När våld hyllas och pressen hatas

Tidigt i hans presidentvalskampanj, på ett kampanjmöte i Iowa, sade Donald Trump att han troligen hade kunnat ställa sig mitt på den stora gatan Fifth Avenue i New York och skjuta någon, och att inte ens det hade kostat honom några väljare. Det blir allt mer uppenbart att uttalandet ska tolkas bokstavligt.

I förrgår, på den sista dagen av hans valkampanj inför delstatsvalet i Montana, misshandlade republikanen Greg Gianforte nämligen en journalist. Dagen efter vann han valet. Det hade ingenting med faktaresistens att göra. Montanas befolkning låtsades inte om att det hela inte inträffat, ej heller bortförklarade konservativa nyhetsprogram och radiopratare misshandeln som någonting oansenligt och uppblåst. Nej, de hade alla samma reaktion:

De njöt av händelsen.

Valet i Montana gällde vem som skulle hålla delstatens enda stol i representanthuset, den ena kammaren av den amerikanska lagstiftande församlingen. Delstatsval som dessa används ofta som popularitetsmätare på presidentens jobb, eftersom en impopulär president riskerar dra ner sina egna partikamraters väljarsiffror och vice versa. Det var ett så kallat specialval, insatt eftersom Montanas föregående representant lämnade jobbet för att bli president Trumps inrikesminister.

Valet stod mellan republikanen Gianforte, en abortmotståndare som ställt sig bakom Donald Trump och som i frågor om pensionsålder hänvisar till att Noak minsann var 600 år gammal när han byggde arken, och den banjospelande demokraten Rob Quist som innan valet kampanjade med Bernie Sanders och på många sätt delar hans plattform. Generellt i USA gynnas republikaner av lågt valdeltagande, och demokrater av högt, varför det specialinsatta delstatsvalet – där bara drygt hälften röstar – från början såg bra ut för Gianforte. Men när president Trump började röra sig på rekordlåga nivåer av stöd blev det allt sannolikare att Quist skulle kunna få en knuff i rätt riktning bara genom att slippa vara sin presidents partikamrat, och plötsligt liknade valet en nagelbitare.

Det visade sig emellertid att Trump skulle komma till Gianfortes räddning på ett oväntat sätt. Trump gillar, vilket få kan ha missat vid det här laget, inte journalister. Eller det är bara till hälften sant: han gillar att se sig själv på förstasidor och söker deras uppmärksamhet med ljus och lykta, och låter sig gärna intervjuas av New York Times och Washington Post. Men när han uttalar sig offentligt om medierna är det alltid i dramatiskt nedsättande ordalag, och kallar samma tidningars reportrar för sorgliga lögnare och fuskare.

Under året som gått har Trump byggt upp ett gediget förakt för journalister hos sina sympatisörer, och det skär genom allt han och de gör och ser. På Trumps kampanjmöten var det regel snarare än undantag att han pekade ut journalisterna och lät sina supporters bua åt dem i några minuter.  Gianforte har låtit sig inspireras av Trumps förhållningssätt. På ett möte arrangerat av en konservativ förening ställde en person i publiken en fråga till Gianforte om hur deras ”största fiender”, medierna, skulle kunna ”tyglas”. Gianforte svarade genom att peka på en journalist i rummet, och säga: “We have someone right here. It seems like there is more of us than there is of him.

Scenen där detta skulle kulminera var en BBQ-fest som Gianforte höll för sina kampanjvoluntärer. The Guardian-reportern Ben Jacobs var på plats, med en nyutkommen opartisk myndighetsbedömning av den republikanska sjukvårdsreformen i bakhuvudet. Gianforte stödjer sjukvårdsreformen, men hade ännu inte uttalat sig om att bedömningen visade att den skulle lämna tjugotals miljoner amerikaner utan sjukförsäkring. Gianforte stod i ett rum och pratade med ett teveteam från Fox News när Jacobs tittade in. “I decided there was no harm in asking one question, and the worst thing that could happen was they would tell me to go to hell”, sade han senare till Guardian.

Händelseförloppet som följde spelades in på band.

Det var Ben Jacobs själv som, när han återfått fattningen, släppte nyheten om vad som hade hänt.

I ett uttalande kort efter händelsen beskrev Gianforte det i ett pressmeddelande som att Jacobs hade låtit bli att ta bort sin bandare, trots att han blivit tillsagd att göra det. Pressmeddelandet fortsatte: “Greg then attempted to grab the phone that was pushed in his face. Jacobs grabbed Greg’s wrist, and spun away from Greg, pushing them both to the ground. (…) It’s unfortunate that this aggressive behavior from a liberal journalist created this scene at our campaign volunteer BBQ.

I några ögonblick stod sanningen om vad som egentligen inträffade på den där BBQ-festen och svajade. Om amerikanska folket bara hade haft Jacobs ljudinspelning och de två männens olika versioner av vad som hade hänt hade antagligen två läger uppstått, där det ena lägret trodde på Jacobs och det andra på Gianforte. Men då valde teveteamet från Fox News att dela med sig av sina ögonvittnesskildringar av vad som hände.

”Gianforte grabbed Jacobs by the neck with both hands and slammed him into the ground behind him. Faith, Keith and I watched in disbelief as Gianforte then began punching the reporter. As Gianforte moved on top of Jacobs, he began yelling something to the effect of, ‘I’m sick and tired of this!’ (…)To be clear, at no point did any of us who witnessed this assault see Jacobs show any form of physical aggression toward Gianforte.”

Även om andra program i Fox News lät bli att nämna sina egna reportrars vittnesmål när de diskuterade händelsen, och istället tydde sig till Gianfortes uttalande, var själva händelsen som den inträffade tämligen omöjlig att ifrågasätta efter att nyhetskanalens reportrar trätt fram och givit Jacobs version stöd. Gianforte hade, mer eller mindre oprovocerat, anfallit och misshandlat en journalist för att han försökte göra sitt jobb.

Och det verkar inte ha betytt ett skvatt för Montanas republikanska väljare.

Stora delar av rösterna hade lagts på förhand, och när Gianfortes attack hamnade på nyheterna i hela landet väntade man sig bara att ytterligare ungefär en tredjedel av rösterna kvarstod. Det hade i och för sig kunnat räcka för att resultatet skulle förändras, ifall händelsen gav väljarna avsmak inför Gianforte. Men resultatet blev tvärtom. Gianfortes väljare tycktes sporrade. Reportrar på plats vid valbåsen i Montana vittnade om att väljare sagt att ljudinspelningen ”fått dem att hurra”, och att reportrarna skulle akta sig för annars kanske de var näst att få sig en omgång.

Ben Jacobs kallades av den konservativa pratradiokändisen Rush Limbaugh för en oförskämd, respektlös och gnällig pyjamaspojke, kollegan Laura Ingraham frågade sig hånfullt om någon ”fått sina lunchpengar stulna och sprungit och skvallrat” och en republikan i representanthuset sade överseende att ”vi alla gör misstag”. Varken presidenten eller vicepresidenten har hittills uttalat sig om det inträffade, och representanthusets talesman, republikanen Paul Ryan, har nöjt sig med att uppmana Gianforte be om ursäkt. Men från väljarna såg Gianforte det ekonomiska väljarstödet rulla in.

Dagen efter vann Gianforte delstatsvalet i Montana med 50,2% av rösterna, gentemot Rob Quists 44,1%. Han är nu åtalad för misshandel och förväntas inställa sig i rätten innan den sjunde juni. På straffskalan finns maximalt $500 i böter, sex månader i fängelse eller både och. På valnatten, när Gianforte höll tal för att tacka sina supportrar, bad han också om ursäkt för att ha slagit Jacobs. ”Du är förlåten”, skrek en kvinna i publiken.

Jag uppmärksammar denna händelse eftersom det visar att i USA är journalisthatet nu så utbrett bland republikaner att det lämnat kategorin arbetsmiljöproblem, och istället äntrat kategorin demokratihot. När Ben Jacobs envisades med att fråga Gianforte om hans syn på sjukvårdsreformen gjorde han inget annat än sitt jobb: han försökte få klarhet i en valkandidats syn på en viktig fråga så väljarna skulle kunna fatta ett informerat beslut. Att han då utsätts för våld, och att väljarna tycker det är rätt åt honom, går att spåra direkt till att journalistföraktet sanktionerats från högsta ort under året som gått.

Det ökade föraktet mot journalistkåren resulterar inte bara i att medborgarna blir sämre informerade, och att makthavarna inte behöver ta det ansvar de är avlönade att bära, det kan i värsta fall också betyda att nästa attack mot en enskild reporter blir ännu våldsammare. Det är dags att säga som det är: amerikansk pressfrihet är hotad. Och vad värre är, delar av det amerikanska folket anser att det är av godo.

Än så länge är det svårt att föreställa sig att en riksdagsledamot, inför ett val, tar strypgrepp på och misshandlar en svensk journalist. I USA betraktas våld ännu ofta som någonting som kvalificerar en som manlig och handlingskraftig, en syn vi inte delar här. Men vi inspireras ofta av våra grannar i väst. Låt oss för allt i världen hoppas att trenden som är så deprimerande tydlig i USA inte slår igenom hemmavid.

Fan, väljarna i Montana vet ju fortfarande inte hur Greg Gianforte ser på sjukvårdsreformen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *