Hur man kan – och bör – faktakolla förintelseförnekare

”Det är helt enkelt fakta.”

Med de orden blev det för första gången ett juridiskt ovedersägligt faktum i USA att judar gasades ihjäl i Auschwitz sommaren 1944. Det blev, genom en dom som föll i Kalifornien 1981, ett så kallat judicial notice, ett fakta som på svenska kallas notoriskt. Det är ”ett faktum som inte skäligen kan bestridas därför att det antingen är allmänt känt inom domstolens territoriella jurisdiktion eller för att det snabbt och exakt kan fastställas genom att konsultera en källa vars tillförlitlighet inte går att ifrågasätta”, enligt en av få svenska mer insatta arbeten som skrivits på området.

Det betraktas, med andra ord, som en självklarhet.

Fallet började 1979, när den då nystartade amerikanska organisationen Institute for Historical Review (IHR) utlyste en belöning på 50 000 dollar för den som kunde bevisa att gaskamrar användes för att mörda människor i Auschwitz under förintelsen. IHR har sedan dess ganska konsekvent arbetat för att främja förintelseförnekandet i USA och världen, men detta var deras jungfruresa. Förintelseöverlevaren Mel Mermelstein, som hade tagit sig igenom både Auschwitz-Birkenau och Buchenwald, skrev en insändare till ett par tidningar där han med hänvisning till sin självbiografi By Bread Alone – som inte bara innehöll hans egen historia utan också bilder, artiklar och dokumentation som i övrigt stödde historieskrivningen om förintelsen – gjorde anspråk på belöningen. IHR vägrade betala ut pengarna, varpå Mermelstein stämde organisationen. 1981 vann han fallet, och IHR dömdes att betala honom 90 000 dollar.

I domen kan man läsa att domstolen betraktade det som ett faktum att förintelsen inträffade. “It is not reasonably subject to dispute. And it is capable of immediate and accurate determination by resort to sources of reasonably indisputable accuracy”, skrev domstolen och avslutade: ”It is simply a fact.”

I vår tid är det emellertid inte alltid så enkelt.

Internet har alltid, sedan dess stapplande första steg, erbjudit utrymme till de som velat förneka den moderna historiens största folkmord. I min bok skriver jag om nazisten George Dietz, som i början av 80-talet var en av de första att få syn på denna potential:

Han såg de framväxande nyhetsgrupperna som ett sätt att kringgå de journalistiska medierna, som han ansåg styrdes av judar, och han insåg att han var före dem på bollen. Det nynazistiska nyhetsbrevet National Socialist Vanguard Report beskrev i sitt fjärde nummer 1992 hur han entusiastiskt hade ropat »Boy, are the Yids going to scream when they learn about this!« där »Yids« är ett antisemitiskt glåpord.

Även i Sverige, på sajter som Nordfront och Flashback, lever och frodas revisionismen. Och den söker någon att rösta på i dessa frågor har i år faktiskt också ett alternativ, i och med att nazistiska och förintelseförnekande Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) kandiderar till riksdagen.

Detta har av allt att döma SVT bedömt som en tillräckligt akut omständighet för att i två artiklar faktagranska deras världsbild, inom ramarna för samarbetet Faktiskt.se. Om något ska bli ett föremål för Faktiskt måste det, enligt samarbetets riktlinjer, bland annat uppnå ”en viss spridning och tas upp i samhällsdebatten” och ”ha betydelse eller vara intressant för många”. I sina båda artiklar kvalificerar SVT förintelseförnekandet enligt dessa riktlinjer genom att peka på att NMR är generellt uppmärksammade, att de kandiderar till riksdag, kommun och landsting i valet, att en moderat och sedermera avgången politiker köpt material från deras sajt och att deras världsbild beskrivs i en norsk dokumentär som fått över en miljon visningar. Det SVT faktagranskat, mer specifikt, är om judar gasades ihjäl med Zyklon-B i Auschwitz samt om någon förintelse i en egentlig mening alls ägt rum. Detta urval tycks bygga på att man helt enkelt ringt två framträdande nazister inom NMR och frågat dem vad de tror är sant.

För detta har Faktiskt och SVT fått ganska hård kritik, från både höger och vänster. Kristina Lindquist i DN skriver att ”SVT låter nazister sätta dagordningen”, och faktagranskningen kallas ”horribel” av Marcus Bohlin i NA och ett ”dunderhaveri” av Malin Krutmeijer i Sydsvenskan.

Det är inte första gången Faktiskt kritiseras. Redan innan lanseringen var flera debattörer skeptiska, och dagen efter den kom igång var kritikerkören rätt unison. Satsningen har sedan dess publicerat ett 60-tal granskningar, och många har kritiserats från både höger och vänster.

Att faktagranskande journalistik kritiseras generellt är inte konstigt: formatet har generellt stött på misstänksamhet när det har introducerats. Frågan ”ska journalister avgöra vad som är sant och falskt?” ställdes även när vi lanserade Viralgranskaren och när man i Norge lanserade Faktisk.no.

Jag har själv varit avvaktande gentemot Faktiskt.se, eftersom jag har velat att satsningen ska tillåtas komma igång och hitta formerna innan man sågar det. De publiceringar som hittills har kritiserats har jag inte heller själv sett så stora problem med, annat än att rubrikerna och klassificeringsstämplarna – som går från ”faktiskt helt fel” till ”faktiskt helt sant” – ibland kokat ner nyanserade och välresearchade texter till hårddragna rubriker och att de ibland tvingats gå lite väl djupt i ett påstående för att hitta något att stämpla, som till exempel när DN stämplade det som ”faktiskt helt fel att Ulf Kristersson (M) aldrig haft ett jobb utanför politiken” för att han mellan år 2000 och 2003 var kommunikationsdirektör och -konsult.

Jag har också från början tyckt att det varit synd att Faktiskt inte följde den norska modellen, och skapade en gemensam och självständig redaktion istället för att sprida ut faktagranskarna på samtliga samarbetande redaktioner. Men lika hårt som andra debattörer har jag inte velat döma dem.

Den här gången får jag emellertid också sälla mig till kritikerna.

Att ringa en nazist och be den prata lite är inte ett bra sätt att inleda en faktagranskning. Nazister tror på nazism, vilket torde vara allom bekant, och det är enligt alla sätt att mäta det på en djupt världsfrånvänd ideologi. Där finns en outtömlig källa att hälla ur, utan att det egentligen finns några skäl. Att ställa en nazists fabulerande mot Nationalencyklopedin, som man gör i den ena SVT-artikeln, faller på sin egen orimlighet. ”Man argumenterar inte med människor som hävdar att månen är gjord av vit ost”, som professor Yehuda Bauer, vid International Holocaust Remembrance Alliance och Yad Vashem säger till SVT.

Men det största kardinalfelet i publiceringen är ändå att man i den ena artikeln lyfter upp myten i rubriken: ”NMR har helt fel om Zyklon B – användes visst för att massmörda människor”. Risken när man formulerar sig så är att man för de som tidigare inte kände till myten föreslagit den som en möjlighet, och för de som redan var övertygade om den bara befäst den. Denna fallucka är mycket välkänd inom den faktagranskande journalistiken.

Jag menar dock inte att en faktagranskning av en antisemitisk världsbild är fel. Tvärtom. Anledningen att George Dietz hojtade så glatt när han upptäckte internet var för att han såg möjligheten att förbigå granskande ögon och propagera direkt för publiken. Nazister har, som sagt, utnyttjat den möjligheten från första början. Ett annat case jag tar upp i min bok är sajten martinlutherking.org, upprättad av före detta Ku Klux Klan-medlemmar men utformad som en neutral kunskapsbank om Martin Luther King. Länge låg den sajten långt upp bland Googleresultaten på en sökning om King, vilket var avsikten: man ville snärja sig in bland intet ont anande elever som researchade på nätet. (Jag har själv gått i en sådan fälla. När jag i mellanstadiet gjorde ett arbete om Estonia var en konspirationssajt bland det första jag hittade i researchen på nätet, och jag minns känslan av att ha upptäckt något inte ens mina lärare kände till. Resultatet är en livsfarlig kombination av att vara stolt och lurad.)

För den som ställs inför revisionismen på nätet är det inte alltid helt lätt att hitta seriösa motbilder. Tidigare nämnda Mel Mermelsteins bok, By Bread Alone, har på omslaget en känd bild på överlevande judar i Buchenwald. Du har säkert sett den – men i en annan version:

Den stående mannen till höger finns alltså inte med på Mermelsteins omslag, något som förintelseförnekare på nätet tagit fasta på som bevis för att bilden i sin helhet är fejkad. Jag själv tror det finns en annan logisk förklaring, och har skickat ut lite trådar på temat och hoppas kunna reda ut frågan senare. Poängen just nu är att peka på den här diskrepansen, och notera att det inte verkar finnas någon lättillgänglig – ja, inte ens tillgänglig – kunskap om den här bildens historia på nätet. (Uppdatering: Nu gör det det, och den omsätter den här bloggpostens tankar om tillbakavisande av förintelseförnekare i konkret handling.)

Förintelsen är en obegripligt omfattande berättelse. Det finns miljontals händelser, bilder, vittnesmål, artefakter, kvarlevor och dokument. Några kommer säga emot andra, utan att det utmanar hela bilden, men det är det som går att utnyttja. Det går snabbare för nazisterna, här såväl som i fallet martinlutherking.org, att uppfinna och tillgängliggöra sina förklaringar än det går för journalisterna att researcha fram dem och presentera dem.

Med justerad vinkel, presentation och rubrik hade SVT:s granskning av nazisternas lögner kunnat vara sådan här tillgängliggjord kunskap. Ledtrådar till hur det kunnat se ut då finner vi i Denialism: what is it and how should scientists respond?, en artikel av Pascal Diethelm och Martin McKee i European Journal of Public Health från januari 2009. Diethelm och McKee skriver att förnekare – oavsett om de drivs av ekonomiska eller ideologiska motiv – generellt inte spelar enligt samma regler som vetenskapen (eller journalistiken). De är ovilliga att acceptera vissa bevis, de använder avvägda och medvetna förvrängningar och de blundar för logik när det passar dem. I en kamp mot lögnare är sanningssägaren alltid handikappad. Alltså menar Diethelm och McKee att det viktiga är att byta fokus från dem till publiken, och istället för att argumentera mot dem visa och lära ut vilka taktiker de använder. Bara så är vi redo inför den propaganda de ännu inte hittat på.

Diethelm och McKee pekar ut fem varningsflaggor vi måste lära känna i propagandan:

  1. Konspirationsformandet. Det faktum att det finns en vetenskaplig konsensus pekas i sig ut som ett tecken på att en konspiration existerar. Alla som säger emot propagandan pekas automatiskt ut som en del av denna konspiration.
  2. Falska experter. Man hänvisar ofta och mycket till enskilda, upphöjda experter vars beskrivningar går stick i stäv med vetenskapligt konsensus. Man misstänkliggör experter som säger emot dessa.
  3. Selektivt urval. Man hänvisar ofta och mycket till ett fåtal enskilda forskningarbeten, rapporter, uttalanden, skildringar eller vittnesmål som går emot vetenskapligt konsensus, och framhäver de svagaste styckena i de svagaste forskningsarbetena som går i linje med vetenskapligt konsensus.
  4. Orealistiska förväntningar på forskning. Man använder det faktum att forskning inte kan bevisa allt exakt som belägg för ens egen världsbild. Diethelm och McKee använder som exempel klimatförnekares poäng att det inte finns exakta belägg för hur världstemperaturen sett ut – från den tid då termometern ännu inte var uppfunnen.
  5. Dålig argumentation. Man byter ämne när ens poäng utmanas, besvarar andra argument än de som framställts och använder falska motsättningar.

Diethelm och McKee fokuserar i sin artikel på förnekare inom tobaksindustrin, men deras fem varningsflaggor är fullt användbara även på förintelseförnekare. Alla som någon gång klivit in i ett revisionistforum på nätet känner igen dem. Man kan till och med peka ut några av dem i nazisternas citat i SVT:s artiklar.

Att snubbla över förintelseförnekande på nätet är verklighet för förfärligt många. Det måste vara lättare för den som söker en motbild inför propagandan att hitta kunskap och svar. En publicering där man, utan att framhäva den felaktiga myten, visar hur den revisionistiska propagandan fungerar, och tillbakavisar förekommande argument, vore inte bara bra – den vore att börja ta igen ett försprång som antisemitismen tillåtits allt för länge. SVT:s publiceringar idag hade kunnat vara sådana. I framtiden hoppas jag de är det.

En reaktion på ”Hur man kan – och bör – faktakolla förintelseförnekare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *