isvec-basbakani-lofven-erdogan-sozleri

Stefan Löfven tillskrivs turkiskt fejkcitat om Erdogan som sprids i sociala medier

Jag är en av få europeiska ledare som inte blivit verbalt attackerad av herr Erdogan, och låt mig tala klarspråk till hela svenska folket och Europa när jag säger att jag inte tänker ge mig in i en ordstrid med herr Erdogan. Det vi står inför är organiserad ignorans, och det har jag inte sjunkit tillräckligt djupt för att hantera.

Ungefär så ska statsminister Stefan Löfven ha sagt om den turkiska ledaren Erdogan, enligt turkiska publiceringar på sociala medier som fått viss spridning i veckan. Men det finns i själva verket inga bevis på att Löfven någonsin ska ha sagt så. Den turkiska faktagranskarredaktionen Teyit.org uppmärksammar det i dag på engelska, och säger bland annat att de varit i kontakt med Socialdemokraterna som dementerat att Löfven skulle ha sagt detta.

Teyit.org kontaktade mig i veckan och bad mig om hjälp med att spåra källan till citatet, och inte heller jag kunde hitta några belägg för att Löfven ska ha sagt så här. Enligt en statusuppdatering på Facebook – publicerad på en sida med en halv miljon fans och som fått över 1 200 delningar – ska Löfven ha fällt uttalandet i en intervju med Svenska Dagbladet, men ingen sådan intervju finns att läsa såvitt jag kunnat se. Citatet dyker tidigast upp i våras, hos en turkisk kolumnist, som inte besvarat Teyits frågor om varifrån han fått det.

Citatet är längre än versionen jag återger ovan, och både svåröversatt och svårförstått. Med hjälp av den turkiskspråkiga journalisten Özgür Kurtoğlu har jag gått igenom citatet ord för ord, och förgäves försökt hitta dess källa med hjälp av olika versioner på sökord. Citatet låter inte heller som någonting Löfven skulle ha sagt.

1200x630bb

Jag, Ryggsäck

Ett fun fact om mig som ofta får småbarnsföräldrarna i min omgivning att känna en blandning av avsmak och fascination är att jag gör den svenska rösten till karaktären Ryggsäck – vilket är, håll i er nu, en ryggsäck – i barnteveserien Dora Utforskaren. Dora Utforskaren tillhör kategorin barnteveserier som är menade att skapa en sorts dialog med barnen framför skärmarna, om så bara genom att ställa oerhört enkla frågor och lämna några sekunder tysta då barnen kan ropa ut svaren. Generöst (eller nedlåtande, beroende på hur högt man håller barns kognitiva kompetens) nog öppnar man till och med ibland för att barnen ska svara fel på dessa frågor, genom att säga till exempel ”Nej, det där är ju en paprika! Dora bad dig ju att peka ut en kvastfening” och liknande.

Om ni inte antingen är väldigt unga i sinnet eller har småbarn själva är det möjligt att ni inte sett Dora Utforskaren, och i så fall kan ni bekanta er lite med inte bara min karaktär utan också hur min röst lät i puberteten genom att klicka er fram till 03.29 i Youtubeklippet nedan, där två killar spelar spelet om Doras äventyr med… eh, mig.

Min tid som dubbare i barnteveserier är inte den mest kända aspekten av min karriär kanske, men varje gång det framkommer är det någon som tycker det är kul. 2013 skrev journalisten Andreas Jennische ett blogginlägg där han nämnde Dora Utforskaren, och en av hans följare påpekade då för honom att jag var Ryggsäck. Jennische bloggade då om saken, och i hans kommentarsfält skrev jag en mindre roman om hur det hade varit.

Jennisches blogginlägg har, tillsammans med hans blogg i övrigt, försvunnit (men går ändå fortfarande att läsa här), men den där romanen hittade jag faktiskt nyss sparad via kommentarssystemet där den skrevs. Och eftersom jag är övertygad om att det fortfarande finns småbarnsföräldrar där ute som plågas av Ryggsäcks enahanda och fullständigt atonala sång, och därför kanske skulle kunna stå ut lite lättare om de hade något roligt att associera den med, tänkte jag här återpublicera den.

Alltså: hur det var att dubba rollen Ryggsäck i Dora Utforskaren, skrivet av mig den 12 september 2013:

Min dubbning inleddes vid kanske 11 års ålder, med att jag – ett mycket uppmärksamhets- och framgångstörstande barn – började se mig om efter andra sätt att tjäna pengar än the occasional utförsäljning av halvt uttjänta McDonaldsleksaker i Bofils båge. Min gudmors pojkvän jobbade då, om jag minns rätt, som studioman på dubbningsstudion Eurotroll, och mamma tipsade om att höra av mig till honom med förslaget ”Ge mig pengar så pratar jag”. Så gjordes och jag åkte in till studion, som då låg några kvarter från min dåvarande skola Adolf Fredriks, på audition.

När lönen diskuterades dök fantasisummor som 350:- i timmen upp. Jag var såld, och min sopranstämma verkade tillfredsställa även den jovialiska men businessinriktade studiochefen Lasse Svensson (som kuriöst nog är bror till ingen annan än Lill-Babs).

Kort därefter var jag inblandad i flera Snobben-produktioner, bland annat ”Bon Voyage Charlie Brown” (eller ”Lycklig resa, Charlie Brown” som den sedvanligt kosmopolitiska svenska titeln lyder) och delar av en senare producerad Snobben-serie. Det är nog de roligaste sakerna att se så här i efterhand – min röst är så fixerat illjus och samtidigt på något sätt sorgsen att det känns som att höra ett kassetband som reflekterar över att det snabbspolas för mycket och snart kommer vara utslitet. De följdes upp av en sådan mängd serier och filmer under åtminstone sju års tid att jag antagligen inte kunde rabbla upp hälften, ens om jag fick en dags betänketid. De flöt liksom ihop.

Men Dora utforskaren minns jag. Det var ingen audition, de hörde bara av sig någonstans kring 2004-05 och sade ”Vi har en till roll för dig”. Eftersom mitt arvode då hade stigit till typ 500-600 i timmen tackade jag ja utan närmare betänketid, och sattes strax i det ljudisolerade inspelningsrummet med hörlurarna på och endast det tjocka fönstret ut till studiomannen och hans spakar som utblick till verkligheten.

När man dubbar läser man i princip bara upp repliker från ett papper lagt framför en på bordet, utan idé om story eller kontext, så jag kan inte säga att jag någonsin fick chansen att djupare dyka ner i Doras eller någon av hennes stallbröders innersta. Jag hörde aldrig ens signaturmelodin, tror jag. Men på manuset var i alla fall åtminstone fyra karaktärer överstrukna med märkpenna och därmed mina: Ryggsäcken, tjuren Benny, den desperat intetsägande Diego Márquez och så de outgrundliga ”Tre små insekter”.

De senares bidrag till serien var rätt så ringa – de materialiserades närhelst Dora var på väg någonstans och skanderade maniskt målet för resan i fråga tillsammans med henne (De styckena fick vi alltid banda om gång på gång, medan studiomannen irriterad bad mig låta pipigare men samtidigt mer bestämt entusiastisk. Resultatet minns jag som något i stil med om mössen i Askungen hade deltagit i en vänsterdemonstration på 70-talet) för att sedan lika raskt försvinna ut i periferin, till sina antagligen fläckfria insektsliv.

Ryggsäcken, som ju helt klart är min brorslott i Dora-universat, skulle låta ”ung men cool”. Detta löstes genom att jag satte ner min då 15-åriga röst i ett grötigt mellanregister, med ett brett leende påklistrat (”Det hörs genom rutan om du ler när du säger det!”). Genom dessa beskrivningar kanske du förstår att mängden inflytande jag hade på hur Ryggsäckens porträtt skulle målas var begränsad – jag hade så att säga fått soppan upphälld och kunde själv bara salta den. Skälet till att ord som exempelvis ”de-licio-uuuus” är så märkligt uppdelade är helt enkelt att i orginalversionen är det spanska de uttryckslösa barnen framför TV:n skulle lära sig, och på spanska säger han ”delicioso” – fem stavelser istället för engelskans (med god vilja) fyra. Då är man så illa tvungen att sanktionerat av trötta studiomän hojta lite extra på det sista uuus:et.

En liten extra fun fact är att de inte kunde nöja sig med att återanvända en och samma inspelning av den så fängslande ”Ryggsäck, ryggsäck”-sången. Nä, till min plånboks glädje men hjärnas utnötning bandade vi den varenda. Jävla. Gång den återkom i serien. Jag kan den fortfarande, jag skulle sannolikt kunna rabbla den fläckfritt om du så ryckte upp mig mitt i natten. Inte för att jag föreställer mig att du blir så imponerad – om du, som det verkar, är småbarnsförälder antar jag att just det scenariot inte längre är teoretiskt.

Se där, en mindre uppsats. Det var i sammanfattning ett kul kapitel av mitt liv som dessutom var tungt inkomstbringande. Jag kan rapportera att jag smällde samtliga pengar på Lego och havrebollar i skolans fik.

ag-sd

En avfärdad bluff i en småstad – men på Facebook blir det en ”krigsförklaring”

Det här är lappar som delas ut i Malmö just nu. Jag hoppas verkligen att alla förstår vikten av att gå och rösta i kyrkovalet i september. Kanske har kyrkan spelat ut sin roll för just dig 2017, men islam är ingen lek. De menar allvar. Därför behövs ett statement ifrån oss som vill behålla våra kristna värderingar.”

SD:s andra vice ordförande i Göteborg, Agneta Kjaerbeck, skräder inte orden på sin Facebooksida. Under texten ligger bilden hon skriver om, föreställande ett flygblad med svensk och arabisk text. ”Gå med oss innan det är försent. Det kristna Sverige ska vika sig för Islam”, står det, varpå två stycken på arabiska och en IS-flagga följer. Sist på lappen står det ”Inshallah”.

Agneta avslutar sitt Facebookinlägg med att länka till en sverigedemokratisk kampanjfilm för kyrkovalet.

ag-sd

Den som inte kan arabiska förstår bara hälften av lappen, men det är tillräcklig för att man ska känna sig skrämd. Är IS på plats i Malmö? Tvingar de svenskar att konvertera? Vad gör de om man inte lyder?

Tja, enligt Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Teologiska institutionen på Uppsala universitet samt en ofta anlitad expert på IS, gör de nog ingenting – för de är inga islamister. Det visar sig att det andra av de två styckena text på arabiska betyder, ord för ord, ”Sverige kommer att ge utrymme kommer att ge utry”.

– En snabb koll visar att det är en dålig googleöversättning. Det verkar alltså inte vara seriöst, skriver han i ett mejl till mig, och fortsätter:

– Terrorsekten Daesh/IS använder sig av en del nyckelord för de grupper som man säger sig bekämpa. Kristna kallas Nasara, Salibiyyun eller kuffar, otrogna. (…) Förutom språket är det det här som gör att man blir misstänksam.

Det vore inte heller första gången någon försökte skapa illusionen av att IS tar över genom fejkade flygblad – i februari 2015 dök papper med bisarr arabiska upp i Knivsta.

Agneta Kjaerbeck har, efter att jag börjat ställa frågor kring bildens källa, uppdaterat sin text med ett långt förtydligande där hon bland annat skriver: ”Jag har inte kollat om detta stämmer före jag postat mitt inlägg då jag fann min väns inlägg trovärdigt. Det kan mycket väl var ett fakefoto men jag har i sådana fall inte förstått det. Oavsett så är det inte så att jag gör ”reklam” för kyrkovalet utan jag uppmanar verkligen folk att rösta. Jag hade kunnat uppmana människor helt utan detta foto med precis lika starka argument.”

Så varifrån kommer bilden? Agneta Kjaerbeck hänvisar i kommentarsfältet till en bekant, och skriver att denna bekant själv tagit bilden i Malmö. Men när man letar runt på sociala medier visar det sig snabbt att den bekante bara återpublicerat en bild han hittat på Facebook.

Den nionde juli fick den stor spridning i en skärmdumpad version, prydd av oroliga emotikons.

hittatifb

Kommentarerna på bilden är rädda och upprörda. Flera kallar lappen ”en krigsförklaring”. ”Vidriga mussesvin. Dra till sanddynerna där ni hör hemma era as”, skriver en man. ”Dags att ladda skjutjärnet”, skriver en annan, och en tredje frågar sig: ”Tyst i PK-media! Hur tyst hade det varit om islam byttes ut mot nazism?”

Tidigast dyker bilden av allt att döma upp på Facebook den åttonde juli. Den är då i större format, mer högupplöst och mindre beskuren, och den är publicerad av en kvinna som sympatiserar med SD, att döma av hennes arga inlägg i bildens kommentarsfält. ”Börjar bli dags att beväpna sig nu för att skydda egendom o familj inga poliser inga militärer o inga straff för de som först o främst inte skall vara här wtf”, skriver en man, och kvinnan svarar: ”Ja är dags för detta snart, helt sjukt detta, att dessa ………..får göra som dom vill i VÅRT Sverige”.

Till mig säger kvinnan att hon fått bilden från en kompis kompis, en person boende i Grevie i Båstad. Denna kompis kompis vågar emellertid inte prata om det hela.

Men faktum är att en boende i Grevie, en tätort med 2000 invånare utanför Båstad, faktiskt fått detta flygblad i brevlådan och polisanmält det. Men inte för att det tolkades som ett hot, utan enligt Karim Ottosson, polischef i Båstad, av helt motsatta skälet.

– Flygbladet har inkommit till en boende i Grevie. Hon tolkar det som att det är hets mot folkgrupp, att det är menat att skapa missaktning mot muslimer, säger han.

Polisanmälan är nedlagd, men inte heller Karim Ottosson tror detta flygblad är ett tecken på att islamisterna håller på att ta över i Grevie.

– Jag lägger inte mycket vikt vid det. Det är klart man är lyhörd ifall det skulle visa sig vara något ordentligt, på riktigt, men jag känner att det är ganska oseriöst.

Har ni haft någon liknande flygbladsutdelning i trakterna innan?
– Det vi har haft innan är högersidor som sätter upp klistermärken. Inget från vänster, eller ingenting från muslimska hållet, säger Karim Ottosson.

Så för att sammanfatta:

Ett papper som hamnat i några brevlådor i Grevie, där man aldrig haft problem med våldsbejakande islamister förut, innehåller IS-hot på felstavad och till synes okunnig arabiska. Den polisanmäls för hets mot folkgrupp eftersom den tolkas som en attack mot muslimer, men när den hamnar på sociala medier skapar den rädsla och ett missförstånd eller en förvrängning gör snabbt att den sprids i föreställningen att den delas ut i Malmö. En sverigedemokrat använder till slut bilden för att göra reklam för sitt parti i ett val.

Det är en invecklad episod, men den kan vara värd att begrunda. Fler val står inför dörren.

Tack till Christian Sfeir, som uppmärksammade mig på och hjälpte mig förstå denna story.

greg

När våld hyllas och pressen hatas

Tidigt i hans presidentvalskampanj, på ett kampanjmöte i Iowa, sade Donald Trump att han troligen hade kunnat ställa sig mitt på den stora gatan Fifth Avenue i New York och skjuta någon, och att inte ens det hade kostat honom några väljare. Det blir allt mer uppenbart att uttalandet ska tolkas bokstavligt.

I förrgår, på den sista dagen av hans valkampanj inför delstatsvalet i Montana, misshandlade republikanen Greg Gianforte nämligen en journalist. Dagen efter vann han valet. Det hade ingenting med faktaresistens att göra. Montanas befolkning låtsades inte om att det hela inte inträffat, ej heller bortförklarade konservativa nyhetsprogram och radiopratare misshandeln som någonting oansenligt och uppblåst. Nej, de hade alla samma reaktion:

De njöt av händelsen.

Valet i Montana gällde vem som skulle hålla delstatens enda stol i representanthuset, den ena kammaren av den amerikanska lagstiftande församlingen. Delstatsval som dessa används ofta som popularitetsmätare på presidentens jobb, eftersom en impopulär president riskerar dra ner sina egna partikamraters väljarsiffror och vice versa. Det var ett så kallat specialval, insatt eftersom Montanas föregående representant lämnade jobbet för att bli president Trumps inrikesminister.

Valet stod mellan republikanen Gianforte, en abortmotståndare som ställt sig bakom Donald Trump och som i frågor om pensionsålder hänvisar till att Noak minsann var 600 år gammal när han byggde arken, och den banjospelande demokraten Rob Quist som innan valet kampanjade med Bernie Sanders och på många sätt delar hans plattform. Generellt i USA gynnas republikaner av lågt valdeltagande, och demokrater av högt, varför det specialinsatta delstatsvalet – där bara drygt hälften röstar – från början såg bra ut för Gianforte. Men när president Trump började röra sig på rekordlåga nivåer av stöd blev det allt sannolikare att Quist skulle kunna få en knuff i rätt riktning bara genom att slippa vara sin presidents partikamrat, och plötsligt liknade valet en nagelbitare.

Det visade sig emellertid att Trump skulle komma till Gianfortes räddning på ett oväntat sätt. Trump gillar, vilket få kan ha missat vid det här laget, inte journalister. Eller det är bara till hälften sant: han gillar att se sig själv på förstasidor och söker deras uppmärksamhet med ljus och lykta, och låter sig gärna intervjuas av New York Times och Washington Post. Men när han uttalar sig offentligt om medierna är det alltid i dramatiskt nedsättande ordalag, och kallar samma tidningars reportrar för sorgliga lögnare och fuskare.

Under året som gått har Trump byggt upp ett gediget förakt för journalister hos sina sympatisörer, och det skär genom allt han och de gör och ser. På Trumps kampanjmöten var det regel snarare än undantag att han pekade ut journalisterna och lät sina supporters bua åt dem i några minuter.  Gianforte har låtit sig inspireras av Trumps förhållningssätt. På ett möte arrangerat av en konservativ förening ställde en person i publiken en fråga till Gianforte om hur deras ”största fiender”, medierna, skulle kunna ”tyglas”. Gianforte svarade genom att peka på en journalist i rummet, och säga: “We have someone right here. It seems like there is more of us than there is of him.

Scenen där detta skulle kulminera var en BBQ-fest som Gianforte höll för sina kampanjvoluntärer. The Guardian-reportern Ben Jacobs var på plats, med en nyutkommen opartisk myndighetsbedömning av den republikanska sjukvårdsreformen i bakhuvudet. Gianforte stödjer sjukvårdsreformen, men hade ännu inte uttalat sig om att bedömningen visade att den skulle lämna tjugotals miljoner amerikaner utan sjukförsäkring. Gianforte stod i ett rum och pratade med ett teveteam från Fox News när Jacobs tittade in. “I decided there was no harm in asking one question, and the worst thing that could happen was they would tell me to go to hell”, sade han senare till Guardian.

Händelseförloppet som följde spelades in på band.

Det var Ben Jacobs själv som, när han återfått fattningen, släppte nyheten om vad som hade hänt.

I ett uttalande kort efter händelsen beskrev Gianforte det i ett pressmeddelande som att Jacobs hade låtit bli att ta bort sin bandare, trots att han blivit tillsagd att göra det. Pressmeddelandet fortsatte: “Greg then attempted to grab the phone that was pushed in his face. Jacobs grabbed Greg’s wrist, and spun away from Greg, pushing them both to the ground. (…) It’s unfortunate that this aggressive behavior from a liberal journalist created this scene at our campaign volunteer BBQ.

I några ögonblick stod sanningen om vad som egentligen inträffade på den där BBQ-festen och svajade. Om amerikanska folket bara hade haft Jacobs ljudinspelning och de två männens olika versioner av vad som hade hänt hade antagligen två läger uppstått, där det ena lägret trodde på Jacobs och det andra på Gianforte. Men då valde teveteamet från Fox News att dela med sig av sina ögonvittnesskildringar av vad som hände.

”Gianforte grabbed Jacobs by the neck with both hands and slammed him into the ground behind him. Faith, Keith and I watched in disbelief as Gianforte then began punching the reporter. As Gianforte moved on top of Jacobs, he began yelling something to the effect of, ‘I’m sick and tired of this!’ (…)To be clear, at no point did any of us who witnessed this assault see Jacobs show any form of physical aggression toward Gianforte.”

Även om andra program i Fox News lät bli att nämna sina egna reportrars vittnesmål när de diskuterade händelsen, och istället tydde sig till Gianfortes uttalande, var själva händelsen som den inträffade tämligen omöjlig att ifrågasätta efter att nyhetskanalens reportrar trätt fram och givit Jacobs version stöd. Gianforte hade, mer eller mindre oprovocerat, anfallit och misshandlat en journalist för att han försökte göra sitt jobb.

Och det verkar inte ha betytt ett skvatt för Montanas republikanska väljare.

Stora delar av rösterna hade lagts på förhand, och när Gianfortes attack hamnade på nyheterna i hela landet väntade man sig bara att ytterligare ungefär en tredjedel av rösterna kvarstod. Det hade i och för sig kunnat räcka för att resultatet skulle förändras, ifall händelsen gav väljarna avsmak inför Gianforte. Men resultatet blev tvärtom. Gianfortes väljare tycktes sporrade. Reportrar på plats vid valbåsen i Montana vittnade om att väljare sagt att ljudinspelningen ”fått dem att hurra”, och att reportrarna skulle akta sig för annars kanske de var näst att få sig en omgång.

Ben Jacobs kallades av den konservativa pratradiokändisen Rush Limbaugh för en oförskämd, respektlös och gnällig pyjamaspojke, kollegan Laura Ingraham frågade sig hånfullt om någon ”fått sina lunchpengar stulna och sprungit och skvallrat” och en republikan i representanthuset sade överseende att ”vi alla gör misstag”. Varken presidenten eller vicepresidenten har hittills uttalat sig om det inträffade, och representanthusets talesman, republikanen Paul Ryan, har nöjt sig med att uppmana Gianforte be om ursäkt. Men från väljarna såg Gianforte det ekonomiska väljarstödet rulla in.

Dagen efter vann Gianforte delstatsvalet i Montana med 50,2% av rösterna, gentemot Rob Quists 44,1%. Han är nu åtalad för misshandel och förväntas inställa sig i rätten innan den sjunde juni. På straffskalan finns maximalt $500 i böter, sex månader i fängelse eller både och. På valnatten, när Gianforte höll tal för att tacka sina supportrar, bad han också om ursäkt för att ha slagit Jacobs. ”Du är förlåten”, skrek en kvinna i publiken.

Jag uppmärksammar denna händelse eftersom det visar att i USA är journalisthatet nu så utbrett bland republikaner att det lämnat kategorin arbetsmiljöproblem, och istället äntrat kategorin demokratihot. När Ben Jacobs envisades med att fråga Gianforte om hans syn på sjukvårdsreformen gjorde han inget annat än sitt jobb: han försökte få klarhet i en valkandidats syn på en viktig fråga så väljarna skulle kunna fatta ett informerat beslut. Att han då utsätts för våld, och att väljarna tycker det är rätt åt honom, går att spåra direkt till att journalistföraktet sanktionerats från högsta ort under året som gått.

Det ökade föraktet mot journalistkåren resulterar inte bara i att medborgarna blir sämre informerade, och att makthavarna inte behöver ta det ansvar de är avlönade att bära, det kan i värsta fall också betyda att nästa attack mot en enskild reporter blir ännu våldsammare. Det är dags att säga som det är: amerikansk pressfrihet är hotad. Och vad värre är, delar av det amerikanska folket anser att det är av godo.

Än så länge är det svårt att föreställa sig att en riksdagsledamot, inför ett val, tar strypgrepp på och misshandlar en svensk journalist. I USA betraktas våld ännu ofta som någonting som kvalificerar en som manlig och handlingskraftig, en syn vi inte delar här. Men vi inspireras ofta av våra grannar i väst. Låt oss för allt i världen hoppas att trenden som är så deprimerande tydlig i USA inte slår igenom hemmavid.

Fan, väljarna i Montana vet ju fortfarande inte hur Greg Gianforte ser på sjukvårdsreformen.

peter12

En av soppans alla ingredienser

I slutet av april publicerades i DN en läsvärd artikel av Måns Mosesson och Anders Hansson, om den anarkofrihetliga utopidrömmen Liberland. Där, längs Donau mitt emellan Kroatien och Serbien, vill en brokig grupp aktivister skapa en ny nation, fri från plågorna de upplever i sina fosterland.

Det enda människorna som sökte sig till Liberland hade gemensamt var egentligen att alla hade sina egna skäl. ”Någon är övertygad om att invandringen håller på att knäcka Europa, en annan menar att bankväsendet är korrupt, en tredje vill placera sin förmögenhet i en jurisdiktion med frivillig skatt, en fjärde vill ta sina droger i fred, en femte är sur för att man snart inte får röka ens på uteserveringarna i hemlandet längre”, skriver Mosesson. En svensk ung man, fastlåst i ett liv han är missnöjd med i Visby, drömmer i artikeln om att åka till Liberland och kan inte föreställa sig att någon konflikt skulle uppstå där.

– De som bor i Liberland kommer att vara väldigt överens med varandra. Alla har sökt sig dit av en anledning, alla har ett gemensamt mål. Kommer man från ett muslimskt land så tror jag inte att man är särskilt förtjust i sharialagar, till exempel. Så det kommer inte att bli några motsättningar, säger mannen.

Om Liberland någon gång blir verklighet, och en grupp människor som på grund av sina unika och egensinniga politiska övertygelser gjort sig omöjliga i sina hemländer bosätter sig tillsammans i ett träsk, får vi se om den förhoppningen infrias.

Det spännande med stora delar av den missnöjda nätburna främlingsfientligheten i allmänhet, och muslimfientligheten i synnerhet, är hur som helst att den påfallande ofta utgörs av en ohelig röra olika bevekelsegrunder. Än så länge trivs de hyfsat bra ihop (även om Donald Trumps bombningar i Syrien och degradering av Steve Bannon skapat hotfulla sprickor i fasaden), men om slutmålet är någon sorts nytt samhällsbygge är det svårt att föreställa sig hur det ska ske i samförstånd.

I dagarna har en person dykt upp i mångas flöden, och han symboliserar på ett träffande sätt detta.

Den 30 april fick en som kallar sig PeterSweden7 på Twitter syn på en tweet signerad Avpixlat-krönikören Jan Sjunnesson. Sjunnesson hade kommit över en reklamlapp från McDonalds i Södertälje, på vilken det stod på arabiska. Peter tog illa upp.

https://twitter.com/PeterSweden7/status/858446838847983618

Hade Peter vetat att lappen hade samma information på svenska på andra sidan, och att McDonalds – som precis som alla andra företag gärna vill ha nya kunder, oavsett varifrån de kommer – hade delat ut den i områden med mycket nyanlända, är det möjligt att han hade sparat sina tårdrypande emojis. Men poängen är att den första tweet Peter skrev om lappen fick stor spridning: över 4300 retweets. För första gången dök han även upp i svenska flöden.

I den amerikanska alt-right-rörelsen är det annorlunda. Där har han sedan i höstas skapat sig en allt större genomslagskraft, och nyligen passerade han 40 000 följare. Efter att ha skaffat ett konto på Twitter i mars 2016 och ett par månader fört en ganska tystlåten tillvaro började han sprida, översätta och kontextualisera handplockade nyheter som alla utmålade samma bild: Sverige stod inför kollapsen och det var invandringens och flyktingarnas fel. Ofta kommer nyhetslänkarna från SVT och andra proffsmedier, vilket dock inte hindrar honom från att klaga över medial mörkläggning i nästa andetag. I december lyftes han upp som ”reporter” för Twitter- och Facebookkontot Voice of Europe, en nationalistisk, muslimfientlig och konservativ alt-right-kanal för amerikaner som undrar över utvecklingen i Europa, och fick då många fler följare. Sedan dess har han uppmärksammats av alt-right-affischnamn som Ann Coulter, Milo Yiannopoulos och Mike Cernovich, och intervjuats av Laura Ingraham.

Så vem är då denna Peter? Jo, av hans sociala medier-aktivitet att döma har han en rätt egensinnig uppsättning övertygelser.

Han är en asylsökare i England, på flykt från Sveriges syn på… hemskolor.

peter1

peter2Varifrån kommer då detta existensiella krav på hemskolor? Jo, från synen på att skolan är ett hjärntvättningsverktyg…

peter3

…som står i vägen för kristendomen.

Och här landar vi i Peters kärna. Han är jätte-jätte-kristen.

Alltså kreationistkristen.

peter4

Hårmodekristen.

peter13

Gammeltestamentskristen.

peter5

Homofobkristen.

peter6 peter7 peter8

peter14

Antisemitkristen.

peter9

peter11

peter10

Ja, faktiskt till och med revisionistkristen.

peter17

Antifeministkristen.

peter15

peter16

Månlandningen-är-en-frimurarbluff-kristen.

peter12

Okej, det är kanske inte en grej annat än i denna killes huvud. Men poängen är att han verkligen är väldigt kristen.

Alt-right-rörelsen i sin helhet är ganska okristen. Visst, den är schauvinistisk, antifeministisk och antisemitisk, konspiratorisk och homofob. Men den utgörs som sagt av en mängd olika subkategorier av åsikter. Och hur Peter går ihop med Ann Coulter – som han anser borde ta en tillbakadragen moderlig roll och klä sig proprare – eller Milo Yiannopoulos – som han anser bör straffas med döden för sin homosexualitet – är minst sagt oklart. Fast inte just nu, just nu är alt-right-rörelsen fortfarande delvis berusad av höstens framgångar och enade i sitt övergripande mål, att påverka makten i deras riktning. Kanske kommer de lyckas, kanske inte. Det enda vi kan vara säkra på är att om de, i sin magnifika brokighet, inte har särskilt goda möjligheter att bygga ett samhälle tillsammans.

Även om Liberland blir verklighet kommer det fortsätta vara ett ordentligt träsk, så länge det bebos av sådana som Peter.

En avslöjande inställning

För en vecka sedan vädjade jag till svenska medier att vara öppna för den kritik som kommit i kölvattnet av attentatet på Drottninggatan. Jag ansträngde mig för att vara så nyanserad, rättvis och balanserad jag kunde. ”Medierna utgörs av en mängd olika instanser, var och en med många anställda, och alla dessa stod för sin egen insats: vissa bättre, andra sämre”, skrev jag. ”Mediekritik blir inte seriös om inte även de goda exemplen nämns”, skrev jag. Men textens rubrik och textens följaktliga huvudbudskap – fingertoppkänsligt satt av DN själva – gick ut på att medierna måste lyssna på kritiken som fanns. Jag visade delar av kritiken, formulerad i skärmdumpar från läsare och deras SMS-kontakt med sina nära och kära under fredagseftermiddagen.

dump1 dump3 dump2

De litade på oss, och många känner nu att vi svek dem. Det är värt att lyssna på vad de har att säga. Och somliga gjorde faktiskt det. Men inte alla.

DN själva tog kritiken på allvar, inte minst den som kom från mig. Jag och chefredaktören Peter Wolodarski diskuterade saken i ett halvtimmeslångt teveinslag på DN:s webb, och jag tror diskussionen landade i de oundvikliga slutsatserna att saker och ting absolut kan ha gått fel, men att det hade varit ett utomordentligt svårt läge att jobba i. Även Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karen vidrörde självkritiken, om än bara ett andetag innan han övergick till att kritisera de sociala medierna. Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén medger i en text om arbetet i fredags misstag, men går inte in närmare på vilka eller på hur de ska hanteras i framtiden. Ungefär så lät det även i den enkät som Resume gjorde med mediechefer redan dagen efter attentatet, och som går att läsa som mångas slutsatser kring bevakningen.

Med Expressen var det annorlunda. Tidningen tycktes läsa min debattartikel som ett frontalangrepp riktat mot mjukdelarna: som någonting som behövde pareras och sedan oskadliggöras. Den mest sansade repliken, signerad politikchefen Martin Ahlquist, slog fast att sanningen inte kan vara den enda måttstocken för att bedöma mediers arbete i en krissituation. ”Något absolut sanningskriterium kan inte vägleda publiceringsbeslut. Då skulle vi till exempel aldrig publicera väderleksprognoser”, skriver han apropå pushnotiserna om skottlossning på Fridhemsplan. Ahlqvist tar avstamp i berättelsen om hans egna nära och kära under fredagen, håller med mig om att de troligen blev mer rädda av mediernas rapportering, men når ändå slutsatsen att det var oundvikligt. ”De som befann sig på Fridhemsplan – och deras pappor – blir inte tryggare av att medier väntar med att publicera tills polisens presskonferens tre timmar senare. Då kan det vara alldeles försent”, skriver Ahlquist. Detta mothugg har jag mött från flera håll. Tänk om skottlossningen verkligen ägde rum och medierna tystade ner det? Hade inte det varit värre?

Vad gäller jämförelsen med väderleksprognoser är jag beredd att ställa upp på den när Ahlquist demonstrerat den situation i vilken en pushnotis med en väderleksrapport gett människor intrycket att de befann sig i omedelbar livsfara. Finns ej en sådan situation att peka på är jämförelsen irrelevant. Den är som att säga att man måste få publicera konspirationsteorier eftersom man får publicera horoskop.

När det kommer till det hypotetiska scenariot att skottlossningarna verkligen ägt rum är det omöjligt att besvara, eftersom det nu mig veterligt inte skedde någon skottlossning. Sannolikt är dock att informationen om en verklig skottlossning på en av Stockholms mest trafikerade knytpunkter under ett pågående krisläge hade betett sig annorlunda än den information vi såg nu. Bilder hade sannolikt börjat spridas inom sekunder, filmer inom minuter. Oavsett är det inte bara meningslöst att jämföra en autentisk situation med en hypotetisk dito – det leder också fel. Poängen är inte vad vi skulle ha gjort. Poängen är vad vi faktiskt gjorde.

En intressant parentes ligger emellertid i det faktum att många påpekat att Svenska Dagbladets reporter Negra Efendić hörde polisen varna för skottlossning. ”När polisen står och ropar ut till folkmassan att det är en möjlig skottlossning på Hötorget, då känner jag att det är en uppgift som vi ska berätta. Det är vår skyldighet”, säger hon i Journalisten. Men samtidigt skickade Svenska Dagbladet, enligt Fredric Karen, inte ut någon pushnotis om skottlossningen. De rapporterade om den i sitt liveflöde, men lät bli att använda sitt starkaste vapen för att sprida uppgifterna. Bara där faller den falska motsättning somliga har ställt upp, att man antingen tiger helt om dylika uppgifter eller att man trumpetar ut dem så högljutt man kan.

För att gå vidare med Expressens bemötande av kritiken skrev kulturchefen Karin Olsson en tämligen raljant text om den kritik jag och kulturdebattören Björn Werner, på varsitt håll, stått för. ”Att ge sig på de etablerade medierna, inte sällan utan särskilt stora förkunskaper, är ett av de lättaste sätten att få uppmärksamhet”, skriver Olsson och utmålar sedan min och Björns kritik som nonchalanta slag under bältet. Jag påstås ha kallat mediernas arbete i fredags ett ”oförbätterligt kaos i motsats till polisens, räddningstjänstens och medborgarnas orubbliga lugn”, trots att alla som läser min text ser att jag skriver att det var så vissa utmålade rapporteringen – inte att jag själv tycker så. ”Att medier, med DN i spetsen, rapporterade att polisen undersökte uppgifter om skottlossning på Fridhemsplan (…) kan och bör diskuteras”, skriver Olsson – vilket alltså är precis vad jag försökt göra – men går sedan vidare med att kalla bl.a min kritik ”rent vilseledande”. Den sorgliga ironin är att jag, med mitt försök att nyansera, ville vända mig mot just den sortens överilade och svartvita mediekritik som bland annat Björn Werner stod för. Olsson kan inte ha läst min text särskilt noga, när hon klumpade ihop den med Björns.

I övrigt är det intressant att Olsson – och flera andra som vänt sig mot min kritik den senaste veckan – har angripit mig som en slapp soffsittare som inte lyft ett eget finger. Mitt brott är att komma med mediekritik när jag själv bara konsumerat journalistik, och inte gjort någon egen sådan. Det vill säga, jag har varit en mediekonsument. Ungefär som de som medierna har som affärsmodell att leverera journalistik till. Det är märkligt att kritik avfärdas, ja, till och med föraktas, för att den kommer från en person man liknar med en läsare. Som Fredrik Strömberg för flera månader skrev i en profetisk text om exakt denna situation: ”Det här med att flasha obekräftade uppgifter är det ingen läsare som har bett om — och det är inte heller så att mediehuset tjänar något på det. Vare sig på kort eller lång sikt.”

Sist men inte minst har Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör, i flera inlägg den senaste veckan ägnat sig åt att vifta bort kritik och istället skälla på de sociala medierna. Mellan raderna har han i och för sig gett mig rätt i att ryktesspridningen gjort medierna till opålitliga i krissituationer genom att uppmana till ”källkritik” mot Expressen och påminna om att det alltid kommer bli fel i det tidiga skedet av kriser och att massmedierna har en utpräglad jargong för att dölja dessa misstag. Men andra bitar har varit rent beklämmande. Eftersom flera personer tipsat Expressen om ryktet om skottlossningen är det rimligt att publicera, är slutsatsen av denna text – bland annat med en luddig hänvisning till ”uppgifter från polisen”. Hur dessa uppgifter från polisen sett ut är än så länge fullständigt oklart: vad som fått många medier att sprida felaktigheter under en brinnande kris vet vi ännu inte. Mattsson har blandat floskeln ”vi är inte perfekta” med att – som vanligt – skjuta ifrån sig av all konkret kritik, den som människor faktiskt velat ha svar på. ”Betänk att de seriösa nyhetsmedierna faktiskt inte ens gick ut med efterlysningen av den 11-åriga flickan”, skriver Mattsson också om en flicka som dog i attentatet. Meningen är surrealistisk, eftersom

flash1

Min egen inställning har inte förändrats. Jag tycker fortfarande inte det är lätt att sätta ner foten i att säga att medier inte ska sprida rykten – för rykten är en integrerad del av den mänskliga kommunikationen. Problemet med obekräftade uppgifter i en krissituation är inte lätt att lösa och kommer fortsätta lysa oss i ansiktet när vårt behov av klar sikt är som störst.  Men – och det är detta jag sagt från början – det är helt centralt att medierna, i en tid då alla kan publicera sig, på allvar diskuterar vad som ska skilja dem från alla andra. Ska det vara att också sprida rykten? Eller ska det vara någonting annat? Hur Expressen besvarar denna fråga vet vi inte, för de har varit fullt upptagna med att blunda för den.

Detta påverkar åtminstone mitt medieval inför nästa gång – må dagen aldrig komma – skiten träffar fläkten. Allt jag bad om var ju någon som lyssnade.

mutilatedboytext

Den lemlästade pojken: ett rykte och hur tidningarna hanterade det

Community » Groups » Hot Topics » Archives » Ung pojke på damernas

Från: ourspecialboy
Publicerad: Apr-14 12:48 PM (1 av 106)

Min son fyller fem den elfte maj. Jag har just kommit underfund med att det numera vore olämpligt att ta med mig honom in på damtoaletterna när han behöver gå på toa. När vi är ute med hela familjen så får han såklart gå med min make på herrtoan. Men säg att vi är ute tillsammans ensamma, är det bara jag eller är han för ung för att ensam på in på herrarnas (där det är mer folk)? Om det inte är en ensam toalett där man kan låsa om sig, förstås, för då är jag inte lika oroad. Finns det en lämplig ålder då det är dags att sluta?

Från: Halfpint87
Till: ourspecialboy
Publicerad: Apr-15 11:37 AM (58 av 106)

Mamma kände en kvinna som lät hennes femåring använda herrtoan ensam och så tog han lång tid på sig så hon bad en man kolla om allt var bra och den stackars pojken låg i en blodpöl med penisen avskuren. Så för att ge ett svar så kan du ge dig fan på att de följer med mig in på damernas tills de är åtminstone 11-12, då de kan börja gå på herrarnas själva.

___________________________________

Användaren Halfpint87 visste det nog inte, men berättelsen hon i april 2015 publicerade på forumet What To Expect – en amerikansk version av Familjeliv – är nästan 2 000 år gammal. Folkloristen Bill Ellis har spårat vandringssägnen om den kastrerade pojken, eller ”Den stympade pojken” som den ibland också kallas, till antisemitiska ritualmordsanklagelser som berättades i det gamla Rom 63 år före Kristi födelse. Historien har i allt väsentligt varit densamma ända sedan dess. En ung pojke tillåts av sin mamma att gå på toaletten ensam när de är ute och shoppar eller gör ärenden, men pojken kommer inte ut igen. Till slut ber mamman en vakt eller förbipasserande man att gå på toaletten, varpå pojken upptäcks medvetslös och kastrerad på golvet. Ofta slutar historien med att ett gäng tonårskillar av den hudfärg eller etnicitet som för tillfället framstår som mest suspekt för historieberättaren tidigare hade lämnat toaletten, och att det framkom att det var de som angrep pojken.

Den här berättelsen, som trots att den är äldre än kristendomen själv, lever fortfarande i högsta välmåga och används ännu för att skildra och symbolisera allt från rasistiska föreställningen om hotet från den andra till den fruktan föräldrar kan känna inför att släppa ut sina små i den stora världen, som fallet var på What To Expect. I antiken var det judar som stod för kastrerandet, och i dag är det hotfulla vuxna män. Men inte nog med det. ”Den stympade pojken” har faktiskt också en läxa att lära samtida medier.

1987, lagom till att hinna presenteras på det årliga mötet för organisationen Association for Education in Journalism and Mass Communication, utkom Lee Brown, student på San Diego State-universitetet, med forskningsarbetet The Mutilated Boy and the Press: A Rumor Study. I texten återvände han till 60-talets raskravaller, då vandringssägnen om att en pojke skulle ha blivit överfallen och kastrerad av ett ungdomsgäng – svarta ungdomar om det var vita människor som berättade historien och vice versa – fick så stor spridning att den skapade panik och oro i delar av den amerikanska befolkningen. Flera gånger under perioden 1964 till 1981, som var den han undersökte, hade ryktet färdats från amerikansk kust till kust och i dess spår följde tusentals oroade telefonsamtal och brev till myndigheter och tidningar. Det fanns aldrig, inte i något enskilt fall, någon sanning bakom ryktet, men det gjorde detsamma – och tidningar som inte skrev om det anklagades för att delta i en ”mörkläggning” av händelsen.

”Jag tror på det här eftersom jag vet att sådana här saker händer”, hade en kvinna sagt till en tidning som publicerade en artikel om ryktet år 1980. En annan hade sagt att ”alla pratar ju om det, så jag vet inte. Det är svårt att tro att det inte är sant.” Lee Browns mål med forskningsarbetet var att definiera och förstå ryktesspridning när den tar form av en vandringssägen, men också att undersöka hur tidningsredaktioner hanterade situationen. Det var nämligen långt från självklart att uppmärksamma att ett falskt rykte spreds, även om det orsakade social oro. När Waterloo Daily Courier, en lokaltidning i Iowa, bestämde sig för att försöka lugna sina läsare genom att beskriva ryktet som falskt inledde de sin text med ett konstaterande:

Vanligen är det bästa sättet att behandla ett illasinnat och grundlöst rykte att ignorera det. Men Couriers reportrar har upptäckt att ett särskilt rykte har fått stor spridning i Black Hawk County, och att det olyckligtvis tas som sanning.

En lång text, där det bland annat påpekades att varken polis eller sjukhus hade någon uppgift som tydde på att ryktet var sant, följde. Året därpå återpublicerades hela artikeln då University of Iowa arrangerade ett seminarium om rykten, och en respekterad före detta redaktör för lokaltidningen Des Moines Registry kommenterade den så här: ”Texten ovan är en tidningsledare som faktiskt publicerades i en dagstidning i Iowa den sjunde november 1967. I den finns bara en mening som förtjänar medhåll. Det är den första meningen.” Att bemöta rykten genom att lyfta upp dem och trycka dem på nyhetsplats var tydligen etablerat som så kontroversiellt att redaktören inte bemödade sig att skriva mer än så. Men ju mer ryktet spreds, desto mer tvingades journalisterna anpassa sig. I en artikel i lokaltidningen Wichita Eagle-Beacon intervjuades en psykolog, som förklarade att de som spred ryktet tidigare hade känt tveksamhet och rädsla inför människor med annan hudfärg, men inte riktigt vetat varför. Ryktet gav dem, enligt psykologen, en konkret anledning att känna den rädslan och gjorde den därmed socialt acceptabel. Sådant vill inte en journalist stå passiv och betrakta. Artiklar där ryktet tillbakavisades började dyka upp.

Alla försök var inte lyckade. I Detroit vintern 1967, några månader efter ett upplopp som krävt 43 människors liv och förstört mer än 2 000 byggnader, gick tidningsredaktionerna i staden in i en strejk på grund av låga löner som fortsatte ända till augusti året därpå. Det fanns därför inga lokala tidningar i staden när ryktet började härja, och befolkningen fick vända sig till de andra tidningar som fortfarande gick att få tag på i stan. En av dessa var kanadensiska Windsor Star, som den nionde mars publicerade en helsideskolumn om ryktet. Kolumnen pryddes av en stor rubrik som utgjordes av ordet ”RYKTE”, men inleddes med en lång och levande beskrivning av händelsen som ryktet handlade om, och ett entydigt tillbakavisande av ryktet kom inte förrän efter flera textstycken. Resultatet var att ryktet fick ännu större spridning. Ett ryktescentrum i Detroit, där telefonister mottog oroliga medborgares telefonsamtal och försåg dem med korrekt information, rapporterade att 1 600 personer ringde om dagen. Ofta, noterade ryktescentret, hänvisade inringarna till en artikel de hade läst i Windsor Star.

Där rapporteringen sköttes bättre, och det fastslogs tidigare och tydligare i artiklarna att ryktet var just bara ett rykte, fanns det å andra sidan en tydlig effekt. I en uppföljande forskningsrapport som Lee Brown publicerade, i augusti 1989, hade över 200 nyhetsredaktioner fått frågor om hur de hanterade, eller teoretiskt sett skulle hantera, ett liknande rykte. Svar från 86 nyhetsredaktioner redovisades, och där visade det sig att det generellt hade en positiv effekt på ryktesspridningen att tidningar uppmärksammade och tillbakavisade ryktet. Av de 20 redaktioner som uppgav att de hade fått frågor från läsarna om ryktet och som en följd publicerat artiklar uppgav 14 att det hade haft en dämpande effekt på ryktesspridningen. Antalet svarande som sade att det istället hade jagat upp och pumpat liv i ryktet var noll.

”De flesta rubriker som citerats i denna studie gjorde klart och tydligt att ryktet var falskt, och så även brödtexten. De flesta återfanns på förstasidan och hade rubrik med flera kolumner. I de flesta artiklarna citerades ett flertal auktoriteter för att tillbakavisa ryktet”, skriver Brown i sin uppföljande studie Debunking the Mutilated Boy: A Study of Newspaper Editors and an Inflammatory Rumor. Dessa kännetecken hos artiklar som framgångsrikt tillbakavisar rykten understryka även i bland annat en handbok i debunking, skriven och utgiven av John Cook på University of Queensland och Stephan Lewandowsky på University of Western Australia. Rubriken ska vara fakta i målet, och i bästa fall inte återupprepa myten eller ryktet. Myten ska inte beskrivas detaljerat och levande och inte få större plats i texten än nödvändigt. En alternativ förklaring, som ger läsaren en ersättning till den bild myten eller ryktet tidigare gav, ska presenteras. I fallet med den stympade pojken lät journalisterna folklorister och psykologer komma till tals, och beskriva metastoryn bakom ryktet. Historier om falska rykten och legender är ofta spännande, och lätta att komma ihåg. Varför inte erbjuda det läsnöjet, istället för att helt enkelt bara nöja sig med en intetsägande falsk-stämpel?

Lee Brown fortsätter: ”Kombinationen av tydlighet i skrift och synlighet i tidningen bidrog helt säkert till att ryktet om den stympade pojken tillbakavisades. Här och där, då och då, kommer emellertid han och hans besläktade berättelser som den om den kidnappade flickan leva vidare bortom tidningarnas avslöjanden. Det bästa sättet att korta ner tiden på deras besök tycks vara ett snabbt, noggrant och prominent vederläggande i pressen.”

Sociala medier är ryktesmaskiner. De bönar och ber dagligen om våra subjektiva upplevelser av världen, och de uppmuntrar oss att dela vidare bilder, filmer och texter som berör oss emotionellt. Den spridningen kan sedan omedelbart ske över hela världen. Det enda som förändrats sedan 1989 är med andra ord att rykten nu kan få betydligt större spridning, utan de begränsningar som geografi och avstånd tidigare inneburit. Det finns inga anledningar att tro att Lee Browns slutsats, snart 30 år gammal som den är, tappat sin aktualitet.


Det här är ett utdrag ur min kommande bok om felaktigheter, rykten, vandringssägner och myter på sociala medier. I debatten av mediernas hantering av de rykten som cirkulerade efter attentatet på Drottninggatan i fredags tyckte jag att det behövdes en påminnelse om att vår tid på intet vis är den första då journalistiken tvingas hantera explosiva men obekräftade uppgifter som får stor spridning i en orolig tid.

Jag rekommenderar alla journalister att läsa Lee Browns två forskningsarbeten, och vill understryka att slutsatserna han drar är lika relevanta idag: om medierna ska skriva om rykten ska de göra det arbete som andra inte kan, har tid eller resurser till att göra för att bekräfta eller tillbakavisa dem – för vad skiljer annars medier från de spekulationer på sociala medier som många mediechefer idag kritiserar – och sedan i publiceringen göra det tydligt att det är just rykten. För en journalist bör detta sitta i ryggmärgen.

slenderman

I delningssägnernas tid – varför vandringssägner blir virala

När allmänheten i och med internet och sociala medier fick tillgång till egna publiceringskanaler utan gatekeepers resulterade det i en explosion av folkligt berättande. Vandringssägner, rykten, anekdoter och myter sprids om det vi för tillfället bekymrar eller oroar oss mest över, och genom att jämföra vår tids berättande med det för bara några decennier sedan kan vi dra viktiga slutsatser om 2000-talets människa och hennes omvärld. Trots det är det först nu som folklorister börjat upptäcka och utforska dessa nya plattformar som scener för det folkliga berättandet. Frågan är när samhället i övrigt ska börja tillvarata det.

I det senaste numret av Nordicom-Information, en tidskrift om medie- och kommunikationsforskning utgiven av Göteborgs universitet med bl.a Ingela Wadbring som redaktör, medverkar jag med texten som följer. För den som läst och haft utbyte av mina texter om clownskräcken som ett folkloristiskt fenomen kanske den kan vara intressant.

År 1954 sjöng Alice Babs och Charlie Norman in sången ”Käre John”. Det är en svensk version av en amerikansk countrysång från 1953, som handlar om en inkallad ung man. Soldaten får ett brev från sin trolovade, där flickan ber soldaten skicka hem bilden han har på henne. ”Min blivande man vill ha det”, skriver hon. (Den svenska texten är ändå nådig mot soldaten, jämfört med den engelska. Här fick vi inte veta vem flickan skulle gifta sig med. På engelska avslöjades det att det var soldatens bror.)

Soldaten gråter ut på sina vänners axlar, varefter Charlie Norman suckar ”ni vet hurdana grabbar är”. De har en plan på hämnd. Sången slutar med att killarna på luckan samlar in alla foton på flickor de har, och får huvudpersonen att skriva tillbaka till sin före detta: ”Jag kommer inte ihåg hur du såg ut. Var god välj ut din bild, och skicka tillbaka övriga. Undertecknat, din käre John.”

Sången bygger på berättelser som började spridas under andra världskriget, och som tar fäste i de artigt formulerade farvälbrev hemifrån som då och då faktiskt hamnade i amerikanska soldaters händer. Det är lätt att föreställa sig sångens klangbotten i ett svenskt 1950-tal, då Sverige hade 40 000 inkallade. Man hade en anhörig i militären och kunde lätt föreställa sig tragedin det innebar att få ett sådant brev hemifrån – ”eftersom jag alltid bara levat för henne”, som en allvarsam Norman mässar i ”Käre John”. I dag, med tunt försvar och lös koppling mellan det militära och det civila samhället, skulle samma berättelse troligen inte bli lika populär.

Men USA har fortfarande soldater posterade utomlands. Och sedan åtminstone 2012 har berättelsen om brevet till John där åter börjat berättas. Under mitt arbete med boken Creepypasta – spökhistorier på internet (2014) snubblade jag över berättelsen i form av en bildfil. I överkanten av bilden syns en amerikansk soldat hukad över ett brev, som bildtext är själva historien återgiven, och längst ner står det ett muntert ”LIKE A BOSS” – 2010-talets nätmotsvarighet till det ”Chuckert, kisen!” som 1950-talets lyssnare kan tänkas ha utbrustit. Bilden inrymmer nästan ordagrant samma berättelse, fast den här gången om en amerikansk marinsoldat posterad i Afghanistan. Och så skiljer den sig på en till detalj. I bildens berättelse ska flickan där hemma inte längre gifta sig med en annan man. Istället har hon legat med två andra killar. Förutom detta har historien bibehållits intakt i sextio år. Vad beror förändringen på?

militaryintelligencethisguy_61e6a7_4345500

Folklore på nätet – en oupptäckt pärla
För att förstå det måste man förstå att vi pratar om folklore, de symboler, motiv, föreställningar och berättelser vi berättar för att förstå varandra eller oss själva. Bland akademiska ämnen är folkloristiken, rent historisk, kanske det som ivrigast dödförklarat sig själv.

Med varje tekniskt skifte har nya mörka moln dragit in över folkloristerna: det här, har de tänkt, är folklorens död. Och varje gång har domedagsprofetiorna kommit på skam. Som Richard Bauman och Charles L. Briggs noterar i Voices of Modernity: Language Ideologies and the Politics of Inequality (2003) har folkloristiken “been reportedly on the verge of dying for more than three centuries, [men ändå fortsätter den att] … provide useful means of producing and legitimizing new modernist projects, sets of legislators, and schemes of social inequality”. Och även nätet har sent omsider utforskats.

De sista fem till tio åren har amerikanska folklorister upptäckt och kommit igång med att betrakta och beskriva nätet som en folkloristisk scen, som den yta, uppsamlingsplats och det arkiv för kommunikation och berättelser det naturligtvis alltid varit. Robert Glenn Howard har myntat begreppet vernacular web, den folkliga webben, för att beskriva de icke-institutionella mötesplatserna där vandringssägner sprids och berättas, Trevor J. Blank pratar om hybridization, hybridiseringen mellan analogt och digitalt berättande som utmynnar i markörer som LOL, och Jeff Tolbert menar att myterna på nätet innebär omvänd ostension, att vi istället för att utagera befintliga vandringssägner och myter uppfinner nya där vi tycker de borde finnas. I Sverige ligger vi fortfarande lite efter, men även här skrivs nyfikna artiklar och uppsatser och runt om i landet ligger olika projektidéer i startgroparna.

Det är på tiden. Redan 1984 utvecklades ett aprilskämt till ett av det gryende nätets första vandringssägner. Det var den holländska internetgudfadern Piet Beertema som, i en epok då frosten vägde tung över den amerikansksovjetiska relationen, loggade in på en Usenetgrupp och låtsades vara ryska kommunistpartiets dåvarande generalsekreterare Konstantin Tjernenko. ”Well, today, 840401, this is at last the Socialist Union of Soviet Republics joining the Usenet network and saying hallo [sic] to everybody”, skrev han, och de följande veckorna skapade ryktet att sovjeterna kommit svallvågor över nätet.

Några veckor senare avslöjade Beertema att det var ett skämt. Först flera år senare fick han veta att ryktet oroat Pentagon så till den grad att de övervägde att kapa den helt centrala kabeln i Atlanten som kopplade ihop USA med Europa, allt för att förhindra sovjetisk insyn i amerikanska affärer.

I början av 1990-talet återuppväcktes en gammal vandringssägen om en kvinna som bett om receptet på en kaka på kedjan Neiman-Marcus kafé i Dallas. Med notan i handen insåg hon sedan att servitrisen lagt på 250 dollar för receptet. Historien fick stor spridning i mejl och i primitiva forum, och tvingade företaget att utfärda en offentlig dementi. Just den här ryktesspridningen fick 1995 Barbara och David Mikkelson, ett äkta par som träffats genom Usenet-gruppen alt. folklore.urban, att lansera sajten Snopes.com – ett uppslagsverk över vandringssägner och bluffar på nätet som i dag troligen är världens mest inflytelserika sajt på området. Och 1994 fick en fejkad nyhetsartikel gigantiskt genomslag, med sitt anmärkningsvärda påstående att Microsoft skulle köpa katolska kyrkan. ”Programvarujätten Microsoft har de senaste dagarna haft visst besvär med att dementera påståendet om att koncernen överväger att köpa katolska kyrkan”, skrev TT i en notis om ryktet i december 1994 och fortsatte: ”Jo, du läste rätt. Det stod nämligen i tidningen och då måste det ju vara sant. Visserligen var det en elektronisk tidning på det omsusade datornätverket Internet, men i alla fall”.

Vårt berättandes motiv
Bengt af Klintberg definierar vandringssägner som berättelser med stildrag som ska göra innehållet trovärdigt. För att överleva tidens tand har dessa vandringssägner alltid flirtat med sin samtids föreställningar och våndor. Det var inte otänkbart att det hemlighetsfulla Sovjet skulle ansluta sig till internet i mitten av 80-talet, men det framstod som hotfullt och skrämmande för en omvärld som inte litade på ryssarna. Kakreceptshistorien är en klassiker som anspelar på vår rädsla att bli blåsta och på bilden av storföretag som i botten onda och giriga, och berättelsen om Microsoft fungerade i sin tid eftersom Microsoft var sin tids Facebook, Apple eller Google: en enorm IT-makthavare som verkligen tycktes köpa upp halva världen.

Historierna har varit ömsint utformade för att fungera med sin publik, kroka i deras föreställning och åka ruschkana utmed deras fördomar. Utformningen har skett i utbytet av berättelserna, allt eftersom de förts vidare. En berättelse som inte tilltalar sin samtid kommer antingen förändras eller dö.

Och här återkommer vi till John och hans brev. Varför hade Johns flickvän, som på 1950-talet bara ville gifta sig med en annan man, plötsligt på 10-talet legat med två andra killar? Jo, sannolikt för att den har anpassats efter sin målgrupp. För att uppskatta berättelsen ska vi som hör den tycka illa om flickan, och känna sympati för soldaten. Ett knep för att få en publik att tycka illa om kvinnor har i åtskilliga tusen år varit att framställa henne som en slampa. För att uppnå detta mål räckte det på 1950-talet att en kvinnlig karaktär skulle vilja skilja sig eller bryta en förlovning.

Men tiderna har förändrats, och i dag måste samma kvinna vara otrogen med två andra killar för att vi ska se henne som lösaktig. Genom att jämföra dessa två vandringssägner har vi inte bara identifierat berättelsens bevekelsegrunder – vi har också sett en skymt av oss själva, tecknat en graf över samhällets syn på kvinnan över tid. Jag kallar det ett slampindex.

Många av de klassiska vandringssägnerna, de som Bengt af Klintberg samlat i sina tre böcker Råttan i pizzan (1986), Den stulna njuren (1994) och Glitterspray (2005), dyker då och då fortfarande upp, och på samma sätt anknyter de alla till sin tid och sin publik. Förutom ”Käre John” har jag sett hånfulla gliringar om att jeans med häng uppstod i amerikanska fängelser hos fångar som signalerade att de var homosexuella, och varningar om att importerade frukter skulle ha injicerats med HIVsmittat blod.

hanggrej

Detta är historier som cirkulerat i årtionden. Men de har fått sällskap av nya berättelser, framprovocerade av sin samtid. Under de yttre och inre poliskontroller som gjordes i Sverige 2014, brett uppmärksammade under namnet ”super-Reva”, florerade till exempel flera rykten om mer eller mindre gränsöverskridande tillslag och övergrepp. Ett av dessa rykten, som tog vandringssägnens mer narrativa form, var uppgiften att ett helt t-banetåg skulle ha stoppats av polisen. Polisen skulle sedan ha utrymt tåget, delat upp dess passagerare efter hudfärg och begärt att få se identifikationshandlingar hos de som såg icke-svenska ut. Historien skvallrar om den oro många svenskar med utländskt påbrå kände under passkontrollerna.

En motsvarande historia för gruppen svenskar som fruktar att flyktinginvandringen ska gömma terrorister spreds under hösten 2015, strax efter terrorattentatet mot en klubb i Paris. I ett SMS som cirkulerade såväl bland ungdomars telefoner som på Facebook berättade en person att hen hade en släkting inom kriminalvården, och att denna släkting nyss hanterat utvisningen av en ”misstänkt IS-medlem”. Denna IS-medlem skulle innan utvisningen verkställdes ha bett att få prata med släktingen, och då tackat för den vänliga behandlingen. Som tack ville IS-medlemmen varna släktingen: ”Du bör inte röra dig i centrala Göteborg under jul och nyår.”

vanligaterroristen

När jag föreläst för gymnasieelever i Göteborg har de efteråt kommit fram och berättat att de trott på historien eftersom Göteborg i rubriker ofta utpekats som en av de städer i Europa där flest anslutit sig till IS. Men nästan ordagrant samma historia berättar Bengt af Klintberg i Glitterspray (2005), och i boken passar han också på att spåra dess olika former tillbaka till 1800-talets slut. Trots dess osannolika innehåll (att gå runt och varna vem som helst om sina planer låter inte särskilt slugt för någon som jobbar med överraskningar) har historien berättats med allehanda terrorgrupper som huvudpersoner, kanske för att vi människor gärna vill försöka hitta åtminstone ett försonande, mänskligt drag i terrorns obegripligt kalla ansikte.

Barnappar som projektionsytor
Ett tredje exempel på vilka bakomliggande orsaker samtida vandringssägner kan ha är berättelserna om Talking Angela. Talking Angela är en app riktad till barn, en datoranimerad katt som sittande på ett pittoreskt café i Paris chattar och spelar små triviaspel med användaren. Den bygger på en så kallad chatbot, ett datorprogram som simulerar en intelligent konversation, som levererar mer eller mindre rimliga svar på sådant användaren skriver. Katten är söt och charmig och helt uppenbart konstruerad efter ett gulligt Disney-ideal.

Icke desto mindre började sinistra varningar för appen dyka upp bland de unga användarna under 2013. ”Det finns en app som heter ’Talking Angela’ där en pedofil är inhackad”, stod det till exempel i en version av varningen som spreds på Instagram. Den innehöll en bild på Talking Angela med vad som liknade en gestalt inringat i kattens vänstra öga, vilket skulle antyda att pedofilens avbild ibland skymtade inuti appen, och den fortsatte med att konstatera att pedofilen ”har lurat och kidnappat ungar och ser dig automatiskt genom din kamera. (…) Det sägs att han befinner sig i Paris men sprid detta och kolla era småsyskons telefoner och ta genast bort denna appen om ni redan har den. Han söker upp barn både hemma och på skolan.”

I februari 2014 skrev jag i en krönika om hur min lillasyster frågat mig om detta rykte, och i en TT-notis från mars samma år berättade en nioåring om appen. ”Jag har hört att en gubbe hackat sig in i mobilen och kan se en genom kameran och ögat på katten. Ger man den paket, trycker på hjärtat eller smileyn tar gubben ett kort”, sade hon.

talkingangela

Återigen ett motiv som är så ologiskt att det borde falla i bitar redan vid en första ögonkastet. Att en enda pedofil skulle turnera världen över för att kidnappa barn faller på sin egen orimlighet, och påståendet att han inte bara såg användarna genom webbkameran utan användarna då och då också såg honom i Talking Angelas öga låter mer som en skräckfilm än som verkligheten. Appens utvecklare, studion Outfit7, och oräkneliga experter har också avfärdat möjligheten att det skulle fungera. Ändå tycks historien slå an till någonting djup liggande hos många. Tillåt mig presentera en teori om varför.

Den kanske mest ofta återkommande varningar som föräldrar skickar med sina barn när det kommer till webben är att de ska låta bli att berätta för okända vad de heter och var de bor. Talking Angelas första fråga till användaren är, olyckligtvis, ”vad heter du?”. Denna fråga kan troligen aktivera en varningsklocka hos barnen: det är något skumt här. Men vad är det som är skumt? Barnen söker ett igenkännbart ansikte, en gestalt, som hör ihop med hotet de uppfattar, och vad de hittar är hackare och pedofiler. Få barn vet lyckligtvis exakt vad en hackare eller en pedofil är eller gör, utan de uppfattas troligen generellt som nätets fula gubbar.

Och just de här figurerna har vi använt förr, för att varna för hot och faror. I sin text ”Trollen i nätskogen” (Nordicom-Information 37, 2015, 3-4: 65-68) går Ingela Wadbring, trots rubriken, inte närmare in på skogens betydelse för nätet, vilket är förståeligt eftersom hennes text huvudsakligen avhandlar trollen och omnämnandet av skogen mest ska förstås som en rubrikformulering. Men som jag ser det är det relevant att prata om skogen när det kommer till nätet och trollen. Skogen var för några generationer sedan en central plats i våra liv, med ved och virke, föda till våra djur och ibland till oss själva. Samtidigt var det bortaplan, en plats där vi visste att hot gömde sig, en plats vi inte helt förstod. Människor kunde gå in i skogen för att aldrig komma ut igen. För att formulera effektiva varningar för att gå vilse, drunkna och andra risker användes mytologiska varelser: skogsrået, näcken, troll och så vidare.

Jämför nu detta med internet, där vi gör bankärenden, sköter vårt sociala liv och har relationer och förhållanden. Hur många av oss vet samtidigt exakt hur nätet fungerar? Hur många av oss kan beskriva tekniskt hur det går till mellan det att ett mejl skickas iväg och att det landar i mottagarens inkorg? Just här blir det klart och tydligt: nätet är på sätt och vis vår nya skog, och hackarna och pedofilerna som tagit över Talking Angela är i barnens ögon våra nya troll och skogsrån.

Delningssägnen den nya vandringssägnen
Sociala medier handlar om subjektivt berättande av historier. Tack vare den nya, möjliga genomslagskraften för vanliga människor kan de få större spridning idag än någonsin, och eftersom vi vant oss vid den sortens berättande har även politiker i vissa läger börjat ta efter. Bäst exempel under 2016 finns troligen hos republikanernas presidentkandidat, affärsmannen Donald Trump, som trots envisa tillbakavisanden från journalister, faktakontrollanter och poliser fortfarande menar att han såg muslimer i New Jersey hurra efter attacken mot World Trade Center 2001. Hans framgång har delvis legat till grund för att begreppet ”faktaresistens” börjat diskuteras, som en sorts ignorant, ekokammarsjukdom.

Men kanske handlar det inte om faktaresistens, utan om ett sug efter sagor i det personliga, subjektiva berättandets tid. Vissa folklorister menar att vi nyligen kommit ut ur en för mänskligheten otypisk period av att kommunikation skett uppifrån och ner, från böcker, teve- och radioprogram, och åter befinner oss i en global by – en informationsmiljö där alla pratar med alla och auktoriteter inte finns eller åtminstone spelar någon större roll. I en sådan tid kan en vandringssägen spela samma roll för hela den uppkopplade världen som den förr i tiden gjorde för ett litet samhälle där alla kände varandra.

Den avgörande skillnaden mellan vandringssägner före de sociala medierna och vandringssägner i dag är egentligen delningen som distributionsverktyg. Istället för att berätta historien från person till person, vilket möjliggjorde en förändring för varje upprepning, delas nu vandringssägner ofta vidare i en ursprunglig publicerad form. Sägnerna kan därmed potentiellt få mycket större spridning som statiska berättelser. Med utgångspunkt i detta föreslår jag det nya begreppet delningssägen, definierad som en berättelse som delas utifrån en central publicering på internet, i tron att den i någon grad är sanningsenlig.

Ett nytt ”Folkminnen”?
För Sveriges Radio P3 programleder jag sedan ett år en podcast som heter Creepypodden, som går ut på att jag och några andra röster läser upp spökhistorier från sociala medier och poddens lyssnare. En av de tydligaste insikterna arbetet med podden gett mig är att det folkliga berättandet i allra högsta grad fortfarande existerar.

I november 2015 publicerade folkloristerna Michael Dylan Foster och Jeffrey A. Tolbert antologin The Folkloresque: Reframing Folklore in a Popular Culture World (2015). Där lanserar de begreppet folkloresque, för att beskriva när popkultur och fiktion använder sig av folkloristiska stilgrepp och motiv för att skapa nya berättelser. I Sverige såg vi nyligen exemplet ”De dödas röster” (där jag spelar en biroll), en podcast från Sveriges Radio som uppfann en ny vandringssägen från Täby utanför Stockholm för att underbygga sin story.

Mellan 1990 och 2005 sände Bengt af Klintberg radioprogrammet ”Folkminnen”, dit frågor och berättelser skickades av lyssnarna. Det folkloresqua berättandet, och de i skrivande stund 40-50 mejl jag får i veckan med spökhistorier och vandringssägner, visar tydligt hur förbigånget det folkliga berättandet är idag. Det visar att 2010-talet skriker efter ett nytt ”Folkminnen”.

granskartips

Bild: CC BY-NC-ND 2.0 mdl70 på Flickr.

tomtebild

Tidningar med tomteskägget i brevlådan

Sedan hösten 2013 har jag pratat om hur viktigt det är med ett källkritiskt och etiskt förhållningssätt till att publicera sig på nätet. Först i och med storyn om mördade Marcia Karlsson, sedan i och med lanseringen av Viralgranskaren, och sedan dess som fristående skribent och föreläsare. Sedan kom valet i USA 2016, med allt vad det innebar av bluffar, rykten och propaganda på nätet. När vi till slut stod med gapande munnar över resultatet bröt en debatt ut bland amerikanska och i förlängningen även svenska journalister – om hur allt var Facebooks fel. Om Facebooks ansvar för fejknyheterna.

Att jag inte tycker Facebook är den perfekta partnern för medierna är ingen hemlighet. Men att skylla från sig på faktaresistens och Facebook är mer än lovligt slappt för en journalistkår som inte bara har varit genomgående sent ute med att göra god journalistik på och för nätet, utan som själv faktiskt gjort sig skyldig till flera misstag som man kan förstå förstör anseendet hos läsarna.

Att prata om faktaresistens och post-truth, som många debattörer och journalister gjort efter valet, innebär att skjuta ifrån sig ansvaret för den riktning världen nu tar på någon annan. På den dumma person som inte bryr sig om sanningen och rapporteringen, utan som låter sig luras av enkla påhitt bara för att de passar in i vad den redan tänker och tycker. Den här anklagelsen hade fungerat, om det inte var för att den var allmänmänsklig. Och alltså gick att applicera även på journalister.

omni-tomten

Omni var tidiga med att upptäcka årets tragiska julsaga. Den kom från lokaltidningen Knoxville News Sentinel i Tennessee, publicerad av en kolumnist, och var ackompanjerad av ett filmklipp. Eric Schmitt-Matzen spelar jultomte för barn, och blev i november uppringd av en sjuksköterska på ett närliggande sjukhus. En liten sjuk pojke ville träffa jultomten, och det fanns ingen tid att förlora. Schmitt-Matzen tog sig dit på en kvart och väl där förstod han att pojken, fem år gammal, var illa däran. Han sade åt de vuxna att, om de trodde de skulle börja gråta, hålla sig utanför pojkens rum för annars skulle han själv börja gråta och förstöra sin tomteakt. Pojkens mamma gav Schmitt-Matzen en julklapp hon hade köpt till pojken och så gick han ensam in i pojkens rum.

”De säger att jag är döende”, sade pojken till Schmitt-Matzen efter att han fått sin julklapp. ”Var du än hamnar, säg att du är tomtens allra bästa nisse så blir du insläppt”. Är det sant, frågade pojken. ”Javisst”, sade Schmitt-Matzen och log så glatt han kunde. I filmklippet där han för Knoxville News Sentinels kolumnist berättar denna historia rinner tårarna nerför hans röda, varma kinder när han berättar historien. Pojken lutade sig fram, gav tomten en kram, och dog. Utanför dörren förstod de anhöriga snabbt vad som hade hänt. ”Nej, nej, nej, inte än”, ropade mamman och sprang in. Schmitt-Matzen lämnade över kroppen i hennes armar och försvann snabbt därifrån, helt förstörd.

Efter Omni följde Aftonbladet, Expressen, Nyheter24 och pappersupplagan av Skånska Dagbladet. Och det är knappast konstigt att historien fått stor spridning även här i Sverige. Det är en tragedi i juletid, en vacker berättelse om generositet och barn och obegripligt tidig död. Och ja, rörligt ingår.

Kolumnen på Knoxville News Sentinel publicerades uppenbarligen utan något mer än kolumnistens magkänsla och tomten Schmitt-Matzens starka framträdande att gå på. Varken någon sjuksköterska, familj till pojken, något sjukhus eller ens någon familjemedlem till Schmitt-Matzen har bekräftat storyn, och han minns inte exakt datum när det skulle ha inträffat eller vill säga vad någon av de inblandade heter. Trots att det är en väldigt stark berättelse går det också att hitta påståenden att tvivla över. Pojken kunde alltså föra ett fungerande samtal ena minuten, för att dö nästa? Mamman lät honom vara ensam med en främling när hon visste att det var hans sista minuter i livet? I tidig november i Tennessee och pojken var besatt av tanken på att fira jul?

I USA började fler ana oråd, och kontrollera storyn så gott de kunde. Mediaite kollade dödsannonser i området utan att hitta någonting i stil med en femårig pojke. Snopes ringde sjukhus i området och fick svaret att ingen kände till händelsen. Det slutade med att Knoxville News Sentinel drog tillbaka kolumnen och publicerade en rättelse. Originalartikeln är uppdaterad med denna information, att det finns tveksamheter i storyn, och den Omni-, Aftonbladet-, Expressen- eller Nyheter24-läsare som klickar sig vidare till ursprungskällan får nu se det. Ingen av nättidningarna ovan har emellertid redigerat sina artiklar, vilket säkert kan bidra till en viss känsla av tveksamhet inför deras koll.

Schmitt-Matzen vidhåller att detta har inträffat så som han har berättat det, och menar att det väger lätt att kallas ”lögnare” mot att känna en femåring dö i hans famn. Men faktum kvarstår att denna story inte hade fått lika stor spridning om den inte prickade in så rätt i tid och stämning. Den visar att en god skådespelare utrustad med en lika god story helt kan kortsluta traditionella mediers rutiner för att kontrollera att det de publicerar är den bevisade sanningen. Det är inte första gången detta händer, men särskilt i kontrast till alla stolta publicisters prat om faktaresistens blir detta exempel så oerhört tydligt på att journalister inte är mer än människor själva. Tomteskägget i brevlådan.

Väljer vi att kalla problemet att människor alltid väljer en bra story ovanför tråkiga fakta ”faktaresisten” och ”post-truth”, och beskylla det för att världen går åt skogen, bör vi nog acceptera att vi själva är lika goda kålsupare.Det är en principsak. Att med ena handen utnämna sig själv till sanningens beskyddare i kontrast till de faktaresistenta, och samtidigt med andra handen låta den här sortens emotionella bulldozers köra över vår egen källkritik – det duger inte.

hat

Vi måste inte vara hatets megafoner

Ibland tänker jag på uttrycket ”deimatic behaviour”. Det är ordet för insekters metod att blåsa upp sig själva och verka hot- och kraftfullare för att skrämma fiender. Mest kända är kanske bönsyrsorna, som sträcker upp sina framben och stirrar motståndaren stint i ögonen i hopp om att hota sig ur en hägrande konfrontation.

Men även människor tar efter beteendet. När jag för något år sedan skrev om hashtaggen #IStandWithSweden, som utåt kunde uppfattas som en engelsktalande solidaritetshandling med Sverige men som i själva verket var en vit makt-demonstration av rasism, tänkte jag också på det deimatiska. Då kunde jag konstatera att en tredjedel av tweetsen bakom den trendande hashtaggen hade skrivits av tio nystartade Twitterkonton. Och Researchgruppen har i en kartläggning av kommentarerna på SVT Debatt konstaterat att en merpart av kommentarerna kommer från ett mycket litet antal kommentatorer från Avpixlat. Deimatiskt värre.

Läsare av denna blogg minns den rasistiska hatstormen mot den mörkhyade pojken som, i en bild publicerad på Åhléns Facebooksida, fick vara Lucia. Jag har varit inne på den i ett tidigare blogginlägg, och då vidrört möjligheten att hatstormen mot pojken var ett organiserat tillslag, bland annat med stöd i att en nazistisk profil uppmanat sina följare att kommentera bilden, men nu har Expo tack vare insyn i Facebookgrupper jag själv inte hittat till kompletterat historieskrivningen. ”Gå in och skriv vad ni tycker! Det är vidrigt gjort av dem att göra narr av våra traditioner så där”, skrev en person som länkade till Åhléns Facebookpost i den högerextrema Facebookgruppen ”Ordet är fritt”. När Nyheter24 och Aftonbladet uppmärksammade gruppens kommentarer myste de. ”Bra jobbat, mina kära näthatare”, skrev en användare. De var 1400 personer men har på sistone fått genomslag som vore de hundrafalt fler.

För det första kan man här dra slutsatsen att alla som från och med nu pratar om hatstormen mot luciapojken som en reklamkupp orkestrerad av Åhléns själva gör det i bjärt och pinsam kontrast till verkligheten. Men Expos arbete ger oss också möjligheten att fullfölja tanken jag var inne på i mitt förra blogginlägg: hur bör medierna arbeta när det kommer till näthat?

Det är numera en tradition lika orubblig som jultomten att kvällstidningarna årligen rapporterar om SVT:s klippning av Kalle Anka på julafton. Detta även om det inte inträffat någon klippning. ”Då absolut ingenting klippts bort i årets upplaga av Kalle Ankas jul tvingades Expressen till en kreativ lösning för att locka fram de dyrbara kommentarsfältsrasisterna”, skrev Andrev Walden i oktober 2015 apropå att Expressen klätt ut en icke-story till en story genom att sätta rubriken ”SVT:s besked inför julens Kalle Anka: ‘Redan bestämt'”. Samma sak hände i år – ”SVT:s nya besked – efter ändringarna i Kalles jul” var Expressens rubrik för nyheten att ingenting skulle förändras.

Detta är en direkt följd av att sociala medier-burna nyheter drivs av heta känslor. En av de mest interaktionsvänliga känslorna är vrede, som får oss att såväl trycka på den arga gubben-ikonen som kommentera någonting upprört, och när kvällstidningarna hittar ett område där vreden kommer på beställning biter de alltså tills de knakar. Problemet är att de i samma veva matar hatet. Utan de regelbundna påminnelserna om myten om den politiskt korrekta nedklippningen av alla kulturella särdrag Sverige har är sannolikheten att myten inte skulle vara lika levande. När Expressen rubriksätter det faktum att ingenting förändras i Kalle Anka med en rubrik som antyder att någonting förändrats anspelar de på och ger liv till ett aggressivt mem.

På samma sätt, om än på andra sidan skalan, fungerar nyheterna om hatstormar mot normbrytare. De upprör och skapar engagemang och är man först med att identifiera en hatstorm får man ofta stort genomslag. Den här gången var Nyheter24 först, och sedan hakade TT på. ”Att ett litet barn hatas öppet av vuxna människor på ett stort företags Facebooksida… Om man inte rapporterar om det har man på något sätt konstaterat att det här är ett normalläge”, säger reportern Johannes Cleris, som för TT:s räkning skrev om hatet mot luciapojken, i helgens Medierna. Problemet är att denna logik går att utnyttja om man är en minoritet som gärna vill få medieuppmärksamhet som om man var en majoritet.

Expos avslöjande om hatet mot luciapojken är som konstaterades inledningsvis bara den senaste luckan i en lång och tragisk adventskalender. Fördomen ligger, som Olof Palme sade, alltid på lur, även i ett upplyst samhälle, och den latenta och medfödda rasismen återfinns i oss alla. Det aggressiva och politiska rasistiska hatet återfinns emellertid hos en mycket liten grupp svenskar. Dessa människor vill gärna blåsa upp sig så hatet framstår som representativt för majoriteten. ”Vi säger det alla tänker”, ljuger de för sig själva. Den tysta majoritetens talespersoner, kallar man sig, som om förbannade rasister någonsin varit särskilt tysta. Risken med den återkommande rapporteringen om vrede mot klippningar av Kalle Anka och hatstormar mot normbrytare är att man lånar ut lungkapacitet för att blåsa upp ballongen.

I början av de sociala mediernas tid, när vi ännu inte hade förstått vad tio personer med tio konton vardera kunde ställa till med, kunde detta förlåtas. Idag, när politisk aktivism går lika mycket ut på att gå med skyltar på stan som på nätet, bör journalistiken hantera näthat med samma kritiska blick som den hanterar pressmeddelanden. Vilka är det som hatar? Varifrån kommer de? Är de fler eller andra människor än de vanliga? Är detta bara några som gärna vill få sin avvikande världsbild utprånglad till så många svenskar som möjligt? I så fall är dramatiska rubrikord som ”hatstorm”, som TT valde, olyckliga. Lämpligare skulle väl vara ”hatkampanj”, eller något som på ett liknande sätt antydde en koordinerad attack från någon med ett politiskt intresse. Och det mest radikala vore väl att sluta att automatiskt slå upp varenda hatkampanj som vore den en folkrörelse.

Journalistiken har delvis till uppgift att berätta för samhället om sig själv. Att börja springa i kapp med vreden på sociala medier är en feg och lättsam eftergift till de snabba klickkalorierna, och kan knappast betraktas som att ge en verklighetstrogen bild av samhället. Att ge oproportionerlig uppmärksamhet till organiserat näthat är att göra sig till megafon för några av Sveriges obehagligaste och farligaste politiska drivkrafter, och dessutom servera en direkt förljugen bild av hur Sverige ser ut. Det minsta man kan begära av oss journalister är att vi kritiskt granskar insektens storlek innan vi skräms av dess deimatiska beteende.

I potten ligger en liten pojke och hans föräldrar som, skrämda av en hatets insatsgrupp, till slut valde att dra sig undan istället för att stolt pryda en av landets många julfirande affärer. Trots att det är han som är den normala och hatet det onormala blev det han som vek sig och hatarna som firade. Är det verkligen ett händelseförlopp journalistiken vill vara en inbyggd del av?