136771860_6f7acbb720_o

Vandringssägen: Den förutseende soldaten

Christer Sfeir, en vanligtvis välunderrättad man som hjälpt mig förstå arabiskspråkiga inslag i den svenska desinformationsmiljön förut, berättar här en riktigt bra historia. Christers formuleringar i sig – ”random arabland” – antyder att den inte är helt sann utan snarare berättad som en vits. Men intressant nog verkar skämtet ha en lång historia av att dyka upp i de världsdelar som för tillfället är de oroligaste. Var den utspelar sig i Christers version är oklart, men på Reddit noterar jag ett elva månader gammalt exempel som påstås utspela sig i det då IS-belägrade irakiska Mosul.

Om vi går tillbaka till dess tidigaste belägg så finns den i flera upplagor från länderna som ingick i Sovjetunionen, bland annat i en version som utspelade sig i Polen 1981, då undantagstillstånd gällde. Men kändare blev den i en annan version, några år senare. Den 13 oktober 1987 talade USA:s dåvarande republikanska president Ronald Reagan inför sina partivänner i New Jersey, enligt en uppteckning av hans sysselsättningar samma år. Presidenten berättade då historien som ett skämt, med Moskva i dåvarande Sovjetunionen som skådeplats. Tack vare att någon spelade in skämtet på film vid ett annat tillfälle då Reagan berättade det så kan vi föreställa oss hur det lät där i New Jersey 1987:

Enligt uppteckningen från 1987 berättade Reagan historien som ett avslutande skämt i ett längre föredrag, och beskrev den som ett exempel ur hans senaste hobby: att samla historier som människor i Sovjet berättade för att beskriva det egna landet. ”They tell them – the jokes – and it shows they’ve got a great sense of humor, but they’re also pretty cynical about the way they live”, sade Reagan.

Några år längre fram, 1994, har Bosnienkriget resulterat i att Sarajevo belägrats av serberna. Belägringen av Sarajevo är den längsta i modern historia, och vid tillfället har den pågått i två år och ska fortsätta i ytterligare två år till. Reuters utsände, Kurt Schork, skriver då om de skämt befolkningen i Sarajevo berättar för att hålla mörkret stånget. En historia han citerar lyder enligt följande:

A man walking Sarajevo’s streets at night comes upon a checkpoint where a soldier is interrogating a civilian pedestrian. Suddenly the soldier draws back and opens fire on the civilian with his Kalashnikov, killing him instantly.
”Why did you do that?” asks the passer-by. ”Because the man didn’t have permission to be out after the curfew,” replies the soldier.
”But it’s only nine o’clock, the curfew doesn’t start until ten,” says the passer-by.
”I know where the man lives. He would never have made it home in time,” the soldier explains.

2004 kom Dan Yashinsky ut med boken ”Suddenly They Heard Footsteps – Storytelling for the Twenty-first Century”, om hur människans historieberättande ser ut i vår tid. Även han berättar denna historia, men då som ett exempel på något som berättats om mellanösterns Bellman, skämtfiguren Nasreddin hodja. Yashinsky skriver:

”An Iranian friend of mine told me that Hodja Nasrudin was drafted into the Revolutionary Army and put on guard duty to enforce the curfew. He and a fellow-sentry saw a man running like mad through the streets of Tehran five minutes before curfew. Hodja raised his rifle and shot the poor man dead. ”Are you crazy?” shouted the other guard. ”He still had five minutes before curfew!” ”Yes”, said Hodja, ”but I know where he lives. He never would have made it in time.”

Ståuppkomikern David Grossmans roman ”En häst går in på en bar” gavs ut i Sverige 2017 av Albert Bonniers förlag. Den handlar om en ståuppkomiker som står på en scen och blir allt mer personlig och obekväm under en show, och vars publik blir förvirrad och börjar bua och lämna lokalen.

”Gott folk”, vädjar han, ”ni kommer att älska den här, ni kommer att tuppa av, garanterat, lyssna: Det är en arab som går nerför gatan bredvid de två bosättarna i Hebron. Vi kan kalla honom Arbush – den lilla araben.”
Visslingarna och bankningarna dör ut. Ett par leenden här och där.
”Plötsligt så hör de den israeliska arméns högtalare som meddelar att utegångsförbudet för araber startar om fem minuter. Den ene bosättaren tar ner gevären från axeln och sätter en kula i den lille arabens huvud. Den andre bosättaren är lite förbluffad: ‘Vid Allah, min heliga broder, varför gjorde du så?’ Den heliga brodern tittar på honom: ‘Hör på, jag vet var han bor och det finns ingen chans att han skulle hinna hem i tid.'”

”Israelisk humor. Den konfliktfyllda och ofta dödliga vardagen är aldrig långt borta”, skrev Jonas Thente i sin recension av boken i DN. Även om just detta skämt visar att det motsatta är sant även för palestinierna på Västbanken.

Sovjet, Sarajevo, Iran, Västbanken och senast i våra dagar alltså Mellanöstern. Det finns många andra exempel på var den dyker upp, fast då i mindre seriösa publiceringar: på en humorsajt påstås det ha inträffat i Belfast, på det nigeriska forumet Nairaland ska det ha utspelat sig i Lagos i upploppen runt millennieskiftet och 2009 skulle det ha varit i Chandigarh i norra Indien det hände. Och då har jag, begränsad av språket som jag är, ändå bara sökt på engelska. Troligen cirkulerar det där ute på en mängd olika andra språk.

Eftersom skämtet kräver en inramning av utegångsförbud, summariska avrättningar och ond bråd död markerar det, genom var det dyker upp, sin tids oroszoner. Offren för soldaternas godtycklighet pekas sällan i historierna ut som medlemmar i någon särskild grupp, utan de är avsiktligt vagt uppskissade: vi alla löper samma risk på gatorna, är budskapet. Reagan gav sovjeterna beröm för att de med cynisk humor förmådde skratta åt sin situation, men han var för specifik med lovorden: de gäller alla som hamnar i krigstillstånd i sin egen vardag.

Bild: CC BY-NC-ND 2.0 Deana Zabaldo på Flickr.

modell

Ny rapport: Journalistiken och felaktigheterna sitter i samma båt

Jag har för Fojos räkning skrivit en rapport om felaktigheter på internet, och hur de kan motarbetas. Rapporten släpptes igår under rubriken ”Ett svenskt kunskapscenter för att hantera felaktigheter på internet”, och jag tänkte här gå igenom och sammanfatta lite av vad jag skriver i den.

I grunden handlar rapporten om en bransch som aldrig haft ett helt okomplicerat förhållande till sanningen, men som plötsligt – av både sig själv och andra – målats in i ett hörn där den låtsas som det. Skillnader mellan journalistiken och felaktigheterna målas upp och anammas som symbolvärden, trots att de i praktiken sällan har existerat. Tillsammans med ekonomiska och existensiella kriser argumenterar jag i rapporten för att detta i sig, oförmågan att se hur vi betraktas utifrån och hur det påverkar vårt arbete, är ett hot mot vår trovärdighet.

Jag beskriver kort den nätburna journalistikens historia, från 70-talets Teletext till den inverkan terrorattackerna den 11 september 2001 hade på CNN, och ett par symboliskt viktiga bluffar som journalistiken inte förmått genomskåda under de år som lett oss fram till idag. Jag ger en kortfattat bild av ekonomin idag, och våra nya konkurrenter.

De intäkter som prenumerationer och printannonsering hämtat hem går inte längre att ta för givna. Och resten av annonspengarna hamnar, som vi ska komma in på, i Googles och Facebooks fickor. Detta skapar en ond och stressad cirkel bland annat i lokalpressen, där den pressade ekonomiska situationen leder till nedskärningar, där nedskärningarna leder till konsolidering och centralisering och där konsolidering och centralisering leder till mindre och mindre lokalt material. Och bristen på lokalt material gör att ännu fler prenumeranter tappar intresset för tidningen.

Sid 6.

Ni får er även en liten översikt över mediehusens roll, samt IT-jättarnas relation till felaktigheterna.

I debatten kan det det tyckas som en perfekt uppgift för medierna att sköta faktagranskning av påståenden på sociala medier. Men sanningen är att de inte sällan sätter krokben för sig själva.

Sid 7.

Efter detta försöker jag definiera hur propagandan idag ser ut, hur den sprids av sådana som har intressen och vilka samhälleliga följder de har. Därefter försöker jag definiera den faktagranskande journalistiken, som den ser ut idag:

All journalistik ska vara faktagranskande. Det som utmärker den faktagranskande journalistiken som genre är att den är reaktiv. Istället för att på eget initiativ undersöka eller granska ett samhällsförhållande reagerar den faktagranskande journalistiken på någonting som påståtts av tredje part, oavsett om det är en Facebooksida eller en president, och presenterar sin egen uppfattning kring dess sanningshalt.

Sid. 11-12.

I rapporten presenterar jag också ett par modeller för att försöka förstå felaktigheternas spridning i journalistiska medier och på sociala medier. Två av dem bygger på Claire Wardles värdefulla arbete, och ytterligare en är föreslagen av Kristoffer Holt, medieforskare på Linnéuniversitetet. Därefter föreslår jag en egen modell, eller åtminstone skelettet till en sådan.

Utgångspunkten för modellen är att diskussionen om felaktigheter på internet ofta nöjer sig med att utgå från begreppen ”fake news” eller fejknyheter, som i sig innefattar en lång rad olika, sedan tidigare etablerade begrepp, och därefter omedelbart inleda en diskussion om hur det kan bekämpas eller bemötas. Problemet är att de som deltar i samtalet inte vet exakt vad det är som diskuteras. Är det propaganda, missförstånd, rykten eller lågkvalitativt men ändå journalistiskt arbete?

Sid. 16.

Modellen delas upp i fyra kategorier, utefter om felaktigheten är publicerad av opinionsbildare, allmänhet, journalistiska aktörer eller klickaktörer, och gör skillnad mellan felaktigheter som publiceras i krislägen respektive i vardagen samt om man är medveten eller ej om att felaktigheten är felaktig. Så här ser modellen ut:

modell

Sid. 17.

Den bygger på en skiss jag publicerade på Twitter i slutet av september, som i sin tur inspirerades av diskussionerna på ett expertmöte med Nordiska ministerrådet som jag då deltog i. (Även denna kloka debattartikel av mina norska kollegor utmynnade ur samma möte.) Fredrik Strömberg var då mycket behjälplig med att räta ut mina tankar, och ska ha tack för det.

Läs gärna om hur vi tänkt kring denna modell i rapporten, och återkom ännu mer gärna med feedback. Poängen är att möjliggöra en förståelse för varför felaktigheter publiceras, beroende på när och av vem de publiceras, och jag skulle gärna definiera varför oavslöjade respektive avslöjade felaktigheter publiceras av de fyra olika grupperna men än kändes det lite för tidigt. Det här skissar emellertid, tror jag, upp en tydlig väg framåt.

Rapporten som jag och Fojo publicerat kan läsas här, och den utmynnar i att Fojo föreslår ett svenskt kunskapscentrum för faktagranskning motsvarande Poynters International Fact-Checking Network. Ett sådant projekt skulle jag också vara mer eller mindre inblandad i. Jag hör hjärtans gärna era tankar om det, eller om rapporten och dess idéer i stort.

 

skylt

Avpixlat ljuger om skylt i Skövde – blir viral i USA

”Stadsdel i Skövde övergår till samhällsinformation på arabiska.”

Så skrev före detta Avpixlat, som nyligen bytt namn till Samhällsnytt, i ett inlägg publicerat den 10 november. Texten bygger av allt att döma på en insändarbild till Samhällsnytt och föreställer en skylt med arabisk text samt Skövdes logotyp.

”Enligt vad Samhällsnytt erfar har texten i svensk översättning följande ordalydelse: Tillsammans bygger vi om torget i Ryd! Under tiden kan vi njuta av platsen som är fylld av exotiska färger. Bygget beräknas vara klart juni 2018″, skriver Samhällsnytt. De fortsätter:

”Enligt uppgift till Samhällsnytt från den boende i området som tagit bilden, finns inte motsvarande information på svenska eller något annat språk – endast arabiska.”

Påståendet om skylten har tack vare den kristna fundamentalisten PeterSweden, som hänvisar till Samhällsnytt som källa, fått spridning bland amerikanska högerextremister, som även han utmålar skyltarna som bara på arabiska:

PeterSweden (som man kan läsa mer om här) vistas för närvarande i Norge, men ägnar sin tid åt att lyfta fram olyckshändelser, brott och oroligheter i Sverige för en amerikansk publik och utmåla dem som representativa för tillståndet i landet. Hans tweet har bland annat uppmärksammats av Infowars-redaktören Paul Joseph Watson, och har fått netto flera tusen retweets.

Påståendet är emellertid fel. På skyltens ena sida står det på arabiska, men kommunikatören Anna Hartung på Skövde kommun upplyser mig om att det på den andra sidan av skylten i fråga står samma text på svenska.

skyltar

Södra Ryd är ett miljonprogramsområde i Skövde, som man kan läsa och höra lite mer om här, här och här.