”Vandringssägnen är en myt omsatt i en berättelse”

I dagarna lanserade Västarvet och Institutet för språk och folkminnen sin nya digitala utställning Trollbunden – folktro, fakta och fiktion, om människans behov av berättelser. Ur utställningens presentation:

Människans behov av berättelser verkar vara oändligt. Aldrig förr har vi varit så vetenskapligt upplysta och aldrig förr har vi haft så stor tillgång till forskning och kunskap. Ändå gror en längtan efter berättelser om det okända, det oförklarliga och det bortglömda. Genom historien har vi skapat mytologiska världar i lågorna runt lägereldar till det blå skenet från vår tids skärmar. Men vilken roll har folktro, sägner och lokala myter i dagens samhälle? Vilka mekanismer är det som gör att vi delar, berättar och återberättar dessa historier i olika medier?

Till denna utställning har bland andra Bengt af Klintberg, Armita Golkar, Sara Bergmark Elfgren, Mattias Hagberg och jag bidragit med text och idéer. Jag tänkte beskriva mina egna delar lite närmare, men den som helt enkelt föredrar att besöka utställningen gör det här.

Mina texter handlar i stort om vandringssägnen i vår tid, och är tre till antalet:

  • En grundkurs i vandringssägnens mekanismer. Här beskriver jag vad en vandringssägen är och hur de kan uppstå och spridas. Jag adresserar också den vanligt förekommande missuppfattningen att en vandringssägen definitionsmässigt måste vara en falsk eller påhittad historia, och att det viktiga istället är att det är en berättelse som får avsevärd spridning.Jag skriver lite om det kända citatet av en gubbe på Facebook som jag kallade Mats:Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.

    ”Det här citatet använde jag som titel på en bok jag skrev 2018, om myter på sociala medier och vikten av källkritik, eftersom jag tyckte det var så talande för varför dessa historier tilltalar oss. Mats menade inte att han struntar i sanningen, eller att han accepterar lögner, i högre grad än någon annan. Han menade att han inte brydde sig om just den här anekdoten var sann, för i sitt huvud vet han ju att den problematik den illustrerar är sann. Han tyckte det var viktigare än att vi pratar om ett samhällsproblem han tycker är akut, än att vi hakar upp oss på huruvida något enskilt exempel på problemet är sant eller ej. Det var bara att historien om Alva bättre fångade hans poäng än någon annan historia han hade hört: den var på ett sätt, för Mats, verkligare än verkligheten.

    Det finns massor av sätt att säga samma sak som Mats sade.

    Det hade faktiskt kunnat hända på riktigt.

    Det finns många liknande exempel i verkligheten.

    Jag hade inte blivit förvånad om det var sant.’

    Om du känner dig självkritisk kan du för all del fråga dig själv: vilken variant brukar du säga?”

  • En presentation av hur vandringssägner sprids på nätet. Här blir det lite mer specifikt för det som kanske är min spjutspetskompetens. Utifrån en krönika i GP nyligen, där frågan ställdes om internet skulle komma att innebära vandringssägnens död, diskuterar jag hur den i själva verket stormtrivs på nätet. Dessutom föreslår jag en ny term för en ny sorts folkloristisk projektionsyta:

    När autentiska händelser inträffar som slår an hos någonting hos oss sprider vi dessa med våra egna kommentarer, och diskussionen som uppstår kring händelserna blir ett sätt att ventilera våra känslor – vår rädsla, osäkerhet eller vrede – kring situationen. Att de inträffat på riktigt innebär inte att vi slutat använda dem som projektionsytor för våra fördomar eller illustrationer för våra värderingar, det vill säga precis vi använde vandringssägner. Därför kan man börja fundera på ett begrepp för autentiska händelser som får spridning som folkloristiska uttryck: kanske folk- eller vandringsnyhet vore något?

    Därutöver diskuterar jag hur man kan tolka vår tids vandringssägner och creepypasta, och avslutar med lite olika exempel på när spökhistorier, vandringssägner eller faktafel sprids och förändras.

  • Tre källkritiska tips. Kanske den minst överraskande delen av mitt bidrag. Tre tips som jag för all del kan återge i sin helhet även här:

    1. Den som är bäst i världen på att lura dig är din egen hjärna. Vi motiveras alla av suget att få vår redan befintliga världsbild bekräftad – att få det bevisat för oss själva att vi har haft rätt hela tiden. Försök därför vara allra mest kritisk mot dig, och om inte annat åtminstone så kritisk mot dig själv som du hade varit mot en meningsmotståndare. När du tänker ”jag visste väl det!”, låt det bli en varningsklocka istället för en startpistol.

    2. Fundera över vem som har ditt förtroende – och varför. Allt för ofta delar vi vidare påståenden på sociala medier bara för att de stämmer överens med våra åsikter, trots att vi aldrig förut sett eller ens hört talas om användaren som publicerat dem. Varför ger vi bort vårt förtroende så billigt? Fundera på vad din tillit är värd, och vad någon ska göra för att förtjäna den. Inte kan det väl bara vara att säga saker du håller med om?

    3. Lär dig använda alla de verktyg som står till buds. Internet är fullt av tillgängliga och lätthanterliga verktyg för att göra research själv. På Facebook kan du söka efter innehåll i statusar, via Google kan du undersöka om bilder du är nyfiken på har publicerats tidigare och med whois-tjänster kan du ibland ta reda på vem som ligger bakom en sajt. Bekanta dig med dessa möjligheter, och inse att det ofta inte ens är svårt att ta reda på sanningen på internet. Det kräver bara lite självförtroende.

Bild: Västarvet

En bisarr och helt logisk dag på Facebook

En fjärils vingslag kan orsaka en orkan på andra sidan jorden, brukar det sägas. Om det är sant vet jag inte, men autentiska motsvarigheter finns. En förvirrad, ensam tokfrans i Indonesien kan nämligen helt uppenbart orsaka en panikslagen hysteri i väst. Åtminstone så länge det är på Facebook dominobrickorna faller.

Den som är medlem i amerikanska Facebookgrupper vaknade på torsdagsmorgonen till en drös nya notifikationer. Hundratals metakommenterande skämtgrupper hade ställt om sin status från slutna till hemliga, och för varje grupp i vilken man var medlem fick man en notifikation. Det såg ut som om tusentals metaironiska millennials plötsligt bestämt sig för att gå under jorden.

Och, ja, det här är en alltså sådan text där man redan två stycken in måste pausa för att förklara.

De här grupperna har två funktioner, som båda växt fram ur nätets möjligheter till stor omsättning av hypernischad humor. Ta till exempel gruppen In addition to my moral and ethical objections, this is drawn poorly. Dess funktion är för det första att låta sitt gruppnamn taggas i kommentarsfält till inlägg med runkiga snuskteckningar, som en sammanfattande kommentar till innehållet. Gruppen själv blir sedan följaktligen en samlingsplats för just den här sortens innehåll, för den som gillar att hatsurfa.

Case in point, från In addition to my moral and ethical objections, this is drawn poorly:

Rätt okej ritat, ändå.

Det här är opolitisk shitposting i sin prydno, trådsmala och metarefererande skämt med stor publik. In addition to my moral and ethical objections, this is drawn poorly har 15 000 medlemmar och är långt från den största.

En av de största grupperna heter Crossovers nobody asked for, gäller skämt om motbjudande genreöverskridande fanfiction, och har 450 000 medlemmar. Den försvann plötsligt i tisdags, och ingen visste varför. Dess medlemmar, utkastade och förvirrade, började spekulera i anledningen till att gruppen gått upp i rök och samsades snabbt – på outgrundliga vägar – om att utse Facebooksidan Indonesian Reporting Commission till skurk.

Indonesian Reporting Commission, eller IReC, framställde sig som en grupp människor som med rapporteringsknappen som vapen siktade på att städa Facebook på snusk. Know Your Meme har en artikel om händelsen som verkar så heltäckande det går i obegripliga händelser som dessa, och där pekas just Crossovers nobody asked for ut som IReC:s första offer. Enligt Know Your Meme utnyttjade IReC fejkkonton för att gå med i gruppen, spamma den med porr, och sedan anmäla den. Det funkade, vilket IReC skröt om enligt den här obekräftade skärmdumpen.

Allt är obekräftat i den här historien, ska sägas. Allt är rykten och andrahandsuppgifter, vilket i och för sig bara är marginellt sämre än den sortens förstahandsuppgifter som hade kunnat vara aktuella: obegripligt trippelironiska partsinlagor från Facebookkonton vars trovärdighet är outgrundlig. Ingen verkar ha lyckats slå fast någonting, utan allt är ett kollektivs bästa gissningar. Det enda vi vet är vad Facebook själva sagt i en kommentar till Vice:

We removed several Groups from Facebook after detecting content that violated our policies. We since discovered that this content was posted to sabotage legitimate, non-violating Groups. We’re working to restore any Groups affected and to prevent this from happening again.

IReC fick enligt ovanstående underlag i alla fall inte bara Crossovers nobody asked for stängd, eller ”zuccad” som det kallas, utan en hel rad grupper. En lista har cirkulerat:

Tom and Jerry Cheeseposting är min personliga favorittitel, om någon undrade. Ska vi kalla det Tom och Jerry-pOstande?

I förvirringen som låg som en dimma över händelseutvecklingen, där det enda som framstod som tydligt var att någon gick med i grupper och sedan fick dem stängda, reagerade hundratals grupper med panik och slöt sig. Man slutade godkänna nya medlemmar och inlägg, vilket stressade ytterligare andra grupper som gjorde detsamma. Människor vaknade till hundratals notifikationer. Förvirringen spred och fortplantade sig.

Samtidigt växte IReC:s följare i antal, även om det inte var beundrare utan snarare hatare som tillkom, och snart hade man tagit reda på (eller helt enkelt bara bestämt sig för) vem det var som låg bakom sidan. En ensam kille, Muhammad, pekades ut, och hans bild, personuppgifter, adress och intressen publicerades öppet – sig själv till skräck, androm till varnagel. Det påstods att man förgäves försökt uppsöka honom i hans hem och till och med misshandlat honom, vilket jag tror man ska ta med en hel vintersäsongsnypa vägsalt.

Även IReC försvann hur som helst så plötsligt från Facebook, kanske till följd av massanmälningar, och det började koka i en indonesisk Facebookgrupp om att Muhammad var på väg att utfärda ett uttalande. Till slut dök det upp.

Muhammad tog på sig den fulla skulden och bad förbehållslöst om ursäkt, alltså. Motivet ska ha varit att rensa Facebook på hädelser, ungefär. Men om jag inte gjort detta tillräckligt klart än så vill jag än en gång påpeka att detta är historien som den utspelat sig enligt ryktet. Det är fullt möjligt, ja, till och med sannolikt, att Muhammad satt och anmälde någon eller några grupper, men att andra drabbades av copycats eller troll som inspirerats i villervallan. Vad som egentligen hänt här förblir en gåta insvept i mystik dold i ett enigma.

Så är allt detta bara trams i kubik? Nja, här finns faktiskt något talande för Facebooks nya deal.

Anledningen att vi hört så mycket om Facebookgrupper på sistone är att sociala media-företaget lagt om sitt nyhetsflöde till att fokusera på dem, i ett drag menat att motarbeta de ständiga falska nyheterna och istället möjliggöra en närmare relation vänner och intressegemenskaper emellan. Tanken var att gruppfokuset skulle hämma den löpeldsliknande spridningen av felaktigheter.

Men tänk, den enda förändringen när man drog upp växeln på grupper var att ryktena decentraliserades och gjordes svårare att följa, samt slutade handla om nyheter och började handla om sig själva. Denna ytterst bisarra dag på Facebook är egentligen djupt logisk, och den påminner om sajtens ständiga och skvallrande, ljugande och godtrogna ständiga huvudvärk: dess användare.

(Och att det varit tråkigt att vara indonesier på Facebook på sistone, såklart.)