Jag, Ryggsäck

Ett fun fact om mig som ofta får småbarnsföräldrarna i min omgivning att känna en blandning av avsmak och fascination är att jag gör den svenska rösten till karaktären Ryggsäck – vilket är, håll i er nu, en ryggsäck – i barnteveserien Dora Utforskaren. Dora Utforskaren tillhör kategorin barnteveserier som är menade att skapa en sorts dialog med barnen framför skärmarna, om så bara genom att ställa oerhört enkla frågor och lämna några sekunder tysta då barnen kan ropa ut svaren. Generöst (eller nedlåtande, beroende på hur högt man håller barns kognitiva kompetens) nog öppnar man till och med ibland för att barnen ska svara fel på dessa frågor, genom att säga till exempel “Nej, det där är ju en paprika! Dora bad dig ju att peka ut en kvastfening” och liknande.

Om ni inte antingen är väldigt unga i sinnet eller har småbarn själva är det möjligt att ni inte sett Dora Utforskaren, och i så fall kan ni bekanta er lite med inte bara min karaktär utan också hur min röst lät i puberteten genom att klicka er fram till 03.29 i Youtubeklippet nedan, där två killar spelar spelet om Doras äventyr med… eh, mig.

Min tid som dubbare i barnteveserier är inte den mest kända aspekten av min karriär kanske, men varje gång det framkommer är det någon som tycker det är kul. 2013 skrev journalisten Andreas Jennische ett blogginlägg där han nämnde Dora Utforskaren, och en av hans följare påpekade då för honom att jag var Ryggsäck. Jennische bloggade då om saken, och i hans kommentarsfält skrev jag en mindre roman om hur det hade varit.

Jennisches blogginlägg har, tillsammans med hans blogg i övrigt, försvunnit (men går ändå fortfarande att läsa här), men den där romanen hittade jag faktiskt nyss sparad via kommentarssystemet där den skrevs. Och eftersom jag är övertygad om att det fortfarande finns småbarnsföräldrar där ute som plågas av Ryggsäcks enahanda och fullständigt atonala sång, och därför kanske skulle kunna stå ut lite lättare om de hade något roligt att associera den med, tänkte jag här återpublicera den.

Alltså: hur det var att dubba rollen Ryggsäck i Dora Utforskaren, skrivet av mig den 12 september 2013:

Min dubbning inleddes vid kanske 11 års ålder, med att jag – ett mycket uppmärksamhets- och framgångstörstande barn – började se mig om efter andra sätt att tjäna pengar än the occasional utförsäljning av halvt uttjänta McDonaldsleksaker i Bofils båge. Min gudmors pojkvän jobbade då, om jag minns rätt, som studioman på dubbningsstudion Eurotroll, och mamma tipsade om att höra av mig till honom med förslaget “Ge mig pengar så pratar jag”. Så gjordes och jag åkte in till studion, som då låg några kvarter från min dåvarande skola Adolf Fredriks, på audition.

När lönen diskuterades dök fantasisummor som 350:- i timmen upp. Jag var såld, och min sopranstämma verkade tillfredsställa även den jovialiska men businessinriktade studiochefen Lasse Svensson (som kuriöst nog är bror till ingen annan än Lill-Babs).

Kort därefter var jag inblandad i flera Snobben-produktioner, bland annat “Bon Voyage Charlie Brown” (eller “Lycklig resa, Charlie Brown” som den sedvanligt kosmopolitiska svenska titeln lyder) och delar av en senare producerad Snobben-serie. Det är nog de roligaste sakerna att se så här i efterhand – min röst är så fixerat illjus och samtidigt på något sätt sorgsen att det känns som att höra ett kassetband som reflekterar över att det snabbspolas för mycket och snart kommer vara utslitet. De följdes upp av en sådan mängd serier och filmer under åtminstone sju års tid att jag antagligen inte kunde rabbla upp hälften, ens om jag fick en dags betänketid. De flöt liksom ihop.

Men Dora utforskaren minns jag. Det var ingen audition, de hörde bara av sig någonstans kring 2004-05 och sade “Vi har en till roll för dig”. Eftersom mitt arvode då hade stigit till typ 500-600 i timmen tackade jag ja utan närmare betänketid, och sattes strax i det ljudisolerade inspelningsrummet med hörlurarna på och endast det tjocka fönstret ut till studiomannen och hans spakar som utblick till verkligheten.

När man dubbar läser man i princip bara upp repliker från ett papper lagt framför en på bordet, utan idé om story eller kontext, så jag kan inte säga att jag någonsin fick chansen att djupare dyka ner i Doras eller någon av hennes stallbröders innersta. Jag hörde aldrig ens signaturmelodin, tror jag. Men på manuset var i alla fall åtminstone fyra karaktärer överstrukna med märkpenna och därmed mina: Ryggsäcken, tjuren Benny, den desperat intetsägande Diego Márquez och så de outgrundliga “Tre små insekter”.

De senares bidrag till serien var rätt så ringa – de materialiserades närhelst Dora var på väg någonstans och skanderade maniskt målet för resan i fråga tillsammans med henne (De styckena fick vi alltid banda om gång på gång, medan studiomannen irriterad bad mig låta pipigare men samtidigt mer bestämt entusiastisk. Resultatet minns jag som något i stil med om mössen i Askungen hade deltagit i en vänsterdemonstration på 70-talet) för att sedan lika raskt försvinna ut i periferin, till sina antagligen fläckfria insektsliv.

Ryggsäcken, som ju helt klart är min brorslott i Dora-universat, skulle låta “ung men cool”. Detta löstes genom att jag satte ner min då 15-åriga röst i ett grötigt mellanregister, med ett brett leende påklistrat (“Det hörs genom rutan om du ler när du säger det!”). Genom dessa beskrivningar kanske du förstår att mängden inflytande jag hade på hur Ryggsäckens porträtt skulle målas var begränsad – jag hade så att säga fått soppan upphälld och kunde själv bara salta den. Skälet till att ord som exempelvis “de-licio-uuuus” är så märkligt uppdelade är helt enkelt att i orginalversionen är det spanska de uttryckslösa barnen framför TV:n skulle lära sig, och på spanska säger han “delicioso” – fem stavelser istället för engelskans (med god vilja) fyra. Då är man så illa tvungen att sanktionerat av trötta studiomän hojta lite extra på det sista uuus:et.

En liten extra fun fact är att de inte kunde nöja sig med att återanvända en och samma inspelning av den så fängslande “Ryggsäck, ryggsäck”-sången. Nä, till min plånboks glädje men hjärnas utnötning bandade vi den varenda. Jävla. Gång den återkom i serien. Jag kan den fortfarande, jag skulle sannolikt kunna rabbla den fläckfritt om du så ryckte upp mig mitt i natten. Inte för att jag föreställer mig att du blir så imponerad – om du, som det verkar, är småbarnsförälder antar jag att just det scenariot inte längre är teoretiskt.

Se där, en mindre uppsats. Det var i sammanfattning ett kul kapitel av mitt liv som dessutom var tungt inkomstbringande. Jag kan rapportera att jag smällde samtliga pengar på Lego och havrebollar i skolans fik.