Spökhistorien ”Momo Challenge” – ännu en Svarta Madame på sociala medier

Blogginlägget i korthet:

  • Momo är en sorts spökhistoria som barn tror på och blir rädda för, precis som de alltid blivit.
  • Det finns inga belagda fall av skador, självmord eller dataintrång kopplade till Momo.
  • Som vuxen är det bästa att hantera Momo som en spökhistoria, och lugna de barn som blivit rädda som om det var en spökhistoria som skrämt dem.

Blogginlägget i längre utförande:

Det är ett groteskt ansikte: blekt, utdraget på längden, med flottigt hår smetat utmed pannan och näsborrar som två djuriska hål. Men det värsta är kanske ändå de klotrunda, utskjutande ögonen med dess kolsvarta pupiller, och den utdragna, smala munnen vars läppar verkar kunna spricka när som helst. ”Momo” stirrar in i din själ, som det känns. Hon kan få tag på dig via sociala medier, och hon vill dig illa.

Storyn är en ny variant av en gammal klassiker: utmaningslekarna på sociala medier som skrämmer barn, men kanske framför allt deras föräldrar. För några år sedan talades det om Talking Angela, en app som en pedofil skulle ha hackat för att kunna kontakta barn. Senast var det ”Blue Whale Challenge”, en från början rysk motsvarighet där en anonym person gav en allt mer riskfyllda utmaningar som kulminerade med självmord. Enligt Viralgranskaren var det dock mer ketchup än blod i den skräckhistorien: betydligt färre hade på något sätt deltagit i leken än de som hade hört talas om den.

Men det räckte för att skrämmas. Och nu är det alltså dags igen.

Figuren på bilden som hör ihop med ”Momo” är en japansk docka, en sorts huvudfoting som står på två fågelben med långa svarta naglar. Den är byggd av japanen Keisuke Aizawa på specialeffektsföretaget Link Factory och föreställer en ubume: en gast i den japanska folkloren. Bilden av dockan har cirkulerat på nätet sedan 2016, men det var i först somras i Sydamerika den omsattes i berättelsen om Momo.

När ryktet först började cirkulera i Sydamerika gjordes det gällande att Momo bara gick att nå på chatappen Whatsapp, via ett par tre olika telefonnummer. Det sägs att man skulle söka på dem, och att man då hittade en användare med bilden av skräckfiguren med fågelbenen som därefter började skicka en läskiga och obehagliga bilder. Den första vågen av historieberättande om Momo skedde på Youtube, där en lång rad klipp publicerats som mer eller mindre lägereldskusligt berättar om det hela.

Efter en tid upptäckte mindre nogräknade medier storyn, och började rapportera om fall av självmord och barn som farit illa, som skulle ha kunnat kopplas till Momo. Nu, efter turer i bland annat USA, Indien och Sydeuropa, tycks ryktet även ha nått Sverige.

”Vi har fått information om att en ny utmaningslek på sociala medier så som WhatsApp, instagram och facebook förekommer bland barn i Stockholmsområdet”, står det i en varning som just nu sprids på Facebook, enligt uppgift utsänd av en skolchef i Värmdö. Historien har emellertid förändrats i en avslöjande detalj. Rykten är parasiter på vår rädsla, och måste därför anpassa sig efter den. Momos ursprungliga jaktmarker Whatsapp, som inte är lika stort här, har trillat bort och bytts ut mot ”något av de sociala medier/arenor som våra ungdomar rör sig på”. Det hänvisas nu till Facebookprofiler som heter Momo.

I varningarna som just nu sprids framställs Momo som ett allvarligt hot. På samma sätt som när vi såg clowner i varenda hörn målas det upp som akut, konkret och på riktigt. ”Utmaningarna eskalerar fort och övergår i kränkande behandling och maktutövningar mot okända, djur, kamrater och familjemedlemmar”, står det i skolchefens text såsom den återges på Facebook. ”Troligtvis är det även så att tanken från början med momo var att hacka telefoner, datorer mm för att komma åt känslig information. Vilket gör att ungdomarna även blir hotade med att ni vårdnadshavare kommer att bli kontaktade och att utmaningarna, som de uppger har blivit filmade, sänds vidare till er.”

I andra versioner av varningen är tonfallet ännu högre. ”I rädsla, skam och skuld samt förtvivlan över de utmaningar man gjort fortsätter man ha kontakt med ’momo’ eller i värsta fall, om vi tror på det vi finner på internet, tar LIVET AV SIG!”, står det där. Öppet på Facebook finns just nu ett 50-tal publicerade varningar, mer eller mindre kopierade av varandra, som inalles delats vidare drygt 1 400 gånger. I kommentarsfälten skriver arga och oroliga föräldrar om det hela som en obegriplig och allvarligt farlig risk för sina barn.

De kan nog vara betydligt lugnare. Jag skulle rekommendera dem att dra sig till minnes när de själva som barn stod inför sina badrumsspeglar med nedsläckta lampor och åkallade Svarta Madame. Då blev de nog också rädda. Jag med, när jag var liten och fick ett kedjebrev där det stod att någon skulle stå vid min säng med en kniv den natten om jag inte skickade vidare det. Berättarpedagogen Mikael Thomasson också, när han som barn hörde den klassiska vandringssägnen om ”salt- och pepparligan” där han växte upp.

Att vara barn är att utforska gränser, bland annat genom att samlas kring skräckinjagande historier om vad som finns i tillvarons ytterkant och gemensamt försöka våga närma sig dem tills det bränner till. Den rädslan är obehaglig men oundviklig, och för många barn dessutom skräckblandat förtjusande. ”Ett par elever på skolan kom springande och skrek att de ringt ’momo’ som svarade och som innebar att ’hon’ skulle komma hem och mörda hennes familj”, skriver en av de som delat vidare varningen på Facebook.

Som förälder är det ens jobb att hjälpa barnen förstå vad som är på riktigt, vad som är rimligt att vara rädd för, och tillsammans möta det som inte egentligen är farligt men som ändå kan vara läskigt. Barnen kommer möta det, det är oundvikligt. ”Jag anmälde den profilen som fake. Hoppas fler gör det så den försvinner”, skriver en förälder på Facebook. Problemet är att det inte går att anmäla bort en spökhistoria.

Det mesta människor är rädda för vad gäller Momo, såväl som många andra liknande utmaningslekar, är uppblåst och felaktigt.

  • Det finns inga belagda fall av skador eller brott som kunnat kopplas till Momo.
  • Momo är inte en enda person som sitter och hotar och skrämmer, utan en idé som en massa människor iklätt sig och som har förvandlats till ett självspelande piano: barnen som närmar sig figuren förväntar sig att bli skrämda och de som tyckt det är roligt att skrämma barn har gjort det igen, nu med Momo istället för vandringssägner om salt- och pepparligan eller Blue Whale Challenge.
  • Momo kan inte hacka din telefon eller på något magiskt sätt förmå ditt barn till skadebeteende eller självmord: ett barn som mår bra och som har god kontakt med vuxna i sin omgivning klarar sig igenom ett skräckinjagande möte på internet.

Mår barnet däremot inte bra, eller har ingen vuxen som lyssnar, lugnar och förstår, är det kärnan i problemet. Då är Momo bara en av väldigt, väldigt många saker som kan vara farliga, på nätet såväl som på gatan.

Rätt sätt att hantera barn som är rädda för Momo på, som vuxen, förälder eller lärare, är att vara trygg och säker, lugn och förstående, kort sagt: vuxen. Fel sätt är att själv bli rädd för Momo, skrika om den och försöka anmäla och hota bort den som om spökhistorien faktiskt var sann. Det här är inte första gången vi är rädda för Svarta Madame, vilket namn hon än bär, och inte heller sista. När ska vi lära oss hantera det som om vi faktiskt var vuxna?

Bild: respektfullt lånad av Kaspersky Lab.

Väljare är komplexa på Facebook med

Allt fler eftervalsanalyser (inklusive min egen) påpekar nu att bra Facebooksiffror inte, som det låtit under hela upptakten till valet, är synonyma med många röster. ”Vi tog intryck av experter på sociala medier som med allvarliga röster förklarade att partiledartalen på städernas torg, dörrknackningarna och gräsrösternas arbete i valstugorna är på väg att spela ut sin roll”, skriver Oisin Cantwell i Aftonbladet. ”Valet 2018 blir en påminnelse till oss alla att inte dra för stora växlar utifrån de sociala mediernas kokande myller”, skriver en något självkritisk Erik Wisterberg på Breakit. ”Gillamarkeringar vinner inga val. Trollkonton har inte rösträtt”, skriver Erik Helmerson och ”Så, vad betyder bra siffror på sociala medier? Kanske bara just det. Engagemang på sociala medier drivs av vrede och passion i små grupper. Val avgörs av långsamma förändringar i stora grupper” skriver jag i DN.

Det är en tillnyktrande insikt, men den bör inte leda till en överreaktion. Vi ska inte sluta titta på Facebook, vi ska fundera mer på vad det är vi ser. Facebooksiffror är nämligen varken folkrörelser i vardande eller luftslott, det är något betydligt mer nyanserat och intressant. Det är skitsnack.

Att journalistiken till dels låtit sig förledas av engagemanget på sociala medier är inte konstigt. Vrede och passion är inte bara nyckeln till popularitet på nätet, utan också två av de bärande elementen i en lockande nyhetsstory. Lägg till möjligheten att hålla fram stora, imponerande siffror, och det blir oemotståndligt. Överlag är journalister förälskade i de sociala mediernas erbjudande om kvantitativ exakthet. Om si och så många tusen delat någonting skapar det ett nyhetsvärde i sig, och storyn går snabbt att göra och är lättskriven. Det här är skälet till att jag återkommer till den illustrativa sökningen ”som en löpeld” i Mediearkivet. Den säger något om hur många publiceringar vi idag gör bara på grund av att något sprids på sociala medier.

När vi sedan precis sett Brexit och Trump braka fram, och köpt den allra simplaste förklaringen av deras framgångar som ett resultat av ”fake news” och sociala medier (trots att de båda politiska händelserna går att spåra tillbaka i flera decennier av komplex politisk utveckling), blir SD:s siffror i sociala medier ett varsel om att detsamma kommer hända här. Någonstans där tror jag vi ser förklaringen till varför de fått så oproportionerligt mycket fokus.

Men som redan påpekats går det alltså inte att betrakta en toppranking av partiernas sociala medier-siffror som en mandatfördelning i förtid. Bör vi då helt förkasta dem som politiskt mätverktyg? Nej, men vår förståelse av dem måste problematiseras och kompliceras. På samma sätt som väljare är komplexa i kroppen är de nämligen givetvis också det på sociala medier. Det vi gör där är inte vad man skulle kunna kalla för representativa publiceringar.

I en nyss försvunnen tid var de flesta publiceringarna representativa. Vare sig vi skrev en ledarsida eller en insändare var publiceringstillfället ett av få, och därför ett vi noggrant utformade som representativt för vår världsbild. Idag är publiceringarna oändliga, och därför mer luststyrda och mindre genomtänkta. I högre grad än något annat, tror jag, är det skitsnack vi ägnar oss åt på Facebook. Dagligt samtal, med allt vad det innebär av infall, provprat och idéer under förändring. Tänk på saken: vilken är den senaste kommentarsfältsdiskussion du sett som inte lika gärna hade kunnat äga rum över en öl eller en kaffe? Vilka krav på kvalitet och källhänvisningar brukar man ha på sådana samtal? Inte så höga. Med andra ord är det vi publicerar på Facebook prat, som hällts ner genom fingrarna och blivit text.

Det är när denna text läses som feltolkningen inträffar. På den publicerade texten som format har vi en föråldrad förväntan på kvalitét eller åtminstone representativitet. En kommentar på Facebook kan tolkas på lika många sätt som en förflugen kommentar ur en människas mun, men ändå betraktade vi dem som representationer av en statisk övertygelse. En och samma person kan åstadkomma tusentals sådana kommentarer, visningar av olika filmklipp, gillamarkeringar och delningar under en enda vecka, och de flesta av dessa interaktioner har enligt de sociala mediernas logik skett kring Sverigedemokraternas kontroversiella och provokativa innehåll, men ändå valde vi att betrakta dem alla som unika uttryck för stöd.

”Igår träffade jag en väljare som röstade S förra valet, tyckte SD hade vissa poänger gällande invandring och var klart kritisk till MP:s språkrör och migrationspolitik”, skrev Viktor Tullgren i en tweet på valdagen och fortsatte: ”Han gjorde klart att han tänkte stödrösta på MP på grund av miljön och för att stoppa SD”. Tänk dig den här personen på Facebook. Jag gissar att hans gillamarkeringar av någon sverigedemokratisk status om Miljöpartiets migrationspolitik i sifferexercisen tolkats som ännu en övertygad väljare. Men varför skulle han vara så enkelspårig att han lät sig begränsas av en enda av hans många olika åsikter? När glömde vi bort att det ryms fler åsikter än en i en väljares huvud?

Vi tar oss framåt genom reaktioner och motreaktioner. Nästa val lär politikerna ha en annan attityd till framgångar på sociala medier. ”Jag tror att partierna förr tyckte att sociala medier var oviktiga i valrörelsen, för att därefter ha en övertro till dem. Nu börjar de inse att det är en del av kampanjen men inte hela”, säger medieprofessorn Jesper Enbom till SvD. ”Det som skiljer de som lyckas och de som inte gör det är om partiet kan omvandla sitt engagemang på sociala medier till synlighet i traditionella medier”, säger Kajsa Falasca, dito på Mittuniversitetet. Vi får se hur det blir med den saken 2022.

Det dummaste vi kan göra i detta nu är dock att avfärda politiskt engagemang på sociala medier som ett luftslott. Den stora utmaningen – men också potentialen – ligger i att verkligen inse att skitsnacket på Facebook är precis samma köksbordssamtal där vi komplexa väljare alltid stött och blött vår världsbild.

Bild: CC BY 2.0 shopcatalog.com på Flickr.

Söndagen är bara början

”Om jag fick bestämma skulle varje dag vara första april”, har en faktagranskarkollega en gång skrivit. Han är inte ensam om det. Vi är många inom journalistiken som trivs lite extra den där dagen varje år då våra läsare, lyssnare och tittare tar på sig sina mest källkritiska glasögon och tänker två gånger inför informationen framför dem. Det lyser upp deras intellektuella kapacitet inifrån, den noggranna hederlighet som vi ju vet finns hos de allra flesta, och påminner oss om att de allra flesta tabbarna vi gör är ärliga. Ingen, eller åtminstone väldigt få, vill sprida lögner.

Men källkritik handlar inte bara om den noggranna blicken, utan i kanske ännu högre grad om hjärnan bakom. Det handlar om att ha tillräckligt goda förkunskaper för att kunna känna igen något som osannolikt. Det handlar om att förstå sin mediala miljö tillräckligt för att kunna identifiera något som irrelevant. Det handlar om att vara tillräckligt ärlig för att kunna erkänna något som tvivelaktigt eller trovärdigt, oavsett om det passar med våra redan befintliga världsbilder eller ej. Och det handlar om att veta att tillvaron är en annan idag, än då många av oss grundlade vårt politiska fundament.

Diskussionen om källkritik, sanningen och propagandan som dominerat samtalet sedan några år har ofta inletts med att det nu är extra viktigt, ”inför valet”, vilket skulle innebära att det på måndag morgon inte längre är lika akut. När vi gått och röstat på söndag är det kanske med känslan av att ha tagit oss igenom en tunnel och äntligen kommit ut i ljuset på andra sidan. Men om partipolitik är att flirta är en valrörelse att ragga, och det enda som skiljer de tu åt är att man i det sistnämnda fallet är ärlig med sina intentioner. Aktörer inom det politiska systemet bygger sin styrka på sina väljare. Det är dina sympatier och din röst de vill ha, på söndag såväl som alla andra dagar.

”Valfläsk”, brukar det kallas. ”Röstfiske”. Vi känner igen det vart fjärde år, för då är kopplingen till vår egen demokratiska agens tydlig. Den attityd vi då iklär oss är en av teflon och järn, som skyddar mot överdrifter och tomma löften och tillåter oss se den tunna, röda sträckan av realistiskt genomförbar väg framåt i mitten, och det är den vår ideologiska kompass styr oss fram mot. När prövningen är över lägger vi ofta ifrån oss rustningen med en suck, och lämnar de politiska funderingarna till en annan dag, om ytterligare fyra år. Det kanske fungerade förut, när en politiskt vald representant åkte iväg och företrädde oss som inte själva kunde eller ville. Det var först nästa valår det överhuvudtaget var relevant att börja titta på facit.

Idag är det inte så. Den politiska kommunikationen sker varje dag, åt båda hållen. Avstånden mellan väljare och politiker är i många fall helt försvunnet, i andra fall större än någonsin. Hur som helst är politiken – viljan att förändra, suget efter en annan värld och berättelserna som illustrerar den – oavbrutet närvarande. Vi har inte längre lyxen att lägga ifrån oss rustningen. Din upprördhet, din vrede, ditt hat och ditt förakt betyder lika mycket som din röst. Idag, på måndag och alla andra dagar.

På söndag har det bara börjat. Den som inte behåller sin kritiska blick, sin medvetenhet om att bilder och berättelser på sociala medier kan vara så mycket mer än bara anekdoter, sin förståelse om att människor vill åt din röst, på ett eller annat sätt, 365 dagar om året varje år, kommer riskera bli lurad eller utnyttjad.

”Om jag fick bestämma skulle varje dag vara första april”, skrev min faktagranskarkollega. Jag håller med. Men jag skulle vilja tillägga en önskan.

Om jag fick bestämma skulle varje år vara ett valår.

Bild: CC BY 2.0 Blondinrikard Fröberg på Flickr.

Min vecka 34 och 35: En resa längs Bottenhavet

Varför är jag så intresserad av att hålla räkningen på hur många gånger jag varit ute och föreläst? Tja, den mest formella förklaringen är att det är en temperaturmätare vad gäller samhällets tillfälliga intresse för källkritik. Ju fler jobb jag får, desto tydligare blir detta vårt rådande paradigm, att källkritik är något viktigt som vi måste satsa mer på.

Men därutöver handlar det också om att konkretisera vad mitt arbete handlat om det här året. Att jobba som föreläsare är att förhoppningsvis kunna beröra människor ute i verkligheten, men det är ingenting som syns på en löpsedel. Om jag – mest inför min egen, ständigt pockande känsla av att bli irrelevant och bortglömd – vill bevisa att jag faktiskt gjort något vettigt det här året måste jag räkna, bokföra och notera. Och i någon mening är det väl också logiskt. Om jag inte håller ordning på hur jag skapat värde i år och presenterar det för en arbetsmarknad där jag när som helst förväntar mig glömmas bort, vem ska då göra det?

Sist men inte minst handlar det också om fåfänga. Jag är en person med stort bekräftelsebehov, och att hålla ordning på antalet uppdrag blir ett räkneverk över värdet på min person, hur deppigt det än låter. Jag tror det är därför jag precis suttit och pekat ut på en Googlekarta var jag varit och jobbat så här långt det här året.

Jag är medveten om att allt ovanstående får mig att låta som en påfrestande människa. Antagligen är det tyvärr rätt sant. Jag försvarar mig med att jag försöker hålla inne med det så ofta som möjligt. Med det sagt, över till de två veckorna som gått.

Måndag, den 20 augusti. Creepypoddens senaste avsnitt, med titeln ”Mysterium”, kom ut. Med allt från kusliga Youtubeklipp till svenska skräckförfattare tyckte jag det var lyckat. Eftersom jag skulle behöva sätta ihop ytterligare ett par avsnittsmanus dagarna som följde i denna vecka läste jag sedan under dagen de senaste mejlen som skickats in till podden, vilket alltid är ett sådant nöje. Som sagt tidigare i dessa spalter: att få jobba med att läsa svenska folkets spökhistorier är en ynnest. Samma morgon vart jag intervjuad i P4 Väst om mig och podden, vilket också var roligt.

Tisdag, den 21 augusti. Dagen erbjöd en tågresa till Hudiksvall, där Hudik mot rasism anordnade en öppen föreläsningskväll på temat källkritik och högerextremism. Jag kom dit på eftermiddagen, föreläste vid middagstid, och skulle sedan åka hem – om det inte var för att mitt tåg till Gävle oförhappandes ställts in. Det fick bli middag på puben The Bell och tågresande fram till klockan halv två på natten istället.

Onsdag, den 22 augusti. Under natten gick dottern till en twittrare bort efter en tids sjukdom. Det berörde mig och många andra djupt. Jag har tänkt på dem mycket sedan dess.

Torsdag, den 23 augusti. Resan gick till Sandviken denna gång. På tåget upptäckte jag dels att Dagensbok.com recenserat min bok på ett väldigt generöst och vänligt sätt, och att Bengt af Klintberg nämnda mig på det mest hedrande tänkbara sättet i veckans avsnitt av Snedtänkt, vilket fick mig att snyfta lite.

I Sandviken bjöd Socialdemokraterna in väljare till en källkritiksföreläsning med mig. Jag fick det stora nöjet att träffa bland annat dessa fantastiska poddlyssnare:

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Väldigt häftigt att få samtala med detta geni, och tack för en bra föreläsning !!!!!

Ett inlägg delat av Signe Lindbäck (@signeaxelina)

Fredag, den 24 augusti. Noterade att jag – fullt förståeligt – blivit utpekad som tråkmåns i en krönika i Hela Hälsingland. Flinade och satte mig på tåget igen. Veckans tredje och årets 62:a föreläsning ägde rum för en skara gymnasieelever på Folkungaskolan i Linköping. Det var en svårflörtad men smart publik, och jag åkte hem igen nöjd och förhoppningsvis med ett gott jobb avklarat.

Helgen innehöll trevligheter som en middag där världens i särklass hemskaste panoramabild togs, ett brädspelsloppis som krävde två timmars kö och ett besök på Antikrundan när de var i Solna. Där köade jag och min fru i ytterligare fyra timmar, och sedan blev vi inspelade av en kameraman. Vi får se hur det blir med den inspelningen när säsongen som bandades sänds i vår…

Nå.

Måndag, den 27 augusti. I helgen publicerades ett reportage om mytavlivare i Sydsvenskan, som jag intervjuades till någon gång i typ januari. Jag hade glömt bort det, och blev glad av att se det publiceras. Sedan gnällde jag lite om att ett (sedermera raderat) fejkat Warren Buffet-konto på Twitter fått massa följare.

Det resulterade i att alldeles utmärkta Hanna Österberg på Svenska Dagbladet senare i veckan funderade kring det källkritiska handikapp som drabbar oss alla när vi tycker något är fint och harmlöst, vilket jag tycker hon har alldeles rätt i.

Och så satte jag igång processen att skriva min veckoliga DN-krönika, vilket tog lite längre tid än vanligt och inte blev klart när det skulle. Men det tyckte jag det kunde vara värt.

Tisdag, den 28 augusti. Min turné längs Bottenhavet fortsatte, sedan förra veckans besök i Hudiksvall och Sandviken. Den här gången bar det av först till fina Härnösand, där en skara biblioteksanställda hade seminariedag. Därefter åkte jag tåg en stund ner till Sundsvall, där Unga Magasinet enligt uppgift var fullsatt med frivilliga underbara människor som ville se en tönt prata källkritik.

Den dagen publicerades för övrigt DN-krönikan, där jag följde upp en story Hanif Bali berättat och tyckte jag hittade något större än både honom och berättelsen: vår vilja att låta historierna peka framåt, i utvecklingens riktning.

Onsdag, den 29 augusti. Veckan dittills hade ju som sagt gått åt att skriva manus till Creepypodden, som jag denna morgon åkte till Ludde för att banda. Det blev två avsnitt, där jag särskilt hoppas att det första – ett tredje avsnitt om getmannen – ska tilltala mina kräsna lyssnare.

På eftermiddagen åkte jag till lilla Säter, där jag höll en öppen kvällsföreläsning på det fina biblioteket. Även där kom, till mina stora lycka, tillräckligt många för att fylla upp rummet. Det är en ojämförlig glädje att så många intresserade och intelligenta människor vill skänka mig en timme en vardagskväll.

Torsdag, den 30 augusti. Domstolsverkets mediegrupp samlade sig för utbildningsdagar på Scandic Klara i Stockholm, och där gjorde jag veckans fjärde och årets 66:e föreläsning. Det var ett nöje och jag har med stor glädje kunnat notera att även andra närvarande fick ut något av det.

Jag hade vid det här laget äntligen hunnit läsa ut ”Allt är en konspiration” av Kent Werne, och började skriva på den recension till Sydsvenskan jag utlovat. Men på eftermiddagen åkte jag till Lidingö, och deltog i ett panelsamtal med Åsa Wikforss och Magnus Utvik om ”fejk och faktaresistens”. Fullt hus och väldigt roligt.

Fredag, den 31 augusti. Ja herregud, vad fick jag egentligen gjort här utöver att skriva klart recensionen ovan? Inte mycket. Men så kan det gå.

Och den här helgen? Den var typ – utöver att en intervju med mig om moderna vandringssägner publicerades i SVT och att vi firade födelsedagar inom familjen – så här: