fejk

Berättelsen om den parasiterande muslimen

Saudiarabien har bett Finland få bygga några moskéer i landet. Finlands regering kontrade med att fråga om Finland fick bygga kristna kyrkor i Saudiarabien. Detta kunde inte Saudiarabien acceptera. ”Då blir det inga moskéer i vårt land heller”, sa vårt rakryggade fosterlandsvärnande grannland.

Folklorister som ägnar sig åt studier av vandringssägner är ganska ointresserade av deras sanningshalt. När vi tycker en berättelse låter sannolik är den ofta det, inte minst då nästan varenda tänkbar händelse i en värld med miljarder invånare faktiskt lär ha inträffat. Någon gång har det mesta hänt, helt enkelt. Därför fokuserar folklorister snarare på varför just vissa historier sprider sig, när, var och bland vilka. Teorin är att detta ska öppna en osynlig dörr och avslöja vår tids mer eller mindre dolda fördomar, motsättningar, grupptillhörigheter och rädslor.

Berättelsen ovan, till exempel, har inträffat – fast med vissa, ganska viktiga variationer. Byt ut Finland mot Moskva, ”Finlands regering” mot ”tre ryskortodox grupper i Moskva” och ta bort det ”rakryggade fosterlandsvärnande” svaret, så hittar vi en liknande händelse 2008 då den saudiska kungen Abdullah erbjöd sig finansiera en moské i Moskva och en mindre skara ryskortodoxa kristna kom med motbudet att de samtidigt också borde få bygga kyrkor i Saudiarabien.

Det är möjligt att det egentligen var denna händelse, fast av tiden förvriden till sin nuvarande form, den anonyma twittraren @jyliden59 berättade om i sin tweet från den 12 juni. Eller så var det – kanske ännu mer tänkbart – en liknande situation i Norge 2010. Det är inte det intressanta – det intressanta är att den fått sin nuvarande form. En berättelse blir bättre ju närmre den utspelar sig oss, och särskilt om den inträffar på en plats vi kan använda som kontrast till vår egen, och därför är det kanske inte så konstigt att @jyliden59 presenterar en version där det är i Finland det utspelar sig och att det slutade på ett för moskémotståndare så attraktivt sätt. Funkade gjorde det hur som helst – @jyliden59 har fått över 500 retweets och 2000 gillamarkeringar på sin tweet. Trots att hen själv, i en senare tweet, medger att anekdoten är ”en liten saga”.

För berättelsen är välbekant. Den som tillbringar mycket tid på internet känner igen denna bild av muslimer från oräkneliga anekdoter, nyhetsliknande artiklar och berättelser som cirkulerar på sociala medier. På sajten Urban Dictionary, ett uppslagsverk för nätets vokabulär, kan man rösta på vilken definition man tycker passar bäst för ett begrepp. Definitionen ”Someone who follows Islam” för begreppet muslim är det 178 personer som röstat på. Den ledande definitionen har över 57 000 röster, och den lyder enligt följande:

Somebody who goes to live in other peoples countries but refuses to integrate with or tolerate their way of life. At the same time they demand we tolerate them and make all the changes to accomodate their stoneage way of life.

I stora delar av nätets folklore är muslimer synonyma med kulturella parasiter. De inte bara missionerar för sin egen religion, utan kräver att den ska beredas utrymme i samhället, ja, ända in i vardagsrummet. De beskrivs genomgående som ett homogent kollektiv som kommer hit utan att foga sig efter vår livsstil eller våra normer, utan tvärtom med egna, medvetna strategier för att antingen smuggla eller institutionalisera in sina egna.

Inte för att det är första gången vi applicerar den beskrivningen på nykomlingar.

Att den använts mot judar är så välkänt att jag knappast behöver påminna om det. Mindre känt är kanske hur kineser som arbetskraftsinvandrade till Amerika på 1850-talet misstänkliggjordes. Julia G. Young i Journal on Migration and Human Security:

Native resentment of the Chinese arose from the perception that they were an “unassimilable, even subversive group, [whose] vicious customs and habits were a social menace”. Their perceived inability to assimilate was blamed on their appearance — not only their physical characteristics, but also their traditional dress and the hairstyle of male migrants — as well as their tendency to preserve the cultural practices and language of their home country. Their culture was cast not only as primitive and backward, but also as an existential threat to US democratic institutions (…)

ODonovan-Rossa-Gorilla-Warfare-Puck-1884-copyDe katolska emigranterna från Irland som samtidigt kom till Amerika behandlades lika illa. I satirteckningar avbildade man dem som gorillor. Det kulminerade i bildandet av det politiska partiet Know Nothing, det första stora tredje politiska alternativet i USA, som fick sitt namn efter vad de inblandade skulle svara om de fick frågor om rörelsen: jag vet ingenting. De trodde att de katolska invandrarna i hemlighet var fotsoldater i en religiös invasion, styrd av påven, och den bilden passade väl in i den protestantiska allmänhetens intryck. Historikern Douglas Kierdorf i Boston Globe:

In the popular press, the Irish were depicted as subhuman. They were carriers of disease. They were drawn as lazy, clannish, unclean, drunken brawlers who wallowed in crime and bred like rats. Most disturbingly, the Irish were Roman Catholics coming to an overwhelmingly Protestant nation and their devotion to the pope made their allegiance to the United States suspect.

Anhängare av en annan religion, som misstänkliggörs för att man tror deras lojalitet till religionen är starkare än till det nya hemlandet? Det känns igen.

The_American_River_Ganges_(Thomas_Nast_cartoon)

Det här är en satirteckning från 1876, av den anti-katolska och anti-irländska tecknaren Thomas Nast, som visar hur biskopar i form av krokodiler anfaller de allmänna skolorna medan irländska politiker i övre högra hörnet medvetet vänder ryggen till. Det är en satirteckning vi behöver en historisk kontext för att kunna förstå.

Den här bilden, däremot, behöver vi inte någon kontextbeskrivning för att förstå. Vi lever nämligen i dess kontext.

skola

I vår tid är det, för de som delar denna världsbild, islam och kommunism som inte bara hotar skolorna utan redan infiltrerat dem. Och återkommande i berättelserna är just arketypen av en muslim som, med stöd från antingen blinda, godtrogna eller onda makthavare, tvingar på en kuvad omgivning sin egen livsstil. Det dyker upp hela tiden. På den folkloristiskt orienterade faktagranskarsajten Snopes.com finns en hel underkategori som heter ”Muslims Offended”, som exklusivt innehåller vandringssägensliknande berättelser om tillfällen då majoritetssamhället böjt sig för det kränkta islam. Historier om att Tyskland ska ha förbjudit korv, att julfirandet ska ha ställts in i en stad i Michigan, ja, till och med att en gammal grav skulle ha grävts upp, allt för att olika kränkta muslimer skulle krävt det.

Historieberättandet har gått så långt att muslimerna i berättelserna ofta inte ens längre är dess subjekt längre. I de mycket spridda berättelserna om att kedjan Target skulle ha infört en separat kö där man fick stå om man köpte alkohol eller griskött finns inga kravställande muslimer alls med – bara ett storföretag som i någon sorts förebyggande syfte sägs vilja smeka dem medhårs. Muslimerna fungerar i dessa berättelser nästan som zombies gör i skräckfiktionen: egentligen bara ett verktyg för att sätta andra grupper mot varandra. En biroll i självbiografin.

Så här har folkberättandet alltid behandlat människor med annan tro och livsstil än majoritetssamhällets. Berättelserna är lockande och livskraftiga, och går hand i hand med övrig politisk utveckling. ”Det är en förenkling att endast tillskriva invandringsfrågan tillväxten hos Sverigedemokraterna. (…) Invandringsfrågan verkar ha blivit en symbol för att samhällets fokus och resurser vänds till andra än mig själv”, skriver Kantar Sifo i en nylig undersökning som visar att Sverigedemokraternas väljare känner sig mindre hörda och mer förfördelade än andra. Gissa vilka de där ”andra” antagligen är?

Men rent historiskt har det nästan alltid slutat med att vi upptäcker att de flesta människorna i de där grupperna är precis som vi. Det tog tid, men i dag tjänar asiat-amerikaner som grupp mer än vita amerikaner och irländare har varit president i USA. Båda grupper – den förstnämnda i högre grad än den sistnämnda – utsätts fortfarande för rasism, men deras hemmahörighet i USA är inte på något sätt lika ifrågasatt. Detsamma kommer gälla muslimer och människor från Mellanöstern, i sinom tid. Tills dess måste vi, när vi ser dem, komma ihåg att dessa historier är frukter av vår tid och minnas att de i framtiden kommer framstå som lika groteska som 1800-talets historier om kineser och irländare. Historiepodden In the Past Lane:

These days, no one seems to remember a time not that long ago when Americans looked at a St. Patrick’s Day parade and saw Irish terrorists. We should keep this in mind as we listen to the vitriolic rhetoric about immigration and terrorism in this election year. And you might keep it in mind should you choose to celebrate St. Patrick’s Day.

34258631_10160541188465249_2496229628021047296_n

Min vecka 22 och 23: Giftermål

Jag försöker vänja mig vid att kalla Linnea ”min fru”. Det är inte helt lätt, eftersom jag kallat henne ”sambo” eller ”flickvän” i åtta år, men det är ingen fara – jag har tid på mig att vänja mig. Förra helgen gifte vi oss i Stadshuset, vilket vi följde upp med en hemmafest med familj och vänner. Nästa år har vi – för att kunna förlänga denna fantastiska grej så mycket som möjligt – själva bröllopsfesten. Jag ser fram mot att fira oss utan att behöva plocka pant efteråt.

Det är svårt för andra yrkesrelaterade saker att konkurrera med detta, såklart, men ändå ska det in i krönikan vad dessa veckor erbjudit.

Måndag den 28 maj. Jag bloggade ihop två inlägg om Creepypoddens senaste avsnitt, inklusive avsnitt 89: ”Gömt i kod”, som kom ut samma natt. Creepypodden är alltjämt, enligt Poddindex, Sveriges tredje eller fjärde största podd med drygt 120 000 lyssnare veckor då nya avsnitt utkommer.

stats

Lunch åt jag med en trevlig man från ett kommunikationsföretag som ville skriva något mer djuplodande om troll på nätet, ungefär, och sedan skrev jag frågor till intervjuer för P3 Dystopia och skickade fakturor på kvällen. Dessutom publicerades en TT-text där jag pratade om vikten av att läsa artiklar innan man delar vidare dem (så jävla kul kille Linnea gift sig med).

(Den dagen bråkade vi om en intervju med en kille som hade mycket för sig, om jag någon gång i framtiden undrar vad som upptog mina tankar.)

Tisdag den 29 maj. Jag cyklade till Slussen men hann inte köpa frukost.

Det var hemskt men gick över när jag kom fram till kaffet och mackorna på konferenshotellet Djurönäset, där Unionen hade en större konferens och jag var anlitad för att göra två föreläsningar. De två föreläsningarna gick fint, och sedan satte jag mig på bussen in till Slussen igen och cyklade vidare till Gröna Lund, där SVT Sport hade en seminariedag och jag gjorde ytterligare en föreläsning. Nettomängden föreläsningar under året efter denna dag var alltså 51. Och så publicerades mitt samtal i ”Politik i bokhyllan”, som man kan se här.

Onsdag den 30 maj. Föreläsning nummer 52 för året var för Finansdepartementets anställda, vilket var väldigt kul om än i en lokal där det underbara solinsläppet var så omfattande att min Powerpointpresentation tvättades ut till ett vitt ludd på väggen. Nåväl, de verkade nöjda, och så var även jag. Därefter skrev jag en DN-krönika, om det extremt märkliga fallet med den återuppståndna ”mördade” ryska journalisten Arkadij Babtjenko, och på kvällen var det författarmingel i Villa Manilla för Albert Bonniers författare, vilket var speciellt men trevligt. Och i Umeå Tidning dök en trevlig krönika om min bok upp!

ut

Torsdag den 31 maj. P3 Dystopias nya avsnitt, om antibiotikaresistens, publicerades.

Viktor Hariz, som är producent för vår podd, tycker detta är det bästa avsnittet hittills så har ni inte hört det än är det dags. Det är ett rätt akut ämne.

Dagen inleddes annars med en föreläsning (53) på Riksdagsbiblioteket, anrika och oerhört vackra lokaler, där en skara intresserade samlats för att förkovra sig i källkritik och vandringssägner på sociala medier. Sedan åt jag lunch med Linnéa Jonjons och hennes son Allan, satt och försökte ta reda på vem som låg bakom en skum opinionsbildande sajt, och deltog därefter i ett panelsamtal apropå Mediestudiers nya bok Fejk, filter och faktaresistens där jag medverkar med en bearbetad version av detta blogginlägg. På panelsamtalet deltog också Jan Ericson, röststark moderatpolitiker på Twitter, och det var särskilt intressant att höra honom prata om att vara mediekritisk makthavare på sociala medier.

Fredag den 1 juni. Den här dagen jobbade jag nästan inte alls, utan använde till att förbereda inför bröllopet och vår hemmafest. Det som kan vara värt att nämna i professionella sammanhang är möjligen att min podd omnämndes i Folkbladet, och min bok i Fokus. Sedan blev det helg med giftermål, fest och hotellvistelse, och där jobbade jag verkligen inte ett dyft!

IMG_0689

Så:

Måndag den 4 juni. Efter hotellfrukost med min fru (!) och en fika med ett bokförlag för vilket jag ska föreläsa i höst åkte jag till Arlanda och satte mig sedan på ett flygplan till Madrid, där jag skulle föreläsa på ett evenemang som bland andra Svenska ambassaden i Spanien och Kreab samarrangerade. På flyget jobbade jag med att läsa mejl och manus till Creepypodden, och sedan den kvällen hade ambassadören en middag där jag förärades med en inbjudan.

Jag har insett att jag inte tog någon bild under middagen, men däremot kan jag visa en tavla jag hittade på ambassaden som faktiskt har en koppling till mig – nämligen en på Fiskebäckskil i vinterskrud. Fiskebäckskil på västkusten, det råkar vara precis där min mormor bodde i merparten av hennes liv som pensionär och jag själv tillbringat många somrar. Tavlan representerar en obekant sida av en välbekant plats i mitt liv, och den var lätt att fastna i.

IMG_0702

Tisdag den 5 juni. Ytterligare en TT-intervju publicerades, denna gång om så kallade ”hatstormar” och hur man kan se på dem. Dagen gick åt till att vänta in min föreläsning på evenemanget, som jag tyvärr inte kunde hänga med på uppmärksamt i på grund av min dåliga spanska och de smärtsamma tolkhörlurarna som skar in i öronen. Min föreläsning (54) gick fint, och det twittrades mycket spanskt och snällt om mig.

På eftermiddagen köpte jag springgrejer, eftersom jag inte kunde motstå frestelsen att ta en vända i Madrid och behövde nya skor och joggingkläder ändå, och sedan satt jag och fick två poddmanus till Creepypodden färdiga. Därefter åt jag restaurang på en fin indisk restaurang, där min första upplevelse olyckligtvis blev att se en annan gäst hitta en skalbagge i sin mat. När jag skämtsamt sade ”I do not want a bug in my food” till servitören (jag vet, drygt, jag skulle inte ha gjort det men var lite ställd och pappakommentarsgenen slog till) tolkade han det visst som att jag inte ville ha någon mat alls och följaktligen väntade jag på den fruktlöst i en halvtimme. När jag väl frågade var det för sent för den meny jag beställt, för köket hade börjat stänga, men jag fick en Tikka Masala i alla fall. Och den var god.

Onsdag den 6 juni. Denna nationaldag tillbringade jag med att jogga i en stor park i Madrid, och sedan göra Dystopiaresearch på flyget hem igen.

Ett lyssningstips från nationaldagen är för övrigt P3 Spels kortdokumentärer, som denna gång handlade om Lavender Town Syndrome där yours truly intervjuades.

Torsdag den 7 juni. Tåget gick pisstidigt till Borlänge, och erbjöd jobb med Dystopia tills jag kom fram. Väl i Borlänge föreläste jag (55) för en liten skara tappra åhörare, arrangerat av en elevförening. Sedan åkte jag hem medan jag researchade den här bilden, som cirkulerat på Facebook i veckan. Vet du något om den som ingen annan vet, förresten? Hör då av dig till mig.

På kvällen bandade jag och Ludde två avsnitt av Creepypodden, och sedan fick väl den jäkla dagen vara klar.

Fredag den 8 juni. Sprang, intervjuades, intervjuade. Först av Elinor Strand på Sydsvenskan, som är bra på att fånga upp sociala medier-rykten, om bilden ovan (vilket sedan plockades upp av 24-nätverket), och sedan Quinn Norton om hennes gamla artikel Everything is broken som jag verkligen kan rekommendera. Sedan stack jag till Radiohuset där jag, Viktor och Anna Davour pratade om vårt arbete med Dystopia.

Sedan var det helg, och jag åkte ut till min pappa och träffade min bror Simeon som äntligen kommit hem efter ett år i USA!

Finé.