Min vecka 5: Kaffe och Bergen

En vecka är inte ordentlig om den inte innehåller en first: något tillfälle då man presenteras för en situation man inte upplevt förut. Denna vecka erbjöd en sådan, plus en riktigt bra norsk restaurangupplevelse. Vid sidan av det är jag inte längre alls lika stressad som jag var i slutet av januari, vilket tyder på att jag nog kommer överleva även detta halvår. Visst, det kan bero på att jag bara åkte iväg hemifrån en gång i veckan som gick. Men jag tror också det handlar om att landa i ett arbetssätt, för jag hade ändå bra mycket att göra. Vi får se.

Måndag. Merparten av dagen gick åt att läsa och besvara mejl inskickade till Creepypodden, precis som jag gör ungefär varannan vecka då ett nytt avsnitt ska produceras. 40 mejl, de flesta innehållande lyssnarhistorier av längre eller kortare snitt, betades av och tillsammans med det tiotal jag hade hunnit fixa på söndagen var jag därmed klar med skörden. På eftermiddagen åkte jag till mina gamla kollegor på Metro för att spela in ett kort klipp där jag talar mig varm för källkritiken, som ska publiceras som reklam för källkritikens dag den 13 mars. Sedan återvände jag hem, och satt långt in på natten med manus för veckans avsnitt av Creepypodden. Klockan 02.25 skickade jag det till producenten Ludvig Josephson, och därmed var måndagen över.

Tisdag. På förmiddagen, innan jag sprang en liten runda i vintersolen, såg jag i min kalender att jag hade ett möte om Creepypodden inplanerat med Sveriges Radio vid 10. Det stod emellertid inte vem mötet var avtalat med. Jag mejlade en jag brukar ha sådana möten med, men hon svarade att hon inte hade något inbokat. Klockan 10 kom och gick, och ingen ringde argt och frågade var jag var. Alltså hade de glömt det, de också. Ingen skada skedd – jag kunde ägna eftermiddagen åt att besvara lite styvmoderligt behandlade jobbmejl och lägga lite viktig tid på projekt 3.

Onsdag. Fullpackad dag, som framför allt utgjordes av två föreläsningar. Jag hade haft lite ångest för den ena, eftersom det var en omplanerad föreläsning efter att jag med kort varsel meddelat uppdragsgivarna att jag dubbelbokat mig. De var mycket generösa med mig trots mitt strul, och vi hittade ett annat datum, men man känner sig ändå lite lumpen som kommer glidande en vecka senare som någon sorts pascha. Den föreläsningen gick emellertid under omständigheterna fint. Det var för en gymnasieskola, och gymnasieelever kan ju mot slutet vara rätt rastlösa, men de var intresserade och glada och jag var glad att jag fick komma.

Sedan skulle jag ha en föreläsning på en folkhögskola i närheten av gymnasiet, och det var där det lite överrumplande hände. Jag hade, som jag brukar i mina föreläsningar, använt en gammal berättelse för att illustrera hur vandringssägner visar attitydförändringar över tid. Det är den första historien jag berättar här – titta på klippet för att förstå, fram till ungefär 7 minuter och 30 sekunder.

När jag hade berättat klart, och ritat upp mitt så kallade slampindex i luften, hörde jag ett högt ”BUUU!” från publiken, och såg en kvinna som satt långt fram titta argt på mig. Jag log lite och sade någonting om att hon inte skulle ”kill the messenger”, för det var ju bara samhällets snålhel inför den kvinnliga sexualiteten jag försökte beskriva och inte alls min egen åsikt. Hon verkade köpa det men viskade lite med sin bänkgranne en stund, något jag inte lade någon större vikt vid.

Men rätt som det är ser jag synfältet fyllas upp av bruna fläckar, och känner något vått landa i min panna. Nästa sekund ser jag att det är samma kvinna som ställt sig upp i sin stol, resolut slängt sitt kaffe på mig, och vänt sig om och börjat gå. Spridda röster i rummet säger ”men..” och ”va?”, någon försöker stoppa henne, men hon vänder sig om igen och säger åt mig att jag ”inte ska stå där och kalla kvinnor slampor”. Rummet förstår kollektivt att ett missförstånd ägt rum, men det finns inte mycket att göra. Kaffet är kastat, så att säga, och jag kan inte gärna börja förklara för henne då. Hon går därifrån, jag försöker fråga rummet om jag ska följa efter henne och prata eller om vi ska ta en paus, men någon säger ”fortsätt!” och jag ser inte många alternativ. Så jag kör klart, om än med andan i halsen och lite spänd stämning i rummet de första tio minuterna.

Efteråt är det många som vill komma fram och uttrycka sympati efter händelsen, och då får jag också höra lite uppgifter som antyder att det kanske inte var jag som stod i centrum för missförståndet, utan att kvinnan i fråga trott att jag representerade något jag inte representerade, för att uttrycka mig försiktigt. Men det var en läxa: ibland, när någon i publiken tycker man är ute och cyklar, kommer de handgripligen tala om det för en.

På onsdagens sena eftermiddag åkte jag till Ludvig och bandade veckans avsnitt av Creepypodden, som jag hoppas lyssnarna ska gilla eftersom det handlar om en av mina favoritämnen: vandringssägner. En rolig sidnot är att podden hade 97 000 lyssnare förra veckan då det kom ut ett nytt avsnitt, och det är ju lika sjukt varje gång jag tänker på det att jag berättar spökhistorier för nästan 100 00 personer – som jobb.

Torsdag. Jag sprang en runda, och sedan satte jag mig på flygbussen till Arlanda för att ta mig till Bergen där jag hade en föreläsning på Bergen Offentlige Bibliotek samma kväll. I samma ögonblick som jag satte på flyget till Oslo fick jag besked om att flyget från Oslo till Bergen blivit inställt på grund av snö på Gardemoen, så jag ringde panikslaget min uppdragsgivare i Bergen och i realtid hörde jag henne kontakta resebyrån och ta reda på om det fanns ett ersättande flyg som skulle ta mig till dem i tid. Det visade sig finnas det, och situationen löste sig tills vidare. Men det flyget var rejält försenat, så jag fick sitta en stund och vänta på Gardemoen – vilket i och för sig inte var något problem, för då kunde jag färdigställa det sista till min bok som kommer ut i vår. Nu är den hos en korrläsare, och jag fokuserar på att vara glad över att Bengt af Klintberg – som är rätt ymnigt refererad i boken och som därför fick den i PDF-format i förra veckan – svarade att han var ”imponerad!” av den och förutspådde att den skulle få stor uppmärksamhet.

På kvällen hade jag min föreläsning och den gick finfint. Sedan gick jag och åt en fin middag för mig själv på Bare Vestland efter rekommendation av min uppdragsgivare. Det var exceptionellt gott – inte minst rödbetssmöret man fick med brödet som jag kunde ätit ett hekto av bara det.

Fredag. På morgonen klockan sju tog jag taxi till flyget, och sedan flög jag hem lagom till en lunch på Radiohuset och därefter två timmars jobb med projekt 3. Sedan tog jag helg!

IMG_2690

Bergen från flyget hem.

IMG_2692

En fin fjord någonstans i Norge.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *