Min vecka 48 och 49: Den magiska gränsen

100 föreläsningar på ett år genomförda. Herregud vad jag har pratat. Hälften kunde vara nog. Nästa år blir det sannolikt färre föreläsningar, men det verkar som att den höga konjunkturen för intresset av petimäterprat om sociala medier fortsätter så åtminstone 50 ska man väl klara av…

Nå – veckorna som gått:

Vecka 48 var bekväm i den meningen att det bara var två-tre dagar på resande fot, och sedan en del tid över att vara hemma och jobba med projekt 2. Men om vi börjar från början så kom Creepypoddens 102:a avsnitt ut, om återvändsgränder och där åtminstone en klassisk creepypasta fanns att höra, natten till måndagen den 26 november. Och apropå podden så har det börjat trilla in fina bilder från lyssnare, som av Spotify fått veta att den varit bland deras mest avlyssnade ljud detta år.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

@creepypodden 🙌🏻 #spotifywrapped2018

Ett inlägg delat av 🍁 becky (@rhs.xo)

På måndagen åkte jag sedan till Varberg, där en uppdragsgivare från tidigare i år bad mig komma ännu en gång och tala. Föreläsning 97, det. På kvällen satt jag på tåget hem och följde Nasas landning på Mars, med den seismologiska landaren Insight. Tisdagen var en heldag kring SVT-huset, för då spelades min delaktighet i en UR-produktion för 10-12-åringar in. Jag hängde med tre kids hela dagen och blev både häcklad och hyllad, som det brukar vara med den målgruppen. Och apropå UR så släppte de i veckan ett annat program där jag medverkar.

Onsdagen jobbade jag hemma, och sedan åkte jag till Vetlanda. Anlände rätt sent, käkade en middag, läste lite bok, och gick och lade mig. Morgonen därpå hämtades jag för att prata på Njudungsgymnasiet – föreläsning 98 – där jag också varit förut (häromåret). På vägen hem pratade jag med en lärare i dennes podd, vilket man kan höra på här, om man vill:

Fredagen var mest hemmajobb. Därutöver twittrade jag om luciabråk, och på lördagen skrev jag i DN om varför journalistiken också behöver läkarens vita rock.

Vecka 49 rymde en detalj som var liten men rolig – ett gammalt exemplar av min bok om creepypasta såldes på Tradera för vanvettiga 600 kronor. Det aktualiserar diskussionen om nyupplaga av boken, ett arbete som jag hoppas kunna återuppta snart igen…

Och apropå roliga boksaker: SvD tyckte i en lista över julklappsböcker att min senaste var värd att nämna.

Jaja, nog med bokskryt. Veckan var ganska lik den förra – ett par föreläsningar, några dagar hemma. Började med att vara med en sväng i Studio Ett på måndagseftermiddagen, om luciabråk och sociala medier-rykten. På tisdagen åkte jag rätt tidigt – men inte klockan kvart över sex på morgonen, som först var tanken innan det kunde planeras om – till Göteborg, för att prata inför Unionens medlemmar på Ericsson och Volvo. (Det blir för övrigt mer Unionengig snart, när jag den 10 december åker till Örebro för att prata inför dess medlemmar där.) Föreläsning 99, således.

Onsdagen innebar jobb hemma, bland annat med manus till Creepypoddens avsnitt nummer 103 som kommer bli riktigt bra, och projekt 2 som i dagarna har deadline. Hu. Sedan, på torsdagen, åkte jag till Leksand för att ha två föreläsningar – en för sexor och sjuor, som drabbades lite av det faktum att jag den morgonen faktiskt gått upp klockan 05.15 för att hinna med det pisstidiga tåget som den gången inte gick att undvika och att sexor och sjuor är den kanske mest krävande publik man kan ställa sig framför. Men icke desto mindre var det föreläsning 100, och några timmar därpå följdes det upp av föreläsning 101 på Leksands sparkbank. Den var inför frivilliga vuxna, och det var därmed betydligt lättare. Tack till min gamla kollega från Sveriges Radio, Thorbjörn Carlsson på den egna lokala nyhetsstartupen Siljan News, för att du arrangerade allt så fint och bra!

I veckan släppte Stockholms läns museum också de inspelningar med mig med flera som bandades till deras ”Fake News”-utställning, som nu finns att lyssna på som podd. Och så skrev jag om hur journalistiken i sina svagaste stunder lägger krokben för sig själv, helt i onödan.

Och så hade jag lite möten och sån skit men ärligt talat, vem bryr sig om det utom jag själv och de jag möttes med? Inga. Vi säger så, va? Hörs om några veckor igen.

Med sådan journalistik behövs inga annonser

Det är en händelse som ser ut som en tanke.

I helgens Medierna i P1 uppmärksammades den blodiga kamp som stått mellan ett par vinkrängande superkändisar på sistone. Framför allt i Expressen har fejden följts i detalj, och där har den ena kombattanten, tidningens egna krönikör och sedan något år vinförsäljare Leif GW Persson, fått särskilt stort utrymme. Expressen har punktmarkerat GW. Tidningen har skrivit om först om hur han plattar till både den ena och den andra vinproducerande kändiskollegan, och sedan gånggång om rapporterat hur bra hans viner säljer. I Medierna ställer reportern Jonna Westin saken på sin spets i en intervju med Expressens redaktionschef Magnus Alselind:

Hos er får ju GW helt okritiskt lovprisa sina egna viner. Hur kommer det sig att ni publicerar ren och skär reklam på redaktionell plats?

Alselinds svar går att höra i Medierna i P1, men kortfattat är strategin precis som vanligt vad gäller Expressen: att med så självsäker ton som möjligt låta bli att adressera den faktiska kritiken. Det hade väl bara varit ett Mediernaavsnitt bland alla andra, om det inte var för den andra nyheten som också kom i veckan.

”Bara en av tio kan skilja annonser från nyheter”, skriver SVT med utgångspunkt i den forskning som Thomas Nygren bedriver på Uppsala universitet. Nygren har i projektet Nyhetsvärderaren i ett par år undersökt hur god källkritisk förmåga dagens unga nätanvändare har. Dessa senaste uppgifter är, enligt Nygren i ett mejl till mig, ”preliminära resultat från två studier där vi undersökt ca 500 ungas och 1000 vuxnas självuppfattningar och förmåga att avgöra mer och mindre komplicerade uppgifter vad gäller digital källkritik”. I korthet säger de att många – unga, men kanske framför allt äldre – har svårt att skilja mellan redaktionella nyhetstexter och det som kallas textreklam på nyhetssajter.

Här är ett exempel, från en Powerpoint som Nygren skickade mig:

Siffrorna står för procenten av de svarande som tror den utpekade publiceringen är en redaktionell nyhetstext. De vita siffrorna står för procenten av de vuxna svarande (19-99 år gamla), de gröna är ungdomar (15-19 år gamla) och de röda är ungdomar som också svarat att de är bra eller mycket bra på källkritik. Som synes är felsvaren förfärande många.

Lite mer utförligt får jag resultaten beskrivna i ett papper som Nygren skrivit tillsammans med kollegan Mona Guath. Där konstaterar de att det verkar finnas ett samband mellan att tycka att det för mediekonsumenter är viktigt att ta hänsyn till trovärdighet och att ha utbildats i MIK och att svara rätt på deras frågor, och att det likaledes finns ett samband mellan att tro att man är bra på faktagranskning och källkritik och att svara fel. Dunning-Kruger-effekten ligger som ett täcke över resultaten, där en grupp som är bättre på källkritik och en grupp som är sämre utkristalliserar sig. Så här skriver Nygren och Guth om de två olika grupperna:

In one group we find people who rate credibility as very important who do not claim to be vary skilled at fact-checking and finding information online. In the opposite group we find people who do not find it very important with reliable information and see themselves as good critical readers.

Allt detta vet vi ju egentligen redan. Kids som utbildas i MIK är bättre på internet än självtillräckliga gubbar i Facebookgrupper.

Nu undrar den uppmärksamme läsaren vars tålamod med mina långa utläggningar börjar tryta: svar kommer kopplingen mellan reportaget om vinfejden i Medierna i P1 in? Jo, i sitt papper skriver Nygren och Guath att digital journalistik är bra och viktig för demokratin och allt sådant, men:

However, digital media and modern journalism can also in many ways facilitate the spread of exaggerations, rumours and lies. Today mainstream and non-mainstream news are mixed in digital environments making it difficult to assess credibility. This implies new requirements for both readers and society. Scholars argue that teaching and learning what we label digital civic literacy is absolutely essential to informed and engaged citizenship

Utgångspunkten är alltså att digitala medier och journalistik i dess nuvarande form kan underminera inte bara sin egen trovärdighet utan också grumla förståelsen av vad som faktiskt händer.

Och av det drar man slutsatsen att människor måste bli bättre på att kritiskt granska det de läser.

Jag känner igen inställningen – det är samma resignerade mediekritik som underbyggde programserien Mediebudorden jag gjorde tillsammans med just Medierna i P1. Samtidigt är det absurt på något sätt. Det är som att konstatera att en gata är så illa byggd att den är omöjlig att ta sig fram på, och att staden därför nu måste lära människor parkour.

Anledningen att man reagerar på hur Magnus Alselind i Medierna i P1 pratar om hur naturligt det är att skriva massor om GW:s vin eftersom alla ju vill läsa det är att man ju hör hur resonemanget långsamt eroderar inte bara den essentiella utan till och med den kosmetiska skillnaden mellan journalistik och reklam. Har nu journalistiken segnat ner så fruktansvärt långt i annonsgröten att det blivit skolans ansvar att se till att folk överhuvudtaget ska kunna dekryptera den?

Jag har varit inne på detta förut, senast bara häromveckan, men detta bör skrämma alla som är intresserade av att bibehålla värdet i journalistikens enda egentliga valuta: dess trovärdighet. Vi vet ju redan att många av våra användare har svårt att skilja mellan till exempel nyhetstexter och krönikor eller ledartexter och analyser sedan de lämnade sina trygga inmutade papperssidor och flöt ut på nätet. Vi vet redan att kännedomen i allmänhet om vad journalistik är – hur dess arbetsprocesser, regler, rutiner och kultur ser ut – är låg. Vi vet att förtroendet för oss är lågt. Den största utmaningen vi har framför oss – större än de ekonomiska och tekniska frågor, garanterat – är att förklara, bevisa och motivera vårt eget värde inför en kall, ointresserad och avtrubbad publik.

Om medierna i det läget inte bara aktivt gör sina annonser mer och mer lika sina nyheter, utan även sina nyheter mer och mer lika sina annonser… Ja, då är allmänhetens oförmåga att skilja mellan de tu inte en bugg, utan en feature. Då är Expressens oförstående attityd till frågor om okritiskt vinhajpande helt logisk: just de artiklarna är ju kärnprodukten. Då är detta inget annat än den undergång vi själva valt.

Och till sådan journalistik finns det egentligen bara en sak att säga:

Good riddance.