”Vandringssägnen är en myt omsatt i en berättelse”

I dagarna lanserade Västarvet och Institutet för språk och folkminnen sin nya digitala utställning Trollbunden – folktro, fakta och fiktion, om människans behov av berättelser. Ur utställningens presentation:

Människans behov av berättelser verkar vara oändligt. Aldrig förr har vi varit så vetenskapligt upplysta och aldrig förr har vi haft så stor tillgång till forskning och kunskap. Ändå gror en längtan efter berättelser om det okända, det oförklarliga och det bortglömda. Genom historien har vi skapat mytologiska världar i lågorna runt lägereldar till det blå skenet från vår tids skärmar. Men vilken roll har folktro, sägner och lokala myter i dagens samhälle? Vilka mekanismer är det som gör att vi delar, berättar och återberättar dessa historier i olika medier?

Till denna utställning har bland andra Bengt af Klintberg, Armita Golkar, Sara Bergmark Elfgren, Mattias Hagberg och jag bidragit med text och idéer. Jag tänkte beskriva mina egna delar lite närmare, men den som helt enkelt föredrar att besöka utställningen gör det här.

Mina texter handlar i stort om vandringssägnen i vår tid, och är tre till antalet:

  • En grundkurs i vandringssägnens mekanismer. Här beskriver jag vad en vandringssägen är och hur de kan uppstå och spridas. Jag adresserar också den vanligt förekommande missuppfattningen att en vandringssägen definitionsmässigt måste vara en falsk eller påhittad historia, och att det viktiga istället är att det är en berättelse som får avsevärd spridning.Jag skriver lite om det kända citatet av en gubbe på Facebook som jag kallade Mats:Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.

    ”Det här citatet använde jag som titel på en bok jag skrev 2018, om myter på sociala medier och vikten av källkritik, eftersom jag tyckte det var så talande för varför dessa historier tilltalar oss. Mats menade inte att han struntar i sanningen, eller att han accepterar lögner, i högre grad än någon annan. Han menade att han inte brydde sig om just den här anekdoten var sann, för i sitt huvud vet han ju att den problematik den illustrerar är sann. Han tyckte det var viktigare än att vi pratar om ett samhällsproblem han tycker är akut, än att vi hakar upp oss på huruvida något enskilt exempel på problemet är sant eller ej. Det var bara att historien om Alva bättre fångade hans poäng än någon annan historia han hade hört: den var på ett sätt, för Mats, verkligare än verkligheten.

    Det finns massor av sätt att säga samma sak som Mats sade.

    Det hade faktiskt kunnat hända på riktigt.

    Det finns många liknande exempel i verkligheten.

    Jag hade inte blivit förvånad om det var sant.’

    Om du känner dig självkritisk kan du för all del fråga dig själv: vilken variant brukar du säga?”

  • En presentation av hur vandringssägner sprids på nätet. Här blir det lite mer specifikt för det som kanske är min spjutspetskompetens. Utifrån en krönika i GP nyligen, där frågan ställdes om internet skulle komma att innebära vandringssägnens död, diskuterar jag hur den i själva verket stormtrivs på nätet. Dessutom föreslår jag en ny term för en ny sorts folkloristisk projektionsyta:

    När autentiska händelser inträffar som slår an hos någonting hos oss sprider vi dessa med våra egna kommentarer, och diskussionen som uppstår kring händelserna blir ett sätt att ventilera våra känslor – vår rädsla, osäkerhet eller vrede – kring situationen. Att de inträffat på riktigt innebär inte att vi slutat använda dem som projektionsytor för våra fördomar eller illustrationer för våra värderingar, det vill säga precis vi använde vandringssägner. Därför kan man börja fundera på ett begrepp för autentiska händelser som får spridning som folkloristiska uttryck: kanske folk- eller vandringsnyhet vore något?

    Därutöver diskuterar jag hur man kan tolka vår tids vandringssägner och creepypasta, och avslutar med lite olika exempel på när spökhistorier, vandringssägner eller faktafel sprids och förändras.

  • Tre källkritiska tips. Kanske den minst överraskande delen av mitt bidrag. Tre tips som jag för all del kan återge i sin helhet även här:

    1. Den som är bäst i världen på att lura dig är din egen hjärna. Vi motiveras alla av suget att få vår redan befintliga världsbild bekräftad – att få det bevisat för oss själva att vi har haft rätt hela tiden. Försök därför vara allra mest kritisk mot dig, och om inte annat åtminstone så kritisk mot dig själv som du hade varit mot en meningsmotståndare. När du tänker ”jag visste väl det!”, låt det bli en varningsklocka istället för en startpistol.

    2. Fundera över vem som har ditt förtroende – och varför. Allt för ofta delar vi vidare påståenden på sociala medier bara för att de stämmer överens med våra åsikter, trots att vi aldrig förut sett eller ens hört talas om användaren som publicerat dem. Varför ger vi bort vårt förtroende så billigt? Fundera på vad din tillit är värd, och vad någon ska göra för att förtjäna den. Inte kan det väl bara vara att säga saker du håller med om?

    3. Lär dig använda alla de verktyg som står till buds. Internet är fullt av tillgängliga och lätthanterliga verktyg för att göra research själv. På Facebook kan du söka efter innehåll i statusar, via Google kan du undersöka om bilder du är nyfiken på har publicerats tidigare och med whois-tjänster kan du ibland ta reda på vem som ligger bakom en sajt. Bekanta dig med dessa möjligheter, och inse att det ofta inte ens är svårt att ta reda på sanningen på internet. Det kräver bara lite självförtroende.

Bild: Västarvet

2 reaktioner på ””Vandringssägnen är en myt omsatt i en berättelse”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *