En krönika (som om den hade publicerats i Dagens Nyheter)

Jorden är platt. Allt annat som sägs är avsiktliga och ohederliga missledanden från konspiratörer. Platt som en pannkaka, och inget annat. För detta har jag mängder, ja, högvis av litteratur som bevis. Såväl i det gamla Grekland, fram till den falske och bluffande Pytagoras, som i Japan, Norden och faktiskt så sent som fram till 1600-talet i det ärorika Kina hölls det för sant att vår hemvist i universum låg flat i rymden. I dag lever vi i mörkare tider. Men trots att nämnde Pytagoras, och efter honom den islamska astronomin som i sin tur den tidiga kristna kyrkan anammade, numera fått sin absurda och sfäriska världsbild internationellt anammad, finns det ännu ljuspunkter i mörkret. Sällskapet Flat Earth Society håller sanningens lykta högt – som dess grundare Samuel Shenton skrev 1980 är ”idén om en roterande glob bara en felaktig konspiration som Moses, Columbus och Franklin D. Roosevelt alla varit med om att kämpa för…”

Jag är tacksam för denna chans, given mig av den stolta tidningen Dagens Nyheter, att berätta för folket om lögnen de lever i. I mitt ursinniga angrepp på allt det vi i dag håller för gott, lever utifrån, baserar våra livsval på, tvingar jag mina meningsmotståndare möta mig på en nivå som ligger flera hundra år tillbaka i debatten. Helst av allt vill de ju inte att min sanningsenliga och korrekta världsbild ska nå ut till er läsare, för med deras lögn skulle också deras makt skulle rämna. Deras ögon vänds från de mer progressiva, ibland akuta, ämnen för samtal och framsträvansförsök, ämnen som läggs åt sidan för att de ska kunna ta sig tiden och orken att bemöta mig. Gud vet hur mycket deras nya tankar och framsteg försenas, allt för att ta sig tid att bemöta mig.

Och apropå er läsare, ni förvärvsarbetare som beslutat sig för att lägga en del av era surt förvärvade pengar på en prenumeration på denna institution bland den svenska medier. Till morgonkaffet får ni när ni slår upp tidningen inte bara min tvärsäkert formulerade världsbild till livs, utan också min (visserligen subjektiva men såklart helt sanningsenliga) illusion av att detta är en fråga som är mer brådskande och viktig än de flesta andra. Tidningen har härmed gett mig samma chans som till exempel den gode Nathan Shachar och herrarna Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin att visa hur ni läsare bäst ska prioritera vad att bry sig om. Våra ämnen är helt enkelt viktigare än andras.

En stund var jag orolig att min debattartikel inte skulle accepteras av redaktörerna på Dagens Nyheter, och att jag skulle tvingas försöka nå er läsare på något annat av de sätt som mig erbjuds i 2010-talets nättäckta Sverige. Det är trots allt en kontroversiell ståndpunkt jag har; sanningen. Så mycket har jag märkt av de ilskna och vanmäktiga reaktioner jag brukar få när jag argumenterar för min sak att jag förstår hur rädd makten är för att höra motsatta åsikter. ”Du har fel, det är ju självklart!”, ropar de och pekar på mänger av böcker och papper. Men de struntar jag i. För jag vet att jag har rätt. Och Dagens Nyheter gav mig såklart också öppningen att ha rätt i min sak inte bara för mig själv och mina närstående, utan för hela Sverige. Varför? Jo, som den politiska redaktören Johannes Åman förklarar: ”DN ger utrymme åt personliga röster som kan vidga debatten. Valet av ämne, ståndpunkt och tonfall är kolumnistens eget. Att en skribent framför kontroversiella ståndpunkter i ett ämne är inte skäl för DN att stoppa en kolumn.”

Det är med andra ord självklart att detta mitt debattinlägg ges utrymme på tidningens sidor. Varför skulle denna debatt förskonas när andra, med till synes lika stort konsensus på den så kallade ”vetenskapliga” sidan, får vara med? Till de som med stor sannolikhet kommer ropa på tystande av mig och min syn på tillvaron svarar jag med att citera Dagens Nyheters chefredaktör själv, Peter Wolodarski: ”Vi måste i Sverige bli bättre på att hantera att olika åsikter förs fram, utan att känna oss kränkta och ropa på censur.” Alla är emot mig, men jag tänker inte låta mig censureras. Jag står för sanningen och om detta är jag stensäker och övertygad in i märgen. Och på Dagens Nyheters sätt att hantera andra i min situation har jag förstått att det är det viktigaste. Är jag orubblig skall jag representeras. Dagens Nyheter har härmed – oavsett om de håller med eller inte – hjälpt mig förmedla detta till ett ovilligt Sverige och i samma slag skänkt min kamp legimititet. För detta är jag tacksam. För jorden är ju platt.

Jag googlade ”läckberg instagram site:expressen.se”…

Den här nyheten dök upp i mitt flöde i dag.

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.14.14

Berättande som berör, minst sagt.

Men det fick mig att tänka. Camilla Läckberg och Instagram, det lät som ett vinnande koncept rent kvällstidningsmässigt. Undrar hur mycket det utnyttjas? Så jag googlade på orden Läckberg och Instagram, och begränsade sökningen till domänen Expressen.se….

…oh my god.

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.14.40

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.15.05

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.15.25

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.16.12

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.16.37

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.16.48

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.16.59

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.17.12

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.18.08

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.18.49

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.19.09

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.19.20

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.19.58

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.20.09

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.20.39

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.20.29

Och slutligen den som måste räknas som min personliga favorit:

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.20.18

 

Om det är så att ondsinta utomjordingarna snurrar runt jorden och researchar inför övertagandet med hjälp av Expressens webbupplaga är jag glad att jag inte heter Läckberg. Det är antagligen henne de kommer lasertransformera först – hon är ju helt uppenbart vår enväldiga härskare.

PS. Det här blogginlägget hade kunnat vara en aning längre.

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.28.47

 

Men jag valde att prioritera min familj och karriär.

”Det behövs nog en åsikt från läktaren”

Som en fågel Fenix av manlighet landade han. I dammet efter flickebarnens gråt och tandagnisslan bredde han ut sin varma kavaj och släppte in dem alla i värmen intill hans accepterande kropp, vars penis reste sig inför alla former och färger. Lugn, älskling. Du är så vacker utan spackel.

Karl-Johan Karlsson, journalist men framför allt man. En god man. En man som älskar och accepterar kvinnor.

Debatten om kvinnoidealet är ständigt aktuell. Själv har jag hållit mig utanför det där,skrev han på Expressen. Men nu var måttet rågat. En oskyldig – och innerst inne lika vacker som den skönaste supermodell! – flicka hade svultit sig till döds för mycket. Det var dags för Karlssonman att rycka in – mot de sjuka idealen och trådsmala modellerna. ”Det är det som är problemet. Så sjuka är unga kvinnors drömmar. Och unga tjejer är extremt lättpåverkade.

Ge mig solkräm för hjärnan, någon. Den här mannens idéglödlampor bländar mig.

Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull. Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen.”

Men raring, ser du inte att jag slaknar? Ät något för guds skull.

Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer. Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet.

Så sant, så sant. Med en bekymrad snörp på munnen och en ljummen och precis lagom åldrad whiskey i näven mumlar vi oförstående inför deras gråt och tandagnisslan. Förresten, sådan där gyttjebrottning, är inte det himla märkligt att de pysslar med, brudarna? De blir ju helt kladdiga. Lycka till att försöka belägra en sådan smutslisa utan att få fläckar på smokingen.

Självklart fick han sedan kritik av de förvirrade flicksnärtorna, Karlsson. Vad hade han väntat sig? Det gör ju som bekant ont när knoppar brister, så även om knopparna råkar vara trygga små förbudszoner som man bekvämt kunnat inreda med rosa kuddar och nallebjörnar.

Snälla, håll lite hyfs på debattenskrev han myndigt. Återigen, ibland måste man släppa fram basrösten. Det blir väldigt gällt här när ni blir så upprörda, mina damer. Andas nu. Välj inte att missförstå, så framstår mitt vett i en mycket rimligare dager. Läs med manshjärnan, baby.

Ser inga konstigheter med texten alls, såvida man inte bestämt sig för att missförstå.

Klarsyn är en gåva och en förbannelse, Karl-Johan. Trots att dina intellektets pilar är spetsade med skarpsinne smärtar det när man träffas i mjukdelarna (av vilka kvinnor har mängder, nota bene). Ge dem en minut att smälta det.

Genom cigarröken knarrar jazzpianisten vidare och vi skålar för männens eviga översyn med bråket i falsett. Whiskeyn skvimpar över i stöten, men vi bryr oss inte. Ögonen evigt riktade uppåt, framåt, mot nästa insikt.

Tacka fan för att somliga av oss män då tar vårt ansvar, träder in och reder ut hur det ligger till. Feminismen är på tok för viktigt för att lämnas över till kvinnorna. Eller för att låna Karl-Johans ord:

Det behövs nog en åsikt från läktaren som kan blandas ut med de sjuka värderingar som råder bland unga kvinnor.

Oookej

Min iPhone blinkade till och meddelade att någon kontaktade mig på Facebook-chatten. Jag öppnade en ny flik i Chrome och kollade vad saken gällde. Efter att jag svarat ögnade jag snabbt igenom mitt flöde, och fick då syn på… Det här.

Skärmavbild 2013-03-26 kl. 23.52.45

Jaha. Någon har betalat pengar för att frågan om vilken ”sorts kvinna” jag föredrar ska dyka upp framför min näsa. Av de två alternativ jag erbjuds verkar annonsens copy ha återfunnits i ”Fynd! Outnyttjad bilreklamstext, 25% off”-lådan hos reklambyrån. Det här var ju oväntat.

Jag klickade naturligtvis.

Skärmavbild 2013-03-26 kl. 23.53.42

Min ursprungliga misstanke, att det var någon reklamkampanj som använde denna märkliga och manschauvinistiska frågeställning bara för att dra chockbesök, visade sig inte stämma. Nä, detta var vad det verkade som. Någon verkar hysa ett till synes icke-vinstdrivande intresse av att få svar på den i särklass oskönaste frågan som ställts i Sverige sedan det slutade vara rumsrent att begära en titt efter stämplar i någons pass.

Som väntat var den diskussion som ägt rum på fan pagen sedan den startades den 21 februari något av det oklaraste som skådats på den här sidan vikingatiden.

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.18.15

Vissa är alldeles särskilt förvirrade.

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.24.32

Och andra leder in i ett mörkt mörkt hål av ensamhet.

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.31.57

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.33.02

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.32.52

(Den som haft tillfälle att överblicka vet att han delar sin dejtprofilsida ganska flitigt, Kjell. Och att han gärna avslutar en bra ego-likad FB-status med ett lakoniskt ”Jaja”.)

Nå. Må vara att någon lagt en slant på Facebook-marknadsföring, är detta bara ett centrum för ensamma män? Nja. Klickar man på page-fliken ”Welcome”, den med en underlig grå stjärna som ikon, hamnar man på en såndär sida som säger sig ha ”bilder på någon du känner”. Och ännu märkligare är det under ”Om”-fliken.

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.42.03

”Användbar demografisk och psykografisk information” som ger företag ”värdefull kunskap om sina kunder”, det kan ju inte kännas så skoj att ge bort ens om man råkar vara en väldigt ensam sexist i övre medelåldern. En googling på den mailadress som ska tillhöra Michelle Cassely visar dock ett intressant resultat:

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.46.18

Visst sörrni. 10 000-kronorsfrågan som ska hjälpa företag mot sina gubbkunder i framtiden, och i bakgrunden leder besökaren till en suspekt porrsida, har ställts på minst fyra olika språk. De har mellan 10 och 1 000 fans, men bygger alla på samma fråga och upplägg. Och de länkar till antingen ovan nämnda sida eller Dedates.info, en dylikt skum dejtingsida.

Och tja, fusk är det ju, och dessutom jävligt osmakligt och dåligt sådant. Jag vet att folk som jobbar med att skicka spam brukar skriva ihop den så dåligt som möjligt, så bara de dummaste går på bluffen och avsändaren inte behöver ödsla tid på någon som genomskådar dem halvvägs igenom processen. Kanske är det något liknande som händer här. Frågan är bara: måste det vara så deprimerande?

Det låter som… rasism.

Som hos en havsvåg är veckans höjdpunkt bland det jag läst intimt förknippat med veckans bottennotering. Låt oss börja med det förra.

Jonas Hassen Khemiri slog landet med knockout genom sitt eleganta och smärtsamt träffsäkra öppna brev till justitieministern Beatrice Ask, en text som på bara dagar hunnit analyseras och diskuteras till oigenkännlighet. I dag följde DN, som på sistone tagit flera steg i riktningen mot en för tidningen ny samhällsjournalistik, upp med f.d Expressen-journalisten Niklas Orrenius möte med ett antal av samtidens offer. Det är ett långt och gripande reportage, med samma obönhörliga fingertoppskänsla i jämförelsen mellan människa och människa som uppenbarligen inte hör hemma som Khemiri bemästrar.

Det är två vackra texter som i grunden ställer frågan vad en människa kan förvänta sig av sin omgivning, och hur ensamma vi är egentligen. Frånsett sorgen jag kände över världen de beskriver var det ett nöje att ta mig igenom båda texterna, denna sömlösa serie möten med den svenska medkänslans brytningspunkter. Ändå var det enda jag kunde tänka på den obehagliga motsatsen till människosynen som där lyser igenom, nämligen Avpixlat-skribenten Mats Dagerlind.

Efter Khemiris öppna brev reagerade han med en sammanbitet rasande text, publicerad på Avpixlat, över otacksamheten han däri såg. Det är en lång, nitisk och i flera fall svamlande text – kanske särskilt tydligt då han avfärdar Khemiris fans som ”trasproletariatets aningslösa anarkister”. Det är också en djupt obehaglig text. Alltså djupt. I världsbilden den bygger på är ”till och med de minsta invandrarungarna” representanter för gruppvåldtäkter och rån, och alla är de notoriskt kriminella som enbart har sig själva att skylla då de blir påhoppade av polis – de drar ju runt med ”gangsta hip-hop outfit”. Det är som att han pratar om termiter.

Där Khemiri och Orrenius med flera ser människor ser Dagerlind en invällande cancer. Där Khemiri och Orrenius pratar om hemlöshet, otrygghet och livsfara ser Dagerlind en gnällande belastning till kravmaskin. Och där Khemiri och Orrenius frågar vem som bär ansvar för situationen pratar Dagerlind om otacksamhet. Han fastslår att Khemiri borde vara överlycklig att han får vistas i detta land i överhuvudtaget. ”Andragenerationsinvandraren Khemiri har inte sin lojalitet hos svenskarna och det land som gett honom ett liv i fred och frihet, chansen att studera litteraturvetenskap och ekonomi och att ägna sig åt att skriva romaner och pjäser,” skriver han.

Till och med en outbildad internetskribent som jag själv ser falluckorna i detta megalomana resonemang. Khemiri är medborgare, och som sådan har han alla rätt- och skyldigheterna som Dagerlind. Ska man börja klippa och klistra i det blir isen snabbt tunn. Är en kritvit före detta skattesmitare värd att få rösta? Ska en Svensson som skjutits under pågående bankrån verkligen få sjukvård? Bör en knallsvensk människa med en historia av mentala problem få utnyttja sin yttrandefrihet? Allt detta och mer är problem som blir i akut nöd att lösas om man hävdar att en medborgare ska undvika att kritisera ett system, bara för att det en gång öppnade dörren för hans föräldrar. Jag har inte sett Dagerlind adressera dessa frågor.

Men vänta nu, vad hände här? I ovanstående frågeställningar var jag tvungen att, för att gå Dagerlinds resonemang till mötes, utgå från att en invandrare (eller rent generellt en person som har på sig ”gangsta hip-hop outfit”) är att jämställa med en kriminell svensk. Båda har, enligt den idé att invandrare latent bör låta tacksamheten till Sverige styra deras liv, utgångspunkten att de på något sätt är en belastning. En samhällsfarlig svensk på samma sätt som en person inte närmare beskriven än invandrare. Det låter ju som… rasism? Och ja, trots Dagerlinds ivriga försäkringar om motsatsen tvingas vi även här, precis som alltid annars, dra slutsatsen att han är rasist. Om någon ändå är osäker på var hans hjärta ligger kan några aktuella Twitter-inlägg vara värda att ta en extra titt på, men det ligger bortanför poängen.

I botten är detta sorgligt. Det beskriver en verklighetsbild så främmande från, för att nämna någon, Khemiris och Orrenius. En klyfta så bred att ingen kan nå över med mindre än att lämna allt från ena sidan och hänge sig åt den andra. Sådan är rasismens och antirasismens natur, och om båda övningarna bara var tankeexperiment hade det inte varit något problem. Nu finns det människor på andra sidan. De hatar men de är här. Det är ett problem som måste, men kanske inte kan, lösas. Och en helt annan text skriven av en helt annan hjärna än min.

Ps. Niklas Orrenius reportage är inte, som Khemiris eller Dagerlinds inlägg, en subjektiv artikel. Det är objektiv journalistik. Det är ögon som inte är färgade, men ändå framstår det som en debattartikel riktat rakt mot Dagerlind. Det säger något om den senares verklighetsbild, att även sanningen motarbetar honom.

Inte så @rim_och_reson:ligt

I veckan skrev Metros krönikör Fridah Jönsson en kortare text där hon argumenterade för att sedlarna istället för Evert Taube, Greta Garbo och Birgit Nilsson borde prydas av Avicii, Noomi Rapace och Lykke Li. Jag hade förmodligen inte upptäckt den om det inte var för att en twittrare jag respekterar noterade att Jönssons historielöshet gjorde hennes nedstämd. En snabb genomläsning senare kunde jag konstatera att texten inte höll högre kvalité än tidigare prosa signerad Jönsson – det vill säga uppräkningar av namn, irrelevant egocentrism och helt enkelt ogenomtänkta resonemang. Låt mig pausa lite efter denna till synes onödiga elakhet. Jag är 23 år gammal och vet att jag på intet vis är fulländad som skribent. Att en ännu yngre person än jag skulle vara det är inte ett rimligt krav att ställa. Jag bara noterar att i Metro trycks det – frånsett, det ska sägas, texter av begåvade och utmärkta skribenter som Lisa Magnusson, Johan Norberg och Fredrik Backman – krönikor som inte håller verkshöjd. Med den vetskapen i bakhuvudet besvarade jag min bekymrade twitterbekant med mitt hjärtas mening: Fridah Jönsson är förmodligen antingen en mästerlig provokatör eller vansinnigt obildad, det är nämligen inte första gången jag ser henne skriva skräp. Och där trodde jag historien slutade.

Nå, det skulle visa sig att fler än jag fann texten ogenomtänkt. Såväl på Twitter som på Facebook haglade det kritik, av högst varierande kaliber. Den lika obligatoriska som beklagliga sexismen fanns där, tillsammans med mer konstruktiva frågetecken om vad Jönsson egentligen menade. Gemensam var en förvirring: vad menade hon egentligen? Var hon allvarlig eller inte? Om hon var sarkastisk – vad var poängen? Jo, Jönsson förklarade via Twitter att hon hade haft ”kort kvar till deadline och skrev folk (hon) tyckte det skulle vara sjukt att ha på pengar. Mer än så är det inte.” Kanske inte konstigt att folk tar dig på allvar när både poäng och humor uteblir, noterade den som bett om en förklaring. Kanske det, sa Jönsson, och fortsatte ”men folk som brukar vara sansade är så chockerande arga verkligen, det är mest det jag är förvånad över.”

Texten som fått kommentarfältet att brisera var alltså – enligt Jönsson själv – född av stress och inte särskilt genomtänkt. Och det är här jag blir förvånad – istället för att pudla, förklara sig och kanske be de upprörda om ursäkt för en åsikt som upphovsmannen i detta fall inte ens själv vill försvara så tillbringade Fridah Jönsson hela gårdagen med att håna och förminska sina meningsmotståndare. Hon gick så långt som att hon samlade all kritik hon fått (selektivt utvald sådan, ska sägas) i ett blogginlägg där hon avfärdade alltihop som effekten av arga unga män som inte hade bättre för sig. Där jag alltså fann mig själv. Historien hade inte alls slutat, utan jag var uthängd som näthatare i ett sällskap av mansschauvinister. Ingen av oss hade rätt. Eller förlåt, man kunde inte ens prata om rätt eller fel, eftersom vi alla var testosteronstinna alfahannar som inte klarade av att se en framgångsrik kvinna unna sig en stunds stilla sarkasmerande.

Arga unga män är en svårfångad grupp, både retoriskt och fysiskt. De ställer till med mycket av den jävligaste skiten vårt samhälle har att erbjuda: våldtäkter, näthat, sexism, rasism, idioti, slagsmål – the list goes on. Det är problematiskt, och än så länge har vi inte kommit nära en lösning på dessa motsättningar, på många områden har vi inte ens etablerat en dialog. Men ett som är säkert är att de arga unga männen varken kommer bli gladare eller äldre för att andra – som bara kritiserat en i deras ögon rakt av dålig text – kastas in i ormgropen med dem. Det är ett grepp lika skamligt, lika avskyvärt, som om jag skulle kallat Jönsson ”hysterisk” och bett henne återvända till köket. Och det som grämer mig mest är att det hela springer ur svårigheten att ta kritik, samtidens blindhet för att man nån jävla gång kan ha fel. Jag är övertygad om att Fridah Jönsson kommer växa upp, lära sig, bli något imponerande. Jag beundrar redan hennes drivkraft. Men jag skulle bli än mer imponerad om hon dessutom lärde sig att ta kritik. Att hon omedelbart slutar tysta opponenter med hjälp av sexism däremot – det är något jag förutsätter.

Några ord om Kazoo

Morgonen och förmiddagen denna muliga lördag har bjudit på insikten att jag under de gångna veckorna inte varit ensam om att störa mig på Kanal 5:s affischerskampanj för andra säsongen av programmet ”Partaj”. På affischerna tronar Christine Meltzer i sin rollfigur Kazoo, en parodi på yngre kvinnliga bloggare. Hon är översminkad, poserande och av klippen som används för att locka till programmet att döma totalt ointresserad av sin omvärld. Det är ett populärt sätt att porträttera kvinnliga bloggare, trots att många av dem just nu gör formidabla karriärer som ingen utan skarpsinne och intelligens hade lyckats med.  Kanske är det orättvisa sättet att retas med vår tids största framgångsfenomen ett tecken på en äldre generation som tappar greppet. Kanske är det bara lathet. Hur som helst borgar det för sämre TV-underhållning.

Insikt nummer två var att den kritik jag har mot karaktären Kazoo inte går i linje med den övriga. Jonas Wikström, som verkar ogilla att kvinnliga bloggare i överhuvudtaget tas upp i ett satiriskt sammanhang, skriver ironiskt:

Äntligen dags för lite humor som sparkar nedåt när karaktären Kazoo syns i Kanal 5:s ”Partaj” igen med start i morgon. Det är ju fett old school att bara narra överheten. Särskilt barn har klarat sig undan alldeles för länge, det är befriande att någon äntligen vågar håna dem fullt ut. Och då tänker jag förstås särskilt på unga tjejer som bloggar utan att kunna stava (ha-ha-ha-ha) och som är pressade att vara extremt fokuserade på sitt utseende (ha-ha-ha-ha). Vad fånigt att de är så ytliga!

Jag håller som sagt med om att själva karikatyren på bloggarna är helt katastrofal. Människor som Blondinbella, Kenza, Ana ”Gina” Dirawi och Foki är egentligen inget annat än klassiska företagare – de har hittat en nisch, beslutsamt tagit över den och i slutändan gjort storverk av ett textverktyg på nätet. Att härma dem som självcentrerade är att sparka in en på tok för öppen och dessutum felvinklad dörr – eftersom det bloggarna säljer är dem själva, sitt eget varumärke, måste de också naturligtvis fokusera på sina egna liv i bloggarna – och att säga att de är dumma är helt enkelt fel. Det krävs inte mer än tio minuters research för att slås av fantastiska insikter och idéer bland bloggarna, som dessutom alla fötts i ett community där genomsnittsåldern är typ 16. Det är egentligen djupt imponerande.

Däremot hade det varit tjänstefel att inte ta upp storbloggarna i ett samtidssatiriskt sammanhang. De har läsarantal som vida överstiger de flesta svenska lokaltidningar, och deras rekommendationer förvandlas snabbt till trender. Ja, ett enkelt sätt att uttrycka det är att de har makt. Ser man det så sparkar inte Partaj längre nedåt – som Jonas Wikström ovan uttrycker det – utan istället uppåt, mot personer som vet och agerar utefter att de med lätthet kan ställa en vanlig läsares liv på ända. När bloggosfären dessutom innehåller personer som Dennis M, Kissie och Jockiboi – som byggt hela sina varumärken på att sprida sjuka ideal, förnedra andra människor och bete sig överjävligt i största allmänhet – är det inte längre makt det handlar om utan en samhällstrend som måste analyseras. Vad betyder det att unga människor idag i överhuvudtaget ser möjligheten att skapa sig en offentlig person i likhet med Hannah Widerstedts? Och hur fungerar varumärkestvätten som Kissie just nu försöker sig på, från skräpig skitsnackare till accepterad entreprenör?  Varför satsar Dennis M just nu hårt på att bli känd enbart genom att hänga ut folk han tycker är fula, och varför reagerar ingen på det? Och sist men verkligen inte minst: varför kan Jockiboi fortfarande omskriva namngivna tjejer som slampor och slynor? Detta måste diskuteras. Och en viktig del av diskussionen är satiren.

Att inte nämna bloggare när man pratar om samtiden är att ge en halv bild av densamma. Det gäller ur såväl det offentliga debatt- som näringslivsperspektivet – och inte minst ur ögonen på en som letar faktorer i ungas vardagsliv. Att den generation som producerar bred underhållning inte i överhuvudtaget fattat vad bloggosfären går ut på och vilka som bebor den är bara att beklaga. Å andra sidan öppnar det för en ny generation som faktiskt vet det.

Ett steg närmare Ingvar

Jag har lyssnat på Spanarna i många år nu. Det är en programidé så bra att den alltid bryter igenom när jag själv försöker komma på roliga radioidéer. Det blir liksom alltid bara ”…och så måste man ha tre… öh.. belägg”. För att inte tala om vilket epicentra av Sveriges roligaste, smartaste och mest vardagsanalytiska människor som uppstått i och med programmet. Detta har Ingvar Storm, programmets upphovsman, min allra djupaste respekt för. Och idag kommer jag honom och hans miljö ett steg närmare.

Jag är nämligen upplockad som sociala media-korrespondent hos Sveriges Radio, på deras nystartade nyhetstjänst Alltid Nyheter. Jobbet, som är det den gode Fredrik Wass lämnar efter sig, går i princip ut på att vara en vanlig nyhetsreporter och -skribent, fast man gör huvuddelen av sitt arbete via sociala medier. Letar intervjuer, kommentarer och stora nyheter – innan de blivit stora nyheter. Jag går på denna tjänst i mitten av januari, den 16:e för att vara specifik, den sträcker sig till juni, och det ska bli så hysteriskt kul och spännande.

Men, kanske någon av de mer uppmärksamma läsarna frågar sig, hur blir det med Ajour och Bloggbyrån? Bra fråga. Jag har det senaste halvåret lagt ner så mycket energi i båda projekten att det naturligtvis inte är helt utan viss sorg jag nu tar time-out från dem. Jag har också kommit båda projekt så nära, såväl människorna bakom som själva andemeningen och idén, att det gör ont att lämna dem. Men dels tror jag att jobbet som sociala media-korrespondent kräver så mycket fokus att det blir svårt att dubbelköra det med något annat, dels är det inte självklart att man som public service-anställd FÅR kombinera ens yrkesroll där med annat. Jag kommer därmed inte ha något som helst professionellt samröre med Bloggbyrån, och förmodligen tämligen begränsat sådant – om ens något – med Ajour.

Jag har haft en helt fantastisk höst, till lika stora delar beroende på Bloggbyrån och Ajour, och har människorna bakom att tacka för mycket av personlig utveckling och erfarenhet. Nu tar jag en utflykt bort från dem – förmodligen till en minst lika fantastisk vår – men ser med förtroende fram mot nästa gång våra vägar korsas. Kanske om ett halvår, kanske längre fram. Jag kommer vila mina vaktande ögon på deras sysselsättningar, och kommer alltid finnas till för ett samtal vänner emellan. Lika mycket som jag kommer sakna dem nu, lika mycket uppfyller jag en dröm i och med det nya jobbet på Sveriges Radio.

Mina jag och trovärdigheten

Tveksamheter har rått kring min delaktighet i Ajour och PR-byrån Bloggbyrån samtidigt. Jag tänkte reda ut mina egna tankar kring problematiken som uppstår i den mixen, och det är väl lika bra att jag gör det offentligt. Jag tror mig inte ha bättre koll på den etiska smoothie som dessa två yrken bereder än någon annan, och vill därför gärna ta del av er läsares inspel. Fan, för att vara väldigt ärlig tror jag inte ens jag har erfarenhet nog att bedöma situationen och dess följder till 100 procent. Hittills har jag bara gjort det jag tror mig vilja hålla på med livet ut, och inte sett några problem med det. När det nu verkar finnas sådana är det nog bra att jag själv tar upp dem. Så here we go.

Jag är, som jag ett par gånger försökt berätta på det kryptiska sätt Twitters begränsningar erbjuder, inte journalist. Och ja, trots min medgrundares celebra syn på journalistik kan jag säga så. Att vi skriver under samma tak innebär inte att vi delar världsbild och väl är väl det. Jag identifierar mig som skribent.

Varför gör jag det? Jo, jag tror att journalistik är en sysselsättning som mår bra av utbildning. På samma sätt som jag trivs i en fin frisyr och vantrivs i dess motsats, som jag älskar en god köttbit på Marie Laveau och inte känner riktigt samma tillfredsställelse efter fyra cheeseburgare, och inte minst som jag definitivt känner mig tryggare i en buss framförd av en person med D-körkort än av, låt oss säga Jan Gradvall känner jag mig mer imponerad efter att ha läst en gediget genomarbetat text av en gediget kunnig person. Jag uppfattar det som att en och annan gillar mina texter, och då inte bara på grund av dess ”en ding ding värld”-värde utan även för att de är välskrivna – men jag tror inte att jag på något sätt är färdig (vilket den sex rader långa meningen ovan kanske kan fungera som delbevis för). Jag tror jag kan bli bättre, säkrare och tydligare, och jag ser fram mot att bli det. Oavsett om det sker via utbildning eller erfarenhet.

Det vore med andra ord djupt förmätet av mig att gå runt och kalla mig journalist. Det mest journalistiska jag gjort i hela mitt liv är att lyfta mitt headset och ringa lite samtal, och det är jag knappast ensam om i bloggosfären. Men jag vet att jag älskar att skriva och att jag framöver kommer ägna mig mycket åt det. Därför känner jag att jag kan kalla mig skribent.

Vad innebär detta för mig då? Jo, dels att jag delar samma moraliska och etiska riktlinjer som de flesta andra på stora vida nätet. Jag hänger inte ut någon. Jag söker alltid motparten i en konflikt, och låter den uttala sig i min text. Jag vill ingen illa, utan vill bara veta. Men jag kan trilla i fällor. Jag kan snubbla på för mig osynliga förutsättningar. Jag kan missa saker av bristande rutin och obefintlig vana. Detta är jag medveten om, motarbetar, och rutiner har upprättats för att jag inte ska publicera något på exempelvis Ajour som brister i kvalité. Och dels innebär det att jag inte ser det som mitt ansvar att plocka upp alla trådar jag ser. Jag skriver främst om ett väldigt nischat område – nätkultur – däri min passion ligger. Men nyhetsrapportering bedömer jag mig till viss del vara för oerfaren för. Jag övar liksom fortfarande. Därför vill jag inte ta ansvaret att nysta i alla spår jag hittar. Och därför kan jag separera mina två jobb – jag skriver bara om det jag vill skriva om.

Inget jag skriver om är köpt. Någonsin. Jag kommer aldrig acceptera en betalning, i vilken form det än vara månde, mot att skriva om en produkt, person eller produktion. Däri ligger en trovärdighet som historieberättare som jag värderar högt, och vill ska prägla mina texter. Det jag berättar om ska vara bra berättat. Det jag inte berättar om skulle jag kanske inte klarat av att berätta. Därför väntar jag med att berätta det.