En närläsning av de 3 000 första kommentarerna på Jimmy Durmaz Instagraminlägg

En som heter Jon Andersson var hygglig och hjälpte mig få fram en arkiverad databas som innehöll alla 39 000 kommentarer på fotbollsspelaren Jimmy Durmaz senaste Instagraminlägg. Han beskriver det som att han ”hämtade ner dem genom anropa endpointen som laddar in mer kommentarer på instagram-siten, (och) efter några rate-limits så sparade jag ner resultatet”.

Med hjälp av detta dokument har jag kunnat gå igenom de 3 000 första kommentarerna på Durmaz Instagrambild. Databasen skapades emellertid vid lunchtid i dag måndag, varför kommentarer som tagits bort dessförinnan inte finns med. Eftersom det är ett helt dygn efter att Svenska fotbollförbundet gått ut med att de ska polisanmäla hoten kan de kommentarer vars innehåll varit värst rimligen alltså tänkas ha raderats innan de fastnade i min databas. Dessa kan uppskattas till mellan 500 och 1000 kommentarer. Polisen säger i dag i Aftonbladet att 2 000–3 000 kommentarer på Instagram räknas som kränkande, och de har inlett en förundersökning. Bilden ni får i denna genomgång ska alltså inte betraktas som ett facit, och kompletteras med andra skärmdumpssamlingar och vittnesmål om hat och hot. Mer om det nedan.

Hur som helst, Durmaz publicerar sitt inlägg på Instagram på eftermiddagen den 23 juni, och får den första kommentaren klockan 16:41:57. Den lyder ”Stort Lycka till brorsan”. 60 sådana här kommentarer följer: vänskapliga, peppande, glada. Runt klockan 21.52 gör Durmaz sin olycksaliga tackling, vilket följs av den första upprörda kommentaren i hans kommentarsfält: ”Idiot!!!”, skrivet klockan 21.53.16 av en användare med svenskt användarnamn som följer 503 personer och som har 955 följare.

Så här ser kommentarerna som följer ut, och då är det bara de som hunnit skrivas fram till 21.54.39. Det är bara för att ge er en känsla av hur det ser ut i kommentarfältet de allra första minuterna.

Samtliga dessa kommentarer är skrivna av konton som vid en snabb anblick förefaller autentiska, och som tillhör unga svenska män och pojkar. En och annan utländsk användare förekommer, men även de verkar autentiska. Ett par tre konton har skrivit fler kommentarer än en, men inte mer än tre.

I samma sekund som händelseförloppet utspelar sig på teve kommer alltså de första kommentarerna in på Durmaz Instagramkonto, och de kommer från till synes autentiska konton. Vreden verkar vara organisk: svensk på riktigt, i brist på bättre ord.

Sedan, i mitt urval, kommer följande kommentarer som man kan klassificera som rasistiska, och som skrivits av människor som verkar autentiska, in. Samtliga har det gemensamt att de återigen skrivits av unga män och pojkar.

De lyder enligt följande:

21.54.47: LANDSFÖRRÄDARE
21.55.00: Är du ens svensk
21.56.31: Åk hem din jävla sopa
21.58.40: Dra hem!
21.58.54: Jävla sopa är du, bergsturk
21.59.27: Tack för inget din inkvoterade jävla skäggiga sopa! Dra åt helvete!!!
22.00.26: O du är fan inte Sverige
22.00.28: Så jävla värdelös klarar inte av närkamper för fem öre skicka hem dig själv för Sveriges skull
22.00.29: Åk hem
22.01.00: Äru svensk eller???
22.01.40: Du är så jävla kass din fitta!!! Raka av det där jävla äckliga IS-skägget!!!!!!!!
22.01.50: Landsförrädare
22.02.16: Betala Tyskland bra till isis eller ??
22.02.18: Ska fan skicka hem dig i en flyttkartong din jävla sopa, du är hemsk
22.02.29: #sd2018🇸🇪
22.02.45: Åk hem snälla

Vid det här laget har det gått nio minuter sedan tacklingen och ytterligare ungefär 600 kommentarer har publicerats i kommentarsfältet. Av dem är det ovanstående de jag själv hittar som är direkt rasistiska, på ett eller annat sätt. (Kommentarer om att rösta på SD klassificerar jag som rasistiska med anledning av att de inte rimligen i sammanhanget kan handla om något annat än att peka ut Durmaz som icke-svensk och just därför icke önskvärd.)

Övriga är allt mellan irriterande till – med ganska stor marginal – direkt hatiska, om än inte med en glasklar rasistisk överton. Många kommentarer är öppet homofobiska och sexistiska. ”Bög” och ”fitta” är återkommande skällsord. Ännu ett urdrag, bara så att ni ska förstå hur det ser ut:

Vid 22.04 börjar det emellertid komma in kommentarer som ger Durmaz stöd, även om de fortfarande är i klar minoritet. Det är också ganska många utländska kommentarer, skrivna på framför allt spanska och turkiska. De konton jag klickar upp för att granska ser alltjämt autentiska ut. Vi fortsätter med de kommentarer som är glasklart rasistiska:

22.05.17: Din jävla idiot hur fan kan du dra en jävla glidtackling 6 cm från strafflinjen. Jag har redan bokat flygbiljett hem för dig
22.06.21: Hur fan går det an? Ta av tröjan, du är inte svensk
22.06.25: Cykla hem t din hemland
22.07.14: SD2018
22.11.20: Vafan gör du ens i Svenska landslaget du är inte ens svensk
22.12.48: Ta snabbaste flyget hem hoppas man aldrig ser dig på en fotbollsplan
22.14.11: Raka av d där fula skägget och ta först flygg hem
22.17.44: Där vann ju fan SD valet
22.19.01: Och där vann SD valet #Jimmy Dumbass
22.21.07: Förhelvete , spela med Turkiet istället idiot
22.21.08: Borde han inte utvisas från Sverige efter detta
22.21.31: Glöm inte att det är val i år #SD2k18

Drygt 1 200 kommentarer har vid det här laget publicerats sedan tacklingen, och de flesta är nu antingen svar på tidigare publicerade kommentarer, allmänt tramsande eller stöd riktat till Durmaz. Hatet har blivit en minoritet av kommentarerna, men finns fortfarande kvar och det dyker emellanåt också upp i dialogen som uppstår när människor svarar på kommentarer och därmed bildar trådar.

Bilden av att hatvågen är över blir ännu starkare efter ungefär 2 000 skrivna kommentarer, vid klockan 22.40. Nu ser kommentarsfältet ut ungefär så här:

Jag läste ytterligare 1 000 kommentarer, och i dem förblev stämningen mycket mindre hatisk och mer stödjande.

En annan detalj. När klockan är 22.46 publicerar Twitterkontot @woridcupupdates en tweet om att Durmaz fått nästan 3 000 kommentarer. I det arkiv över kommentarer jag har tillgång till är antalet drygt 2 150.

Det här kontot är inte officiellt, och bär ett kännetecken för konton som ofta är dubiösa som källor betraktade: det har ett i istället för L i ordet ”world” i användarnamnet. Kan det ändå stämma att det vid tidpunkten för tweeten i fråga fanns nästan 3 000 kommentarer på Durmaz Instagrambild? Ja, det tror jag. Jämför med en skärmdump daterad 23.14:

https://twitter.com/ZagrosHama/status/1010632190596657153

Här står det att det vid tillfället fanns 3 944 kommentarer på fotot. I mitt arkiv finns det vid samma tidpunkt bara drygt 3 150 kommentarer. Med andra ord har runt 800 kommentarer sannolikt raderats sedan dess.

Slutsatser. Jag har gått igenom de första 3 000 av de 39 000 kommentarer som skrivits på Jimmy Durmaz då senast publicerade Instagrambild med start kvällen den 23 juni.

  • Durmaz har definitivt utsatts för hundratals om inte till och med tusentals hatiska kommentarer.
  • Särskilt de första drygt 1 000 kommentarerna är på skalan mellan upprörda, förbannade och hatiska, och använder sig av grovt nedsättande och inte sällan sexistiska och homofoba skällsord. De kommentarer som – i min databas, med mina ögon, i min definition – kan betraktas som rasistiska är ett drygt 30-tal. I dokumentet har jag inte sett några hot.
  • Kommentarerna har genomgående skrivits av unga, svenska män med till synes autentiska konton. De verkar också autentiska i och med när och hur de dyker upp i kommentarsfältet. Andra språk som förekommit i kommentarsfältet är framför allt spanska och turkiska, och de kommentarerna har jag inte läst. Det verkar inte som att en trollfabrik eller rasistisk kampanj ligger bakom hatet mot Durmaz.
  • Så mycket som 800 kommentarer kan ha raderats av antingen Durmaz (eller den som hanterar hans Instagramkonto) eller deras författare själva, mellan det att de skrevs och att databasen mitt inlägg bygger på skapades, vid lunchtid idag måndag. För att få en uppfattning av hur de kan ha sett ut rekommenderas bland annat det här blogginlägget eller skärmdumparna som publicerades på Twitter samma kväll, där ytterligare ett 30-tal kommentarer som definitivt är rasistiska men inte finns med i min databas finns bevarade.

Denna databas kan du själv ladda ner och gå igenom här, om du vill dubbelkolla det jag hittat eller sortera på något annat sätt. Notera tidsskillnaden i kommentarernas timestamps – de ligger av någon anledning två timmar före.

Min vecka 24 och 25: Fact-checking och pasta i Rom

Att leva som egen företagare med en tydlig och – i rådande tidsanda – attraktiv profil innebär många sorters lyx, varav en är tveeggad: varje dag innebär en möjlighet att helt styra om hela tillvaron. Det är svårare, som frilans, att bara följa i upptrampade spår eftersom jag i hög grad formar min tillvaro från dag till dag och bara har mig själv att skylla om någonting lämnar mig missnöjd. Ett arbete som går ut på att trampa i de där upptrampade spåren är visserligen sinnebilden av det själ- och glädjelösa harvandet, men det innebär åtminstone att man inte behöver ställa sig frågan om man gör det man verkligen vill. Det svaret är ju så tydligt ”nej”. För mig är svaret, sedan en tid, betydligt mer grumligt och höljt i dunkel. I teorin är ju allt bra. Så varför går jag runt och funderar på vad jag borde göra?

Är det här något att gnälla på? Nej, givetvis inte. Jag har en väldigt lyxig arbetssituation just nu. Den kommer väl inte förbli sådan för evigt, men just nu är den det: om det är det inte tu tal. Men även en lyxig arbetssituation kan kännas obekväm, och just nu vet jag helt enkelt inte riktigt om jag gör det jag verkligen vill. Jag har tänkt att något annat ska hända i vår, men fram till dess är jag i denna tillvaro och letar efter de där tillfällena då man påminns om vad det är man älskar: vad det var som fick en att hamna här. Dessa veckor har några sådana ögonblick funnits, dels hemma i mitt vardagsrum i ett samtal om storyn jag aldrig riktigt lämnat, dels i en hemskt varm skolbyggnad inhyst av en internationell skara faktagranskande journalister i Rom. Vi kommer till båda dessa punkter i min genomgång av veckorna som gått.

Måndag den 11 juni. Veckan inleddes med att Creepypoddens 90:e avsnitt släpptes, en morgonrunda med min nya pulsklocka, samt en fuckup. Jag satt i mitt kök och väntade på en brittisk frilansjournalist, sedan en tid boende i Stockholm, som skulle intervjua mig om ”Vem är Veronika”. Klockan var några minuter i 10, vi hade avtalat träff vid hel, när det plötsligt i Dystopias Slackkanal kommer ett meddelande från min poddkollega Anna som kungjorde att hon var i Radiohuset och väntade på att släppas in. Jag hade dubbelbokat mig: vi skulle banda just då. Jag kastade mig hemifrån, hittade frilansjournalisten som gick runt ute på gatan och letade efter min dörr och bad tusen gånger om ursäkt, och slängde mig sedan iväg på cykeln. En halvtimme sen kom jag fram och vi bandade avsnittet som skulle komma ut senare i veckan under viss tidspress. Genant och dumt.

Under eftermiddagen blev det inte så mycket gjort, för jag hade inga batterier på datorn och knappt tid att hitta ett fik att sätta mig på innan dagens andra programpunkt tog vid: ett after work med Journalistförbundet, delvis arrangerat av Yttrandefrihetsgruppen som jag ju sitter med i. Sedan cyklade jag hem igen, och köpte flygbussbiljetter.

Tisdag den 12 juni. För den här dagen tillbringade jag nämligen i Köpenhamn. Den blev lite vimmelkantigare än tänkt, eftersom jag av outgrundliga skäl sov jävligt illa natten mellan måndag och tisdag (jag hade varken ångest eller insomnia, det var bara som om ”somna”-mekanismen var satt ur spel) och därför var på gränsen att falla i dvala varje sekund och särskilt på den tidiga flighten ner till Danmark. På flyget tog jag en selfie för att se om jag såg trött ut, och, ja…

Men min uppgift för dagen gick ändå helt okej. Det som ägde rum i Köpenhamn var Radiodays Europes särskilda podcastdag, en dag för poddare världen över. Jag var av Sveriges Radio tillfrågad att berätta lite om Creepypodden, och gjorde så med viss framgång: efteråt har diverse åskådare hört av sig med frågor och liknande. Trevligt, men som sagt: grumlat av sömnigheten.

Jag åkte hem igen samma eftermiddag och gick och lade mig tidigt, efter att lite lealöst suttit och undersökt en suspekt Facebookpost där en man påstod sig ha blivit misshandlad för att han bar några supportergrejer för svenska landslaget. Den var märklig i detaljer och helhet, men Samhällsnytt hann ändå göra en grej på den innan den försvann från Facebook. Det blev ännu en av alla de där grejerna man kollar in, men som det inte blir något av.

Onsdag den 13 juni. Klockan nio kom den brittiska frilansjournalisten, som vi avtalat under min panikslagna måndagsmorgon, och vi satte oss och pratade om ”Vem är Veronika” samtidigt som några karlar genomförde en stamspolning i vår lägenhet. Det var här ett av ögonblicken jag nämnde ovan infann sig. När jag pratade om Veronika kände jag verkligen att fan, det är de här berättelserna jag vill berätta. Det var verkligen kul. Jag behöver hitta tillbaka till dem. Vi hann nätt och jämnt prata igenom första hälften av storyn, och har sagt att vi ska ses igen. Vi får se om det blir något av hans intervjuer, men det hoppas jag verkligen och han verkar vara en sådan som får saker gjorda.

Nå. Efter en springtur vid lunch cyklade jag till Lundagatan för en intervju med en podd som UR gör om källkritik, vilket var kul och trevligt. Sedan satt jag till långt in på natten och skrev krönika till DN, som publicerades senare i veckan.

Torsdag den 14 juni. Gjorde lite olika saker – köpte en tågresa, besvarade mejl, slösade bort en del tid på internet, och sedan cyklade jag till Gamla stan för att delta i Saco-evenemanget Sacosoffan (som många undrat varför den inte heter Sacosäcken, men som jag nu slås av kanske anspelar på sagosoffan?). Det går att se här:

Fredag den 15 juni. Satt och undersökte ett supermärkligt Twitterkonto, enligt vad som påstods tillhörande en ung exmuslimsk kvinna men vars story delvis föll isär ju längre dagen fick. Kom knappt någon vart med det, dock, tyvärr. Däremot publicerades min DN-krönika, om spetsade pålar nedanför badbryggor. Sedan var jag med i Lantzkampen i en mysig liveversion på Kulturhuset, vilket man kan behöra här:

Sedan var det helg!

Måndag den 18 juni. Tog en springtur och ett tåg till Varberg, där jag föreläste för frivilliga skolungdomar – med andra ord, inte jättemånga. Men det var trevligt ändå, och därtill årets 57:e föreläsning! Sedan publicerade jag ett inlägg om folkberättandet på nätet om muslimer.

Tisdag den 19 juni. Packade på förmiddagen – såg P3 Dystopias senaste avsnitt, om totalitarismen, släppas vid lunch – åkte till Rom på eftermiddagen! I Rom ägde nämligen Global Fact V rum, en konferens om faktagranskande journalistik som lockar deltagare från hela världen.

Jag skriver detta söndagkvällen den 24 juni, och nu är jag hemma igen från Rom. Jag tänker sammanfatta dessa dagar med att det var varmt och svettigt, bitvis mycket intressant och hela tiden väldigt hjärtligt. Mest användbart var dragningarna om avancerad nätresearch, faktagranskning i skolbänken och samtal om folklore och fejknyheter – det är vid de tillfällena jag också spritter till, som att jag inser något om vad det är jag vill hålla på med. En annan liten rolighet var att ett filmklipp jag gjorde för en tid sedan, om en illasinnad propagandabild mot flyktingar, var nominerad till bästa filmanvändning. Men vann gjorde jag inte. Här kan ni se det om ni vill, med engelska undertexter om det behövs:

Och det var den veckan!

Berättelsen om den parasiterande muslimen

Saudiarabien har bett Finland få bygga några moskéer i landet. Finlands regering kontrade med att fråga om Finland fick bygga kristna kyrkor i Saudiarabien. Detta kunde inte Saudiarabien acceptera. ”Då blir det inga moskéer i vårt land heller”, sa vårt rakryggade fosterlandsvärnande grannland.

Folklorister som ägnar sig åt studier av vandringssägner är ganska ointresserade av deras sanningshalt. När vi tycker en berättelse låter sannolik är den ofta det, inte minst då nästan varenda tänkbar händelse i en värld med miljarder invånare faktiskt lär ha inträffat. Någon gång har det mesta hänt, helt enkelt. Därför fokuserar folklorister snarare på varför just vissa historier sprider sig, när, var och bland vilka. Teorin är att detta ska öppna en osynlig dörr och avslöja vår tids mer eller mindre dolda fördomar, motsättningar, grupptillhörigheter och rädslor.

Berättelsen ovan, till exempel, har inträffat – fast med vissa, ganska viktiga variationer. Byt ut Finland mot Moskva, ”Finlands regering” mot ”tre ryskortodox grupper i Moskva” och ta bort det ”rakryggade fosterlandsvärnande” svaret, så hittar vi en liknande händelse 2008 då den saudiska kungen Abdullah erbjöd sig finansiera en moské i Moskva och en mindre skara ryskortodoxa kristna kom med motbudet att de samtidigt också borde få bygga kyrkor i Saudiarabien.

Det är möjligt att det egentligen var denna händelse, fast av tiden förvriden till sin nuvarande form, den anonyma twittraren @jyliden59 berättade om i sin tweet från den 12 juni. Eller så var det – kanske ännu mer tänkbart – en liknande situation i Norge 2010. Det är inte det intressanta – det intressanta är att den fått sin nuvarande form. En berättelse blir bättre ju närmre den utspelar sig oss, och särskilt om den inträffar på en plats vi kan använda som kontrast till vår egen, och därför är det kanske inte så konstigt att @jyliden59 presenterar en version där det är i Finland det utspelar sig och att det slutade på ett för moskémotståndare så attraktivt sätt. Funkade gjorde det hur som helst – @jyliden59 har fått över 500 retweets och 2000 gillamarkeringar på sin tweet. Trots att hen själv, i en senare tweet, medger att anekdoten är ”en liten saga”.

För berättelsen är välbekant. Den som tillbringar mycket tid på internet känner igen denna bild av muslimer från oräkneliga anekdoter, nyhetsliknande artiklar och berättelser som cirkulerar på sociala medier. På sajten Urban Dictionary, ett uppslagsverk för nätets vokabulär, kan man rösta på vilken definition man tycker passar bäst för ett begrepp. Definitionen ”Someone who follows Islam” för begreppet muslim är det 178 personer som röstat på. Den ledande definitionen har över 57 000 röster, och den lyder enligt följande:

Somebody who goes to live in other peoples countries but refuses to integrate with or tolerate their way of life. At the same time they demand we tolerate them and make all the changes to accomodate their stoneage way of life.

I stora delar av nätets folklore är muslimer synonyma med kulturella parasiter. De inte bara missionerar för sin egen religion, utan kräver att den ska beredas utrymme i samhället, ja, ända in i vardagsrummet. De beskrivs genomgående som ett homogent kollektiv som kommer hit utan att foga sig efter vår livsstil eller våra normer, utan tvärtom med egna, medvetna strategier för att antingen smuggla eller institutionalisera in sina egna.

Inte för att det är första gången vi applicerar den beskrivningen på nykomlingar.

Att den använts mot judar är så välkänt att jag knappast behöver påminna om det. Mindre känt är kanske hur kineser som arbetskraftsinvandrade till Amerika på 1850-talet misstänkliggjordes. Julia G. Young i Journal on Migration and Human Security:

Native resentment of the Chinese arose from the perception that they were an “unassimilable, even subversive group, [whose] vicious customs and habits were a social menace”. Their perceived inability to assimilate was blamed on their appearance — not only their physical characteristics, but also their traditional dress and the hairstyle of male migrants — as well as their tendency to preserve the cultural practices and language of their home country. Their culture was cast not only as primitive and backward, but also as an existential threat to US democratic institutions (…)

ODonovan-Rossa-Gorilla-Warfare-Puck-1884-copyDe katolska emigranterna från Irland som samtidigt kom till Amerika behandlades lika illa. I satirteckningar avbildade man dem som gorillor. Det kulminerade i bildandet av det politiska partiet Know Nothing, det första stora tredje politiska alternativet i USA, som fick sitt namn efter vad de inblandade skulle svara om de fick frågor om rörelsen: jag vet ingenting. De trodde att de katolska invandrarna i hemlighet var fotsoldater i en religiös invasion, styrd av påven, och den bilden passade väl in i den protestantiska allmänhetens intryck. Historikern Douglas Kierdorf i Boston Globe:

In the popular press, the Irish were depicted as subhuman. They were carriers of disease. They were drawn as lazy, clannish, unclean, drunken brawlers who wallowed in crime and bred like rats. Most disturbingly, the Irish were Roman Catholics coming to an overwhelmingly Protestant nation and their devotion to the pope made their allegiance to the United States suspect.

Anhängare av en annan religion, som misstänkliggörs för att man tror deras lojalitet till religionen är starkare än till det nya hemlandet? Det känns igen.

The_American_River_Ganges_(Thomas_Nast_cartoon)

Det här är en satirteckning från 1876, av den anti-katolska och anti-irländska tecknaren Thomas Nast, som visar hur biskopar i form av krokodiler anfaller de allmänna skolorna medan irländska politiker i övre högra hörnet medvetet vänder ryggen till. Det är en satirteckning vi behöver en historisk kontext för att kunna förstå.

Den här bilden, däremot, behöver vi inte någon kontextbeskrivning för att förstå. Vi lever nämligen i dess kontext.

skola

I vår tid är det, för de som delar denna världsbild, islam och kommunism som inte bara hotar skolorna utan redan infiltrerat dem. Och återkommande i berättelserna är just arketypen av en muslim som, med stöd från antingen blinda, godtrogna eller onda makthavare, tvingar på en kuvad omgivning sin egen livsstil. Det dyker upp hela tiden. På den folkloristiskt orienterade faktagranskarsajten Snopes.com finns en hel underkategori som heter ”Muslims Offended”, som exklusivt innehåller vandringssägensliknande berättelser om tillfällen då majoritetssamhället böjt sig för det kränkta islam. Historier om att Tyskland ska ha förbjudit korv, att julfirandet ska ha ställts in i en stad i Michigan, ja, till och med att en gammal grav skulle ha grävts upp, allt för att olika kränkta muslimer skulle krävt det.

Historieberättandet har gått så långt att muslimerna i berättelserna ofta inte ens längre är dess subjekt längre. I de mycket spridda berättelserna om att kedjan Target skulle ha infört en separat kö där man fick stå om man köpte alkohol eller griskött finns inga kravställande muslimer alls med – bara ett storföretag som i någon sorts förebyggande syfte sägs vilja smeka dem medhårs. Muslimerna fungerar i dessa berättelser nästan som zombies gör i skräckfiktionen: egentligen bara ett verktyg för att sätta andra grupper mot varandra. En biroll i självbiografin.

Så här har folkberättandet alltid behandlat människor med annan tro och livsstil än majoritetssamhällets. Berättelserna är lockande och livskraftiga, och går hand i hand med övrig politisk utveckling. ”Det är en förenkling att endast tillskriva invandringsfrågan tillväxten hos Sverigedemokraterna. (…) Invandringsfrågan verkar ha blivit en symbol för att samhällets fokus och resurser vänds till andra än mig själv”, skriver Kantar Sifo i en nylig undersökning som visar att Sverigedemokraternas väljare känner sig mindre hörda och mer förfördelade än andra. Gissa vilka de där ”andra” antagligen är?

Men rent historiskt har det nästan alltid slutat med att vi upptäcker att de flesta människorna i de där grupperna är precis som vi. Det tog tid, men i dag tjänar asiat-amerikaner som grupp mer än vita amerikaner och irländare har varit president i USA. Båda grupper – den förstnämnda i högre grad än den sistnämnda – utsätts fortfarande för rasism, men deras hemmahörighet i USA är inte på något sätt lika ifrågasatt. Detsamma kommer gälla muslimer och människor från Mellanöstern, i sinom tid. Tills dess måste vi, när vi ser dem, komma ihåg att dessa historier är frukter av vår tid och minnas att de i framtiden kommer framstå som lika groteska som 1800-talets historier om kineser och irländare. Historiepodden In the Past Lane:

These days, no one seems to remember a time not that long ago when Americans looked at a St. Patrick’s Day parade and saw Irish terrorists. We should keep this in mind as we listen to the vitriolic rhetoric about immigration and terrorism in this election year. And you might keep it in mind should you choose to celebrate St. Patrick’s Day.

Min vecka 22 och 23: Giftermål

Jag försöker vänja mig vid att kalla Linnea ”min fru”. Det är inte helt lätt, eftersom jag kallat henne ”sambo” eller ”flickvän” i åtta år, men det är ingen fara – jag har tid på mig att vänja mig. Förra helgen gifte vi oss i Stadshuset, vilket vi följde upp med en hemmafest med familj och vänner. Nästa år har vi – för att kunna förlänga denna fantastiska grej så mycket som möjligt – själva bröllopsfesten. Jag ser fram mot att fira oss utan att behöva plocka pant efteråt.

Det är svårt för andra yrkesrelaterade saker att konkurrera med detta, såklart, men ändå ska det in i krönikan vad dessa veckor erbjudit.

Måndag den 28 maj. Jag bloggade ihop två inlägg om Creepypoddens senaste avsnitt, inklusive avsnitt 89: ”Gömt i kod”, som kom ut samma natt. Creepypodden är alltjämt, enligt Poddindex, Sveriges tredje eller fjärde största podd med drygt 120 000 lyssnare veckor då nya avsnitt utkommer.

stats

Lunch åt jag med en trevlig man från ett kommunikationsföretag som ville skriva något mer djuplodande om troll på nätet, ungefär, och sedan skrev jag frågor till intervjuer för P3 Dystopia och skickade fakturor på kvällen. Dessutom publicerades en TT-text där jag pratade om vikten av att läsa artiklar innan man delar vidare dem (så jävla kul kille Linnea gift sig med).

(Den dagen bråkade vi om en intervju med en kille som hade mycket för sig, om jag någon gång i framtiden undrar vad som upptog mina tankar.)

Tisdag den 29 maj. Jag cyklade till Slussen men hann inte köpa frukost.

Det var hemskt men gick över när jag kom fram till kaffet och mackorna på konferenshotellet Djurönäset, där Unionen hade en större konferens och jag var anlitad för att göra två föreläsningar. De två föreläsningarna gick fint, och sedan satte jag mig på bussen in till Slussen igen och cyklade vidare till Gröna Lund, där SVT Sport hade en seminariedag och jag gjorde ytterligare en föreläsning. Nettomängden föreläsningar under året efter denna dag var alltså 51. Och så publicerades mitt samtal i ”Politik i bokhyllan”, som man kan se här.

Onsdag den 30 maj. Föreläsning nummer 52 för året var för Finansdepartementets anställda, vilket var väldigt kul om än i en lokal där det underbara solinsläppet var så omfattande att min Powerpointpresentation tvättades ut till ett vitt ludd på väggen. Nåväl, de verkade nöjda, och så var även jag. Därefter skrev jag en DN-krönika, om det extremt märkliga fallet med den återuppståndna ”mördade” ryska journalisten Arkadij Babtjenko, och på kvällen var det författarmingel i Villa Manilla för Albert Bonniers författare, vilket var speciellt men trevligt. Och i Umeå Tidning dök en trevlig krönika om min bok upp!

ut

Torsdag den 31 maj. P3 Dystopias nya avsnitt, om antibiotikaresistens, publicerades.

Viktor Hariz, som är producent för vår podd, tycker detta är det bästa avsnittet hittills så har ni inte hört det än är det dags. Det är ett rätt akut ämne.

Dagen inleddes annars med en föreläsning (53) på Riksdagsbiblioteket, anrika och oerhört vackra lokaler, där en skara intresserade samlats för att förkovra sig i källkritik och vandringssägner på sociala medier. Sedan åt jag lunch med Linnéa Jonjons och hennes son Allan, satt och försökte ta reda på vem som låg bakom en skum opinionsbildande sajt, och deltog därefter i ett panelsamtal apropå Mediestudiers nya bok Fejk, filter och faktaresistens där jag medverkar med en bearbetad version av detta blogginlägg. På panelsamtalet deltog också Jan Ericson, röststark moderatpolitiker på Twitter, och det var särskilt intressant att höra honom prata om att vara mediekritisk makthavare på sociala medier.

Fredag den 1 juni. Den här dagen jobbade jag nästan inte alls, utan använde till att förbereda inför bröllopet och vår hemmafest. Det som kan vara värt att nämna i professionella sammanhang är möjligen att min podd omnämndes i Folkbladet, och min bok i Fokus. Sedan blev det helg med giftermål, fest och hotellvistelse, och där jobbade jag verkligen inte ett dyft!

IMG_0689

Så:

Måndag den 4 juni. Efter hotellfrukost med min fru (!) och en fika med ett bokförlag för vilket jag ska föreläsa i höst åkte jag till Arlanda och satte mig sedan på ett flygplan till Madrid, där jag skulle föreläsa på ett evenemang som bland andra Svenska ambassaden i Spanien och Kreab samarrangerade. På flyget jobbade jag med att läsa mejl och manus till Creepypodden, och sedan den kvällen hade ambassadören en middag där jag förärades med en inbjudan.

Jag har insett att jag inte tog någon bild under middagen, men däremot kan jag visa en tavla jag hittade på ambassaden som faktiskt har en koppling till mig – nämligen en på Fiskebäckskil i vinterskrud. Fiskebäckskil på västkusten, det råkar vara precis där min mormor bodde i merparten av hennes liv som pensionär och jag själv tillbringat många somrar. Tavlan representerar en obekant sida av en välbekant plats i mitt liv, och den var lätt att fastna i.

IMG_0702

Tisdag den 5 juni. Ytterligare en TT-intervju publicerades, denna gång om så kallade ”hatstormar” och hur man kan se på dem. Dagen gick åt till att vänta in min föreläsning på evenemanget, som jag tyvärr inte kunde hänga med på uppmärksamt i på grund av min dåliga spanska och de smärtsamma tolkhörlurarna som skar in i öronen. Min föreläsning (54) gick fint, och det twittrades mycket spanskt och snällt om mig.

På eftermiddagen köpte jag springgrejer, eftersom jag inte kunde motstå frestelsen att ta en vända i Madrid och behövde nya skor och joggingkläder ändå, och sedan satt jag och fick två poddmanus till Creepypodden färdiga. Därefter åt jag restaurang på en fin indisk restaurang, där min första upplevelse olyckligtvis blev att se en annan gäst hitta en skalbagge i sin mat. När jag skämtsamt sade ”I do not want a bug in my food” till servitören (jag vet, drygt, jag skulle inte ha gjort det men var lite ställd och pappakommentarsgenen slog till) tolkade han det visst som att jag inte ville ha någon mat alls och följaktligen väntade jag på den fruktlöst i en halvtimme. När jag väl frågade var det för sent för den meny jag beställt, för köket hade börjat stänga, men jag fick en Tikka Masala i alla fall. Och den var god.

Onsdag den 6 juni. Denna nationaldag tillbringade jag med att jogga i en stor park i Madrid, och sedan göra Dystopiaresearch på flyget hem igen.

Ett lyssningstips från nationaldagen är för övrigt P3 Spels kortdokumentärer, som denna gång handlade om Lavender Town Syndrome där yours truly intervjuades.

Torsdag den 7 juni. Tåget gick pisstidigt till Borlänge, och erbjöd jobb med Dystopia tills jag kom fram. Väl i Borlänge föreläste jag (55) för en liten skara tappra åhörare, arrangerat av en elevförening. Sedan åkte jag hem medan jag researchade den här bilden, som cirkulerat på Facebook i veckan. Vet du något om den som ingen annan vet, förresten? Hör då av dig till mig.

På kvällen bandade jag och Ludde två avsnitt av Creepypodden, och sedan fick väl den jäkla dagen vara klar.

Fredag den 8 juni. Sprang, intervjuades, intervjuade. Först av Elinor Strand på Sydsvenskan, som är bra på att fånga upp sociala medier-rykten, om bilden ovan (vilket sedan plockades upp av 24-nätverket), och sedan Quinn Norton om hennes gamla artikel Everything is broken som jag verkligen kan rekommendera. Sedan stack jag till Radiohuset där jag, Viktor och Anna Davour pratade om vårt arbete med Dystopia.

Sedan var det helg, och jag åkte ut till min pappa och träffade min bror Simeon som äntligen kommit hem efter ett år i USA!

Finé.