11472456875_28e364f1f7_k

Clownerna och folkloren – varför här, varför nu?

Den vanligaste frågan jag fått idag har levererats i ett smått frustrerat tonläge och lydit: ”Varifrån kommer det här?”

De som har frågat har varit journalister, för detta har varit dagen då mina två enda kompetensområden – källkritik och spökhistorier – faktiskt mötts i en märklig harmoni. Clownerna, de jäkla clownerna, har skapat en perfekt storm av skrämmande sociala medier-poster och folktro, och många journalister verkar ha trott att det är lilla jag som sitter på nyckeln till att förstå det hela. Så, varifrån kommer clownerna? Det är fråga som journalister har inprogrammerad i sitt själva DNA. Den är ofta praktisk och logisk, men idag har mitt ständiga svar varit att den nästan är meningslös. En gång på 70-talet adresserade den ikoniska folkloristen Jan Harold Brunvand orsaken, när han (i min översättning) skrev:

Problemet med de flesta massmediala undersökningar av sägners ursprung är att de grävande reportrarna intresserar sig för huruvida en återgivning av ett händelseförlopp är sann eller falsk, snarare än dess historia eller vad långlivade traditioner betyder i sammanhanget.

Resultatet blir att journalistens vanliga teknik är att intervjua kunniga människor, dels i jakt på användbara citat och dels i ett försök att hitta tillbaka till vad man skulle kunna kalla storyns autentiska källa. Folklorister, å sin sida, vet från första början att en sägens källa sedan länge försvunnit, och samlar istället på sig av alla tänkbara versioner av sägnen de kan hitta.

”Follow the money”, som journalister brukar säga. Jakten på ursprunget, på källan. De finns ofta längst ner i kassa polisutredningar och korrupta politikers kvittohögar, men vandringssägners vaggor är allt som oftast höljda i dunkel. Många journalister vet inte detta, och de bankar sina huvuden blodiga i väggen i sina försök att förstå storyn på det sätt de brukar förstå den. Resultatet är att det inte pratats mycket om vandringssägner dessa dagar. Det är synd, för det finns mycket att tjäna på att prata om just folklore just nu. Precis denna kombination av nyhet och vandringssägen har nämligen varit aktuell många gånger förut.

Till exempel 1968 i USA. Citatet från Jan Harold Brunvand hittade jag nämligen i ett fascinerande konferenspapper som en Lee Brown skrev 1987. Konferenspappret, ett tal som Brown höll under årsmötet för Association for Education in Journalism and Mass Communication samma år, handlade om det urgamla ryktet som under de oroliga åren i slutet av 60-talet blossade upp igen. Enligt ryktet hade en liten pojke, under ett besök på en shoppinggalleria, bett sin mamma om att få gå på toaletten. Hon hade släppt iväg honom, men sedan hade han inte kommit tillbaka igen. Till slut bad hon en vakt gå in på toaletten och se efter, och där på golvet låg pojken – kastrerad och avsvimmad. Vittnen hade senare berättat att de sett ett gäng tonårspojkar följa efter honom in i badrummet.

mutilatedboytext
Ett exempel på en nyhetsartikel om ”Mutilated boy”-ryktet, som det kom att kallas.

Det var samtidigt som Martin Luther King mördades, samtidigt som raskravaller blossade upp i amerikanska städer och vissa fruktade inbördeskrig, som denna berättelse fick gigantisk spridning i USA. Berättelsens stora sprängkraft låg i att pojken och tonårsgänget hade olika hudfärg beroende på vem som berättade: pojken var vit och tonåringarna svarta om det var en vit som berättade, men omständigheterna var tvärtom om berättaren var afroamerikan. Människor trodde på berättelsen och var upprörda, delvis eftersom det inte stod något om det i tidningen. Vissa började misstänka en mörkläggning. En tidning i North Carolina, The News & Observer, fick på kort tid 200 telefonsamtal om storyn. Journalisterna och redaktörerna var rådvilla. Vanligen publicerade de bara sådant som var sant. Skulle de lugna sin publik genom att avslöja berättelsen som påhittad, med risk för att förstärka den, eller försöka tiga ihjäl den?

Lee Browns konferenspapper kom som en uppenbarelse när jag hittade det. Dels för att det handlade om problemet vi dagligen hanterade när jag jobbade med Viralgranskaren, och dels för att det slutade med det bestämda rådet att betrakta, rapportera om, och beskriva historier som dessa som just vandringssägner. ”När ett rykte blir en nyhet delas den av en hel befolkning, och den som berättar historien får inte längre samma sensationella reaktioner. Kort och gott kan en berättelses attraktion gå ner om den desarmeras av medierna”, lyder ett citat i Lee Browns text. Kanske finns det någonting där som dagens journalister, överhopade av mer eller mindre sanningsenliga clownrapporter, hade kunnat dra nytta av.

Den folkloristiska vinkeln var nyckeln som öppnade upp storyn, som lät oss förstå och hantera den. Med samma verktyg kan clownhysterin bearbetas. ”När kulturer är stressade syns det i deras folklore”, som Jeannie Thomas vid Utah State University säger. Citatet kommer från en högintressant artikel om olika folkloristers syn på clownerna, och där drar Jeannie Thomas paralleller såväl till satanistpaniken i USA på 90-talet, där det gick rykten om att satanister som kidnappade blonda, blåögda oskulder från skolbalar, som till häxprocesserna i amerikanska Salem under 1600-talets slut.

I artikeln intervjuas också Lynne McNeill (som skrivit ”Folklore Rules!”, en superfin liten introduktion till folklore som jag verkligen kan rekommendera). I texten utbrister hon glatt att clownpaniken ”äntligen gjort vår kunskap användbar!”, och beskriver vidare hur hon ser det hela som en kombination av moralpanik och ostension. Ostension är, som jag nämnde i min redogörelse för clownhysterins historia, ett folkloristiskt begrepp som ungefär beskriver utagerandet av en vandringssägen. I fallet med de läskiga clownerna fungerar ostension genom att människor ser ryktet om läskiga clowner, och bestämmer sig för att själva sätta på sig en mask och skrämmas i ett gathörn. Beteendet är alltså en följd av ryktet, och inte tvärtom. I Sverige har vi sett exempel på ostension bland annat 2013, då tidningarna var fulla med nyheter om spetsade pålar som satts upp vid badbryggor vid olika badställen – ett beteeende som länge beskrivits i vandringssägner.

Här pratar jag och Bengt af Klintberg om ryktet i Studio ett 2013:

Varför dyker då dessa clowner upp just nu? Den frågan ställs i texten på HJNews.com, och svaret från de olika folkloristerna är allt från att hösten är en kuslig tid och att Halloween är runt hörnet, till att det amerikanska folket är mitt uppe i en synnerligen stressig och aggressiv valkampanj. ”Det är en galen tid, och vilket sätt att förkroppsliga det kan väl tänkas vara bättre än en läskig clown?”, frågar sig Jeannie Thomas.

Själv har jag en tanke jag inte riktigt kunnat släppa det senaste dygnet. På sociala medier sprids just nu rapporterna om clownerna sida vid sida med hot om våld. Här, ett av många typiska kommentarsfält:

valdclown

Och det fortsätter. ”Jag tänker försvara mig i förebyggande syfte om jag får syn på en”, säger en kille. ”Bär vapen och pepparspray, be safe”, skriver en kvinna. ”Nu blir det basebollträ och hagelbössa”, skriver en ung man. Facebookgrupper har startats som snarast liknar medborgargarden mot clowner. I tidningar beskrivs våldshandlingar mot människor utklädda till clowner som hämndaktioner.

I denna våldsbenägna stämning tycker jag det formligen ekar av främlingsfientlighet. Under våren har vi hört rapporter om Soldiers of Odin. Förra veckan skakades Gotland av ett rasistiskt medborgargarde. Den upplevda otryggheten i vårt samhälle är hos vissa hög, särskilt hos de som anser att invandrare är skrämmande, tickande IS-bomber. Det finns nog en del svenskar där ute som länge velat deklarera sin avsikt att försvara sig mot hoten, men kanske avstått, tystade av det stigma som fortfarande vilar över öga-mot-öga-tand-mot-tand-rättskipning och främlingsfientlighet.

Vi har alltid varit rädda för skrämmande clowner, och som jag varit inne på i min mediekritik har medierna gjort ett utmärkt jobb med att blåsa upp hotet i filmiska proportioner. Men för vissa kom kanske clownerna också som en ventil – ett välkommet tillfälle att utan risk för att uppfattas som våldsamma rasister få understryka sin vilja att med våld skydda det som är deras.

Kanske, kanske har vi genom clownhysterin skymtat en mörk och aggressiv del av den konflikt som just nu sliter Sverige i stycken.

Bild: CC BY-NC 2.0 Thomas Hawk på Flickr.

utvaldbild

Nej, clowner planerar ingen ”stor attack” i november

En varning för en clownattack under Halloween-helgen cirkulerar just nu på Facebook. På ett ställe har den fått nästan 900 delningar, på ett annat 300 och på ett tredje ett hundratal.

org-varning

Flera skriver att de tänker försvara sig mot clownerna.

”Jag tänker försvara mig i förebyggande syfte om jag får syn på en”, säger en kille. ”Bär vapen och pepparspray, be safe”, skriver en kvinna. ”Nu blir det basebollträ och hagelbössa”, skriver en ung man.

Enligt varningen ska polisen ha tagit två clowner, och förhört dem. De till en början motvilliga clownerna erkände då till slut att de har planerat en stor attack mot allt och alla under Halloween. ”Båda clownerna säger att det inte finns något att göra åt det här som pågår med clownerna för att dem är så många och dom hinner inte ta fast alla innan de otäcka händer”, står det i texten som fortsätter med vad som ska föreställa en varning från polisen:

”Lås ALLA era fönster, dörrar & även portar och håll era djur och er själva inne på alla halloween dagarna för att dem kommer attackera mot allt som går!”

Texten innehåller flera konstigheter.

  • För det första föreställer jag mig att polisen ska be ”clownerna” ta av sig sitt smink och sina clownkläder, och förhöra dem som… Människor. Varför skulle polisen sitta och låtsas att de är clowner under ett förhör?
  • För det andra är datumen i varningen, som ska föreställa Halloweenhelgen, fel. I texten varnas det för den andra till den femte november, vilket är onsdag till lördag. Halloween infaller i år måndagen den 31 oktober.
  • För det tredje har polisen ingenstans givit rådet att låsa fönster eller dörrar och hålla sig inomhus. Om de hade gjort det hade det varit en jättestor nyhet som du hade sett på många andra platser.

Och ja, för det fjärde planerar inga clowner en jättestor attack mot människor. Sådant händer bara i skräckfilmer. Livet är ingen skräckfilm.

Det syns också i flera statusar att ingen egentligen har någon förstahandsinformation om clownvarningen. Alla sprider bara vidare sådant de fått höra från andra:

varningett
”Jag har inte sätt dom själv”
varningtva
”Jag glömde kolla upp faktan”

Om man varken har sett clownerna själv eller kollat upp faktan så är det inte sant.

På polisens växel har man hört talas om varningen.

– Den om clownerna eller?, frågar växeltelefonisten när jag ringer, och uppger att flera andra ringt tidigare under kvällen med frågor om den.

I övrigt är det ingen som svarar på polisens ledningscentral. Men poliskontot @yb_sodermalm på Twitter har tidigare under kvällen tillbakavisat ryktet.

– Mig veterligen har inga clowner fångats in någonstans i Sverige. Helt klart en vandringssägen. Poliser skulle heller inte ”pressa ur” clowner en sanning, säger Viktor Adolphson, som ligger bakom kontot @yb_sodermalm.

Och den här ”varningen” polisen ska ha gått ut med, enligt statusen…?

– Någon sådan varning har inte förmedlats. Polisen tappar inte kontrollen till några utklädda clowner.

Morgonen den 19 oktober gick också polisen ut officiellt via sin hemsida, och underströk att varningen som sprids är falsk. ”Denna information är helt felaktig”, skrev polisen och fortsatt:

”När Polismyndigheten går ut med skriftlig information eller varningar så publiceras det på polisen.se eller via polisens officiella konton i sociala medier där myndigheten är en tydlig avsändare.”

polisvarning

Ryktet tycks cirkulera mycket bland barn, via Snapchat och andra ”slutna” sociala medier, och är därför svår att spåra i sin helhet. Den är en mer utbroderad version av en varning som Viralgranskaren skrivit om, som cirkulerat på engelska sedan den 12 oktober. I den texten varnas det för att ”clowns are allegedly planning their own purge the night before Halloween. Stay inside, keep all pets inside and keep all doors and windows locked”. Den engelska versionen av varningen, publicerad på Facebooksidan Clown Hunters, hade fått nästan 500 000 delningar när sidan togs bort.

Är du rädd för varningarna som cirkulerar på sociala medier? Så här kan du avgöra om de är på allvar eller inte.

  • Kommer varningen från en Facebooksida som tillhör polisen? Om svaret på den frågan är nej, strunta då i varningen.
  • Känner du personen som publicerat varningen, och vet att det är någon som brukar tala sanning? Om svaret på de frågorna är nej, strunta då i varningen.
  • Är varningen vag och innehåller få eller inga detaljer? Om svaret på den frågan är ja, strunta då i varningen.
  • Finns det en tydlig källa till varningen, till exempel en intervju där polisen uttalat sig? Om svaret på den frågan är nej, strunta då i varningen.
  • Ber personen som skrivit varningen dig att dela vidare den utan att kolla om den stämmer först? Om svaret på den frågan är ja, strunta då i varningen.

Är du nyfiken på mer om varför vi blir rädda för clowner just nu, just såhär, och just här? Läs min tidigare post: 

Läskiga clowner, vandringssägner och masshysteri

Läskiga clowner, vandringssägner och masshysteri

BARN SKRÄMDA
Clown dök upp på skolgård

Den rubriken, eller en rubrik i den stilen, har du säkert sett någon gång de senaste veckorna. Sedan tidigt i augusti, då de första vittnesmålen om läskiga clowner rapporterades från South Carolina i USA, har fenomenet spritts över först majoriteten av de amerikanska staterna och sedan vidare ut i världen. I Kanada, Storbritannien och Australien dök de upp i oktober. Sedan i Norden, Europa och Sydamerika. Wikipedia har en jättelik lista över exakt var alla dessa vitsminkade mardrömmar bevittnats. Inte konstigt alltså, att en rubrik som den ovan publicerats i medierna.

Förutom att den råkar vara 120 år gammal.

14520497_10103883451768348_3204900789442898107_n

Pressklippet, som är kusligt likt rapporterna vi läser idag, hittar jag i den folkloristiska Facebookgruppen ”International Society for Contemporary Legend Research”. Där samlas vandringssägensentusiaster och diskuterar samtida legender, och i gruppen har det varit, förlåt mig, rena cirkusen de senaste dagarna. Ingenstans har rapporterna om clownerna varit lika plikttrogna och entusiastiska som där, och inte på så många andra ställen har fler människor också påpekat vilken fin gammal tradition detta med clownpanik är. För se där, ett pressklipp ur The Independent i Long Beach, Kalifornien, från den fjärde mars 1967.

14502835_10103865161706778_2827214317568158576_n

Och här, från samma år fast i Los Angeles.

14590363_10103865163942298_3229708981679077496_n

Ja, clownhysterin som just nu pågår bland annat i Sverige – med bland annat rapporter om skrämmande clowner vid en skolgård i Svedala, ett anonymt vittnesmål om en clown i Nybro, beväpnade clowner som ska ha hotat en kvinna i Skänninge och, i det troligen värsta fallet, en ung man som ska ha knivskurits av en clown i Varberg – är inte ny. I själva verket dyker den upp några gånger i decenniet. 1981 drabbade en clownpanik i Boston, som sedan spreds till Kansas. Sedan dess har det, enligt en överskådlig lista i Slate, inträffat liknande masshysterier minst tio gånger. Senast 2013 var rapporter om en mystisk clown i Northampton ämne för nyhetsartiklar även i Sverige.

Clowner är läskiga, det är ingenting konstigt med det. Ansikten är det första vi tittar på för att avgöra vem det är vi dealar med. Clowner låter oss dock inte avgöra det. ”There’s a technical confusion. There’s a painted face which stays static but the facial muscles are still moving underneath, so our brains can’t quite make sense of it”, säger en ”senior lecturer in performance” till BBC. Men det finns även, särskilt i USA, kulturella skäl att frukta dem.  Att den sadistiska seriemördaren John Wayne Gacy extraknäckte som clown på barnkalas var ett faktum som slogs upp stort i medierna under rapporteringen om honom. Clownen kan delvis ha stigmatiserats och gjorts till vandringssägensstoff av detta på samma sätt som den vita skåpbilen gjordes till en symbol för hot av den belgiska mördaren Marc Dutroux.

Trots att det alltså finns goda skäl att frukta clowner noterar den uppmärksamme läsaren att jag flera gånger använt ordet ”masshysteri” för att beskriva den pågående händelseutvecklingen. Är inte det lite stroppigt, i en situation där åtminstone en svensk person tycks ha hamnat på sjukhuset på grund av clownerna, och en amerikansk tonåring faktiskt dött i vad som verkar ha varit ett clownbråk? Nä, av flera skäl tror jag faktiskt ordet är rättvisande i sammanhanget.

För att förtydliga varför måste vi först definiera vad det är som faktiskt händer. ”Den senaste tiden har det kommit rapporter om läskiga clowner som setts i städer runtom i världen”, skriver Aftonbladet i en artikel. ”Trenden med så kallade ‘killer clowns’ har under veckan kommit till Sverige”, skriver Expressen. ”Flera personer runt om i landet har de senaste dagarna hotats av clowner”, skriver SR. Rörelsen vi pratar om går alltså att definiera som att 1. ett flertal clowner 2. synts och 3. varit läskiga. Hur går det att beskriva som en masshysteri?

Tja, för det första är det svårt att nita exakt hur många clowner som i själva verket faktiskt synts. Fallet som rapporterats från Thailand anses till exempel vara fejk. I den här artikeln illustrerar man clownparanoian med en bild av en clown från 2014. Och i en intressant text visar folkloristen Sarah M. Gordon ett exempel på hur vittnesmålen ofta i själva verket tillskrivs andra människor, det vill säga skolboksexemplet på en vandringssägen. ”I Sydsverige rör det sig om 70 anmälningar det senaste dygnet, rapporterar Sydsvenskan”, enligt Omni som fortsätter: ”Polisens pressinformatör Anna Göransson säger att det ofta handlar om att inringaren sett eller hört något.
– Men när vi åkt till platserna där de skulle ha varit synliga har de försvunnit.”

Många anmälningar men desto mindre substans, med andra ord. Många av de som säger sig ha sett clownerna är dessutom barn. Jag tycker väldigt mycket om barn – jag känner ett par stycken personligen – men de är sällan särskilt bra i egenskap av vittnen. Om barn går runt uppskrämda och tänker på clowner är de mer benägna att se dem. Om barn i grupp går runt och pratar om de läskiga clownerna är det inte alls osannolikt att de hetsar upp varandra så till den grad att de plötsligt tycker sig skymta en rödgröngul peruk i buskarna. Dessutom är det i sammanhanget relevant att nämna den folkloristiska termen ostension, som beskriver handlingar som sker i kölvattnet av populära berättelser, sägner eller legender. Om någon klär ut sig till clown och skrämmer människor på stan i Stockholm för att de hört att någon gjort detsamma i USA handlar det om just ostension, och då är det ju inte en clownepidemi på gång så mycket som härmapor. Beteendet är en följd av storyn, och inte tvärtom. Sist men inte minst är antalet faktiska clownvittnesmål försvinnande få i relation till hur många som är ute och rör sig på stan. Rent statistiskt kan jag nästan garantera dig, kära läsare, att du inte kommer stöta på en clown på stan eller i skogen ikväll.

Därutöver kan jag påstå att detta är en masshysteri helt enkelt för att det verkligen påminner om tidigare masshysterier. Låt mig friska upp minnet lite med en lista:

  • 1982-83 gick den så kallade ”Buasjukan” i Halland. Hundratals barn, mest flickor, fick plötsligt ont i höfterna och började gå med kryckor. Sjukdomen kom plötsligt, efter att en patient zero insjuknade i oktober 1982, och försvann lika plötsligt. Inga medicinska förklaringar fanns, och efter ett tag avskrevs det hela som psykosomatiskt – en masshysteri.
  • 1992 påstod en man att han sett ett lejon i skogen i Finland. Under tiden efter det första vittnesmålet dök mängder av nya uppgifter upp, och man hittade till och med spår efter lejon i snön. Inga uppgifter kunde dock bekräftas, och spåren bedömdes som bluffar. ”Inget lejon har sprungit omkring i finländska skogarna. Däremot tycks suggestion och masshysteri ha varit allmänt förekommande”, skrev TT.
  • 1999 slog en Coca Cola-feber till i Belgien. Hundratals människor blev magsjuka av att dricka inte bara Coca Cola, utan också andra drycker av andra varumärken inom koncernen. Coca Colas högsta chef bad om ursäkt och över 50 miljoner burkar och flaskor drogs tillbaka. I en forskningsrapport i American Journal of Epidemiology 2002 fastslogs det att några av de första fallen kan ha berott på karbonylsulfid, men att majoriteten av resten av fallen berott på en masshysteri.

(En intressant tankelek är naturligtvis hur dessa tre hysterier hade påverkats om folk ständigt gick runt med en kamera uppkopplad mot de sociala medierna i fickan. Hade spridningsmöjligheterna gjort att en lokalnyhet i Finland planterat tanken på möjliga lejon i skogen även i norra Sverige?)

I samtliga dessa fall går det att spåra en smittoeffekt av ett första uppmärksammat fall, precis som i höstens clownmani. Naturligtvis kan någon ha sett en människa utklädd till clown även efter detta första fall, precis som någon kan ha fått ont i höfterna i Halland 1982 eller blivit magsjuk av en cola i Belgien 1999 efter att de första tillfällena inträffat, men knäckfrågan är i vilken utsträckning vi pratar om det, är oroliga för det, väntar oss det, eftersom vi har hört talas om just detta första fall. Jag skulle själv tro att de tu har rätt mycket med varandra att göra.

Men samtidigt ska man inte avfärda händelserna helt. I en artikel i CNN listas sex tänkbara anledningar till att clownerna slagit till just nu. De är, i ordning, att det är folklore med en modern twist, att det är viral marknadsföring, att det är ett uttryck för vår mänskliga rädsla för ansikten med en mask eller fixerad min, att det är en sociala medier-trend, att det är ett alternativt verklighetsspel och att det faktiskt beror på verkliga händelser.

Jag tror det hela nu har blivit så stort att alla sex anledningar kan vara aktuella. Verkliga händelser tycks det finnas en och annan av, även om de kusliga clownerna som sagt inte alls är lika vanligt förekommande som det påstås. Ett alternativt verklighetsspel, en reklamkampanj eller en sociala medier-trend kan det säkert redan ha blivit här och där, för vissa som deltar eller tittar på.

Och visst fan är det folklore. I den aspekten finns kanske händelserna största värde, om du frågar mig.

Genom att analysera och skärskåda det vi berättar för varandra kan vi lära oss mycket om oss själva och vår tid. Både i texten av Sarah M. Gordon ovan och i en kolumn av folkloristen Russell Frank påpekas det att denna skräckvåg kommer samtidigt som en mycket infekterad flykting- och invandringsdebatt pågår i många av de berörda länderna. Gordon citerar i sin text skräckförfattaren Stephen King, som skrivit den kanske mest kända skräckhistorien om en clown någonsin, ”Det”. Han försökte på Twitter nyligen lugna ner sina följare vad gäller clownerna:

”Most of’em are good”, noterar Gordon, är också vad den enda sidan av debatten brukar säga om muslimer efter terrorattacker med islamistiska förtecken. ”My hypothesis is that the creepy clown narrative has latched on right now because of a cultural encouragement to fear smiling, unfamiliar faces. Fear the smiling Syrian refugee who says she’s trying to escape war, because she might actually be a terrorist. Fear the friendly neighborhood gay man, because he might be a pedophile”, skriver Sarah M. Gordon. Och hon använder samma slutkläm som Russel Frank, som avslutar sin text med att fråga sig varför clownerna aktualiserats just nu.

Well, can you think of anybody with a strange complexion and fright-wiggy hair who is popping up all over the country this fall making creepy and clownish pronouncements?

I’ll give you a hint: He’s running for president of the United States.

 

Några ord om Reportedly

Skärmavbild 2016-09-01 kl. 16.12.36

Att scrolla igenom Twitterkontot @reportedly:s mest spridda och uppskattade tweets, samlade på sajten Favstar.fm, är som att gå på en utställning av nyhetstorys som berört de senaste åren. Bilder på rädda turkiska soldater som grips. Uppgiften att afroamerikanen Philando Castile hade en fyraåring i bilen när han sköts av polis för att han sträckte sig efter sitt ID-kort. En karta som visar var i Paris klubben Bataclan ligger. Ögonblicken känns igen från de dagar på sistone då världen verkat som mörkast och mest kaotisk.

Twitterkontot Reportedly, som med fem anställda journalister i tre olika länder arbetade dygnet runt för att försöka hitta de rena tonerna i den vrålande symfoni som är världens nyhetsflöde, har sedan det startades i januari 2015 varit en fyrbåk. När en nyhetshändelse kunnat börja urskiljas ur panikslagna tweets och suddiga bilder har Reportedly ofta varit först och snabbast, samtidigt som de nästan alltid lyckats vara noggrannast och ärligast. När de inte vetat har de sagt det. När de börjat förstå har de hjälpt oss.

När desinformation spreds var Reportedly en fast punkt. De varnade för fejkefterlysningar av människor i Nice…

…felaktiga filmer av nerskjutna helikoptrar under kuppförsöket i Turkiet…

…och falsklarm i spåren efter attackerna i Paris i november 2015.

Alla som hållit andan under en förvirrad story under utveckling vet att Reportedly gjort sitt bästa för att hjälpa oss andas ut.

2000-talets läsare klickar på vad den är intresserad av, och de gemensamma gräsplättarna där vi kan stå och samtala blir allt mindre. Pappersnostalgiker brukar sucka över den prenumererade tidningens egenhet: att den kunde berätta en hel historia varje dag, att den kunde nyhetsvärdera och ge läsaren vad den inte visste att den behövde, att den kunde överraska och utbilda. Men Reportedly visade att detta inte har försvunnit tillsammans med pappret. Intill kontots sista vakna ögonblick berättade det om den politiska turbulensen i Brasilien, om luftattacker i Yemen, om människor som flyr Boko Haram i Nigeria och om en kontroversiell pipeline i östra USA. Tre av fyra storys kände jag inte till innan dess. Gjorde du?

Reportedly finansierades av First Look Media, som bland annat producerat journalistporrfilmen Spotlight och driver Glenn Greenwalds sajt The Intercept. Den åttonde augusti berättade Reportedlys grundare och chefredaktör Andy Carvin att finansieringen dragits in, och att tjänsten skulle lägga ner. Den 31 augusti, när Reportedly skickade sin sista tweet, annonserade han emellertid ut att samtal pågick med ett flertal aktörer som ville se tjänsten komma tillbaka. Vi håller tummarna för att de samtalen går bra, och att frågan om det finns en affärsmodell för något sådant som en realtidsverifikationstjänst för användargenererat innehåll därmed får svaret ”ja”, för som tjänst har Reportedly på mindre än två år visat sig vara oumbärlig. Det finns väldigt mycket information nu för tiden. De journalister som ägnar sig åt att vid frontlinjen sortera den gör ett mycket viktigt jobb.

Sverige spöar Trump – och det är kaotiskt, obegripligt och stinker pojkrum

Jag måste skriva om det här, helt enkelt för att det inte finns någon annanstans där det kommer uppmärksammas och för att det är för dumt för att få glömmas bort. Sverige segrar just i detta nu i ett gigantiskt slag mot Donald Trumps fotsoldater – och det är fan inte vackert.

Att bråka med idioter, brukar det ju sägas, är lika meningslöst som att brottas med grisar. Du blir bara lerig, och grisen tycker ändå om det. Men om du själv råkar vara en gris kan du skita blankt i det visdomsordet och ge dig in i gyttjebrottningen med – för att tala Trumpska – ordentligt high energy. Ungefär så gick det till, när en användare på Reddits underforum r/the_donald, i vad som verkar ha varit en helt oprovocerad attack, på tisdagen påpekade att Sverige och Finland ser ut som en hel påse lördagsgodis (för att citera en sexrådgivare jag läste i högstadiet). Och häpnadsväckande nog, trots denna urstarka start, skulle konflikten komma att röra sig mot ännu lägre nivåer.

limpdick

Även om denna bild gott och väl illustrerar hur förfinad och elegant mötesplatsen r/the_donald är så är några ytterligare ord kanske ändå är på sin plats. Redditforumet för Trumpsupporters kallar sig ”the closest thing to an official campaign subreddit for Donald Trump 2016”, och är ungefär som ett memebeläst ungdomsförbund till Ku Klux Klan. Tänk en skara om cirka 94 000 figurer som förhåller sig till 4chan som sverigedemokrater på Facebook gör till ”livets hårda skola” – det vill säga den plats där det inte alltid är lätt men där man fan lär sig allt som är värt att veta och resten kastar man snus på.

MSNBC skriver idag att r/the_donald under mars månad räknat 52 miljoner sidvisningar, och förklarar affärsmannens stora popularitet på forumet med att han följer en stolt tradition av rasistisk och sexistisk grabbighet som trots vissa motgångar länge blomstrat på Reddit. I en intervju säger en av r/the_donald:s moderatorer, en herr CisWhiteMaelstrom, att deras väg till bredare genomslag initialt var att ge sig på människor de hatade. “I had to get SJWs talking about us”, sade CisWhiteMaelstrom till MSNBC. (SJW betyder social justice warrior och är i dessa kretsar ett skällsord för sådana som till exempel gärna ser HBTQ-personer, invandrare och kvinnor i annat än bajsporrsammanhang.)

Det är mycket möjligt att personen bakom ”limp dick”-illustrationen arbetade i samma anda som CisWhiteMaelstrom, men det enda misstaget hen (eller vad fan, vem försöker jag lura, det enda alternativa pronomen jag behöver här är egentligen något för att beskriva den helt unika besten som en svettig och förhudsdoftande 14-åring utgör) gjorde var att tro att Sverige var något större SJW-tillhåll. Reddits svenska underforum r/sweden, som också kallas Sweddit, har 97 000 användare varav väldigt många i teorin borde vara Trumpanhängare eftersom de faktiskt delar många av hans värderingar. En vanlig dag toppas Sweddit av Fria Tider-artiklar samt länkar till krimjournalistik på Aftonbladet med olika variationer av mall 1a-flosklerna ”det var säkert Sven och Lars som gjorde det”, ”va gör feministerna åt det här” samt ”PK-media ljuger” i kommentarsfältet.

Hade användaren på r/the_donald bara länkat till en Breitbart-artikel om att Swedistan beter sig som en slapp kuk mot massinvällarna hade de troligen nickat instämmande, men detta var skillnad. Nu sade de att vi såg ut som en slapp kuk. Sweddit kände det blågula blodet koka. Det var dags att go Karl XII on their asses.

usabog1

Detta var startskottet för en skitstorm som, enligt användaren TheRealJasonsson som för kommande generationers skull nedtecknat händelserna i en krönika i r/subredditdrama, skulle trumfa många andra liknande bataljer på Reddit. ”The levels of salt in the comments are honestly unlike anything I’ve ever seen on this site, and I was around when /r/fatpeoplehate got banned”, skrev TheRealJasonsson. Efter att Sweddit bankat homofobi i huvudet på r/the_donald började rätt uppenbart kränkta Trumpfans dyka upp här och var.trumpfan1 trumpfan2 trumpfan3

Samtidigt plockades bannhammaren fram som vapen hos r/the_donald:s moderatorer, och folk till höger och vänster började stängas av från underforumet, i vissa fall bara för att de kommenterade debaclet.

kommentar1

Nu råkar Sweddit vara en väldigt verserad plats när det kommer till memes och internetskämt, ”fuktiga mejmes” som det efter en lång rad oförklarliga avknoppningar nu heter på svenska, och de vet hur järnet ska smidas för att charma publiken på Reddit. Det handlar i och för sig inte om någon hög ribba. Det räcker egentligen bara om det handlar om… ribba.

bild3 bild2 bild1

Det gick hem. ”Sweden has hit the front page over 10 times in the last day alone now”, noterar TheRealJasonsson, och enligt en fullständigt ovetenskaplig poll tycker 95% av de röstande att Sweddit går segrande ur striden.

Hos de en gång så självsäkra och segervissa r/the_donald-användarna blev identitetskrisen total. Hur kunde de förlora mot Bernie Sanders i nordpolsform? Till slut krävdes det drastiska åtgärder.

Tro’t eller ej, men det har funnits en regel mot rasism i r/the_donald. Moderatorerna tog till det enda de visste kunde funka i en krissituation. De avskaffade den regeln.


bild4

(Denna post togs snart bort, och nu hävdar moderatorerna att de ”never got rid of our ‘No Racism’ rule. We’re only allowing islamophobia. It’s the rest of reddit, not us, that said otherwise.” Det är ett blånekande av ett tydligt bevisbart faktum som hade gjort Trump själv stolt.)

Sweddit svarade med ett genomironiskt moderatorsmeddelande där det fastslogs att man, inspirerade av Sveriges ”progressive and highly successful feministic foreign policy”, skulle börja moderera kommentarer i enlighet med ”the feministic values of Sweden”. Greppet kallades av en kommentator i r/subredditdrama för ”the most successful counter troll I’ve ever seen”. Medan r/the_donald bokstavligt talat tvingades subventionera rasism för att kunna klara av tempot applåderades Sweddit som en sorts briljant Puck i den midsommarnattsmardröm Reddit är. När jag skriver detta är fyra av Reddits tio mest uppröstade bidrag av alla från Sweddit. Rena hyllningar av underforumet får skyhöga röstsiffror. ”Dear Sweden – Thank you for smacking down /r/The_Donald. Sincerely – The rest of America”, skriver en användare och får över 4000 upvotes.

Samtidigt lyckas utsända hemliga agenter från Sweddit med sådant här:

m1LnAex

Jag vet inte riktigt vad jag tycker man ska ta med sig från det här. Kanske att en debatt med Trumpfans bara lyckas om man tar fram kuken. Kanske att Reddit är väldigt svaga för en joker med kuken framme. Eller kanske att ryggmärgsreflexen hos det, enligt de själva, närmaste man kommer en officiell Trumpkampanj på Reddit när de utsätts för attacker är att legalisera rasism.

Men även för er som inte orkar vada genom mängder av skit kan det vara värt att veta att Sverige, om så bara för ett litet ögonblick och av delvis rätt äckliga skäl, är Reddits hjältar.

UPPDATERING, fredag 15 april kl 10.00:

”Är det något forumstroll älskar så är det fullt krig. Problemet för amerikanska opålästa troll är att Sverige har världens bäst utbildade troll-armada.” Så skrev piratpartisten Niklas Starow på sin Facebooksida som en kommentar till denna bloggpost, och jag tycker han har en god poäng. Trumpeterna, som Sweddit kallar r/the_donald-fotsoldaterna, förväntar sig troligen numera aldrig något mer än indignerade Tumblr-argument när de ger sig på folk. Föreställ er förvåningen och handfallenheten när de stöter på en befolkning som i tjugo år fått nöja sig med att syrligt analysera nätets världskonflikter från åskådarplats, och därmed vässat fram en metaironi i världsklass. Det är då det går som det gick igår.

kommentar2

Eller som användaren Eclipticc formulerade det i kortvideoform:

Efter att jag igår kväll publicerade denna genomgång hade det stora slaget om r/all börjat närma sig sitt slut, och Sweddit hade slagit besöksrekord. Vid pass halv tolv på kvällen stängde Sweddit för nya bidrag, eftersom underforumet då hade fått så stor uppmärksamhet på förstasidan att det riskerade att totalt förvandlas till ett anti-Trumpforum. ”Today, we made Sweddit great again, but tomorrow is a new day so let us get back to the relevant Swedish content”, skrev moderatorn Norci. ”Damn, this is the first time I’ve seen somebody stop a funny meme before it’s run into the ground. I think I love Sweden”, skrev användaren xcosmicwaffle69 till svar.

Den breda samsynen kring att Sweddit gick segrande ur bataljen delas överraskande nog inte av användarna av r/the_donald. På samma sätt som de hade ropat ”MAKE SALTOMORTALS GREAT AGAIN” om Donald Trump snubblade på ett bananskal resonerar de kring beslutet att stänga forumet över natten, och pekar på det som en ironiskt eftergift till Trumps mantra att bygga en mur vid amerikanska gränsen mot Mexiko. ”Before it was just about bland Swedish posts and now theyre getting taken over by Berniebots who are submitting Donald Trump posts. Their previous culture was ruined by uncontrolled influx of outsiders and they closed submissions until they can have a handle on moderating them”, skrev användaren som alltså verkligen på allvar verkar tycka detta är en extremt talande allegori.

Och på r/the_donald samlades man för att ta del i en sedvanlig cirkelrunk.

haha

cucked

viralg

(Det där sistnämnda är faktiskt en myt som jag själv råkar ha debunkat. )

Samtidigt upptäcker även jag nya saker med denna märkliga historia hela tiden. Som till exempel hur kränkta Trumps fans blev av skämten på Sweddit, åtminstone av deras anmälningar att döma, och så inte vad man får fram om man läser moderatorernas stängning av Sweddit igår kväll och tittar lite extra noga på den första bokstaven i varje stycke…

fucktrump

Ja, hörrni. Vilket jävla apspel.

Snälla – låt mig slippa ”snackisar på sociala medier” i tidningen

Min krönika som sändes i en förkortad version i Medierna i P1 lördagen 20/2-16. Dra till 23.01 i klippet nedan för att lyssna på den.

Ibland, för att både roa och oroa mig, brukar jag gå in på Retrievers tjänst Mediearkivet och söka på frasen “som en löpeld”. Resultatet av sökningen visar hur ofta den nämns i svenska tryckta medier, och det talar sitt tydliga språk. 1995 jämfördes spridningen hos något med en löpeld bara 79 gånger – de senaste fyra åren har samma jämförelse använts minst 700 gånger per år. Förvisso kanske inte Retriever 1995 fångade varenda tidningstext som skrevs, och i dag skrivs det överlag mycket mer i svensk press, men det är icke desto mindre en stor förändring. Och då är det ändå bara toppen av ett isberg. Toppen av isberget där saker och ting blir värda att uppmärksamma bara för att de sprids som en löpeld – isberget som heter “snackisen på sociala medier”.

Snackisen på sociala medier. Jag hatar den. Det är undanflykten medier använder sig av för att åka snålskjuts på andras klick, fjädrarna man lånar för att rädda dagens siffror, ett vilseledande substitut för nyheter. Naturligtvis inte alla gånger, nej. Nyheter och händelser kan bli snackisar på sociala medier, och det är oftast bara bra för såväl tidningen som dess läsare. Det jag pratar om är när nyheten är att något blivit en snackis på sociala medier. Det betyder nämligen att allt annat i storyn bedöms för tunt för att i sig utgöra en vinkel.

För det första, “Så ändrar SVT Kalle Ankas Julafton i år”. Så skrev Nyheter24 i en rubrik i oktober i fjol, och fick sällskap av Expressen som rubricerade “SVT:s löfte om årets Kalle Anka på julafton”. Allt var upplagt för en repris från de föregående årens kalabalik när dockor och judefarbröder klippts bort av Disney, och ilskeklicken flödat. Men den som i fjol klickade på någon av artiklarna fick ett tydligt och enkelt besked: inget skulle hända med det folkkära Disneyprogrammet. SVT lovade att det skulle bli helt orört. Varför antydde tidningarnas rubriker motsatsen? Jo, för att just den nyheten i flera omgångar blivit en snackis i sociala medier. Då är det okej att grundlöst trigga rasister – för klicken är det enda som aldrig diskrimineras.

julafton

För det andra, och apropå kvällstidningar. Alla som besökt deras webbsidor på sistone har sett en ny sorts rubriker dyka upp, som tycks prioritera lockelsen att klicka ovanför att informera sin läsare. I höstas på Aftonbladet.se fanns det till exempel en film med rubriken “Hon ska tanka – misslyckas totalt”, vilket är någon sorts collage av övervakningskamerafilmer där människor slår sig medan de ska tanka sina bilder. Källhänvisning för klippen erbjuds ej. I september publicerade Expressen ett klipp som påstods föreställa en “bisarr varelse vid en sjö i Polen”. Metros Viralgranskaren kunde genom att kontakta personen som låg bakom Youtubekontot filmen snabbt konstatera att den var en PR-bluff för en festival. Men det gjorde inte Expressen innan de publicerade klippet. För det var ju en snackis på sociala medier. Då är det strunt samma vem klippet tillhör, varifrån det kommer, och vad det egentligen föreställer.

(Efter att ha fått detta påtalat av Bakjour genomförde Expressen senare ”en justering av” klippet.)

För det tredje, i somras sköt en tandläkare från Florida lejonet Cecil i Zimbabwe. Tandläkaren hade betalat för sin jakt och följde lagar och regler. Men han lurade ut lejonet ur ett skyddsområde för att kunna jaga det, och sköt det dessutom med pilbåge vilket ledde till att Cecil skadeskjutet fick fly i 40 timmar innan nådaskottet kunde delas ut. Beroende på vad man tycker om jakt generellt kan denna gärning placeras in på skalan någonstans mellan “olycklig” och “vedervärdig”. Men lejonjakt pågår dagligen i Zimbabwe, både laglig och olaglig, bedriven av såväl afrikaner som amerikaner och europeer. Att tandläkaren som dödade Cecil fick se sig namnpublicerad i i princip hela världen – i Sverige av bland andra Aftonbladet, Expressen, SVD och DN – berodde på en enda sak: att det var en snackis i sociala medier. Då gör det detsamma om medier aldrig annars hade publicerat namn i liknande fall. Snackisen har redan fattat utgivarbeslutet åt en.

cecil

Det finns väldigt mycket bra journalistik att göra kring sociala medier, och naturligtvis ska redaktioner hålla koll på vad folk snackar om. Men att en godtyckligt stor grupp människor sagt något, eller länkat till något, är helt enkelt inte en duglig vinkel. Det är för lätt att bli lurad att en liten grupp egentligen är större. I december 2014 skrev Jonas Andersson Schwarz, lektor vid institutionen för kultur och lärande på Södertörns högskola, en artikel på DN Debatt där han slog fast att medier är för lättlurade av små men uppblåsta kampanjer på sociala medier. En liten minoritets högljudda skrän tolkas som ett helt folks kokande vrede. Kort därefter, i mars i fjol, serverades vi med ett exempel på just det när SVT stoppade granskningen #vitabolag efter att ett 60-tal twittrare kritiserat den. Man hänvisade till en “Twitterstorm”. Ridå.

Att luras av pyttekampanjer, att överlåta viktiga beslut till en pöbel, och att kräkas upp andras gamla content och sedan klistra på sin egen logga på spyan, det är inte något som tar oss framåt.

Kollegor, låt oss slippa snackisarna på sociala medier.

Politikfakta, Kent Ekeroth och Exponerat ställer en fråga

Facebooksidan Politikfakta ”ställde bara en fråga” i går:

fadi11

Fadi Skef, alltså killen på den nedre bilden, är en tonåring som intervjuas i ett nyhetsinslag som SVT gjort om hur grundskolan i Borgholm fått ta emot 250 nya barn och låtit dem gå i egna skolklasser. I nyhetsinslaget kämpar han för att formulera sig på det nya, obekanta språket.

”Jag vill prata på svenska, before…”, säger han, men kommer på sig själv och skrattar förläget.

Han fortsätter: ”Nej, FÖR ATT jag vill göra min future här. Jag behöver språk.”

Personen på bilden ovanför då? Kaptenen i den syriska armen som inte bara Politikfakta tycker liknar Fadi, utan som även sajten Exponerat ”tveklöst” slår fast som samma person? (Exponerat har i efterhand ångrat denna publicering och publicerat en rättelse – men ändå är det ursprungliga utpekandet fortfarande publicerat och tillgängligt i sin helhet. Politikfakta har ifrågasatts i sitt kommentarsfält, och svarat att de ”aldrig påstått att det är samma person” utan kallar sin Facebookpost ”en fråga”.)

fadi22

Att denna kapten i syriska armen och Fadi Skef skulle vara samma person ansåg även självaste Kent Ekeroth, enligt denna privatperson på Facebook. (Att Ekeroth laddat upp denna bild är än så länge obekräftat, men det är svårt att tolka denna kvinnas formulering annorlunda. Och hennes uppgifter ska ses i ljuset av att hon stöder Ekeroth och hans publicering.)

fadi33

Partikamraten och kommunfullmäktigeledamoten i Kalmar Thoralf Alfsson understryker också han i ett numera raderat blogginlägg att det inte ”råder den minsta tvekan om att det handlar om samma person”. I kommentarsfältet till Alfssons blogginlägg skriver någon att SVT inte klarar av att ”göra den faktagranskning som ‘hatmedia’ klarar av på någon timma”.

Så. Är Fadi Skef och denna kapten i syriska armen, som Politikfakta, Exponerat, Thoralf Alfsson och Kent Ekeroth i går enades om, verkligen samma person?

Nej.

Mannen med solglasögon är enligt den qatariska nyhetssajten Al-Sharq (Wikipedia) och den amerikanska politikbloggen Suffragio i själva verket Bassel al-Assad, det vill säga den äldsta brodern till Syriens nuvarande president Bashar al-Assad. Bassel al-Assad dog i en bilolycka 1994.

Fast enligt vad Politikfakta, Exponerat, Kent Ekeroth och Thoralf Alfsson var tvärsäkra på i går kväll var han visst inte alls död, utan pluggade svenska i en skola i Borgholm. Sade fel när han försökte förklara hur viktigt det nya språket var för honom, skämdes lite kort för att han inte på några veckor lärt sig tillräckligt för att ge ett perfekt formulerat svar i riksteve, och tittade sedan tillbaka mot reportern fast besluten om att slutföra sin mening på svenska.

Fadi har själv tvingats adressera ryktesspridningen via hans Facebooksida. ”Jag är ledsen om människor kommer hit och ljuger om sin ålder. Jag är inte en av dem. Jag är här med min familj för att skapa en ny framtid, då vårt hemland förstörs av krig”, skriver han och sällar sig till raden med barn och unga som ingenting gjort men ändå tvingas försvara sig mot aggressiva horder med idioter som hatar dem.

Våldsam rasism är god PR för en våldsam rasist

Min krönika i Medierna i P1 6/2-16. Dra till 26.03 i klippet nedan för att lyssna på den.

Så här sade i förra helgen Skånska Dagbladets chefredaktör Lars Joel Eriksson till Medierna i P1.

”Jag tror den stora breda allmänheten som de försöker vinna sympatier hos inte tycker att Nationell Framtid ska klä ut sig i uniformer och försöka ta på sig polis och kustbevakningens uppgift. Så det här ser jag som en negativ publicitet för deras del.”

Kritiken han fått för tidningens artiklar om att Nationell Framtid patrullerar Öresund visar på att andra tidningar ställer sig på Nationell Framtids sida, menade han. Eftersom de inte exponerade Nationell Framtid som vad de är. Citatet avslöjar att Eriksson antingen gör sig dum, eller inte har förstått hur den organiserade främlingsfientlighetens PR-maskineri fungerar. Låt mig förklara.

Efter att jag i höstas gjorde en P3 Dokumentär om Marcus Jannes, 21-åringen som i en tråd på Flashback livesände sitt självmord, kontaktades jag av en före detta moderator på Flashback som vittnade om händelsen i psykforumet. ”Alla besöksrekord rök den dagen. I efterhand skulle jag säga att det var just den händelsen som gjorde Flashback till vad det är idag”, sade den före detta moderatorn.

En katastrof, en fruktansvärd händelse. Att medierna dessutom berättade om hur forummedlemmar i tråden hade uppmuntrat Marcus Jannes att genomföra självmordet gav inte heller den trevligaste bilden av Flashback. Men ändå ledde händelsen alltså till forumets genombrott. Det är lockande att dra slutsatsen att det helt enkelt fanns tillräckligt många svenskar som tyckte om den sortens mötesplats, och att de bara inte fram till dess hört talas om Flashback.

Ett annat exempel på samma mekanik presenterade Kit-grundaren Fredrik Strömberg på sin blogg i december 2013, under rubriken ”Jag avpixlar avpixlandet av Avpixlat”. I en graf visade Strömberg hur Avpixlats popularitet som sökterm på Google var generellt låg – men drogs upp långt över sin egen axel så fort sajten uppmärksammades i riksmedia. ”Vi gör dem stora genom att bevaka dem men sedan argumenterar vi för deras inflytande genom att säga ’titta vad mycket uppmärksamhet de får, det är klart att det är av allmänintresse’”, noterade Strömberg.

Hans poäng underströks i september, efter att den rasistiska skribentsignaturen Julia Caesar granskades i Expressen. I en webbpanel på drygt 1 000 personer som Novus arrangerade uppgav 55 procent att de kände till Julia Caesar – mot bara sju procent som uppgav att de kände till henne innan granskningen.

tackmedborgargarde

Ett tredje exempel på hatande grupper som förut brukat vara ljusskygga såg vi bara för några dagar sedan. ”Maskerade svartklädda personer i rånarhuvor och armbindlar delade på fredagskvällen ut flygblad med uppmaningen att ge sig på gatubarn”, skrev Dagens Nyheter. Men hur skrämmande det än är att våldsamma mobbar omsätter sin hatiska människosyn i konkreta handlingar och uppmaningar är det kanske ännu läskigare att deras aktioner faktiskt applåderas.

På olika främlingsfientliga mötesplatser på Facebook har allt sedan dess mobben hyllats. ”I Sverige är det numera så dumt att om du hindrar en invandrare från att begå ett brott, så är du rasist”, skrev en person och fick 300 likes. Ett blogginlägg med rubriken ”Ett tack till medborgargarden” har gillats av 1200 personer.

Många av granskningarna jag nämnt hittills har varit begripliga, motiverade och rimliga. Men de måste göras med botten i en insikt om att våldsam rasism är god PR för en våldsam rasist. Det tror jag är viktig kunskap för en journalist som ställts inför märkliga påståenden om nazist-anknutna mobbar som vill ta rättvisan i sina egna händer.

Det vill säga inte bara Skånska dagbladets chefredaktör, utan nästan alla i den här branschen just nu.

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan

Jag slutar på Di Digital och blir frilans

Det blir mycket sällan som man har tänkt sig.

När jag slutade på Metro i våras och istället gick till Dagens industri för att tillsammans med några av Sveriges mest kompetenta tech- och affärsjournalister dra igång Di Digital såg jag det som ett flera år långt åtagande. Det fanns liksom ingenting som talade mot det.

Daniel Goldberg, som tidigare varit redaktör för mina krönikor på IDG, är en utmärkt arbetsledare och redaktionell samordnare. Viktor Ström kände jag inte sedan innan, men han visade sig snabbt vara en extremt kompetent och hårt arbetande affärsjournalist som glatt lärde mig massor om ekonomi. Josefin Jakobssons förmåga att i rätt ögonblick, åtminstone tills hon klev av för sin mammaledighet, sätta oss som redaktion på rätt riktning och få oss att släppa småaktiga dumheter som annars är lätta att sitta och twittra argt över.

För att inte tala om våra nyare bekantskaper – ambitiösa och chosefria Mimi Billing, duktiga och nyfikne Howard Rimington och inte minst glada, trevliga och gedigna Andreas Pålsson – som alla varit oumbärliga för sajtens fortlevnad hittills.

Året har varit fantastiskt på det sätt som bara ett startupår kan vara. Vi har gjort outsinligt mycket med inte alltid så jättemånga händer. Vi har snabbt tagit oss upp ur nybörjarens förvirrade entusiasm och stabiliserat oss som Sveriges största tech- och startupnyhetssajt. Med mina ibland märkliga och smalt nischade reportage från nätets olika hörnor och skrymslen hoppas jag att jag har kunnat bidra något litet till detta, även om jag vet att de tyngsta lassen dragits av mina obevekligt drivna kollegor.

Mina åtaganden vid sidan av jobbet har dock växt till sig under året. Plötsligt fick jag möjligheten att producera en spökhistoriepodd för Sveriges radio, och på nolltid har Creepypodden växt fram till en omtyckt skräckstund för långt fler lyssnare än jag någonsin hade kunnat föreställa sig. Min P3 Dokumentär om självmordet på Flashback 2010 ledde till enormt mycket starka, gripande och otroligt glädjande meddelanden från lyssnare. Detta tillsammans med flera andra projekt som förhoppningsvis snart kan få möta offentlighetens ljus har mer och mer kommit att ta över min uppmärksamhet och min arbetsglädje.

Och då vore det orättvist mot mina kollegor, mot Dagens industri, mot projektet Di Digital och dess läsare, om jag inte klev ned från jobbet och lät min lön istället gå till människor som på allvar är redo att möta dess förväntningar. Alltså gör jag det enda rimliga och slutar på Dagens industri till förmån för ett liv som frilans. Min sista dag i Bonnierskrapans skugga för den här gången blir den 27 november.

Jag lämnar Dagens industri i det bästa av samförstånd med mina kära kollegor, och med ett varmt lyckönskande inför framtiden som ska bli väldigt spännande att följa. Det blev bara ett halvår men det var å andra sidan ett jävla bra halvår.

Ps. Ja, just det. Nu när jag är frilansjournalist kan jag ju jobba för dig också. Är du intresserad av det? Mejla i så fall mig på jack (at) kwasbeb punkt se.

Hur bilden på Alan tvingat journalistiken att leta lösningar istället för problem

Min krönika i Medierna i P1 12/9-15. Dra till 8.01 i klippet nedan för att lyssna på den.

På min vägg, hemma i köket, har jag ett foto på mig själv som liten. I flera år har bilden hängt där. Precis som med all inredning har jag blivit hemmablind för den. Men för någon dag sedan fångade den min blick, som om den hade ersatts av en ny bild och bara en liten skillnad avslöjade bytet. Jag stod länge och tittade och undrade vad det var jag letade efter. Sedan insåg jag att det var i mitt eget lilla ansikte som jag kände igen något. Något jag sett nyligen.

Något jag sett i bilderna på treåriga Alan. När han fortfarande levde.

Jag tror många fastnat inför gamla bilder på sig själva, eller inför sina egna små barn, de senaste veckorna. Bilden på Alans livlösa kropp på en turkisk strand utlöste en enorm och internationell reaktion, som om hans död fick en överfylld bägare av sorg att till slut tippa över. Sedan skiftade tonen på löpsedlarna. Rapporter om stegrande främlingsfientlighet, om attacker och hat mot människor med annan hudfärg än min, har försvunnit för en stund. I dess ställe ser vi berättelser om välkomnande, kärlek och acceptans. Vad har hänt?

I veckan var jag på en föreläsning med experten på modern terrorism och Mellanösternfrågor Hagai M. Segal. Vi i publiken var journalister, och han riktade sig direkt till oss med sitt budskap. Vårt jobb har alltid byggt på antagandet att vi är neutrala, sa han, att vi lyckats vara flugan på väggen. Men ingen kan vara neutral inför en pistolmynning, och inför IS är inte journalister fredade, utan tvärtom hett villebråd. Därmed tvingar terroristerna oss att ta ställning. De strävar efter att bygga en värld under deras kontroll, byggd på deras idéer och dogmer, och sedan ställa den emot den värld där vår yttrandefrihet råder. I denna värld kan vår journalistik existera, baserat ett antal värden som vi i varje publicering försvarar. Demokrati, jämlikhet, öppenhet. Hur rapporterar man då om en organisation som stolt och öppet förklarar krig mot just dessa värden? Vad händer när vår rapportering uppfattas som ett försvar av de värden som terroristerna attackerar?

Dessa frågor ställde Hagai M. Segal, och jag kände igen mig från funderingar jag själv gått i tidigare apropå svenska medier och Sverigedemokraterna. Innan vissa lyssnare nu kastar sig på tangenborden vill jag understryka att jag inte jämför mördarsekten IS med ett demokratiskt framröstat riksdagsparti i Sverige – en sådan jämförelse går inte att göra. Men i det grundläggande samspelet finns det paralleller.

medier

Då och då, i Facebookposter och tweets, dryckesvisor och filmade förolämpningar sena kvällar på Kungsgatan, skymtar något mörkt bakom Sverigedemokraternas blågula fasad. Rasism, sexism, hat. Det är krafter som rangrordnar människor efter godtyckliga skalor. Sådant har alltid den moderna journalistiken avskytt, eftersom det är demokratins själva motsats. Naturligtvis har dessa händelser rapporterats i medierna. Och lika logiskt har Sverigedemokraterna tagit åt sig. Partiet har sagt att journalisterna hatar dem, vill tysta dem, vill trycka ner dem. Dess sympatisörer har nickat instämmande och slutat lyssna på oss. Journalistiken har genom att försvara sina kärnvärden plötsligt börjat förlora fotfästet, eftersom en motpart trätt fram och börjat kalla den vinklad.

Men så kom bilderna på Alan, och en dramatisk brytpunkt nåddes. Medierna lämnade för ett ögonblick sin dödsdans med Sverigedemokraterna, och började istället fokusera på världen utanför.

I sin bok ”Constructive News” argumenterar den danska publicisten Ulrik Haagerup för en ny sorts journalistik, som inte fokuserar på problemet utan på dess lösningar. Det må låta naivt, men det är en verklig trend som redaktioner här och var provar på. De senaste dagarna har nästan alla stora svenska medier lanserat kampanjer för att hjälpa och bygga upp, och gensvaret har varit gott.

Och kanske hände allt detta för att många av våra kollegor, precis som jag, tvingats stanna upp när de skymtade Alans reflektion i sina egna barns ansikten. Efter en sådan bild orkar vi inte bara se problem. Utan vi tvingar oss själva att också börja titta efter lösningar.

LÄS OCKSÅ: I en tid av våld och hat – vilken makt har våra ord på internet?

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan