Till dig som flinar åt vintermustvreden

En debatt blir alltid störst när dess enda inträdesavgift är känslor.

Diskussionen som pågått i några dagar, om huruvida stora svenska företag smyger bort ordet ”jul” ur sitt sortiment till förmån för ”vinter”, är ett bra exempel. Sanningen, att vintermusten är en omstöpning av årgångsmusten som inte konkurrerar mot den evigt närvarande julmusten och att Ikea redan har använt ordet ”jul” i dussintals produkter och därför nu även sträcker sig efter förledet ”vinter” för att kunna sälja ännu mer prylar, attraherar ingen som upplever att svenska, kristna högtider och seder är hotade i ett land där kultur och traditioner är satta i globaliserad gränsupplösning.

Och det är själva poängen.

Det är som jag skrev i min överlevnadsguide till samhällsdebatten: händelsen som ligger till grund för debatten är egentligen inte viktig, utan bara en förevändning för att dess deltagare med allt större beslutsamhet ska kunna rida gamla käpphästar. Det här är bara 2019 års smak på glöggen, dagens version av ”klipp i Kalle Anka på julafton” eller ”pepparkaksgubbar förbjuds i luciatåg”. Det handlar om att befästa sin ståndpunkt i sin egen grupp och försvara den inför andra, men minst lika mycket om att påminna om att den är akut, viktig och rimlig. Det vanliga misstaget är emellertid att tro att det bara är vinterkritikerna, de gamla vanliga kulturkonservativa Facebooklösdrivarna i övre medelåldern, som faller in i detta mönster.

För du kan också välja dina strider. Varför väljer du denna?

Idag såg jag en på Twitter som försvarade och aktualiserade sin position som orolig över klimatet genom att hänvisa till klimatförnekare. Den gruppen människor är i Sverige enligt opinionsmätningar ganska liten och maktlös. Mer makt har de som Ola Söderholm definierar som de verkliga klimatförnekarna, marknadsliberala toppolitiker som tror tillväxt löser problemet, men anklagelser mot dem är svåra att göra utan att i praktiken efterlysa en helt ny samhällsordning. Det är komplext, och ställer krav på en som debattör. Det som inte ställer några som helst krav är att positionera sig själv som motståndare till korkade anonyma twittrare som tror FN:s klimatpanel är smygkommunister. Det är lika simpelt som kosmetiskt snyggt.

På samma sätt utgör även vinterkritikerna en perfekt exponeringsyta för deras motståndares fina självbild. De är högljudda bakåtsträvare som inte förstår att de slåss mot väderkvarnar. Hur många är de egentligen? Hur mycket makt har de? Dessa frågor lämnas obesvarade, de är inte intressanta. Det intressanta är att med dem som motståndare kontrastverkar man effektivt, och framstår som sansad, logisk och rimlig. Det enda som krävs är ett enkelt litet skämt, för att till och med få skrattarna med sig. Men för varje gång man väljer en symboldebatt på en låtsasnivå, där känslorna är enda valutan, förstärker man normen att breda debatter bara är pajkastande kulturkrig. Man tror sig markera mot ett hot, men i själva verket är man den som förs i en utförssluttande tango.

Inte övertygar man heller någon i omvärlden om sin egen förträfflighet. De märker tvärtom sällan ens att man håller på. När jag gjorde mig själv till en del av problemet genom att diskutera saken i TV4:s ”Efter fem” igår försökte jag beskriva min kritik ovan för sminkösen innan sändningen, men hon verkade helt oförstående till debatten överhuvudtaget. ”Varför kollar folk inte upp fakta innan de blir arga?”, var hennes enda lakoniska kommentar till båda sidor. Rimligen talar hon för ganska många, som alltså inte blir så imponerade av de krumbukter någon gerilladebattör gör för att skaffa poänger på sin korkade motståndare.

Bemöt dumheter bara för hjärtefrågor”, skrev jag i min överlevnadsguide till samhällsdebatten och avslutade den: ”Håll blicken stadigt riktad framåt. Ditt fokus är det värdefullaste du har. Slösa inte på det.

Jag ser ingen anledning att inte påminna om dessa enkla idéer även nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *