, inte minst när det gäller människor som inte lever i offentligheten. Att ha ett kallt huvud å den upprördes vägnar.

För allmänheten på sociala medier är dock etiken inte lika självklar att ta hänsyn till innan publicering.

En kvinna publicerade häromdagen en varning på Facebook. Hennes dotter hade vid elvatiden på fredagskvällen attackerats av två män i ett rånförsök i Kiruna, skrev kvinnan. Med inlägget publicerades en bild av en arm, illa sargad av två djupa, långa sår som sytts ihop. Kvinnan var förtvivlad, angav hon via Facebooks system för känsloangivelser. Människor som spred vidare hennes varning också: den bekräftade deras känsla av ett land som blivit allt otryggare.

Det dröjde en stund för lokaltidningarna att skriva om fallet, vilket hon och hennes närstående verkade uppfatta som skumt: ville de tysta ner fallet? Till slut dök i alla fall en artikel upp, där det stod att polisen inlett förundersökning. Den stora spridningen på sociala medier hade gjort det omöjligt att inte skriva om fallet, då det hade uppfattats som ett försök att tysta ner fallet. Kvinnans varning hade fått 1 800 delningar, och ytterligare 1 200 delningar på där den återpublicerats hos någon annan. Många var förbannade – vad är det som är på väg att hända med Sverige? Man ser ju sådana här varningar överallt nu för tiden, tycker man. Några andra hade emellertid i samma kommentarsfält börjat uttrycka skepsis. Såg inte ärren lite märkliga ut?

Och så kom det nya bud från polisen. Efter förhör och teknisk undersökning hade utredarna kommit fram till att inget brott begåtts, skrev tidningen. Förundersökningen lades ner.

Det finns ingen misstanke om brott.

På sin Facebooksida fortsätter kvinnan som skrev varningen slåss för sin sak. Att förundersökningen lagts ner är en rättsskandal, skriver hon. De öppna spekulationerna från andra kommentarsfält når henne via vänners försiktiga antydningar och taktfulla försök att överväga en svår tanke. Hon slår den ifrån sig. ”Jag ser min dotter flera ggr om dagen vi har en öppen relation och det här är skamligt att nån vill påföra att detta skulle vara ett själv självskade beteende SKÄMS PÅ ER”. Dottern själv har inte kommenterat eller skrivit om händelsen någonstans. Det är bara hennes mamma som hörs.

Journalistiken styrs av etik, men på de sociala medierna saknas den bromsen när upprörda, rädda och förbannade människor på eget bevåg publicerar vad de vill. När en händelse som annars hanterats med silkeshandskar får stor spridning på sociala medier förvandlas de redaktionella mediernas tystnad så till någonting suspekt, och de tvingas uppmärksamma den. Just etiken är bland annat till för att parera de destruktiva krafter stora grupper av upprörda människor kan innebära. Ovana vid den nya offentligheten har vi paradoxalt nog nu låtit etikens riktlinjer utmanas – av stora grupper med upprörda människor. Rätt som det är allas ögon på en människa som i det ögonblicket kanske mått bäst av det motsatta.

I en tid då alla kan publicera sig pratas det mycket om källkritik, och väl är väl det. Men det är inte det enda som är centralt att tänka på inför en publicering. Jag själv ser fram mot den tid då en lika högröstad enighet råder om behovet av en allmänbildning i etik. Till dess kommer vi fortsätta snubbla över dem då och då: historierna vi inte borde fått läsa.

Till dig som delar Momo-varningen på Rosatraktor.com

  1. Om du har läst om den virala skräckleken Momo någon gång under de senaste dagarna är det antagligen på sajten Rosatraktor.com.

Bloggen, som inte många hade hört talas om innan den skrev om Momo, startades i februari 2017 av en Thomaz Wiberg. Den 20 september skrev han ett blogginlägg med rubriken ”Virala spelet ’MOMO’ har kommit till Sverige”, med en tämligen braskande varning. ”Spelet som är ett internetspel utmanar användarna att i olika utmaningar begå hemska handlingar, som misshandel, självdestruktiva handlingar, grymheter mot djur och även självmord och mord har rapporterats”, skriver Wiberg i varningen och fortsätter: ”en varning till föräldrar är på sin plats, prata med era barn och ungdomar, detta kan eskalera till väldigt farliga nivåer”.

Det låter ju skrämmande, och varningen blev genombrottet för Wibergs blogg.

Inlägget har nått över 11 000 Facebookinteraktioner, och även om vi inte vet hur många som läst det finns det en möjlighet att skapa sig en generell uppfattning. Wibergs blogg har eget räkneverk, en liten snurra på förstasidan där det står hur många gånger någon klickat sig in på sajten sedan starten i februari 2017. Enligt en arkiverad bild av bloggen, tagen den 22 augusti, stod den snurran på 435 606 klick då. Om sajten fortsatt få besök i sin vanliga takt hade den fått cirka 30 000 nya klick sedan dess, enligt en enkel överslagsberäkning av dess dagssnitt. Men när jag skriver detta, den 24 september, står samma snurra på 766 501. Över 330 000 klick har alltså sajten fått, elva gånger så många. Det är rimligt att anta att nästan alla dragits dit av varningen för Momo.

Så vad är Rosatraktor.com för slags sajt?

  • Tja, det kanske säger något att det inlägg som var bloggens allra populäraste innan varningen för Momo publicerades hade den konspiratoriska rubrikenHar du någonsin undrat varför EU har öppnat sina yttre gränser vidöppna så att horder av muslimska flyktingar kan flöda fritt över våra gränser?
  • Eller så tycker man det finns något talande i den här formuleringen, publicerad under rubriken ”Progressiv feminism – horor till Islam!”: ”Antagligen kunde en islamisk invasion av Europa inte ha kommit vid en bättre tid eftersom ingen vet hur man straffar en kvinna som en man från den muslimska tredje världen, som säkerligen är den mest otillräckliga mänsklig varelse på denna planet.
  • Eller så finner man det avslöjande att Wiberg skriver att integrationen av invandrare i hemlighet är ett projekt för ”skapandet av en ny blandras-slav ras för att tjäna en judisk härskaras. Detta är grunden för New World Order – En enda världsregering för att styra alla levande människor på planeten.

Det är väl också intressant att en av mycket få gånger då Wiberg förekommer i någon tidning är när Sydsvenskan rapporterar från en manifestation med högerextrema ”Folkets demonstration”, och då i följande scen:

Jag försöker fråga en man som heter Thomaz Wiberg, som bär en gul väst och går runt och säljer badges med Peter Springares foto på.

”Du vill få mig att säga saker så du kan utmåla mig som rasist”, svarar han aggressivt.

”Nej, jag vill bara veta vad du tycker”, försöker jag.

”Du är journalist!”

Kort och gott är bloggen Rosatraktor.com – som källa betraktat – mycket tveksam.

Även om man håller med Wiberg om hans åsikter är det tydligt att han präglas av dem så till den grad att förmågan att sakligt skildra verkligheten påverkas, och att han inte ryggar för att skaffa sig läsare med överdrivet och sensationalistiskt innehåll.

I sak följer hans varning om Momo samma snitt.

Den är för det första förvirrad och osammanhängande. Inlägget bygger på en varning som en skolchef i Stockholmsområdet skickat ut till vårdnadshavare på skolan, men är utbroderad av Wiberg. Ett helt orelaterat fall av våld där två psykiskt sjuka flickor knivhögg en vän för att de trodde nätspöket Slender Man ville det beskrivs felaktigt som en del av utmaningen ”Blue Whale Challenge”. Momo beskrivs om vartannat som ”ett internetspel”, ”en viral utmaning” och ”det vulgära videospelet”. Sanningen är att det inte är någotdera: det är en sorts lek med idén om Momo, en lek med det övernaturliga, inte helt olik gamla goda Svarta Madame eller anden i glaset, där man via olika sociala medier söker kontakt med skräckfiguren Momo. Bakom de anonyma konton som en mängd olika människor oberoende av varandra skapat under namnet Momo finns det sedan de elakare och hemskare, som verkligen vill illa, och de som bara vill delta i spökleken.

I inlägget står det också att en mängd självmord och till och med mord följt i spåren av Momo. Det är en upptrissad och skrämmande varning, som istället för att skapa förståelse av vad Momo är gör människor mer rädda. Detta trots att uppgifterna om dödsfall är osanna: hittills finns det inte några belagda fall där Momo kunnat kopplas till våld eller död. Det finns rykten och uppgifter från avlägsna länder, länder vars nyhetshändelser vi vet att medier i väst är dåliga på att uppfatta korrekt, som sedan blåsts upp och blivit sensationer. I Sverige har det inte gjorts några som helst polisanmälningar till följd av Momo, har jag tagit reda på.

– Nu har din fråga varit uppe både i landets regioner och hos vårt nationella it-brottscentrum. Ingen har återkommit med någon information rörande regelrätta anmälningar knutna till MOMO, skriver en handläggare på det regionala it-brottscentrum i Stockholm till mig. Inte heller samordningen i Stockholm har hört något.

Varningen på Rosatraktor.com är alltså förvirrad, förvriden och överdriven.

Ändå har den fått sådant genomslag, och tyvärr inte minst bland just de som våra barn vänder sig till när de undrar vad som stämmer och vad som är rimligt att vara rädd för.

En läsare har tipsat mig om ett mejl som en rektor för en skola i Marks kommun skickat ut. Mejlet skickades ut den 21 september, och varnar för Momo – eftersom det tydligen, i den version som cirkulerar där, går ut på att snatta. ”Det verkar främst vara något som sker på mellanstadiet, men det är viktigt att ALLA föräldrar pratar med sina barn om detta. Detta är något som sker på fritiden, men vi måste hjälpas åt”, står det. Mejlet avslutas med en länk till Rosatraktor.com och texten: ”Detta är utmaningen. Viktigt att detta kommer till vårdnadshavarna.”

Jag mejlade rektorn några frågor om hur hen tänkte när hen tipsade om ett halsstarrigt inlägg på en blogg som skriver om ”horor till Islam”, ”islamiska invasioner” och ”judiska härskarraser”. Rektorn svarade:

– Att det blev rosa traktor var för att det var den länk som kom upp först samt då det var en skolchef som skrivit om momo och dennes skrift låg utlagd där. Sedan har jag barn i övre tonåren och pratade med dem och några kamrater till dem och även de visste vad momo var. Jag vill överhuvudtaget inte kopplas till rasism eller dylikt, utan du ser mina förklaringar ovan.

Är det, skulle du som rektor säga, viktigt att veta vad det är man delar på sociala medier?

– Självklart är det viktigt att granska så att man vet att det finns en sanning bakom det man delar på nätet, men att därifrån säga att man har en skyldighet att veta vad varje sida står för, verkar absurt. Jag visste inte att den sidan stod för det då jag endast var intresserad av just den artikeln som jag delade, svarar rektorn.

Jag vet inte hur bra betyg den rektorn hade fått i sin egen skolas undervisning om källkritik.

Vem den här rektorn är är oviktigt, eftersom jag är säker på att hen bara gjort som många andra vuxna i det här fallet. Min poäng är inte att hen ska bli en syndabock, utan att vi ska förstå hur den här varningen fått spridning. För sanningen är att de vuxna i det här fallet – som i clownhysterin och ”Blue Whale Challenge” innan dess – fallit för en masshysteri och blivit ännu mer uppskrämda än de barn de har som ansvar att lotsa genom världen. Jag citerar mig själv från mitt förra blogginlägg om Momo:

Rätt sätt att hantera barn som är rädda för Momo på, som vuxen, förälder eller lärare, är att vara trygg och säker, lugn och förstående, kort sagt: vuxen. Fel sätt är att själv bli rädd för Momo, skrika om den och försöka anmäla och hota bort den som om spökhistorien faktiskt var sann. Det här är inte första gången vi är rädda för Svarta Madame, vilket namn hon än bär, och inte heller sista. När ska vi lära oss hantera det som om vi faktiskt var vuxna?

Spökhistorien ”Momo Challenge” – ännu en Svarta Madame på sociala medier

Blogginlägget i korthet:

  • Momo är en sorts spökhistoria som barn tror på och blir rädda för, precis som de alltid blivit.
  • Det finns inga belagda fall av skador, självmord eller dataintrång kopplade till Momo.
  • Som vuxen är det bästa att hantera Momo som en spökhistoria, och lugna de barn som blivit rädda som om det var en spökhistoria som skrämt dem.

Blogginlägget i längre utförande:

Det är ett groteskt ansikte: blekt, utdraget på längden, med flottigt hår smetat utmed pannan och näsborrar som två djuriska hål. Men det värsta är kanske ändå de klotrunda, utskjutande ögonen med dess kolsvarta pupiller, och den utdragna, smala munnen vars läppar verkar kunna spricka när som helst. ”Momo” stirrar in i din själ, som det känns. Hon kan få tag på dig via sociala medier, och hon vill dig illa.

Storyn är en ny variant av en gammal klassiker: utmaningslekarna på sociala medier som skrämmer barn, men kanske framför allt deras föräldrar. För några år sedan talades det om Talking Angela, en app som en pedofil skulle ha hackat för att kunna kontakta barn. Senast var det ”Blue Whale Challenge”, en från början rysk motsvarighet där en anonym person gav en allt mer riskfyllda utmaningar som kulminerade med självmord. Enligt Viralgranskaren var det dock mer ketchup än blod i den skräckhistorien: betydligt färre hade på något sätt deltagit i leken än de som hade hört talas om den.

Men det räckte för att skrämmas. Och nu är det alltså dags igen.

Figuren på bilden som hör ihop med ”Momo” är en japansk docka, en sorts huvudfoting som står på två fågelben med långa svarta naglar. Den är byggd av japanen Keisuke Aizawa på specialeffektsföretaget Link Factory och föreställer en ubume: en gast i den japanska folkloren. Bilden av dockan har cirkulerat på nätet sedan 2016, men det var i först somras i Sydamerika den omsattes i berättelsen om Momo.

När ryktet först började cirkulera i Sydamerika gjordes det gällande att Momo bara gick att nå på chatappen Whatsapp, via ett par tre olika telefonnummer. Det sägs att man skulle söka på dem, och att man då hittade en användare med bilden av skräckfiguren med fågelbenen som därefter började skicka en läskiga och obehagliga bilder. Den första vågen av historieberättande om Momo skedde på Youtube, där en lång rad klipp publicerats som mer eller mindre lägereldskusligt berättar om det hela.

Efter en tid upptäckte mindre nogräknade medier storyn, och började rapportera om fall av självmord och barn som farit illa, som skulle ha kunnat kopplas till Momo. Nu, efter turer i bland annat USA, Indien och Sydeuropa, tycks ryktet även ha nått Sverige.

”Vi har fått information om att en ny utmaningslek på sociala medier så som WhatsApp, instagram och facebook förekommer bland barn i Stockholmsområdet”, står det i en varning som just nu sprids på Facebook, enligt uppgift utsänd av en skolchef i Värmdö. Historien har emellertid förändrats i en avslöjande detalj. Rykten är parasiter på vår rädsla, och måste därför anpassa sig efter den. Momos ursprungliga jaktmarker Whatsapp, som inte är lika stort här, har trillat bort och bytts ut mot ”något av de sociala medier/arenor som våra ungdomar rör sig på”. Det hänvisas nu till Facebookprofiler som heter Momo.

I varningarna som just nu sprids framställs Momo som ett allvarligt hot. På samma sätt som när vi såg clowner i varenda hörn målas det upp som akut, konkret och på riktigt. ”Utmaningarna eskalerar fort och övergår i kränkande behandling och maktutövningar mot okända, djur, kamrater och familjemedlemmar”, står det i skolchefens text såsom den återges på Facebook. ”Troligtvis är det även så att tanken från början med momo var att hacka telefoner, datorer mm för att komma åt känslig information. Vilket gör att ungdomarna även blir hotade med att ni vårdnadshavare kommer att bli kontaktade och att utmaningarna, som de uppger har blivit filmade, sänds vidare till er.”

I andra versioner av varningen är tonfallet ännu högre. ”I rädsla, skam och skuld samt förtvivlan över de utmaningar man gjort fortsätter man ha kontakt med ’momo’ eller i värsta fall, om vi tror på det vi finner på internet, tar LIVET AV SIG!”, står det där. Öppet på Facebook finns just nu ett 50-tal publicerade varningar, mer eller mindre kopierade av varandra, som inalles delats vidare drygt 1 400 gånger. I kommentarsfälten skriver arga och oroliga föräldrar om det hela som en obegriplig och allvarligt farlig risk för sina barn.

De kan nog vara betydligt lugnare. Jag skulle rekommendera dem att dra sig till minnes när de själva som barn stod inför sina badrumsspeglar med nedsläckta lampor och åkallade Svarta Madame. Då blev de nog också rädda. Jag med, när jag var liten och fick ett kedjebrev där det stod att någon skulle stå vid min säng med en kniv den natten om jag inte skickade vidare det. Berättarpedagogen Mikael Thomasson också, när han som barn hörde den klassiska vandringssägnen om ”salt- och pepparligan” där han växte upp.

Att vara barn är att utforska gränser, bland annat genom att samlas kring skräckinjagande historier om vad som finns i tillvarons ytterkant och gemensamt försöka våga närma sig dem tills det bränner till. Den rädslan är obehaglig men oundviklig, och för många barn dessutom skräckblandat förtjusande. ”Ett par elever på skolan kom springande och skrek att de ringt ’momo’ som svarade och som innebar att ’hon’ skulle komma hem och mörda hennes familj”, skriver en av de som delat vidare varningen på Facebook.

Som förälder är det ens jobb att hjälpa barnen förstå vad som är på riktigt, vad som är rimligt att vara rädd för, och tillsammans möta det som inte egentligen är farligt men som ändå kan vara läskigt. Barnen kommer möta det, det är oundvikligt. ”Jag anmälde den profilen som fake. Hoppas fler gör det så den försvinner”, skriver en förälder på Facebook. Problemet är att det inte går att anmäla bort en spökhistoria.

Det mesta människor är rädda för vad gäller Momo, såväl som många andra liknande utmaningslekar, är uppblåst och felaktigt.

  • Det finns inga belagda fall av skador eller brott som kunnat kopplas till Momo.
  • Momo är inte en enda person som sitter och hotar och skrämmer, utan en idé som en massa människor iklätt sig och som har förvandlats till ett självspelande piano: barnen som närmar sig figuren förväntar sig att bli skrämda och de som tyckt det är roligt att skrämma barn har gjort det igen, nu med Momo istället för vandringssägner om salt- och pepparligan eller Blue Whale Challenge.
  • Momo kan inte hacka din telefon eller på något magiskt sätt förmå ditt barn till skadebeteende eller självmord: ett barn som mår bra och som har god kontakt med vuxna i sin omgivning klarar sig igenom ett skräckinjagande möte på internet.

Mår barnet däremot inte bra, eller har ingen vuxen som lyssnar, lugnar och förstår, är det kärnan i problemet. Då är Momo bara en av väldigt, väldigt många saker som kan vara farliga, på nätet såväl som på gatan.

Rätt sätt att hantera barn som är rädda för Momo på, som vuxen, förälder eller lärare, är att vara trygg och säker, lugn och förstående, kort sagt: vuxen. Fel sätt är att själv bli rädd för Momo, skrika om den och försöka anmäla och hota bort den som om spökhistorien faktiskt var sann. Det här är inte första gången vi är rädda för Svarta Madame, vilket namn hon än bär, och inte heller sista. När ska vi lära oss hantera det som om vi faktiskt var vuxna?

Bild: respektfullt lånad av Kaspersky Lab.

Pojken i Buchenwald

Det är måttliga 22 grader varmt, och sommarledigheten visar upp sig på Malmös gator. Kortbyxor, barnvagnar, maklig gångtakt. Någonstans på en innergård, nedanför den öppna balkongdörren på våning tre, leker några barn. Deras skratt blandas med eftermiddagens solstrålar som letar sig in genom de nerdragna persiennerna.

Framåtlutad i sin breda skinnfåtölj sitter 89-årige Nikolaus Grüner.

”Avföringen och pisset rann ner från de övre britsarna, och till slut började mina kläder lösas upp. Sedan kom klådan, och jag blev sjuk. Jag vägde bara 25 kilo när vi befriades.”

Hans gråa hår är bakåtkammat och hans mörkbruna ögon väjer bara när han söker i minnet efter detaljer eller i vokabulären efter ord. Hans gester är breda men precisa. Han kommer ihåg varenda dag i Tysklands koncentrationsläger, säger han. De går inte att glömma.

När amerikanska soldater klev in det av nazisterna nyss övergivna Buchenwald var misären obegriplig. De hade levt i kärnan av andra världskrigets våld i flera år, men var ändå inte förberedda på vad de skulle komma att möta där. 21 000 människor, dubbelt så många som lägret byggts för. De hade en enda latrin att dela på. Döda låg på marken där de fallit ihop. Inget vatten, ingen värme, baracker byggda för några dussin hästar som nu rymde tusentals utmärglade människor. En av dem var Nikolaus, som led svårt av tuberkulos.

Du vet faktiskt redan hur illa däran han var. Du har nämligen sett honom på bild.

Pojken längst nere till vänster med den vakna, rädda blicken och med revbenen synliga, nyss fyllda 16. Det är han.

Det var menige Harry Miller i amerikanska arméns signalkår som tog bilden, den 16 april 1945, fem dagar efter att lägret befriats. De tillbakapressade nazisterna hade börjat evakuera sina läger i Polen i januari samma år, och drivit sina fångar på mördarmarscher till läger i Tyskland. Buchenwald blev tillfälligt störst av alla koncentrationsläger, med över 110 000 fångar. När SS flydde den 11 april hade de dessförinnan, på bara några dagar, hunnit driva iväg 28 000 utmärglade människor på ytterligare dödsvandringar till Dachau och Flossenbürg, samt till ghettot Terezín. Kvar i Buchenwald fanns de man inte hann med.

När amerikanerna kom delade de till att börja med ut sina egna matrationer, men fångarnas matsmältningssystem klarade inte av dem. De utsvultna människorna åt av maten, och sedan dog de. “Jag hade svårt att tro mina ögon när jag såg de som överlevt – deras lår var stora som mina armar, de hade inga skinkor längre, bäckenben som syntes ur alla vinklar”, skrev en soldat hem till sin fru.

Hemma i den ungerska staden Nyíregyháza hade Nikolaus mamma haft en matbutik. I april 1944 deporterades hela hans familj till Auschwitz-Birkenau.

”De packade in oss i tågvagnar utan fönster och låste utifrån. Resan tog fyra dagar och fem nätter. Allt vi hade var två tomma hinkar”, säger han.

När de kom fram togs hans mamma och lillebror åt sidan i den första selektionen de genomgick. Nikolaus, hans far och storebror bedömdes däremot vara arbetsdugliga. Han öppnar skjortärmen, kavlar upp den vita tröjan och visar tatueringen han fick den dagen – A11 104 – och säger att hans far och bror fick numren innan hans, i stigande skala.

Tillsammans med hundratals andra män samlades de i en stor hall, där en officer dök upp. ”Arbetar ni kommer ni klara er”, sade han, och så pekade han ut genom ett fönster på ett stort bål. Där brann alla tillhörigheter de tagit med sig på, och allt annat som funnits i vagnarna. Inklusive spädbarnen, som tagits från kvinnornas armar. Dagen efter fick de veta att hans mamma och lillebror hamnat i gaskammaren. Nikolaus hade precis fyllt 15.

Han frågar om jag vill ha en kopp kaffe, och blir besviken när jag tackar nej till en croissant. Jag tar fram min laptop och öppnar webbläsaren, och säger att jag vill prata om bilden. Första gången Nikolaus själv såg den var på Krigsmuseet i Köpenhamn, någon gång på 50-talet. Han kände igen sig själv omedelbart.

”Jag gick till de i kassan och sade att jag var med på bilden. De tittade på mig och sade ’du?’. De trodde väl jag var galen. Men så visade jag min tatuering, och då blev de helt till sig”, säger han.

Det är i januari 2013 som röster på internet börjar höjas om att fotografiet av Nikolaus och de andra halvdöda offren för Buchenwald är fejkat. Bevisföringen är – som vanligt när det gäller förintelseförnekare – så simpel att alla kan förstå den. I en så gigantisk historia som andra världskriget och förintelsen, där så många miljoner människor med olika motiv, världsbilder och viljor deltog, så många händelser staplats på varandra, anses det vara ett avslöjande att hitta en motsägelsefull detalj.

En blogg vars namn anspelar på Winston Smith, huvudkaraktären i George Orwells 1984, skriver att ”The Most Famous Holocaust Photo a Fraud”. Bloggaren har hittat ett nummer av New York Times Magazine från i maj 1945 där fotografiet publiceras, och konstaterat att mannen som står upp vid pålen till höger inte finns med där. Att det var New York Times Magazine som redigerade den tycks inte falla någon in. Detta räcker för att bloggaren ska kunna övertyga sina läsare.

I kommentarsfältet är de lyriska. ”Thank you very much for the time and money you invest to debunk the holo-forgeries. Great job”, skriver en. Avslöjandet får stor spridning, bland annat på de svenska nazistsajterna Nordfront och Nationell.nu. Den kontroversiella gatukonstnären (eller högerextrema aktivisten, beroende på vem du frågar) Dan Park anspelade på det i en affisch. Den som googlar på ”Buchenwald photo” möter än idag inlägg från människor som tror bilden där Nikolaus Grüner med insjunkna kinder tittar upp på fotografen är fejk. Överallt hänvisar man till bloggaren som någon som gjort ett viktigt avslöjande, som en expert.

Det är han inte. Allt han har gjort är att tolka den redigerade versionen som originalet. Varför New York Times Magazine manipulerade bilden av männen i baracken vet vi inte, men på 40-talet var det inte helt ovanligt att redigera bort anstötliga saker såsom nakenhet ur foton i tidningen. Men amerikanska National Archive har kvar negativet, och skickar det till mig. Där syns sanningen om bilden, så svart och vit som den kan bli.

I Malmö, i hans trerummare med fulla bokhyllor och en öppen balkongdörr ut till solen, sitter Nikolaus drygt 70 år efter att fotografiet togs. När han befriades bars han iväg på bår, och skickades till ett sanatorium i Schweiz. Hans lungor var helt förstörda av kolet han andats in när han tvångsarbetade, men mentalt var han ännu i sämre skick. Det tog tre år för honom att förstå att han inte längre löpte risk att sorteras bort i en selektion, och hamna i gaskammaren.

När han och hans familj samlades ihop av nazisterna i Nyíregyháza sade hans far att de skulle återsamlas där efter kriget. När han väl kunde stå på benen igen var de flesta familjemedlemmarna borta. Han fick åka hem igen ensam.

”Jag knackade på där vi hade bott. En kvinna öppnade och frågade vad jag ville. Jag sade att jag hade bott där. Då sade hon ’Så vad gör du här? Vi skickade ju er för att brinna’, och slängde igen dörren i mitt ansikte”, säger han.

I Sverige har han bott sedan 60-talet, och han är passionerat fokuserad på att hålla sanningen om vad som hände under förintelsen vid liv. När vi pratar om förnekarna som påstår att bilden av honom är förfalskad slår han ut med händerna och höjer rösten. De är ute efter berömmelse, byggt på sitt hat mot judar, säger han. Hans blick, som är så vaken och granskande, mörknar och för ett ögonblick finns ingenting kvar av det varma leendet som mötte mig i hallen.

”Jag tycker synd om dem.”

LÄS OCKSÅ: Hur man kan – och bör – faktagranska förintelseförnekare

Hur man kan – och bör – faktakolla förintelseförnekare

”Det är helt enkelt fakta.”

Med de orden blev det för första gången ett juridiskt ovedersägligt faktum i USA att judar gasades ihjäl i Auschwitz sommaren 1944. Det blev, genom en dom som föll i Kalifornien 1981, ett så kallat judicial notice, ett fakta som på svenska kallas notoriskt. Det är ”ett faktum som inte skäligen kan bestridas därför att det antingen är allmänt känt inom domstolens territoriella jurisdiktion eller för att det snabbt och exakt kan fastställas genom att konsultera en källa vars tillförlitlighet inte går att ifrågasätta”, enligt en av få svenska mer insatta arbeten som skrivits på området.

Det betraktas, med andra ord, som en självklarhet.

Fallet började 1979, när den då nystartade amerikanska organisationen Institute for Historical Review (IHR) utlyste en belöning på 50 000 dollar för den som kunde bevisa att gaskamrar användes för att mörda människor i Auschwitz under förintelsen. IHR har sedan dess ganska konsekvent arbetat för att främja förintelseförnekandet i USA och världen, men detta var deras jungfruresa. Förintelseöverlevaren Mel Mermelstein, som hade tagit sig igenom både Auschwitz-Birkenau och Buchenwald, skrev en insändare till ett par tidningar där han med hänvisning till sin självbiografi By Bread Alone – som inte bara innehöll hans egen historia utan också bilder, artiklar och dokumentation som i övrigt stödde historieskrivningen om förintelsen – gjorde anspråk på belöningen. IHR vägrade betala ut pengarna, varpå Mermelstein stämde organisationen. 1981 vann han fallet, och IHR dömdes att betala honom 90 000 dollar.

I domen kan man läsa att domstolen betraktade det som ett faktum att förintelsen inträffade. “It is not reasonably subject to dispute. And it is capable of immediate and accurate determination by resort to sources of reasonably indisputable accuracy”, skrev domstolen och avslutade: ”It is simply a fact.”

I vår tid är det emellertid inte alltid så enkelt.

Internet har alltid, sedan dess stapplande första steg, erbjudit utrymme till de som velat förneka den moderna historiens största folkmord. I min bok skriver jag om nazisten George Dietz, som i början av 80-talet var en av de första att få syn på denna potential:

Han såg de framväxande nyhetsgrupperna som ett sätt att kringgå de journalistiska medierna, som han ansåg styrdes av judar, och han insåg att han var före dem på bollen. Det nynazistiska nyhetsbrevet National Socialist Vanguard Report beskrev i sitt fjärde nummer 1992 hur han entusiastiskt hade ropat »Boy, are the Yids going to scream when they learn about this!« där »Yids« är ett antisemitiskt glåpord.

Även i Sverige, på sajter som Nordfront och Flashback, lever och frodas revisionismen. Och den söker någon att rösta på i dessa frågor har i år faktiskt också ett alternativ, i och med att nazistiska och förintelseförnekande Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) kandiderar till riksdagen.

Detta har av allt att döma SVT bedömt som en tillräckligt akut omständighet för att i två artiklar faktagranska deras världsbild, inom ramarna för samarbetet Faktiskt.se. Om något ska bli ett föremål för Faktiskt måste det, enligt samarbetets riktlinjer, bland annat uppnå ”en viss spridning och tas upp i samhällsdebatten” och ”ha betydelse eller vara intressant för många”. I sina båda artiklar kvalificerar SVT förintelseförnekandet enligt dessa riktlinjer genom att peka på att NMR är generellt uppmärksammade, att de kandiderar till riksdag, kommun och landsting i valet, att en moderat och sedermera avgången politiker köpt material från deras sajt och att deras världsbild beskrivs i en norsk dokumentär som fått över en miljon visningar. Det SVT faktagranskat, mer specifikt, är om judar gasades ihjäl med Zyklon-B i Auschwitz samt om någon förintelse i en egentlig mening alls ägt rum. Detta urval tycks bygga på att man helt enkelt ringt två framträdande nazister inom NMR och frågat dem vad de tror är sant.

För detta har Faktiskt och SVT fått ganska hård kritik, från både höger och vänster. Kristina Lindquist i DN skriver att ”SVT låter nazister sätta dagordningen”, och faktagranskningen kallas ”horribel” av Marcus Bohlin i NA och ett ”dunderhaveri” av Malin Krutmeijer i Sydsvenskan.

Det är inte första gången Faktiskt kritiseras. Redan innan lanseringen var flera debattörer skeptiska, och dagen efter den kom igång var kritikerkören rätt unison. Satsningen har sedan dess publicerat ett 60-tal granskningar, och många har kritiserats från både höger och vänster.

Att faktagranskande journalistik kritiseras generellt är inte konstigt: formatet har generellt stött på misstänksamhet när det har introducerats. Frågan ”ska journalister avgöra vad som är sant och falskt?” ställdes även när vi lanserade Viralgranskaren och när man i Norge lanserade Faktisk.no.

Jag har själv varit avvaktande gentemot Faktiskt.se, eftersom jag har velat att satsningen ska tillåtas komma igång och hitta formerna innan man sågar det. De publiceringar som hittills har kritiserats har jag inte heller själv sett så stora problem med, annat än att rubrikerna och klassificeringsstämplarna – som går från ”faktiskt helt fel” till ”faktiskt helt sant” – ibland kokat ner nyanserade och välresearchade texter till hårddragna rubriker och att de ibland tvingats gå lite väl djupt i ett påstående för att hitta något att stämpla, som till exempel när DN stämplade det som ”faktiskt helt fel att Ulf Kristersson (M) aldrig haft ett jobb utanför politiken” för att han mellan år 2000 och 2003 var kommunikationsdirektör och -konsult.

Jag har också från början tyckt att det varit synd att Faktiskt inte följde den norska modellen, och skapade en gemensam och självständig redaktion istället för att sprida ut faktagranskarna på samtliga samarbetande redaktioner. Men lika hårt som andra debattörer har jag inte velat döma dem.

Den här gången får jag emellertid också sälla mig till kritikerna.

Att ringa en nazist och be den prata lite är inte ett bra sätt att inleda en faktagranskning. Nazister tror på nazism, vilket torde vara allom bekant, och det är enligt alla sätt att mäta det på en djupt världsfrånvänd ideologi. Där finns en outtömlig källa att hälla ur, utan att det egentligen finns några skäl. Att ställa en nazists fabulerande mot Nationalencyklopedin, som man gör i den ena SVT-artikeln, faller på sin egen orimlighet. ”Man argumenterar inte med människor som hävdar att månen är gjord av vit ost”, som professor Yehuda Bauer, vid International Holocaust Remembrance Alliance och Yad Vashem säger till SVT.

Men det största kardinalfelet i publiceringen är ändå att man i den ena artikeln lyfter upp myten i rubriken: ”NMR har helt fel om Zyklon B – användes visst för att massmörda människor”. Risken när man formulerar sig så är att man för de som tidigare inte kände till myten föreslagit den som en möjlighet, och för de som redan var övertygade om den bara befäst den. Denna fallucka är mycket välkänd inom den faktagranskande journalistiken.

Jag menar dock inte att en faktagranskning av en antisemitisk världsbild är fel. Tvärtom. Anledningen att George Dietz hojtade så glatt när han upptäckte internet var för att han såg möjligheten att förbigå granskande ögon och propagera direkt för publiken. Nazister har, som sagt, utnyttjat den möjligheten från första början. Ett annat case jag tar upp i min bok är sajten martinlutherking.org, upprättad av före detta Ku Klux Klan-medlemmar men utformad som en neutral kunskapsbank om Martin Luther King. Länge låg den sajten långt upp bland Googleresultaten på en sökning om King, vilket var avsikten: man ville snärja sig in bland intet ont anande elever som researchade på nätet. (Jag har själv gått i en sådan fälla. När jag i mellanstadiet gjorde ett arbete om Estonia var en konspirationssajt bland det första jag hittade i researchen på nätet, och jag minns känslan av att ha upptäckt något inte ens mina lärare kände till. Resultatet är en livsfarlig kombination av att vara stolt och lurad.)

För den som ställs inför revisionismen på nätet är det inte alltid helt lätt att hitta seriösa motbilder. Tidigare nämnda Mel Mermelsteins bok, By Bread Alone, har på omslaget en känd bild på överlevande judar i Buchenwald. Du har säkert sett den – men i en annan version:

Den stående mannen till höger finns alltså inte med på Mermelsteins omslag, något som förintelseförnekare på nätet tagit fasta på som bevis för att bilden i sin helhet är fejkad. Jag själv tror det finns en annan logisk förklaring, och har skickat ut lite trådar på temat och hoppas kunna reda ut frågan senare. Poängen just nu är att peka på den här diskrepansen, och notera att det inte verkar finnas någon lättillgänglig – ja, inte ens tillgänglig – kunskap om den här bildens historia på nätet. (Uppdatering: Nu gör det det, och den omsätter den här bloggpostens tankar om tillbakavisande av förintelseförnekare i konkret handling.)

Förintelsen är en obegripligt omfattande berättelse. Det finns miljontals händelser, bilder, vittnesmål, artefakter, kvarlevor och dokument. Några kommer säga emot andra, utan att det utmanar hela bilden, men det är det som går att utnyttja. Det går snabbare för nazisterna, här såväl som i fallet martinlutherking.org, att uppfinna och tillgängliggöra sina förklaringar än det går för journalisterna att researcha fram dem och presentera dem.

Med justerad vinkel, presentation och rubrik hade SVT:s granskning av nazisternas lögner kunnat vara sådan här tillgängliggjord kunskap. Ledtrådar till hur det kunnat se ut då finner vi i Denialism: what is it and how should scientists respond?, en artikel av Pascal Diethelm och Martin McKee i European Journal of Public Health från januari 2009. Diethelm och McKee skriver att förnekare – oavsett om de drivs av ekonomiska eller ideologiska motiv – generellt inte spelar enligt samma regler som vetenskapen (eller journalistiken). De är ovilliga att acceptera vissa bevis, de använder avvägda och medvetna förvrängningar och de blundar för logik när det passar dem. I en kamp mot lögnare är sanningssägaren alltid handikappad. Alltså menar Diethelm och McKee att det viktiga är att byta fokus från dem till publiken, och istället för att argumentera mot dem visa och lära ut vilka taktiker de använder. Bara så är vi redo inför den propaganda de ännu inte hittat på.

Diethelm och McKee pekar ut fem varningsflaggor vi måste lära känna i propagandan:

  1. Konspirationsformandet. Det faktum att det finns en vetenskaplig konsensus pekas i sig ut som ett tecken på att en konspiration existerar. Alla som säger emot propagandan pekas automatiskt ut som en del av denna konspiration.
  2. Falska experter. Man hänvisar ofta och mycket till enskilda, upphöjda experter vars beskrivningar går stick i stäv med vetenskapligt konsensus. Man misstänkliggör experter som säger emot dessa.
  3. Selektivt urval. Man hänvisar ofta och mycket till ett fåtal enskilda forskningarbeten, rapporter, uttalanden, skildringar eller vittnesmål som går emot vetenskapligt konsensus, och framhäver de svagaste styckena i de svagaste forskningsarbetena som går i linje med vetenskapligt konsensus.
  4. Orealistiska förväntningar på forskning. Man använder det faktum att forskning inte kan bevisa allt exakt som belägg för ens egen världsbild. Diethelm och McKee använder som exempel klimatförnekares poäng att det inte finns exakta belägg för hur världstemperaturen sett ut – från den tid då termometern ännu inte var uppfunnen.
  5. Dålig argumentation. Man byter ämne när ens poäng utmanas, besvarar andra argument än de som framställts och använder falska motsättningar.

Diethelm och McKee fokuserar i sin artikel på förnekare inom tobaksindustrin, men deras fem varningsflaggor är fullt användbara även på förintelseförnekare. Alla som någon gång klivit in i ett revisionistforum på nätet känner igen dem. Man kan till och med peka ut några av dem i nazisternas citat i SVT:s artiklar.

Att snubbla över förintelseförnekande på nätet är verklighet för förfärligt många. Det måste vara lättare för den som söker en motbild inför propagandan att hitta kunskap och svar. En publicering där man, utan att framhäva den felaktiga myten, visar hur den revisionistiska propagandan fungerar, och tillbakavisar förekommande argument, vore inte bara bra – den vore att börja ta igen ett försprång som antisemitismen tillåtits allt för länge. SVT:s publiceringar idag hade kunnat vara sådana. I framtiden hoppas jag de är det.

En närläsning av de 3 000 första kommentarerna på Jimmy Durmaz Instagraminlägg

En som heter Jon Andersson var hygglig och hjälpte mig få fram en arkiverad databas som innehöll alla 39 000 kommentarer på fotbollsspelaren Jimmy Durmaz senaste Instagraminlägg. Han beskriver det som att han ”hämtade ner dem genom anropa endpointen som laddar in mer kommentarer på instagram-siten, (och) efter några rate-limits så sparade jag ner resultatet”.

Med hjälp av detta dokument har jag kunnat gå igenom de 3 000 första kommentarerna på Durmaz Instagrambild. Databasen skapades emellertid vid lunchtid i dag måndag, varför kommentarer som tagits bort dessförinnan inte finns med. Eftersom det är ett helt dygn efter att Svenska fotbollförbundet gått ut med att de ska polisanmäla hoten kan de kommentarer vars innehåll varit värst rimligen alltså tänkas ha raderats innan de fastnade i min databas. Dessa kan uppskattas till mellan 500 och 1000 kommentarer. Polisen säger i dag i Aftonbladet att 2 000–3 000 kommentarer på Instagram räknas som kränkande, och de har inlett en förundersökning. Bilden ni får i denna genomgång ska alltså inte betraktas som ett facit, och kompletteras med andra skärmdumpssamlingar och vittnesmål om hat och hot. Mer om det nedan.

Hur som helst, Durmaz publicerar sitt inlägg på Instagram på eftermiddagen den 23 juni, och får den första kommentaren klockan 16:41:57. Den lyder ”Stort Lycka till brorsan”. 60 sådana här kommentarer följer: vänskapliga, peppande, glada. Runt klockan 21.52 gör Durmaz sin olycksaliga tackling, vilket följs av den första upprörda kommentaren i hans kommentarsfält: ”Idiot!!!”, skrivet klockan 21.53.16 av en användare med svenskt användarnamn som följer 503 personer och som har 955 följare.

Så här ser kommentarerna som följer ut, och då är det bara de som hunnit skrivas fram till 21.54.39. Det är bara för att ge er en känsla av hur det ser ut i kommentarfältet de allra första minuterna.

Samtliga dessa kommentarer är skrivna av konton som vid en snabb anblick förefaller autentiska, och som tillhör unga svenska män och pojkar. En och annan utländsk användare förekommer, men även de verkar autentiska. Ett par tre konton har skrivit fler kommentarer än en, men inte mer än tre.

I samma sekund som händelseförloppet utspelar sig på teve kommer alltså de första kommentarerna in på Durmaz Instagramkonto, och de kommer från till synes autentiska konton. Vreden verkar vara organisk: svensk på riktigt, i brist på bättre ord.

Sedan, i mitt urval, kommer följande kommentarer som man kan klassificera som rasistiska, och som skrivits av människor som verkar autentiska, in. Samtliga har det gemensamt att de återigen skrivits av unga män och pojkar.

De lyder enligt följande:

21.54.47: LANDSFÖRRÄDARE
21.55.00: Är du ens svensk
21.56.31: Åk hem din jävla sopa
21.58.40: Dra hem!
21.58.54: Jävla sopa är du, bergsturk
21.59.27: Tack för inget din inkvoterade jävla skäggiga sopa! Dra åt helvete!!!
22.00.26: O du är fan inte Sverige
22.00.28: Så jävla värdelös klarar inte av närkamper för fem öre skicka hem dig själv för Sveriges skull
22.00.29: Åk hem
22.01.00: Äru svensk eller???
22.01.40: Du är så jävla kass din fitta!!! Raka av det där jävla äckliga IS-skägget!!!!!!!!
22.01.50: Landsförrädare
22.02.16: Betala Tyskland bra till isis eller ??
22.02.18: Ska fan skicka hem dig i en flyttkartong din jävla sopa, du är hemsk
22.02.29: #sd2018🇸🇪
22.02.45: Åk hem snälla

Vid det här laget har det gått nio minuter sedan tacklingen och ytterligare ungefär 600 kommentarer har publicerats i kommentarsfältet. Av dem är det ovanstående de jag själv hittar som är direkt rasistiska, på ett eller annat sätt. (Kommentarer om att rösta på SD klassificerar jag som rasistiska med anledning av att de inte rimligen i sammanhanget kan handla om något annat än att peka ut Durmaz som icke-svensk och just därför icke önskvärd.)

Övriga är allt mellan irriterande till – med ganska stor marginal – direkt hatiska, om än inte med en glasklar rasistisk överton. Många kommentarer är öppet homofobiska och sexistiska. ”Bög” och ”fitta” är återkommande skällsord. Ännu ett urdrag, bara så att ni ska förstå hur det ser ut:

Vid 22.04 börjar det emellertid komma in kommentarer som ger Durmaz stöd, även om de fortfarande är i klar minoritet. Det är också ganska många utländska kommentarer, skrivna på framför allt spanska och turkiska. De konton jag klickar upp för att granska ser alltjämt autentiska ut. Vi fortsätter med de kommentarer som är glasklart rasistiska:

22.05.17: Din jävla idiot hur fan kan du dra en jävla glidtackling 6 cm från strafflinjen. Jag har redan bokat flygbiljett hem för dig
22.06.21: Hur fan går det an? Ta av tröjan, du är inte svensk
22.06.25: Cykla hem t din hemland
22.07.14: SD2018
22.11.20: Vafan gör du ens i Svenska landslaget du är inte ens svensk
22.12.48: Ta snabbaste flyget hem hoppas man aldrig ser dig på en fotbollsplan
22.14.11: Raka av d där fula skägget och ta först flygg hem
22.17.44: Där vann ju fan SD valet
22.19.01: Och där vann SD valet #Jimmy Dumbass
22.21.07: Förhelvete , spela med Turkiet istället idiot
22.21.08: Borde han inte utvisas från Sverige efter detta
22.21.31: Glöm inte att det är val i år #SD2k18

Drygt 1 200 kommentarer har vid det här laget publicerats sedan tacklingen, och de flesta är nu antingen svar på tidigare publicerade kommentarer, allmänt tramsande eller stöd riktat till Durmaz. Hatet har blivit en minoritet av kommentarerna, men finns fortfarande kvar och det dyker emellanåt också upp i dialogen som uppstår när människor svarar på kommentarer och därmed bildar trådar.

Bilden av att hatvågen är över blir ännu starkare efter ungefär 2 000 skrivna kommentarer, vid klockan 22.40. Nu ser kommentarsfältet ut ungefär så här:

Jag läste ytterligare 1 000 kommentarer, och i dem förblev stämningen mycket mindre hatisk och mer stödjande.

En annan detalj. När klockan är 22.46 publicerar Twitterkontot @woridcupupdates en tweet om att Durmaz fått nästan 3 000 kommentarer. I det arkiv över kommentarer jag har tillgång till är antalet drygt 2 150.

Det här kontot är inte officiellt, och bär ett kännetecken för konton som ofta är dubiösa som källor betraktade: det har ett i istället för L i ordet ”world” i användarnamnet. Kan det ändå stämma att det vid tidpunkten för tweeten i fråga fanns nästan 3 000 kommentarer på Durmaz Instagrambild? Ja, det tror jag. Jämför med en skärmdump daterad 23.14:

https://twitter.com/ZagrosHama/status/1010632190596657153

Här står det att det vid tillfället fanns 3 944 kommentarer på fotot. I mitt arkiv finns det vid samma tidpunkt bara drygt 3 150 kommentarer. Med andra ord har runt 800 kommentarer sannolikt raderats sedan dess.

Slutsatser. Jag har gått igenom de första 3 000 av de 39 000 kommentarer som skrivits på Jimmy Durmaz då senast publicerade Instagrambild med start kvällen den 23 juni.

  • Durmaz har definitivt utsatts för hundratals om inte till och med tusentals hatiska kommentarer.
  • Särskilt de första drygt 1 000 kommentarerna är på skalan mellan upprörda, förbannade och hatiska, och använder sig av grovt nedsättande och inte sällan sexistiska och homofoba skällsord. De kommentarer som – i min databas, med mina ögon, i min definition – kan betraktas som rasistiska är ett drygt 30-tal. I dokumentet har jag inte sett några hot.
  • Kommentarerna har genomgående skrivits av unga, svenska män med till synes autentiska konton. De verkar också autentiska i och med när och hur de dyker upp i kommentarsfältet. Andra språk som förekommit i kommentarsfältet är framför allt spanska och turkiska, och de kommentarerna har jag inte läst. Det verkar inte som att en trollfabrik eller rasistisk kampanj ligger bakom hatet mot Durmaz.
  • Så mycket som 800 kommentarer kan ha raderats av antingen Durmaz (eller den som hanterar hans Instagramkonto) eller deras författare själva, mellan det att de skrevs och att databasen mitt inlägg bygger på skapades, vid lunchtid idag måndag. För att få en uppfattning av hur de kan ha sett ut rekommenderas bland annat det här blogginlägget eller skärmdumparna som publicerades på Twitter samma kväll, där ytterligare ett 30-tal kommentarer som definitivt är rasistiska men inte finns med i min databas finns bevarade.

Denna databas kan du själv ladda ner och gå igenom här, om du vill dubbelkolla det jag hittat eller sortera på något annat sätt. Notera tidsskillnaden i kommentarernas timestamps – de ligger av någon anledning två timmar före.

En kort introduktion till ett absolut mörker

Skärmavbild 2018-04-25 kl. 18.31.54
Alek Minassians Facebookpost.

Den här Facebookstatusen – bekräftad som autentisk av en anonym Facebookkälla, men ännu inte hela vägen ut av polisen – säger så mycket, om man talar språket. Talar du inte språket? Gratulerar, det finns en hel värld av smärta och elände du har sluppit komma nära. Men om du nu är här så antar jag att du vill veta. Så låt mig bryta ner det.

bild11Alek Minassian, 25 år gammal, presenterar sig. Han är åtalad för tio mord och 13 försök till mord, efter att i måndags i full fart ha kört en van upp på en trottoar full av människor i Toronto.

(Observera att det inte är Alex Minassian, som tydligen haft problem med sitt snarlika namn de senaste dagarna eftersom han på Facebook skriver ”Not me. No connection”, och ber medier sluta kontakta hans familj.)

alek-minassian

Alek Minassian är kanadensare, bor i Richmond Hill, född till Vahe och Sona Minassian. Han har en bror. Sona intervjuades av en lokaltidning 2009, med anledning av att hennes son riskerade gå miste om ett hjälpprogram som hjälpte honom till möjligheter hans Aspergers annars hade stått i vägen för. Det är inte känt vilken av hennes söner hon pratade om, för hon nämner inget förnamn. Människor med Aspergers är inte mer benägna till våld än andra.

Alek Minassian presenterar sig som ”Private (Recruit)” eftersom han 2017 gick med i den kanadensiska armen. ”00010” är den kanadensiska militära koden för infanterist. Han lämnade det militära livet efter att ha tränat som rekryt i 16 dagar.

(Observera att det inte hos Alek Minassian finns några kända kopplingar till religiös extremism eller till årsdagen av det armeniska folkmordet, trots de många spekulationer som med anledning av dådets metodik och Aleks armeniska efternamn velat antyda detta.)

bild2

Alek Minassian anropar ”sergeant 4chan”, och anger det som tros vara hans militära identitetsnummer.

4chan.org är ett av världens största nätforum, ett så kallat bildbräde där användarna i regel är helt anonyma. 4chan har varit den kanske enskilt mest inflytelserika nätinstitutionen i vår tid, åtminstone vad gäller nordamerikanska unga män. Senaste gången ni läste om sajten här på bloggen var i fjol, då dess användare låg till grund för ryktesspridning om vem som låg bakom bildådet i Charlottesville.

Bland 4chans underforum finns /b/, där Anonymous föddes, /pol/, där man är som på Flashback fast kreativare, och /r9k/. /r9k/ har fått sitt namn från ett experiment som seriestrippssajten XKCD föreslog, en mötesplats på nätet som man blev utsparkad från om man publierade en formulering som en gång redan publicerats. Målet var att skapa en plats där användarna tvingades till mer genomtänkta och unika inlägg.

Användarna på /r9k/ anpassade sig efter omständigheterna. De började stava fel på ord avsiktligt för att lura systemet, eller lägga till nonsens på slutet av sina inlägg. Men de tog till vara på mötesplatsen genom att berätta om sig själva och sina liv. Ur experimentet steg istället en underlig miljö, där användarna började kalla sig robots och fokusera allt mer på att beklaga sig över hur ensamma, impopulära och fula de var. Här samlades de som inte mådde bra, och det märktes.

På /r9k/ publicerades en ökänd varning inför en skolskjutning 2015, som svenska användare av appen Jodel parodierade kort därefter. ”Some of you guys are alright, don’t go to school tomorrow”, skrev skolskytten.

Man definierade sig själv genom att jämföra med de som verkade ha det lätt och soligt, och tyckte sig i sin egen tillvaro se en outhärdlig skärseld. Man lånade ett slanguttryck från 90-talets Chicago, Chad, för att beskriva sin kontrast: de lyckade killarna. Chad var den vältränade, populära, självsäkra och framgångsrika brudmagneten som mobbat robotarna under hela skolgången.

Man jämförde sig med Chad med ett närmast perverst självhat. Man gjorde det till en dygd.

e83

Men martyrskapet var inte djupt nog: till och med helt vanliga människor framstod som ouppnåeliga mönster av stabilitet och bekymmerslöshet när /r9k/  jämförde sig med dem. Man började kalla dem normies. I den dystert skämtsamma berättelsen om sig själv började 4chans unga killar allt mer konstruera en världsbild där man var offer för en oförstående omvärld.

Framför allt hatade man kvinnorna, de som ständigt dumpade en till förmån för Chad. De som kanske tyckte man var en bra vän, men inte pojkvänsmaterial. De som inte ville ligga med en. De man trodde sig ha rätten till. Det är så märkligt och samtidigt så viktigt att komma ihåg: detta handlar bara om att inte få ligga.

bild3

Alek Minassian utnämner sig till en av härförarna i incelrevolten.

Incel: involuntary celibate. Ofrivilligt celibat. Inte helt nytt, som begrepp. Uppfunnet på 90-talet. Titta här, ett blogginlägg från 2009 där det presenteras igen. ”INCEL support groups are everywhere—from MySpace to YouTube”, skriver skribenten. Här är ett foruminlägg från 2007 där en person beklagar sig över att vara en sådan. Sedan 2003 har sajten Love-Shy.com funnits på nätet, baserad på en bok där fenomenet kärleksblygsel föreslås: att vissa män helt enkelt inte vågar ta första steget. ”Det riktigt svåra är just könsrollerna som säger att mannen ska ta initiativet. Kärleksblyga tjejer behöver bara vänta tills en ickeblyg man tar kontakt, (…) och enligt samhället så är det ok för en tjej att vara singel medan män ses som konstiga”, kan man läsa på en svensk, numera försvunnen blogg där en ung man skriver att han känner sig väldigt träffad av beskrivningen. På Love-Shy.com får man läsa boken gratis, och det finns ett forum, fast det är inte där de som känner sig träffade hänger.

Samtidigt växer något som kallar sig pua-rörelsen fram: pick-up artists. Raggarnas alkemi. Boken The Game av Neil Strauss presenterar dem, männen som brutit ner och skärskådat de sociala interaktionerna som leder fram till ett samlag i jakten på ett recept. En serie nyckelord, en ordbok i kroppspråk, en parlör för nedbrytning och anknytning, för män som ser sina interaktioner med det andra könet som i alla aspekter en sexuell maktkamp. Pojkarna och männen som är tillräckligt självsäkra och tävlingsinriktade kan ge sig på att bli pick-up artists, de andra söker sig till martyrrollen. De som snarare söker en livsfilosofi i linje med detta hittar Reddits underforum r/theredpill, där man diskuterar hur världen blivit kvinnans och mannen måste förbereda sig för strid.

Ett annat underforum, /r/incels, uppstår. Man skämtar under snaran om sin egen ensamhet, konceptualiserar den, renodlar den till en sexfixerad offerroll som inte behöver ta ansvar för sitt eget liv. Att människor i omgivningen har normala, sociala liv framstår för dem i bubblan som en personlig förolämpning. De hatar människor som har sex, och de hatar sig själva tillräckligt mycket för att inte bry sig om sin egen framtid. Jag antar att man kan kalla det en radikalisering.

Det finns ett uppmärksammat blogginlägg som heter Confessions of a Reformed InCel, där en person beskriver hur han gick från att vara sig själv och inte få ligga, till att bli egocentrisk och manipulativ och få ligga. Det är menat som en inspirerande solskenshistoria. Unga killar har läst det för igenkänningen och för instruktioner om vägen framåt. Om sin syn på kvinnor innan sin omvändning skriver personen så här:

 these are the THINGS I FEEL (and yes, i know ‘feelings’ are the domain of a woman)

  • When i hear a woman tell me that she’s gone through a dry spell and not had sex in over X weeks/ months.. i feel like putting my fist through her face.

  • When i hear a woman tell me that she feels ugly or unloved or unwanted because her partner hasn’t touched her in over 6 months, i feel like laughing loudly 3 inches from her face.

  • When i hear a woman tell me that she just picked up a random guy for a night of fun because she was lonely, i feel like i’m glad i don’t own a gun.

  • When i hear a woman tell me that i shouldn’t feel bad about having gone without for so long, after all it’s only just sex, i feel like disfiguring her face with a scalpel.

Detta är vad han – de – känner när de lyssnar på kvinnor.

Någon skriver på /r/incels om när han står i en kö, och kassörskan börjar gråta. ”A roastie and a cuck comes up to her and starts talking to her”, skriver han och använder därmed det etablerade begreppet roastie för att beskriva en kvinna som haft så mycket sex att hennes vagina börjat likna två skivor rostbiff och cuck för att beskriva en toffelhjälte. En annan kassörska kommer och ersätter den gråtande kvinnan, postaren hör hur roastien frågar vad som hade hänt och kassörskan svarade att kvinnans syskonbarn dött. Skribentens poäng är att han knappt kunde hålla sig för skratt när han hörde detta. ”Such life fuel. Women crying makes me happy”, skriver en person i kommentarsfältet. Och ungefär sådan här är stämningen i /r/incels. ”Today I spit in a woman’s drink”, skriver någon och fortsätter: ”What other little things can we do to get back at women?” Underforumet får 40 000 medlemmar.

”The Incel Rebellion”? Tja, en snarlik revolt har diskuterats även tidigare – då för betamännen. De underlägsna. Även detta har ingått i varningarnas språk förut. Revolten finns bubblande i dessa platsers blod.

bild4

Alek Minassian förklarar krig mot Chads, som vi redan presenterat, och Stacys, som är Chads flickvän. Hatet som vuxit i dessa pojkar och män när de inte fått det sex – de kvinnor – de trott varit deras garanterade egendom har vänts först inåt, lagrats och byggts upp. På /r/incels börjar man prata om självmord, och uppmuntra varandra. Men hat som vänts inåt studsar lätt. Paren som håller hand på stan är lätta att hata, om man låter den inre filmrullen spela upp hur de går hem och hånskrattande över ens ensamhet knullar vilt. Samtalet på /r/incels övergår till att handla om våldtäkt, övergrepp och mord på de som har fungerande sociala liv. /r/incels stängs ner av Reddit.

Vem avslutar Alek Minassian sitt inlägg med att hylla? Jo, det här är inte första gången incels kräver omvärldens uppmärksamhet. 2014 mördar Elliot Rodger i Kalifornien sex människor och lämnar efter sig ett manifest där han erkänner sig till ungefär den ideologi jag skissat upp ovan. Det var han som gick i täten i den inbillade armé av missanpassade, ensamma och hatiska unga män som Alek Minassian anslöt sig till.

På nätet finns det många fler. ”We cannot think about online violence as being cordoned off from physical violence that can take lives,” säger Whitney Phillips, som studerar nätkommunikation, till New Record.

Alek Minassians inlägg på Facebook har fått en like.

Mer läsning:

939 dagar senare

daniel

Jag har blivit långsammare med åren. Förra gången tog det bara 624 dagar från det första sociala medier-förslaget om att skriva en bok till att jag hade den färdiga produkten i handen.

Den här gången tog det 939 dagar.

Snälla, snälla media – sätt inte igång en ny clownskräck

Stora delar av hösten 2016 gick för mig åt till att, efter bästa förmåga och i den lilla utsträckning jag mäktade med, försöka lugna de jag kunde i spåren av masshysterin kring clownerna. Jag skrev blogginlägg efter blogginlägg, intervjuades i radio och teve och talade om saken på föreläsningar. På skola efter skola fick jag ett och samma intryck: alla barn och ungdomar hade hört talas om någon som sett en läskig clown, men mycket få för att inte säga knappt någon hade faktiskt själv sett en. De poliser jag pratade med lät lika trötta som jag – de hade visserligen fått in mängder av tips och telefonsamtal, men inte en enda ”clown” kunde lagföras för något brott. Det är möjligt att en och annan svensk unge satte på sig en läskig mask och röd peruk och gick ut i natten för att skrämmas, men hysterin i samhället gick långt utanför det eventuella hot de utgjorde.

För hösten 2016 var rädslan och vreden påtaglig. Jag har tappat räkningen på hur många föräldrar och lärare jag pratat med, som kunnat hålla sig för skratt när de läskiga clownerna kom på tal: deras barn hade i många fall knappt ens vågat sig utanför dörren när de skrämmande varningarna cirkulerade som mest på sociala medier. På Facebook såg vi vuxna människor hota ”clownerna” med våld, som om de clowner som faktiskt till äventyrs fanns var övernaturliga varelser och inte tonåringar med billiga Buttericksmasker. Joakim Lamotte, debattör och f.d journalist med följare i hundratusental, skrek in i sin kamera att han skulle tvinga clownerna ”att äta hundbajs så ni gråter och ropar på mamma”. Samhällets vuxna skrämde med sitt ovärdiga beteende upp sina egna barn.

Särskilt ovärdigt betedde sig många av landets medieföretag. Jag skissade i oktober 2016 upp de sätt på vilka medierna hade bidragit till att spä på masshysterin snarare än att motarbeta den. Med bildbruk – genrebilder av skrämmande gestalter i mörka gränder – och rubriker – ”Mördarclowner” och ”clownskräck” – utmålade de clownerna som ett stundande hot, någonting som var verkligt och i högsta grad på väg att drabba dig. Lokaltidningar i hela landet beskrev skräckclownfenomenet som geografiskt aktuellt; ”nu har clownerna nått Säffle!”, ungefär. De lyfte upp händelser från andra länder och tvättade dem rena från kontext, som om de var direktrelevanta för svenska läsare.

Det var då det. Trodde jag, fram till i förra veckan.

clown1

Jaha.

Expressens rubrik, ”Polisens varning: Väldigt snart kan de läskiga clownerna springa på våra gator igen”, är bara lite mer braskande än Aftonbladets: ”Polisen varnar: ’Clowntrenden kan komma tillbaka'”. Vad får du intrycket att artikeln handlar om? Sannolikt att den svenska polisen nu varnar för att ”de läskiga clownerna” är tillbaka på gator och torg, som den suddiga läsarbilden illustrerar.

Vad handlar artikeln egentligen om? Jo, att polisen i Pennsylvania – som alltså är en stat i USA och inte i Sverige – den 30 augusti utfärdade en ”community awereness bulletin” där man säger att liknande vittnesmål kan tänkas inkomma igen i samband med premiären av Stephen King-filmatiseringen ”Det”. Man noterar också syrligt i bulletinen att polisen, i samband med att clownskräcken uppstod på 80-talet, insåg att ”most, if not all of the clown sightings, were only being witnessed by children between ages five and seven”. Detta citat står ej att finna i till exempel Expressens artikel, som istället pekar på sajten Ladbible som källa och därefter påminner om ett antal av de påstådda clownvittnesmål som kom in 2016.

Ännu längre går kanske sajten Nyheter24, sin vana trogen, när de sätter rubriken ”Polisen förbereder sig – för att ’clowntrenden’ ska komma tillbaka”. Även de syftar sannolikt på polisen i Pennsylvania, för det enda citat de fått från polisen i Sverige säger den precisa motsatsen. ”I nuläget har vi inga diskussioner om fenomenet, men jag ska undersöka saken ytterligare”, sade Towe Hägg vid polisens nationella mediecentrum till dem i artikeln. Den enda som egentligen är ohederligare än Nyheter24 är den direkt missledande klicksajten Newsner, som ber sina följare dela polisens varning som om de i Pennsylvania skulle ha nytta av att tusentals svenskar skräms upp.

clown2

Jag försöker att fria hellre än fälla, men det är omöjligt att läsa kvällstidningarnas och klicksajternas rapportering om den amerikanska polisens bulletin som något hederligt. I bästa fall är det en slarvig och ansvarslös klackspark, i värsta fall ett försök att sätta igång en klickig masshysteri igen. Det går helt enkelt inte att se dessa rubriker och Facebookposter utan att inse hur de utgör ett löfte om uppmärksamhet till de som eventuellt skulle vilja klä ut sig till clowner och gå ut och skrämmas igen. Särskilt med tanke på hur ostensiv förra höstens clownpanik var, det vill säga att den enkelt uttryckt i hög utsträckning byggde på härmapor som sett andra få uppmärksamhet för att de skrämts och inte ville vara sämre själva.

Artiklarna i detta blogginlägg publicerades den åttonde september, och trots att ”Det” fått mycket publicitet sedan dess har vi inte sett någon clownhysteri brisera i de svenska sociala medierna. Men om det framöver börjar dyka upp lösryckta vittnesmål och välspridda Facebookvarningar för clowner som alla hört talas om men ingen själv sett så är det dystert nog väldigt lätt att peka ut en av de aktörer som satt igång det igen:

De traditionella medier vars uppgift egentligen är att upplysa sina läsare och motverka onödig panik.

Alla mina spamföljare och hur de brukar ta på mig

Det här blogginlägget är en reaktion på att jag tvingats till en ny morgonrutin.

Mina tidiga morgnar, som jag ofta inleder med att medelst iPhonens skärmljus skrämma liv i min trötta hjärna, innehåller numera ett regelbundet bortrensande av nya spamföljare – åtminstone 20-30 stycken åt gången. Varje dag rasar de in. Min blocklista innehåller nu nästan 1 000 konton (och då räknas inte de konton som allt eftersom raderats av Twitter), och den absoluta merparten är nytillkomna spammare. Hur vet jag att det är spam det handlar om? Jo, för att de är intill förväxling lika varandra och går att sortera in i ett par underkategorier.

Jag skriver detta eftersom att jag själv inte lyckas hitta något skrivet om just dessa spamkonton, och för att jag inbillar mig att jag inte är den enda som drabbats. Det verkar visserligen som att jag inte är utvald eftersom jag bedöms vara särskilt viktig eller inflytelserik, men något måste det betyda att det är just vi som drabbats. Mer om det senare.

Låt mig först skissera vilka spamkonton det är detta handlar om, genom att belysa tre av de mer igenkännliga kategorierna.

Läs mer