greg

När våld hyllas och pressen hatas

Tidigt i hans presidentvalskampanj, på ett kampanjmöte i Iowa, sade Donald Trump att han troligen hade kunnat ställa sig mitt på den stora gatan Fifth Avenue i New York och skjuta någon, och att inte ens det hade kostat honom några väljare. Det blir allt mer uppenbart att uttalandet ska tolkas bokstavligt.

I förrgår, på den sista dagen av hans valkampanj inför delstatsvalet i Montana, misshandlade republikanen Greg Gianforte nämligen en journalist. Dagen efter vann han valet. Det hade ingenting med faktaresistens att göra. Montanas befolkning låtsades inte om att det hela inte inträffat, ej heller bortförklarade konservativa nyhetsprogram och radiopratare misshandeln som någonting oansenligt och uppblåst. Nej, de hade alla samma reaktion:

De njöt av händelsen.

Valet i Montana gällde vem som skulle hålla delstatens enda stol i representanthuset, den ena kammaren av den amerikanska lagstiftande församlingen. Delstatsval som dessa används ofta som popularitetsmätare på presidentens jobb, eftersom en impopulär president riskerar dra ner sina egna partikamraters väljarsiffror och vice versa. Det var ett så kallat specialval, insatt eftersom Montanas föregående representant lämnade jobbet för att bli president Trumps inrikesminister.

Valet stod mellan republikanen Gianforte, en abortmotståndare som ställt sig bakom Donald Trump och som i frågor om pensionsålder hänvisar till att Noak minsann var 600 år gammal när han byggde arken, och den banjospelande demokraten Rob Quist som innan valet kampanjade med Bernie Sanders och på många sätt delar hans plattform. Generellt i USA gynnas republikaner av lågt valdeltagande, och demokrater av högt, varför det specialinsatta delstatsvalet – där bara drygt hälften röstar – från början såg bra ut för Gianforte. Men när president Trump började röra sig på rekordlåga nivåer av stöd blev det allt sannolikare att Quist skulle kunna få en knuff i rätt riktning bara genom att slippa vara sin presidents partikamrat, och plötsligt liknade valet en nagelbitare.

Det visade sig emellertid att Trump skulle komma till Gianfortes räddning på ett oväntat sätt. Trump gillar, vilket få kan ha missat vid det här laget, inte journalister. Eller det är bara till hälften sant: han gillar att se sig själv på förstasidor och söker deras uppmärksamhet med ljus och lykta, och låter sig gärna intervjuas av New York Times och Washington Post. Men när han uttalar sig offentligt om medierna är det alltid i dramatiskt nedsättande ordalag, och kallar samma tidningars reportrar för sorgliga lögnare och fuskare.

Under året som gått har Trump byggt upp ett gediget förakt för journalister hos sina sympatisörer, och det skär genom allt han och de gör och ser. På Trumps kampanjmöten var det regel snarare än undantag att han pekade ut journalisterna och lät sina supporters bua åt dem i några minuter.  Gianforte har låtit sig inspireras av Trumps förhållningssätt. På ett möte arrangerat av en konservativ förening ställde en person i publiken en fråga till Gianforte om hur deras ”största fiender”, medierna, skulle kunna ”tyglas”. Gianforte svarade genom att peka på en journalist i rummet, och säga: “We have someone right here. It seems like there is more of us than there is of him.

Scenen där detta skulle kulminera var en BBQ-fest som Gianforte höll för sina kampanjvoluntärer. The Guardian-reportern Ben Jacobs var på plats, med en nyutkommen opartisk myndighetsbedömning av den republikanska sjukvårdsreformen i bakhuvudet. Gianforte stödjer sjukvårdsreformen, men hade ännu inte uttalat sig om att bedömningen visade att den skulle lämna tjugotals miljoner amerikaner utan sjukförsäkring. Gianforte stod i ett rum och pratade med ett teveteam från Fox News när Jacobs tittade in. “I decided there was no harm in asking one question, and the worst thing that could happen was they would tell me to go to hell”, sade han senare till Guardian.

Händelseförloppet som följde spelades in på band.

Det var Ben Jacobs själv som, när han återfått fattningen, släppte nyheten om vad som hade hänt.

I ett uttalande kort efter händelsen beskrev Gianforte det i ett pressmeddelande som att Jacobs hade låtit bli att ta bort sin bandare, trots att han blivit tillsagd att göra det. Pressmeddelandet fortsatte: “Greg then attempted to grab the phone that was pushed in his face. Jacobs grabbed Greg’s wrist, and spun away from Greg, pushing them both to the ground. (…) It’s unfortunate that this aggressive behavior from a liberal journalist created this scene at our campaign volunteer BBQ.

I några ögonblick stod sanningen om vad som egentligen inträffade på den där BBQ-festen och svajade. Om amerikanska folket bara hade haft Jacobs ljudinspelning och de två männens olika versioner av vad som hade hänt hade antagligen två läger uppstått, där det ena lägret trodde på Jacobs och det andra på Gianforte. Men då valde teveteamet från Fox News att dela med sig av sina ögonvittnesskildringar av vad som hände.

”Gianforte grabbed Jacobs by the neck with both hands and slammed him into the ground behind him. Faith, Keith and I watched in disbelief as Gianforte then began punching the reporter. As Gianforte moved on top of Jacobs, he began yelling something to the effect of, ‘I’m sick and tired of this!’ (…)To be clear, at no point did any of us who witnessed this assault see Jacobs show any form of physical aggression toward Gianforte.”

Även om andra program i Fox News lät bli att nämna sina egna reportrars vittnesmål när de diskuterade händelsen, och istället tydde sig till Gianfortes uttalande, var själva händelsen som den inträffade tämligen omöjlig att ifrågasätta efter att nyhetskanalens reportrar trätt fram och givit Jacobs version stöd. Gianforte hade, mer eller mindre oprovocerat, anfallit och misshandlat en journalist för att han försökte göra sitt jobb.

Och det verkar inte ha betytt ett skvatt för Montanas republikanska väljare.

Stora delar av rösterna hade lagts på förhand, och när Gianfortes attack hamnade på nyheterna i hela landet väntade man sig bara att ytterligare ungefär en tredjedel av rösterna kvarstod. Det hade i och för sig kunnat räcka för att resultatet skulle förändras, ifall händelsen gav väljarna avsmak inför Gianforte. Men resultatet blev tvärtom. Gianfortes väljare tycktes sporrade. Reportrar på plats vid valbåsen i Montana vittnade om att väljare sagt att ljudinspelningen ”fått dem att hurra”, och att reportrarna skulle akta sig för annars kanske de var näst att få sig en omgång.

Ben Jacobs kallades av den konservativa pratradiokändisen Rush Limbaugh för en oförskämd, respektlös och gnällig pyjamaspojke, kollegan Laura Ingraham frågade sig hånfullt om någon ”fått sina lunchpengar stulna och sprungit och skvallrat” och en republikan i representanthuset sade överseende att ”vi alla gör misstag”. Varken presidenten eller vicepresidenten har hittills uttalat sig om det inträffade, och representanthusets talesman, republikanen Paul Ryan, har nöjt sig med att uppmana Gianforte be om ursäkt. Men från väljarna såg Gianforte det ekonomiska väljarstödet rulla in.

Dagen efter vann Gianforte delstatsvalet i Montana med 50,2% av rösterna, gentemot Rob Quists 44,1%. Han är nu åtalad för misshandel och förväntas inställa sig i rätten innan den sjunde juni. På straffskalan finns maximalt $500 i böter, sex månader i fängelse eller både och. På valnatten, när Gianforte höll tal för att tacka sina supportrar, bad han också om ursäkt för att ha slagit Jacobs. ”Du är förlåten”, skrek en kvinna i publiken.

Jag uppmärksammar denna händelse eftersom det visar att i USA är journalisthatet nu så utbrett bland republikaner att det lämnat kategorin arbetsmiljöproblem, och istället äntrat kategorin demokratihot. När Ben Jacobs envisades med att fråga Gianforte om hans syn på sjukvårdsreformen gjorde han inget annat än sitt jobb: han försökte få klarhet i en valkandidats syn på en viktig fråga så väljarna skulle kunna fatta ett informerat beslut. Att han då utsätts för våld, och att väljarna tycker det är rätt åt honom, går att spåra direkt till att journalistföraktet sanktionerats från högsta ort under året som gått.

Det ökade föraktet mot journalistkåren resulterar inte bara i att medborgarna blir sämre informerade, och att makthavarna inte behöver ta det ansvar de är avlönade att bära, det kan i värsta fall också betyda att nästa attack mot en enskild reporter blir ännu våldsammare. Det är dags att säga som det är: amerikansk pressfrihet är hotad. Och vad värre är, delar av det amerikanska folket anser att det är av godo.

Än så länge är det svårt att föreställa sig att en riksdagsledamot, inför ett val, tar strypgrepp på och misshandlar en svensk journalist. I USA betraktas våld ännu ofta som någonting som kvalificerar en som manlig och handlingskraftig, en syn vi inte delar här. Men vi inspireras ofta av våra grannar i väst. Låt oss för allt i världen hoppas att trenden som är så deprimerande tydlig i USA inte slår igenom hemmavid.

Fan, väljarna i Montana vet ju fortfarande inte hur Greg Gianforte ser på sjukvårdsreformen.

peter12

En av soppans alla ingredienser

I slutet av april publicerades i DN en läsvärd artikel av Måns Mosesson och Anders Hansson, om den anarkofrihetliga utopidrömmen Liberland. Där, längs Donau mitt emellan Kroatien och Serbien, vill en brokig grupp aktivister skapa en ny nation, fri från plågorna de upplever i sina fosterland.

Det enda människorna som sökte sig till Liberland hade gemensamt var egentligen att alla hade sina egna skäl. ”Någon är övertygad om att invandringen håller på att knäcka Europa, en annan menar att bankväsendet är korrupt, en tredje vill placera sin förmögenhet i en jurisdiktion med frivillig skatt, en fjärde vill ta sina droger i fred, en femte är sur för att man snart inte får röka ens på uteserveringarna i hemlandet längre”, skriver Mosesson. En svensk ung man, fastlåst i ett liv han är missnöjd med i Visby, drömmer i artikeln om att åka till Liberland och kan inte föreställa sig att någon konflikt skulle uppstå där.

– De som bor i Liberland kommer att vara väldigt överens med varandra. Alla har sökt sig dit av en anledning, alla har ett gemensamt mål. Kommer man från ett muslimskt land så tror jag inte att man är särskilt förtjust i sharialagar, till exempel. Så det kommer inte att bli några motsättningar, säger mannen.

Om Liberland någon gång blir verklighet, och en grupp människor som på grund av sina unika och egensinniga politiska övertygelser gjort sig omöjliga i sina hemländer bosätter sig tillsammans i ett träsk, får vi se om den förhoppningen infrias.

Det spännande med stora delar av den missnöjda nätburna främlingsfientligheten i allmänhet, och muslimfientligheten i synnerhet, är hur som helst att den påfallande ofta utgörs av en ohelig röra olika bevekelsegrunder. Än så länge trivs de hyfsat bra ihop (även om Donald Trumps bombningar i Syrien och degradering av Steve Bannon skapat hotfulla sprickor i fasaden), men om slutmålet är någon sorts nytt samhällsbygge är det svårt att föreställa sig hur det ska ske i samförstånd.

I dagarna har en person dykt upp i mångas flöden, och han symboliserar på ett träffande sätt detta.

Den 30 april fick en som kallar sig PeterSweden7 på Twitter syn på en tweet signerad Avpixlat-krönikören Jan Sjunnesson. Sjunnesson hade kommit över en reklamlapp från McDonalds i Södertälje, på vilken det stod på arabiska. Peter tog illa upp.

https://twitter.com/PeterSweden7/status/858446838847983618

Hade Peter vetat att lappen hade samma information på svenska på andra sidan, och att McDonalds – som precis som alla andra företag gärna vill ha nya kunder, oavsett varifrån de kommer – hade delat ut den i områden med mycket nyanlända, är det möjligt att han hade sparat sina tårdrypande emojis. Men poängen är att den första tweet Peter skrev om lappen fick stor spridning: över 4300 retweets. För första gången dök han även upp i svenska flöden.

I den amerikanska alt-right-rörelsen är det annorlunda. Där har han sedan i höstas skapat sig en allt större genomslagskraft, och nyligen passerade han 40 000 följare. Efter att ha skaffat ett konto på Twitter i mars 2016 och ett par månader fört en ganska tystlåten tillvaro började han sprida, översätta och kontextualisera handplockade nyheter som alla utmålade samma bild: Sverige stod inför kollapsen och det var invandringens och flyktingarnas fel. Ofta kommer nyhetslänkarna från SVT och andra proffsmedier, vilket dock inte hindrar honom från att klaga över medial mörkläggning i nästa andetag. I december lyftes han upp som ”reporter” för Twitter- och Facebookkontot Voice of Europe, en nationalistisk, muslimfientlig och konservativ alt-right-kanal för amerikaner som undrar över utvecklingen i Europa, och fick då många fler följare. Sedan dess har han uppmärksammats av alt-right-affischnamn som Ann Coulter, Milo Yiannopoulos och Mike Cernovich, och intervjuats av Laura Ingraham.

Så vem är då denna Peter? Jo, av hans sociala medier-aktivitet att döma har han en rätt egensinnig uppsättning övertygelser.

Han är en asylsökare i England, på flykt från Sveriges syn på… hemskolor.

peter1

peter2Varifrån kommer då detta existensiella krav på hemskolor? Jo, från synen på att skolan är ett hjärntvättningsverktyg…

peter3

…som står i vägen för kristendomen.

Och här landar vi i Peters kärna. Han är jätte-jätte-kristen.

Alltså kreationistkristen.

peter4

Hårmodekristen.

peter13

Gammeltestamentskristen.

peter5

Homofobkristen.

peter6 peter7 peter8

peter14

Antisemitkristen.

peter9

peter11

peter10

Ja, faktiskt till och med revisionistkristen.

peter17

Antifeministkristen.

peter15

peter16

Månlandningen-är-en-frimurarbluff-kristen.

peter12

Okej, det är kanske inte en grej annat än i denna killes huvud. Men poängen är att han verkligen är väldigt kristen.

Alt-right-rörelsen i sin helhet är ganska okristen. Visst, den är schauvinistisk, antifeministisk och antisemitisk, konspiratorisk och homofob. Men den utgörs som sagt av en mängd olika subkategorier av åsikter. Och hur Peter går ihop med Ann Coulter – som han anser borde ta en tillbakadragen moderlig roll och klä sig proprare – eller Milo Yiannopoulos – som han anser bör straffas med döden för sin homosexualitet – är minst sagt oklart. Fast inte just nu, just nu är alt-right-rörelsen fortfarande delvis berusad av höstens framgångar och enade i sitt övergripande mål, att påverka makten i deras riktning. Kanske kommer de lyckas, kanske inte. Det enda vi kan vara säkra på är att om de, i sin magnifika brokighet, inte har särskilt goda möjligheter att bygga ett samhälle tillsammans.

Även om Liberland blir verklighet kommer det fortsätta vara ett ordentligt träsk, så länge det bebos av sådana som Peter.