1200x630bb

Jag, Ryggsäck

Ett fun fact om mig som ofta får småbarnsföräldrarna i min omgivning att känna en blandning av avsmak och fascination är att jag gör den svenska rösten till karaktären Ryggsäck – vilket är, håll i er nu, en ryggsäck – i barnteveserien Dora Utforskaren. Dora Utforskaren tillhör kategorin barnteveserier som är menade att skapa en sorts dialog med barnen framför skärmarna, om så bara genom att ställa oerhört enkla frågor och lämna några sekunder tysta då barnen kan ropa ut svaren. Generöst (eller nedlåtande, beroende på hur högt man håller barns kognitiva kompetens) nog öppnar man till och med ibland för att barnen ska svara fel på dessa frågor, genom att säga till exempel ”Nej, det där är ju en paprika! Dora bad dig ju att peka ut en kvastfening” och liknande.

Om ni inte antingen är väldigt unga i sinnet eller har småbarn själva är det möjligt att ni inte sett Dora Utforskaren, och i så fall kan ni bekanta er lite med inte bara min karaktär utan också hur min röst lät i puberteten genom att klicka er fram till 03.29 i Youtubeklippet nedan, där två killar spelar spelet om Doras äventyr med… eh, mig.

Min tid som dubbare i barnteveserier är inte den mest kända aspekten av min karriär kanske, men varje gång det framkommer är det någon som tycker det är kul. 2013 skrev journalisten Andreas Jennische ett blogginlägg där han nämnde Dora Utforskaren, och en av hans följare påpekade då för honom att jag var Ryggsäck. Jennische bloggade då om saken, och i hans kommentarsfält skrev jag en mindre roman om hur det hade varit.

Jennisches blogginlägg har, tillsammans med hans blogg i övrigt, försvunnit (men går ändå fortfarande att läsa här), men den där romanen hittade jag faktiskt nyss sparad via kommentarssystemet där den skrevs. Och eftersom jag är övertygad om att det fortfarande finns småbarnsföräldrar där ute som plågas av Ryggsäcks enahanda och fullständigt atonala sång, och därför kanske skulle kunna stå ut lite lättare om de hade något roligt att associera den med, tänkte jag här återpublicera den.

Alltså: hur det var att dubba rollen Ryggsäck i Dora Utforskaren, skrivet av mig den 12 september 2013:

Min dubbning inleddes vid kanske 11 års ålder, med att jag – ett mycket uppmärksamhets- och framgångstörstande barn – började se mig om efter andra sätt att tjäna pengar än the occasional utförsäljning av halvt uttjänta McDonaldsleksaker i Bofils båge. Min gudmors pojkvän jobbade då, om jag minns rätt, som studioman på dubbningsstudion Eurotroll, och mamma tipsade om att höra av mig till honom med förslaget ”Ge mig pengar så pratar jag”. Så gjordes och jag åkte in till studion, som då låg några kvarter från min dåvarande skola Adolf Fredriks, på audition.

När lönen diskuterades dök fantasisummor som 350:- i timmen upp. Jag var såld, och min sopranstämma verkade tillfredsställa även den jovialiska men businessinriktade studiochefen Lasse Svensson (som kuriöst nog är bror till ingen annan än Lill-Babs).

Kort därefter var jag inblandad i flera Snobben-produktioner, bland annat ”Bon Voyage Charlie Brown” (eller ”Lycklig resa, Charlie Brown” som den sedvanligt kosmopolitiska svenska titeln lyder) och delar av en senare producerad Snobben-serie. Det är nog de roligaste sakerna att se så här i efterhand – min röst är så fixerat illjus och samtidigt på något sätt sorgsen att det känns som att höra ett kassetband som reflekterar över att det snabbspolas för mycket och snart kommer vara utslitet. De följdes upp av en sådan mängd serier och filmer under åtminstone sju års tid att jag antagligen inte kunde rabbla upp hälften, ens om jag fick en dags betänketid. De flöt liksom ihop.

Men Dora utforskaren minns jag. Det var ingen audition, de hörde bara av sig någonstans kring 2004-05 och sade ”Vi har en till roll för dig”. Eftersom mitt arvode då hade stigit till typ 500-600 i timmen tackade jag ja utan närmare betänketid, och sattes strax i det ljudisolerade inspelningsrummet med hörlurarna på och endast det tjocka fönstret ut till studiomannen och hans spakar som utblick till verkligheten.

När man dubbar läser man i princip bara upp repliker från ett papper lagt framför en på bordet, utan idé om story eller kontext, så jag kan inte säga att jag någonsin fick chansen att djupare dyka ner i Doras eller någon av hennes stallbröders innersta. Jag hörde aldrig ens signaturmelodin, tror jag. Men på manuset var i alla fall åtminstone fyra karaktärer överstrukna med märkpenna och därmed mina: Ryggsäcken, tjuren Benny, den desperat intetsägande Diego Márquez och så de outgrundliga ”Tre små insekter”.

De senares bidrag till serien var rätt så ringa – de materialiserades närhelst Dora var på väg någonstans och skanderade maniskt målet för resan i fråga tillsammans med henne (De styckena fick vi alltid banda om gång på gång, medan studiomannen irriterad bad mig låta pipigare men samtidigt mer bestämt entusiastisk. Resultatet minns jag som något i stil med om mössen i Askungen hade deltagit i en vänsterdemonstration på 70-talet) för att sedan lika raskt försvinna ut i periferin, till sina antagligen fläckfria insektsliv.

Ryggsäcken, som ju helt klart är min brorslott i Dora-universat, skulle låta ”ung men cool”. Detta löstes genom att jag satte ner min då 15-åriga röst i ett grötigt mellanregister, med ett brett leende påklistrat (”Det hörs genom rutan om du ler när du säger det!”). Genom dessa beskrivningar kanske du förstår att mängden inflytande jag hade på hur Ryggsäckens porträtt skulle målas var begränsad – jag hade så att säga fått soppan upphälld och kunde själv bara salta den. Skälet till att ord som exempelvis ”de-licio-uuuus” är så märkligt uppdelade är helt enkelt att i orginalversionen är det spanska de uttryckslösa barnen framför TV:n skulle lära sig, och på spanska säger han ”delicioso” – fem stavelser istället för engelskans (med god vilja) fyra. Då är man så illa tvungen att sanktionerat av trötta studiomän hojta lite extra på det sista uuus:et.

En liten extra fun fact är att de inte kunde nöja sig med att återanvända en och samma inspelning av den så fängslande ”Ryggsäck, ryggsäck”-sången. Nä, till min plånboks glädje men hjärnas utnötning bandade vi den varenda. Jävla. Gång den återkom i serien. Jag kan den fortfarande, jag skulle sannolikt kunna rabbla den fläckfritt om du så ryckte upp mig mitt i natten. Inte för att jag föreställer mig att du blir så imponerad – om du, som det verkar, är småbarnsförälder antar jag att just det scenariot inte längre är teoretiskt.

Se där, en mindre uppsats. Det var i sammanfattning ett kul kapitel av mitt liv som dessutom var tungt inkomstbringande. Jag kan rapportera att jag smällde samtliga pengar på Lego och havrebollar i skolans fik.

ag-sd

En avfärdad bluff i en småstad – men på Facebook blir det en ”krigsförklaring”

Det här är lappar som delas ut i Malmö just nu. Jag hoppas verkligen att alla förstår vikten av att gå och rösta i kyrkovalet i september. Kanske har kyrkan spelat ut sin roll för just dig 2017, men islam är ingen lek. De menar allvar. Därför behövs ett statement ifrån oss som vill behålla våra kristna värderingar.”

SD:s andra vice ordförande i Göteborg, Agneta Kjaerbeck, skräder inte orden på sin Facebooksida. Under texten ligger bilden hon skriver om, föreställande ett flygblad med svensk och arabisk text. ”Gå med oss innan det är försent. Det kristna Sverige ska vika sig för Islam”, står det, varpå två stycken på arabiska och en IS-flagga följer. Sist på lappen står det ”Inshallah”.

Agneta avslutar sitt Facebookinlägg med att länka till en sverigedemokratisk kampanjfilm för kyrkovalet.

ag-sd

Den som inte kan arabiska förstår bara hälften av lappen, men det är tillräcklig för att man ska känna sig skrämd. Är IS på plats i Malmö? Tvingar de svenskar att konvertera? Vad gör de om man inte lyder?

Tja, enligt Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Teologiska institutionen på Uppsala universitet samt en ofta anlitad expert på IS, gör de nog ingenting – för de är inga islamister. Det visar sig att det andra av de två styckena text på arabiska betyder, ord för ord, ”Sverige kommer att ge utrymme kommer att ge utry”.

– En snabb koll visar att det är en dålig googleöversättning. Det verkar alltså inte vara seriöst, skriver han i ett mejl till mig, och fortsätter:

– Terrorsekten Daesh/IS använder sig av en del nyckelord för de grupper som man säger sig bekämpa. Kristna kallas Nasara, Salibiyyun eller kuffar, otrogna. (…) Förutom språket är det det här som gör att man blir misstänksam.

Det vore inte heller första gången någon försökte skapa illusionen av att IS tar över genom fejkade flygblad – i februari 2015 dök papper med bisarr arabiska upp i Knivsta.

Agneta Kjaerbeck har, efter att jag börjat ställa frågor kring bildens källa, uppdaterat sin text med ett långt förtydligande där hon bland annat skriver: ”Jag har inte kollat om detta stämmer före jag postat mitt inlägg då jag fann min väns inlägg trovärdigt. Det kan mycket väl var ett fakefoto men jag har i sådana fall inte förstått det. Oavsett så är det inte så att jag gör ”reklam” för kyrkovalet utan jag uppmanar verkligen folk att rösta. Jag hade kunnat uppmana människor helt utan detta foto med precis lika starka argument.”

Så varifrån kommer bilden? Agneta Kjaerbeck hänvisar i kommentarsfältet till en bekant, och skriver att denna bekant själv tagit bilden i Malmö. Men när man letar runt på sociala medier visar det sig snabbt att den bekante bara återpublicerat en bild han hittat på Facebook.

Den nionde juli fick den stor spridning i en skärmdumpad version, prydd av oroliga emotikons.

hittatifb

Kommentarerna på bilden är rädda och upprörda. Flera kallar lappen ”en krigsförklaring”. ”Vidriga mussesvin. Dra till sanddynerna där ni hör hemma era as”, skriver en man. ”Dags att ladda skjutjärnet”, skriver en annan, och en tredje frågar sig: ”Tyst i PK-media! Hur tyst hade det varit om islam byttes ut mot nazism?”

Tidigast dyker bilden av allt att döma upp på Facebook den åttonde juli. Den är då i större format, mer högupplöst och mindre beskuren, och den är publicerad av en kvinna som sympatiserar med SD, att döma av hennes arga inlägg i bildens kommentarsfält. ”Börjar bli dags att beväpna sig nu för att skydda egendom o familj inga poliser inga militärer o inga straff för de som först o främst inte skall vara här wtf”, skriver en man, och kvinnan svarar: ”Ja är dags för detta snart, helt sjukt detta, att dessa ………..får göra som dom vill i VÅRT Sverige”.

Till mig säger kvinnan att hon fått bilden från en kompis kompis, en person boende i Grevie i Båstad. Denna kompis kompis vågar emellertid inte prata om det hela.

Men faktum är att en boende i Grevie, en tätort med 2000 invånare utanför Båstad, faktiskt fått detta flygblad i brevlådan och polisanmält det. Men inte för att det tolkades som ett hot, utan enligt Karim Ottosson, polischef i Båstad, av helt motsatta skälet.

– Flygbladet har inkommit till en boende i Grevie. Hon tolkar det som att det är hets mot folkgrupp, att det är menat att skapa missaktning mot muslimer, säger han.

Polisanmälan är nedlagd, men inte heller Karim Ottosson tror detta flygblad är ett tecken på att islamisterna håller på att ta över i Grevie.

– Jag lägger inte mycket vikt vid det. Det är klart man är lyhörd ifall det skulle visa sig vara något ordentligt, på riktigt, men jag känner att det är ganska oseriöst.

Har ni haft någon liknande flygbladsutdelning i trakterna innan?
– Det vi har haft innan är högersidor som sätter upp klistermärken. Inget från vänster, eller ingenting från muslimska hållet, säger Karim Ottosson.

Så för att sammanfatta:

Ett papper som hamnat i några brevlådor i Grevie, där man aldrig haft problem med våldsbejakande islamister förut, innehåller IS-hot på felstavad och till synes okunnig arabiska. Den polisanmäls för hets mot folkgrupp eftersom den tolkas som en attack mot muslimer, men när den hamnar på sociala medier skapar den rädsla och ett missförstånd eller en förvrängning gör snabbt att den sprids i föreställningen att den delas ut i Malmö. En sverigedemokrat använder till slut bilden för att göra reklam för sitt parti i ett val.

Det är en invecklad episod, men den kan vara värd att begrunda. Fler val står inför dörren.

Tack till Christian Sfeir, som uppmärksammade mig på och hjälpte mig förstå denna story.