Därför ska du inte använda begreppet ”fake news”

Journalistik och massmedier ska kritiseras. Den som gör anspråk på att beskriva verkligheten kommer och bör alltid få mothugg, eftersom en verklighetsbeskrivning – hur nyanserad och inkännande den än är – aldrig kan representera alla. I berättandet finns också ett maktanspråk, som måste hållas i schack av en skeptisk läsare. På ett mer konkret plan dras journalistiken med en hel rad problem, mer eller mindre systematiska, mer eller mindre kopplade till vår tid, våra journalister, våra arbetssätt och våra affärsmodeller. Allt detta ger mediekritiken en fundamental betydelse, och det är bra att så många ägnar sig åt den. Men en sak måste klargöras.

Det har redan sagts av andra. Det har sagts av kloka amerikaner, kloka norrmän och kloka svenskar. Till och med jag själv har sagt det förut. Men eftersom begreppet fortsätter dyka upp måste jag fortsätta att hoppa efter det med min käpphäst, och därför skriver jag nu ett blogginlägg med fyra skäl till varför begreppet ”fake news” – och dess svenska motsvarighet ”falska nyheter” – måste dö.

1. Det är urusel mediekritik

Det finns antidemokratiska krafter som gärna klär ut sig till mediekritik för att få ökad legitimitet. Makthavare och aktivister som vill tysta obekväma granskningar och människor som kallar god nyhetsrapportering osaklig för att den inte stödjer just deras åsikter försöker påskina att de verkar för god journalistik, men i själva verket är det propaganda de är ute efter. Även om begreppet ”fake news” har en historia som sträcker sig långt innan Donald Trump valdes till president så är det ett ovedersägligt faktum att det är han som fyllt det med just denna stunds politiska laddning, och han kunde inte vara tydligare med vad han vill att journalistiken ska vara: vänligt inställd propaganda. Den politiker som använder begreppet ”fake news” kopplar i samma sekund sin kritik till Trumps.

Det göder en allmän populistisk misstro mot journalistiken, men vad värre är att det inte ens erbjuder någon konstruktiv kritik. Det enda den journalist som anklagas för ”fake news” vet är att en politiker eller någon av hennes sympatisörer är missnöjda med rapporteringen. Och ärligt talat: vem fan har nytta av samhällsrapportering som inte gör enda enda politiskt engagerad person missnöjd? Det är inte så man får en journalist att förstå att hon har gjort fel.

2. Det polariserar debatten

En av den senaste tidens mest återkommande fromma förhoppningar, som iakttagits över hela den politiska skalan, är att debatten ska bli mindre hätsk, mer lyhörd och mindre präglad av illvilliga tolkningar. Den som viftar med begreppet ”fake news” bidrar inte bara aktivt till motsatsen utan blockerar också effektivt all form av samförstånd över blockgränserna, med tanke på att det för många helt enkelt bara betyder ”lögn”. Om du anser att Sverige skulle må bättre mer politisk generositet är varje ”fake news” ett steg i motsatt riktning.

3. Det är ett modeord

Att alla kan publicera sig är en fantastisk möjlighet för röster att höras, inte minst de som aldrig tidigare släppts fram, men det innebär också att kunskaper om källkritik och etik blir nödvändiga för att förhindra de risker vårdslösa publiceringar för med sig: att enskilda människor tar skada, felaktiga uppfattningar får fäste och aggressivitet piskas upp. Det finns mycket att göra här, men den som pratar om ”fake news” pratar inte om det.

När någonting blir en snackis riskerar det också bli urvattnat. Den som pratar om ”fake news” har inte ens gjort ansträngningen att definiera vad problemet är, utan försöker använda ett lösenord till stundens löpsedel utan vidare ambition att bidra till någon problemlösning. Den vill bara ha draghjälp in i strålkastarljuset för att pracka på oss en ”fake news”-produkt, oavsett om det är ett politiskt förslag, en t-shirt eller ett personligt varumärke. (Jag har själv då och då, när jag inte uppmärksammats på det i tid för att be om en omformulering, till mitt missnöje sett att mina föreläsningar utannonseras med hjälp av begreppet ”fake news”.)

4. Det är ett begrepp utan definition

I Aftonbladet anklagar en av LO:s ungsekreterare MUF:s ordförande för ”fake news genom att hitta på saker om oss på LO som inte är sanna”. I en intervju med SVT Nyheter kallade SD:s EU-parlamentariker en studie som visade att EU var populärare än någonsin ”fake news, för som du frågar får du svar.” Till Finwire säger generalsekreteraren för en branschorganisation för revisorer att uppgifter från SvD, om att svenska revisionsbyråer tillhandahåller skatterådgivning i skatteparadis, var ”fake news”.

Så skrev jag i DN i en krönika, och min poäng är att dessa tre personer – trots att de använder samma begrepp – inte skulle kunna förstå varandra i en diskussion. Den första anklagar sin motpart för en politiskt lögn, den andra för en dålig opinionsundersökning och den tredje för sakfel i sin journalistik. Eftersom det inte finns en enhetlig definition av begreppet ”fake news” innebär det att det öppnar för en miljon olika tolkningar, och slutsatsen är att du – och detta är värst av allt – inte kommer göra dig förstådd. Din läsare eller lyssnare kommer själv få gissa vad du menar. Du fördunklar istället för att upplysa.

Jag accepterar personligen en definition av ”fake news” eller ”falska nyheter”, och det är den följande:

En 1. journalistikhärmande publicering som görs 2. utan hänsyn till sanningshalt för att 3. tjäna pengar på kort sikt.

Om du använder begreppen ”fake news” eller ”falska nyheter” för att beskriva det ovanstående anser jag att du gör rätt. I alla andra fall ber jag dig att omformulera dig, och använda någon av alla de utmärkta ord som länge funnits, som inte bär på dolda, dunkla motiv och som framför allt kommer göra så din läsare förstår dig. Som till exempel propaganda, sakfel, lögn, missförstånd, fulvinkling, satir, ohederlighet, etc etc etc.

Tack.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *