895E4AB6-0090-4CAC-9FAB-600CA9C0D947

Min vecka 4: Första föreläsningsveckan och födelsedag

Denna veckas nätter tillbringade jag till största delen i andra sängar än den där hemma. Detta är nu inte fullt så jetsettigt som det låter: det beror på att min föreläsningstermin kickat igång på riktigt. Netto fem föreläsningar blev det på fyra olika orter. Den svaga ångest jag känt under januari månad, inför ett halvår jag hade känslan av skulle bli på tok för stressigt, har faktiskt tonat bort något. Jag tror jag mår sämre inför hektiska perioder än under dem, kanske för att de i likhet med regnoväder ibland kan se värre ut på håll. När man är under dem är det ju bara att huka sig och jobba på. Det brukar gå ganska bra.

Värt att nämna är också att min Spotifykonsumtion har förändrats lite, från att kretsa kring min spellista ”Skandalöst osmaklig chillout” till att röra sig bland de olika Daily Mix-spellistorna Spotify sätter ihop till mig. De innehåller fingertoppskänsligt utvald hjärndöd musik i genren hissmusiksremix-av-American-Beauty-soundtracket, och det råkar vara det bästa jag vet.

Måndag. Veckan började med en taxiresa till TV4 för att prata om krimpoddar, planerat till den för morgonteve mycket bekväma tidpunkten 07.45. Inslaget kan ni se här:

Jag är i efterhand inte helt nöjd med mitt utseende: min skäggstubb är lite för Björnligan och håret lite för nyvaket. Men det var lite kul att få prata om krimpoddar, som ju är en av poddsveriges mest populära kategorier präglad av såväl innovativt berättande som etiska problem. Usch, nu låter jag som en sociala medier-expert igen.

Sedan bad jag herren i taxin köra mig till Solna för där skulle jag nämligen ha ett möte med personer med koppling projekt 2. Efter att ha suttit på ett fik och druckit te i någon timme blev klockan 10 och jag släntrade över till kontoret för mötet, där det som framkom lät bra. Det ska bli ett roligt arbete och det bästa med det är att deadlinen är framåt september, vilket betyder att det inte inympar mer krav i en redan fullpackad vår. På måndageftermiddagen tog jag en påpälsad springtur, och sedan vid 16-tiden hade jag ett skypemöte med projekt 3 som även det var likaledes roligt.

Tisdag. Klockan sju på morgonen gick tåget till Göteborg, där innovations- och forskningsprogrammet Medier & demokrati på Lindholmen Science Park arrangerade ett kostnadsfritt seminarium om faktagranskning inför året 2018. På tåget jobbade jag genom min föreläsning lite, och svarade sedan på en del mejl till Creepypodden. Seminariet var roligt och intressant inför en engagerad publik, inte minst eftersom jag fick träffa roliga Kristoffer Egeberg från Faktisk.no igen och dessutom göra en ny bekantskap med den norska medieforskaren Eli Skogerbø. Medier & demokrati satte ihop ett kort, sammanfattande filmklipp om seminariet, som ni kan se här:

Efter seminariet skulle jag vidare till nästa uppdragsgivare: folkhögskolan i Glimåkra. Glimåkra är en ort i Östra Göinge i Skåne som är så okänd att de på Lindholmen, som köpt min tågbiljett åt mig, förvirrat frågade om jag hade någon släkting där som jag skulle hälsa på. Jag satte jag mig på ett tåg till Lund och bytte där till ett annat tåg som egentligen skulle ha tagit mig till Osby men som i likhet med alla andra tåg i hela södra Sverige blev stående i över en timme för att ett program på någon dator i Malmö fått hicka. När vi till slut släpade oss fram till Osby hade jag sedan länge missat bussen till Glimåkra så Stefan från folkhögskolan fick komma och hämta mig med bil.

Framme var jag vid 22-tiden och då låg jag och tittade på Rick & Morty en stund innan jag somnade.

Onsdag. Efter en frukost i folkhögskolans matsal pysslade jag lite med föreläsningen jag skulle göra. Att livnära sig på att föreläsa är såklart ytterst lyxigt, och det enda problemet är att man riskerar tröttna på sin egen röst och bli så van vid att säga samma harang att man ibland kan komma på sig själv med att göra det på rutin. Lösningen är att bygga om föreläsningen då och då, utan att för den sakens skull ta bort det som gör den bra: de starkaste och mest illustrativa exempel på vad jag pratar om som jag samlat på mig under åren.

Föreläsningen blev ett rent nöje. Jag sammanfattade mina känslor i en tweet efteråt:

Publiken bestod av såväl seniorer, skolans kända gospelstudenter och svenskstuderande invandrare som personal. Det var den sortens människor som gör resten av min dag utmärkt vad den än bjuder på, och hoppas de på skolan också hade nytta av föreläsningen.

Efter en snabb lunch kördes jag av Stefan till tåget och så åkte jag hem, med tid för ett Skypemöte med projekt 3 på tåget.

Torsdag. Den här dagen var jag inte fullt så nöjd med. Planen var att skriva en krönika de första timmarna, vara klar vid elva, hinna ta en springtur innan lunch och sedan sortera mina fakturor och kvitton och cykla med dem till min revisor. Krönikan tog mycket längre tid att skriva än väntat, dock, och blev inte klar förrän ettiden. Det är frustrerande när det blir så men ingenting man kan skjuta sig i huvudet för. Krönikan läser ni här, och den handlar om de tröttsamma repetitiva, okunniga dragen i den välkomna debatt om journalistisk faktagranskning som kommit igång.

Sedan sprang jag min runda och åt lunch, varefter jag satte mig med alla papper och försökte få ordning på dem. Det tog ganska lång tid, och istället för att hinna cykla iväg till revisorn och sedan sitta och jobba hos vännerna på Tredje statsmakten en stund blev det att skicka pappren per post till min revisor och skynda till Stockholm C. Tåget till Nässjö gick vid sextiden och ombord satte jag ihop lite material till projekt 3. Väl framme gick jag till Hotell Högland, åt middag och ägnade ytterligare en stund åt att förbättra min föreläsning. Samtidigt drack jag en 18-årig Macallan. Och det är ju gott.

Fredag. På födelsedagsmorgonen ringde min pappa och hans familj och sjöng Järnavarianten av ”Ja må du leva”, en meditativ repetition av meningen ”Önskar på din födelsedag / fröjder av alla de slag / till Ditt behag” som utvecklats inom Waldorfskolan. Det var trevlig men de förstod inte att jag borstade tänderna samtidigt, utan trodde bara jag var så nyvaken att jag sluddrade väldigt mycket. Sedan blev jag hämtad av en kille som hette Tobias, som körde mig till Brinellgymnasiet i Nässjö. Där hade runt 500-600 lärare och annan skolpersonal samlats på en fortbildningsdag. Smålands-Tidningen var där också, och skrev en liten grej där jag blev både ”viralgranskaren” i bestämd singularis (vilket är en vanlig missuppfattning, trots att mina gamla kollegor på Metro är minst lika mycket – om inte vid det här laget mer – viralgranskare än jag själv) och ”internetexpert”…

smalandstid

Jag hade två föreläsningar, så att alla skulle få plats, och själv tycker jag den första gick allra bäst. Det var en sådan där alla konstpauser och röstlägen satt, varenda poäng och allvarsamhet, och jag var jättenöjd. Den andra hade nog gått lika bra om det inte var för åhörarnas kupp:

Jag kom verkligen av mig. Det var ju värt det, och fantastiskt fint av dem, men det gick ut över prestationen efteråt. Jag tappade orden och fick anstränga mig mycket mer för att fokusera. Hoppas de blev nöjda ändå.

Sedan åkte jag hem medan jag lyssnade på min kära mammas medverkan i Snedtänkt i P1 om svensk 60-talsteve. Väl framme handlade jag på Systemet för massa pengar för att kunna göra drinkar till mina vänner som kom över på en informellare födelsedagsgrej, som blev underbar och givetvis pågick mycket längre än den borde. För…

Lördag innebar nämligen också jobb. Något medtagen från kvällen innan släpade jag mig upp och åkte till Bromma, flög till Malmö (ombord på ett flyg med massa människor som jag misstänker var kända och skulle på något sorts kändisevenemang) och åkte sedan till Ystad. Där hade en privat plastikkirurgklinik en sorts kickoff, och på den gjorde jag en 90 minuter lång föreläsning om källkritik. Trots att det var precis efter lunch, och åhörarna alltså precis hade ätit varsin jättestor köttbit, somnade de inte och avstod till och med den kaffepaus som var inplanerad i mitten. Mycket imponerande! På tåget hem igen var planen att få lite jobb gjort men jag fick världens energidipp då så jag satt mest och stirrade framför mig och ansträngde mig för att inte bryta mitt nyårslöfte att sluta bita på naglarna.

Men sådana stunder får man väl också ha ibland. Och sålunda förlöpte min vecka 4.

32187569544_eaed61acf6_b

Därför ska du inte använda begreppet ”fake news”

Journalistik och massmedier ska kritiseras. Den som gör anspråk på att beskriva verkligheten kommer och bör alltid få mothugg, eftersom en verklighetsbeskrivning – hur nyanserad och inkännande den än är – aldrig kan representera alla. I berättandet finns också ett maktanspråk, som måste hållas i schack av en skeptisk läsare. På ett mer konkret plan dras journalistiken med en hel rad problem, mer eller mindre systematiska, mer eller mindre kopplade till vår tid, våra journalister, våra arbetssätt och våra affärsmodeller. Allt detta ger mediekritiken en fundamental betydelse, och det är bra att så många ägnar sig åt den. Men en sak måste klargöras.

Det har redan sagts av andra. Det har sagts av kloka amerikaner, kloka norrmän och kloka svenskar. Till och med jag själv har sagt det förut. Men eftersom begreppet fortsätter dyka upp måste jag fortsätta att hoppa efter det med min käpphäst, och därför skriver jag nu ett blogginlägg med fyra skäl till varför begreppet ”fake news” – och dess svenska motsvarighet ”falska nyheter” – måste dö.

1. Det är urusel mediekritik

Det finns antidemokratiska krafter som gärna klär ut sig till mediekritik för att få ökad legitimitet. Makthavare och aktivister som vill tysta obekväma granskningar och människor som kallar god nyhetsrapportering osaklig för att den inte stödjer just deras åsikter försöker påskina att de verkar för god journalistik, men i själva verket är det propaganda de är ute efter. Även om begreppet ”fake news” har en historia som sträcker sig långt innan Donald Trump valdes till president så är det ett ovedersägligt faktum att det är han som fyllt det med just denna stunds politiska laddning, och han kunde inte vara tydligare med vad han vill att journalistiken ska vara: vänligt inställd propaganda. Den politiker som använder begreppet ”fake news” kopplar i samma sekund sin kritik till Trumps.

Det göder en allmän populistisk misstro mot journalistiken, men vad värre är att det inte ens erbjuder någon konstruktiv kritik. Det enda den journalist som anklagas för ”fake news” vet är att en politiker eller någon av hennes sympatisörer är missnöjda med rapporteringen. Och ärligt talat: vem fan har nytta av samhällsrapportering som inte gör enda enda politiskt engagerad person missnöjd? Det är inte så man får en journalist att förstå att hon har gjort fel.

2. Det polariserar debatten

En av den senaste tidens mest återkommande fromma förhoppningar, som iakttagits över hela den politiska skalan, är att debatten ska bli mindre hätsk, mer lyhörd och mindre präglad av illvilliga tolkningar. Den som viftar med begreppet ”fake news” bidrar inte bara aktivt till motsatsen utan blockerar också effektivt all form av samförstånd över blockgränserna, med tanke på att det för många helt enkelt bara betyder ”lögn”. Om du anser att Sverige skulle må bättre mer politisk generositet är varje ”fake news” ett steg i motsatt riktning.

3. Det är ett modeord

Att alla kan publicera sig är en fantastisk möjlighet för röster att höras, inte minst de som aldrig tidigare släppts fram, men det innebär också att kunskaper om källkritik och etik blir nödvändiga för att förhindra de risker vårdslösa publiceringar för med sig: att enskilda människor tar skada, felaktiga uppfattningar får fäste och aggressivitet piskas upp. Det finns mycket att göra här, men den som pratar om ”fake news” pratar inte om det.

När någonting blir en snackis riskerar det också bli urvattnat. Den som pratar om ”fake news” har inte ens gjort ansträngningen att definiera vad problemet är, utan försöker använda ett lösenord till stundens löpsedel utan vidare ambition att bidra till någon problemlösning. Den vill bara ha draghjälp in i strålkastarljuset för att pracka på oss en ”fake news”-produkt, oavsett om det är ett politiskt förslag, en t-shirt eller ett personligt varumärke. (Jag har själv då och då, när jag inte uppmärksammats på det i tid för att be om en omformulering, till mitt missnöje sett att mina föreläsningar utannonseras med hjälp av begreppet ”fake news”.)

4. Det är ett begrepp utan definition

I Aftonbladet anklagar en av LO:s ungsekreterare MUF:s ordförande för ”fake news genom att hitta på saker om oss på LO som inte är sanna”. I en intervju med SVT Nyheter kallade SD:s EU-parlamentariker en studie som visade att EU var populärare än någonsin ”fake news, för som du frågar får du svar.” Till Finwire säger generalsekreteraren för en branschorganisation för revisorer att uppgifter från SvD, om att svenska revisionsbyråer tillhandahåller skatterådgivning i skatteparadis, var ”fake news”.

Så skrev jag i DN i en krönika, och min poäng är att dessa tre personer – trots att de använder samma begrepp – inte skulle kunna förstå varandra i en diskussion. Den första anklagar sin motpart för en politiskt lögn, den andra för en dålig opinionsundersökning och den tredje för sakfel i sin journalistik. Eftersom det inte finns en enhetlig definition av begreppet ”fake news” innebär det att det öppnar för en miljon olika tolkningar, och slutsatsen är att du – och detta är värst av allt – inte kommer göra dig förstådd. Din läsare eller lyssnare kommer själv få gissa vad du menar. Du fördunklar istället för att upplysa.

Jag accepterar personligen en definition av ”fake news” eller ”falska nyheter”, och det är den följande:

En 1. journalistikhärmande publicering som görs 2. utan hänsyn till sanningshalt för att 3. tjäna pengar på kort sikt.

Om du använder begreppen ”fake news” eller ”falska nyheter” för att beskriva det ovanstående anser jag att du gör rätt. I alla andra fall ber jag dig att omformulera dig, och använda någon av alla de utmärkta ord som länge funnits, som inte bär på dolda, dunkla motiv och som framför allt kommer göra så din läsare förstår dig. Som till exempel propaganda, sakfel, lögn, missförstånd, fulvinkling, satir, ohederlighet, etc etc etc.

Tack.

Min vecka 3: Porrbottar och prestationsångest

Jag är, tycker jag själv, varken särskilt disciplinerad eller planerad i mitt arbete. Det har fungerat än så länge, delvis eftersom jag jobbar med sådant jag tycker om. Att sitta och lyfta på stenar i någon obskyr story med 30/70-chans att resultera i någon vettig publicering är bland det mest spännande jag vet, och så länge det är ungefär så min vardag ser ut har jag inga problem. Än så länge har jag aldrig svikit en viktig deadline, och det kanske borde vara lugnande. Som min psykologsambo säger: tidigare beteende är den bästa prediktorn för framtida beteende.

Men jag dras ändå till den för ögonblicket tillfredsställande snabbmaten, snarare än de nödvändiga men lite tråkiga fibrerna. En vecka som denna, den sista då någon sorts januarilugn fortfarande rått och jag inte behövt resa hemifrån eller gå på allt för många möten, borde jag egentligen ha fått en hel del arbete gjort i vad vi kan kalla projekt 4 – deadline 1 februari. Utan att säga för mycket går det jobbet ut på att läsa massor av text jag själv tidigare skrivit och försöka göra den mindre präglad av den outhärdliga stilisten ”en yngre Jack”, och det plågar mig för varje bokstav. Då har det varit lättare och mer lockande att göra annat. Och deadlinen närmar sig. Sådant gör mig djupt missnöjd med mig själv.

Och det har präglat denna vecka. I övrigt har följande hänt:

Måndag. Min krönika i Dagens Nyheter, med fem råd till Stefan Löfvens nya psykologiska försvarsmyndighet, publicerades. Det var en sådan där text som när idén väl behagade infinna sig formligen rann ut på pappret, men som föregicks av rätt många timmars lamslaget stirrande på ett tomt Worddokument. Först funderade jag på att skriva om Alexander Bard, men slogs såväl av min egen förmaning…

…som av insikten att min textidé ändå var för svag. En bra bit efter tolv på söndagnatten, när jag satt och tittade igenom min korrespondens med nätverket IFCN, slogs jag av att deras råd till EU inom ramen för expertgruppen på ”fake news” var precis lika applicerbara på svenska omständigheter. I och med det var texten i princip redan klar, det var bara att skriva ut den. För den som alltid vet någonting att säga är det inte svårt att skriva krönikor, men jag tycker mig inte alltid ha någonting att säga. Det är min största huvudvärk.

Måndagen gick i övrigt ut på att möta vännerna på Tredje statsmakten för att prata vidare om projekt 1, och sedan blev jag sittande där utan att få så värst mycket gjort. Dagens improduktivitet lämnade mig med ångest när jag skulle gå och lägga mig den kvällen. Det låter så fruktansvärt banalt men frågan är i grunden helt enkelt: hur ser man till att faktiskt få något gjort, alla de där timmarna man sitter framför datorn?

Tisdag. Här lyckades jag faktiskt med viss framgång göra missnöjet med gårdagen till en motiverande faktor och innan dagen var slut hade jag såväl slutfört översättningen av storyn i nästa veckas avsnitt av Creepypodden – en lång jävel från Reddit.com/r/nosleep – som blivit klar med en viktig del av projekt 4. På kvällen träffade jag och min sambo våra vänner och deras små barn.

Onsdag. Jag intervjuades för en programtidning för Norrbotten Media Week, där jag kommer att föreläsa den sjunde februari. Sedan gick dagen ut på att äta lunch med pappa, försöka och misslyckas med att få lite jobb gjort under eftermiddagen, och bjuda min mammas familj på kvällen.

Torsdag. På förmiddagen joggade jag, vilket åtminstone utgör någon sorts framsteg i någonting – vilket bör kontrasteras mot hur seg denna vecka varit rent professionellt. På eftermiddagen spelade jag in mina korta prator i nästa veckas Creepypodden, där Ludvig tar hand om det mesta inläsandet. Därefter satt jag och svarade på lite styvmoderligt behandlade mejl. På kvällen gick jag, min sambo och några vänner och sjöng med i Moulin Rouge på Bio Rio (det var meningen att vi skulle sjunga med).

Fredag. Här kommer den där meningen om ”obskyr story med 30/70-chans att resultera i någon vettig publicering” till nytta, för denna dag blev jag nämligen inbjuden till den Slackchatt där porrbottarna som härjat på Twitter på sistone analyseras. Låt mig bara säga att det enkelt uttryckt framstod som mer lockande än det allt mer brådskande, långsiktiga arbetet jag borde göra. Analyserna är väldigt spännande och kommer lära mig mycket mer om hur sådana där spamstormar blåser upp. Därutöver var jag på möte om ett tal jag blivit tillfrågad om att göra, för en institution som definitivt finns med på listan över drömarbetsplatser. Den processen ska bli mycket rolig.

Nu i helgen blev det också lite jobb – jag var med i Helgen i P3, i en grej de kallar ”Langa luren”. Kortfattat ger man helt enkelt programledarna sin telefon och fullmakten att titta på (nästan) vad de vill i den. Det var jättekul att vara med, faktiskt.

Nå, hörs nästa helg.

IMG_2536

Min vecka 2: Mejl till Creepypodden och Beirut

En blogg är inte en blogg, åtminstone inte i den klassiska bemärkelsen, om den inte innehåller lite uppdateringar om ens liv. Den här bloggen har länge varit död och tyst när det kommer till sådant, delvis eftersom jag aldrig lyckas vidmakthålla något liknande en dagbok. Försöken rinner alltid ut i sanden tids nog. Ändå fortsätter jag, med en dåres obändiga envishet, försöka. Och nu är det dags igen.

För att hålla lite koll på vad jag själv gör, hålla de som eventuellt är intresserade underrättade om det och för att få syssla med lite skriverier som inte är omedelbart kopplade till förtjänstarbete, tänkte jag börja sammanfatta mina veckor. Detta är en bra helg att börja, för förra helgen pågick fortfarande en sorts semester. Men nu har, så smått, detta år börjat även professionellt för mig. Alltså sätter vi igång!

Läs mer