dnrec

Min vecka 15: Recensionsdag och helgjobb

Varje långsiktig arbetsprocess har en kulmen, en punkt där – enklast uttryckt – jobbet känns gjort. Resultatet av ens ansträngningar, frukten man tänkt att de ska bära, slutar framstå som en höjdpunkt som hägrar framför en och börjar istället inlemmas i ens ”karriär”, i den kronologi man vänjer sig vid att redovisa för sig själv och andra när frågan uppstår. Oavsett om det man jobbat med ska pytsas ut stegvis, som till exempel en serie eller följetong av något slag, eller om det möter omvärlden vid ett upphöjt tillfälle, som till exempel en bok, kommer man uppleva denna punkt.

I veckan passerade jag den vad gäller min bok. Det kändes konkretare än det brukar: en sorts punkterad ballong, axlar som sjönk ner, en blick som höjs och börjar söka nya spår framåt. Det var i tisdags, på recensionsdagen. Jag vet att det finns människor som skriver framför allt för sig själva (som Flannery O’Connor sagt, till exempel – “I write because I don’t know what I think until I read what I say” – eller med Harper Lees ord: ”It’s a self-exploratory operation that is endless. An exorcism of not necessarily his demon, but of his divine discontent.”) men jag skriver alltid till någon annan än mig själv i första hand. Ingenting jag gör är fullständigt förrän det mött en läsare, lyssnare eller tittare. Verket må säga A, men det står och faller med att någon svarar B. I veckan hände det så, vilket på sätt och vis innebar arbetets slutpunkt. Inte egentligen – det kommer förhoppningsvis pratas mer om boken framöver, den kommer dyka upp i världen i nya former och nog kommer jag jobba en del med utgångspunkt i den – men i någon djup mening är jag färdig med den. Det känns varken sorgligt eller spännande, det bara är. Det märker jag inte minst på att jag börjar se mig om efter vad min nästa stora grej ska bli.

Jaha, så är det väl med det. I övrigt har veckan på ett mer konkret plan sett ut så här.

Måndag. På fredagen skrev jag en fundersam text om huruvida vi verkligen borde göra en stor affär av att det finns vanligt folk som gör eller säger dumma saker, och på måndagen kom den ut i DN. Det känns som att den träffade ganska rätt, i den mening att många verkade dela mina känslor. Den gav också en öppning för ett lite kul skämt med en som (tämligen rimligt) tyckte jag var en glädjedödare.

Utöver det gick måndagen i mångt och mycket ut på att banda Creepypoddens nya avsnitt, och skriva på mitt tal som jag ska hålla när Riksarkivet fyller 400 år. Eller skriva och skriva – jag satt länge och funderade på vad jag egentligen ville säga. Själva skrivandet kom loss senare.

Tisdag. Recensiondagen.

Vid sidan av att Horace Engdahl gick och snodde all luft i rummet genom att skriva en huvudlös text i Expressen blev detta bokens födelsedag. Jag har uppdaterat sidan för boken här på bloggen med lite urklipp ur några av recensionerna, men vill också sammanfatta mediemottagandet bredare här. På måndagen hade Borås Tidning och 15 av Mittmedias tidningar  med en recension av boken, och på tisdagen följde recensioner i DN, GP, Värmlands folkblad och Expressen.

Själv satt jag på ett tåg till Malmö, där jag hade en föreläsning för stadens anställda efter lunch. På tåget jobbade jag vidare med talet.

Onsdag. Intervju om boken med Nordegren & Epstein (fast med vikarie Thella Johnson istället för Epstein), som går att höra 09.45 in i detta klipp. På eftermiddagen en intervju med en UR-produktion i en lokal nära där jag bor, som förut brukade vara en konstig övergiven lokal för offer för amalgamförgiftning. Och så blev jag till slut mer eller mindre klar med Riksarkivet-talet, som jag ska hålla nästa torsdag.

Torsdag. Dagen började med en föreläsning för Folkbildningsrådet, vid Södra station, och fortsatte med en arbetsinsats i projekt 3 – som släpps nu på måndag! Ska bli roligt att visa vad det är jag jobbat med. På eftermiddagen skickade jag en massa mejl jag segat med att få iväg, och sedan på kvällen bandade jag en medverkan i podden Rollspelsklubben vilket var väldigt roligt.

Fredag. Inhopp i Morgonpasset i P3 på morgonen, om fredagen den 13 och dess kulturhistoriska bakgrund, och sedan jobbade jag med projekt 3 och annat smått och gott. Dagens mest irriterande var den italienska tråkmånsen som skapade (ännu) ett fejkat Sara Danius-twitterkonto.

Dessutom nämndes boken i ett gäng nya tidningar, bland annat Östra Småland där den kallades ”årets viktigaste bok”. Kul!

Nu är det helg, och jag jobbar ändå – jag sitter på tåget hem från Växjö där jag har föreläst för designavdelningen på SVT. Också roligt! (Och det innebär att mitt föreläsningsnetto är 33 föreläsningar nu, 105 dagar in på året.)

IMG_0202

Min vecka 14: Ledarsidor? Ledarsidor!

Jag hoppades på recensioner, men vad jag inte hade förväntat mig var artiklar på ledarsidor! I veckan har ”Ja skiter i att det är fejk…” avhandlats eller kommenterats på tre ledarsidor, vilket har varit en njutning att följa. Inte minst känner jag att de läsningar som hittills gjorts alla faktiskt varit sådana jag önskat mig – att de viktigaste poängerna tycks ha kommit fram. Recensionerna lär blir mer kritiska, förväntar jag mig om inte annat så för att ledartexter generellt inte handlar om böcker man inte tycker om, men det har börjat bra. I övrigt har denna vecka varit präglad av postpåsklugn – den enda planerade resan ställdes in och ersattes av ett märkligt hemmagig. Under helgen hade jag fått veta att Bok- och bibliotekstjänst satt betyget 5 – ”Briljant” – på min ”utmärkta” bok, och på måndag släpptes Creepypoddens 85:e avsnitt, men utöver det var helgen ledig och jag var hos min pappa och firade påsk…

…så veckan började på…

Tisdag. Vid sidan av arbete med projekt 3 så levererade jag här en Twitterharang om kvällstidningarna och deras hopplösa idisslande av dumheter, kort sammanfattat. Man kan läsa den genom att klicka här. Dessutom kom den första ledartexten om boken! Sofia Mirjamsdotter, gammal vän och medgrundare av den gamla bloggen Ajour.se, skrev om boken i Sundsvalls tidning och gjorde så i en form som var mycket glädjande. Några utvalda citat:

Den som väntar sig att boken ska vara full att exempel på faktaresistens och fejkade nyheter kommer att bli tillfreds. Men den som väntar sig att dessa exempel ska få en att känna sig som en lite bättre, smartare och mindre faktaresistent människa än andra kommer att bli sittande med en liten klump i magen, och kanske några skratt fastnade i halsen. För Jack Werner berättar elegant, även om mannen som står för citatet i titeln, utan att hänga ut någon, utan att håna någon, och utan att döma den lilla människan som går på bluffar eller vägrar ta till sig fakta. Desto skarpare är boken i sin kritik av de etablerade medierna. Tidningar som själva slår sig för bröstet och hävdar att de är sanna och trovärdiga i en tid av ryktesspridning och klickjakt, men som så ofta handlar fel.

(…)

Men boken som helhet är inte någon uppläxning, vare sig av journalister som har för bråttom att klicka på publicera-knappen eller av privatpersoner som struntar i källkritiken. Däremot är den en berättelse om internet. Om hur internet förändrat vårt sätt att konsumera och förhålla oss till nyheter, om hur alla blivit publicister, om hur det påverkat etablerade medier och om det nya nyhetslandskapet. Han gör det dessutom krasst konstaterande att det mesta inte är nytt, bara annorlunda.

Onsdag. Klockan halv åtta på morgonen satt jag friskt på cykeln på väg till T-centralen för att åka till Göteborg, och föreläsa för allmänheten i Lundby. Vad jag inte visste då var att ett arbetsfordon samma natt hade spårat ur norr om Skövde, och att spåren var obrukbara och tågen behövde styras om. En timme innan jag själv skulle åkt var en vän på sitt tåg mot Göteborg, och hon blev sittande på det i åtta timmar. Så gick det inte för mig. Några minuter över åtta var jag på tåget, och hörde genom mina hörlurar något i högtalarna som lät som ”två-tre timmars försening”. Jag kan inte ha hört rätt, tänkte jag, tog ut hörlurarna och mötte en kvinnas blick. ”Förlåt, hörde du om de sade… två-tre timmar?”, frågade hon och jag sade ”Nej, så mycket kan det ju inte vara.” Vi log osäkert mot varandra men avbröts av högtalarna igen. ”Vi upprepar att det här tåget alltså är två-tre timmar försenat…”

Det slutade med att jag i samråd med mina uppdragsgivare i Göteborg klev av tåget sekunderna innan det åkte, och cyklade hem igen. Vid klockan 13 ställde jag mig istället framför min dator, uppallad på en bänk på matbordet i vardagsrummet, och hojtade fram min föreläsning i ensamhet för de 90 personer som samlats på andra sidan landet.

När eftermiddagen gått mot middagstid kom dagens andra överraskning: ytterligare en artikel på en ledarsida! Den här gången var det Erik Helmerson i Dagens Nyheter som upplät sitt utrymme till reflektioner med utgångspunkt i min bok, och de var minst lika intressanta och glädjande. Citat:

Werner är medgrundare till tidningen Metros satsning Viralgranskaren som faktakollar nyheter som fått stor spridning. Hans bok är en sorts datorisering av Bengt af Klintbergs klassiska ”Råttan i pizzan”-serie; Werner går igenom en lång rad nyheter, skrönor, rykten och renodlade desinformationskampanjer som gjort avtryck i 2000-talets offentlighet.

(…)

En av bokens styrkor är att den inte raljerar över ett läger, inte delar upp internetanvändarna i godtrogna bonnläppar och en källkritisk nätöverklass. Vi kan alla råka ut för att vår övertygelse leder oss vilse och att vi tror på något för att vi redan vet att det är så. ”Confirmation bias” är termen på engelska och Jack Werner översätter det bra, till ”bekräftelsejäv”.

Torsdag. Efter en trevlig lunch med två studenter på KTH som skriver en uppsats om deep fakes, och var intresserade av min syn på hur det påverkar journalistiken, cyklade jag hem i den friska kylan och satte ihop ett manus till nästa avsnitt av Creepypodden. Därutöver skrev jag på det tal jag ska hålla på Riksarkivets 400-årsdag, och lite annat småpyssel.

Fredag. Veckans tredje ledarsideskommentar var också den kortaste, då en osignerat liten marginalanteckning i Sydsvenskan/HD skrev det följande om boken:

När nyheten i flödet verkar för bra för att vara sann så är den knappast sann. Enkelt. Fast hur många hinner tänka så innan den delats vidare? Dagens vandringssägner, klintbergare, sprids blixtsnabbt – både de oförargliga och de med syfte att skapa oro och oreda. Jack Werners roliga bok om ansvar för det som sägs på nätet har ett äkta citat som titel: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”. Läs. Och rodna?

Rimligt i sin enkelhet! En annan rolig sak var att läsa en ny läsarrecension som inkommit på Goodreads.com, där aktiviteten kring böcker alltid är berömvärd och inspirerande. ”En mycket läsvärd bok för dig som vill förstå hur vi berättar saker för varandra”, skriver läsaren Joakim och det gläder mig att han känner så.

På morgonen var jag med i Morgonstudion om boken (en timme och 20 minuter in i detta klipp), och sedan cyklade jag till Mediernas kontor bara för att upptäcka att det var stängt och låst. Dagen tillbringade jag med att verkligen kämpa fram en krönika till DN, som ännu inte gått i tryck. Den var särdeles svår att skriva, då jag i början inte riktigt var säker på vad jag ville säga och var tvungen att först definiera det för mig själv. Krönikan kommer någon gång i helgen – men inte just nu för just nu finns det redan en artikel om mig på DN.se apropå min bok:

Och det var ungefär det!