Söndagen är bara början

”Om jag fick bestämma skulle varje dag vara första april”, har en faktagranskarkollega en gång skrivit. Han är inte ensam om det. Vi är många inom journalistiken som trivs lite extra den där dagen varje år då våra läsare, lyssnare och tittare tar på sig sina mest källkritiska glasögon och tänker två gånger inför informationen framför dem. Det lyser upp deras intellektuella kapacitet inifrån, den noggranna hederlighet som vi ju vet finns hos de allra flesta, och påminner oss om att de allra flesta tabbarna vi gör är ärliga. Ingen, eller åtminstone väldigt få, vill sprida lögner.

Men källkritik handlar inte bara om den noggranna blicken, utan i kanske ännu högre grad om hjärnan bakom. Det handlar om att ha tillräckligt goda förkunskaper för att kunna känna igen något som osannolikt. Det handlar om att förstå sin mediala miljö tillräckligt för att kunna identifiera något som irrelevant. Det handlar om att vara tillräckligt ärlig för att kunna erkänna något som tvivelaktigt eller trovärdigt, oavsett om det passar med våra redan befintliga världsbilder eller ej. Och det handlar om att veta att tillvaron är en annan idag, än då många av oss grundlade vårt politiska fundament.

Diskussionen om källkritik, sanningen och propagandan som dominerat samtalet sedan några år har ofta inletts med att det nu är extra viktigt, ”inför valet”, vilket skulle innebära att det på måndag morgon inte längre är lika akut. När vi gått och röstat på söndag är det kanske med känslan av att ha tagit oss igenom en tunnel och äntligen kommit ut i ljuset på andra sidan. Men om partipolitik är att flirta är en valrörelse att ragga, och det enda som skiljer de tu åt är att man i det sistnämnda fallet är ärlig med sina intentioner. Aktörer inom det politiska systemet bygger sin styrka på sina väljare. Det är dina sympatier och din röst de vill ha, på söndag såväl som alla andra dagar.

”Valfläsk”, brukar det kallas. ”Röstfiske”. Vi känner igen det vart fjärde år, för då är kopplingen till vår egen demokratiska agens tydlig. Den attityd vi då iklär oss är en av teflon och järn, som skyddar mot överdrifter och tomma löften och tillåter oss se den tunna, röda sträckan av realistiskt genomförbar väg framåt i mitten, och det är den vår ideologiska kompass styr oss fram mot. När prövningen är över lägger vi ofta ifrån oss rustningen med en suck, och lämnar de politiska funderingarna till en annan dag, om ytterligare fyra år. Det kanske fungerade förut, när en politiskt vald representant åkte iväg och företrädde oss som inte själva kunde eller ville. Det var först nästa valår det överhuvudtaget var relevant att börja titta på facit.

Idag är det inte så. Den politiska kommunikationen sker varje dag, åt båda hållen. Avstånden mellan väljare och politiker är i många fall helt försvunnet, i andra fall större än någonsin. Hur som helst är politiken – viljan att förändra, suget efter en annan värld och berättelserna som illustrerar den – oavbrutet närvarande. Vi har inte längre lyxen att lägga ifrån oss rustningen. Din upprördhet, din vrede, ditt hat och ditt förakt betyder lika mycket som din röst. Idag, på måndag och alla andra dagar.

På söndag har det bara börjat. Den som inte behåller sin kritiska blick, sin medvetenhet om att bilder och berättelser på sociala medier kan vara så mycket mer än bara anekdoter, sin förståelse om att människor vill åt din röst, på ett eller annat sätt, 365 dagar om året varje år, kommer riskera bli lurad eller utnyttjad.

”Om jag fick bestämma skulle varje dag vara första april”, skrev min faktagranskarkollega. Jag håller med. Men jag skulle vilja tillägga en önskan.

Om jag fick bestämma skulle varje år vara ett valår.

Bild: CC BY 2.0 Blondinrikard Fröberg på Flickr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *