En avslöjande inställning

För en vecka sedan vädjade jag till svenska medier att vara öppna för den kritik som kommit i kölvattnet av attentatet på Drottninggatan. Jag ansträngde mig för att vara så nyanserad, rättvis och balanserad jag kunde. ”Medierna utgörs av en mängd olika instanser, var och en med många anställda, och alla dessa stod för sin egen insats: vissa bättre, andra sämre”, skrev jag. ”Mediekritik blir inte seriös om inte även de goda exemplen nämns”, skrev jag. Men textens rubrik och textens följaktliga huvudbudskap – fingertoppkänsligt satt av DN själva – gick ut på att medierna måste lyssna på kritiken som fanns. Jag visade delar av kritiken, formulerad i skärmdumpar från läsare och deras SMS-kontakt med sina nära och kära under fredagseftermiddagen.

dump1 dump3 dump2

De litade på oss, och många känner nu att vi svek dem. Det är värt att lyssna på vad de har att säga. Och somliga gjorde faktiskt det. Men inte alla.

DN själva tog kritiken på allvar, inte minst den som kom från mig. Jag och chefredaktören Peter Wolodarski diskuterade saken i ett halvtimmeslångt teveinslag på DN:s webb, och jag tror diskussionen landade i de oundvikliga slutsatserna att saker och ting absolut kan ha gått fel, men att det hade varit ett utomordentligt svårt läge att jobba i. Även Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karen vidrörde självkritiken, om än bara ett andetag innan han övergick till att kritisera de sociala medierna. Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén medger i en text om arbetet i fredags misstag, men går inte in närmare på vilka eller på hur de ska hanteras i framtiden. Ungefär så lät det även i den enkät som Resume gjorde med mediechefer redan dagen efter attentatet, och som går att läsa som mångas slutsatser kring bevakningen.

Med Expressen var det annorlunda. Tidningen tycktes läsa min debattartikel som ett frontalangrepp riktat mot mjukdelarna: som någonting som behövde pareras och sedan oskadliggöras. Den mest sansade repliken, signerad politikchefen Martin Ahlquist, slog fast att sanningen inte kan vara den enda måttstocken för att bedöma mediers arbete i en krissituation. ”Något absolut sanningskriterium kan inte vägleda publiceringsbeslut. Då skulle vi till exempel aldrig publicera väderleksprognoser”, skriver han apropå pushnotiserna om skottlossning på Fridhemsplan. Ahlqvist tar avstamp i berättelsen om hans egna nära och kära under fredagen, håller med mig om att de troligen blev mer rädda av mediernas rapportering, men når ändå slutsatsen att det var oundvikligt. ”De som befann sig på Fridhemsplan – och deras pappor – blir inte tryggare av att medier väntar med att publicera tills polisens presskonferens tre timmar senare. Då kan det vara alldeles försent”, skriver Ahlquist. Detta mothugg har jag mött från flera håll. Tänk om skottlossningen verkligen ägde rum och medierna tystade ner det? Hade inte det varit värre?

Vad gäller jämförelsen med väderleksprognoser är jag beredd att ställa upp på den när Ahlquist demonstrerat den situation i vilken en pushnotis med en väderleksrapport gett människor intrycket att de befann sig i omedelbar livsfara. Finns ej en sådan situation att peka på är jämförelsen irrelevant. Den är som att säga att man måste få publicera konspirationsteorier eftersom man får publicera horoskop.

När det kommer till det hypotetiska scenariot att skottlossningarna verkligen ägt rum är det omöjligt att besvara, eftersom det nu mig veterligt inte skedde någon skottlossning. Sannolikt är dock att informationen om en verklig skottlossning på en av Stockholms mest trafikerade knytpunkter under ett pågående krisläge hade betett sig annorlunda än den information vi såg nu. Bilder hade sannolikt börjat spridas inom sekunder, filmer inom minuter. Oavsett är det inte bara meningslöst att jämföra en autentisk situation med en hypotetisk dito – det leder också fel. Poängen är inte vad vi skulle ha gjort. Poängen är vad vi faktiskt gjorde.

En intressant parentes ligger emellertid i det faktum att många påpekat att Svenska Dagbladets reporter Negra Efendić hörde polisen varna för skottlossning. ”När polisen står och ropar ut till folkmassan att det är en möjlig skottlossning på Hötorget, då känner jag att det är en uppgift som vi ska berätta. Det är vår skyldighet”, säger hon i Journalisten. Men samtidigt skickade Svenska Dagbladet, enligt Fredric Karen, inte ut någon pushnotis om skottlossningen. De rapporterade om den i sitt liveflöde, men lät bli att använda sitt starkaste vapen för att sprida uppgifterna. Bara där faller den falska motsättning somliga har ställt upp, att man antingen tiger helt om dylika uppgifter eller att man trumpetar ut dem så högljutt man kan.

För att gå vidare med Expressens bemötande av kritiken skrev kulturchefen Karin Olsson en tämligen raljant text om den kritik jag och kulturdebattören Björn Werner, på varsitt håll, stått för. ”Att ge sig på de etablerade medierna, inte sällan utan särskilt stora förkunskaper, är ett av de lättaste sätten att få uppmärksamhet”, skriver Olsson och utmålar sedan min och Björns kritik som nonchalanta slag under bältet. Jag påstås ha kallat mediernas arbete i fredags ett ”oförbätterligt kaos i motsats till polisens, räddningstjänstens och medborgarnas orubbliga lugn”, trots att alla som läser min text ser att jag skriver att det var så vissa utmålade rapporteringen – inte att jag själv tycker så. ”Att medier, med DN i spetsen, rapporterade att polisen undersökte uppgifter om skottlossning på Fridhemsplan (…) kan och bör diskuteras”, skriver Olsson – vilket alltså är precis vad jag försökt göra – men går sedan vidare med att kalla bl.a min kritik ”rent vilseledande”. Den sorgliga ironin är att jag, med mitt försök att nyansera, ville vända mig mot just den sortens överilade och svartvita mediekritik som bland annat Björn Werner stod för. Olsson kan inte ha läst min text särskilt noga, när hon klumpade ihop den med Björns.

I övrigt är det intressant att Olsson – och flera andra som vänt sig mot min kritik den senaste veckan – har angripit mig som en slapp soffsittare som inte lyft ett eget finger. Mitt brott är att komma med mediekritik när jag själv bara konsumerat journalistik, och inte gjort någon egen sådan. Det vill säga, jag har varit en mediekonsument. Ungefär som de som medierna har som affärsmodell att leverera journalistik till. Det är märkligt att kritik avfärdas, ja, till och med föraktas, för att den kommer från en person man liknar med en läsare. Som Fredrik Strömberg för flera månader skrev i en profetisk text om exakt denna situation: ”Det här med att flasha obekräftade uppgifter är det ingen läsare som har bett om — och det är inte heller så att mediehuset tjänar något på det. Vare sig på kort eller lång sikt.”

Sist men inte minst har Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör, i flera inlägg den senaste veckan ägnat sig åt att vifta bort kritik och istället skälla på de sociala medierna. Mellan raderna har han i och för sig gett mig rätt i att ryktesspridningen gjort medierna till opålitliga i krissituationer genom att uppmana till ”källkritik” mot Expressen och påminna om att det alltid kommer bli fel i det tidiga skedet av kriser och att massmedierna har en utpräglad jargong för att dölja dessa misstag. Men andra bitar har varit rent beklämmande. Eftersom flera personer tipsat Expressen om ryktet om skottlossningen är det rimligt att publicera, är slutsatsen av denna text – bland annat med en luddig hänvisning till ”uppgifter från polisen”. Hur dessa uppgifter från polisen sett ut är än så länge fullständigt oklart: vad som fått många medier att sprida felaktigheter under en brinnande kris vet vi ännu inte. Mattsson har blandat floskeln ”vi är inte perfekta” med att – som vanligt – skjuta ifrån sig av all konkret kritik, den som människor faktiskt velat ha svar på. ”Betänk att de seriösa nyhetsmedierna faktiskt inte ens gick ut med efterlysningen av den 11-åriga flickan”, skriver Mattsson också om en flicka som dog i attentatet. Meningen är surrealistisk, eftersom

flash1

Min egen inställning har inte förändrats. Jag tycker fortfarande inte det är lätt att sätta ner foten i att säga att medier inte ska sprida rykten – för rykten är en integrerad del av den mänskliga kommunikationen. Problemet med obekräftade uppgifter i en krissituation är inte lätt att lösa och kommer fortsätta lysa oss i ansiktet när vårt behov av klar sikt är som störst.  Men – och det är detta jag sagt från början – det är helt centralt att medierna, i en tid då alla kan publicera sig, på allvar diskuterar vad som ska skilja dem från alla andra. Ska det vara att också sprida rykten? Eller ska det vara någonting annat? Hur Expressen besvarar denna fråga vet vi inte, för de har varit fullt upptagna med att blunda för den.

Detta påverkar åtminstone mitt medieval inför nästa gång – må dagen aldrig komma – skiten träffar fläkten. Allt jag bad om var ju någon som lyssnade.

mutilatedboytext

Den lemlästade pojken: ett rykte och hur tidningarna hanterade det

Community » Groups » Hot Topics » Archives » Ung pojke på damernas

Från: ourspecialboy
Publicerad: Apr-14 12:48 PM (1 av 106)

Min son fyller fem den elfte maj. Jag har just kommit underfund med att det numera vore olämpligt att ta med mig honom in på damtoaletterna när han behöver gå på toa. När vi är ute med hela familjen så får han såklart gå med min make på herrtoan. Men säg att vi är ute tillsammans ensamma, är det bara jag eller är han för ung för att ensam på in på herrarnas (där det är mer folk)? Om det inte är en ensam toalett där man kan låsa om sig, förstås, för då är jag inte lika oroad. Finns det en lämplig ålder då det är dags att sluta?

Från: Halfpint87
Till: ourspecialboy
Publicerad: Apr-15 11:37 AM (58 av 106)

Mamma kände en kvinna som lät hennes femåring använda herrtoan ensam och så tog han lång tid på sig så hon bad en man kolla om allt var bra och den stackars pojken låg i en blodpöl med penisen avskuren. Så för att ge ett svar så kan du ge dig fan på att de följer med mig in på damernas tills de är åtminstone 11-12, då de kan börja gå på herrarnas själva.

___________________________________

Användaren Halfpint87 visste det nog inte, men berättelsen hon i april 2015 publicerade på forumet What To Expect – en amerikansk version av Familjeliv – är nästan 2 000 år gammal. Folkloristen Bill Ellis har spårat vandringssägnen om den kastrerade pojken, eller ”Den stympade pojken” som den ibland också kallas, till antisemitiska ritualmordsanklagelser som berättades i det gamla Rom 63 år före Kristi födelse. Historien har i allt väsentligt varit densamma ända sedan dess. En ung pojke tillåts av sin mamma att gå på toaletten ensam när de är ute och shoppar eller gör ärenden, men pojken kommer inte ut igen. Till slut ber mamman en vakt eller förbipasserande man att gå på toaletten, varpå pojken upptäcks medvetslös och kastrerad på golvet. Ofta slutar historien med att ett gäng tonårskillar av den hudfärg eller etnicitet som för tillfället framstår som mest suspekt för historieberättaren tidigare hade lämnat toaletten, och att det framkom att det var de som angrep pojken.

Den här berättelsen, som trots att den är äldre än kristendomen själv, lever fortfarande i högsta välmåga och används ännu för att skildra och symbolisera allt från rasistiska föreställningen om hotet från den andra till den fruktan föräldrar kan känna inför att släppa ut sina små i den stora världen, som fallet var på What To Expect. I antiken var det judar som stod för kastrerandet, och i dag är det hotfulla vuxna män. Men inte nog med det. ”Den stympade pojken” har faktiskt också en läxa att lära samtida medier.

1987, lagom till att hinna presenteras på det årliga mötet för organisationen Association for Education in Journalism and Mass Communication, utkom Lee Brown, student på San Diego State-universitetet, med forskningsarbetet The Mutilated Boy and the Press: A Rumor Study. I texten återvände han till 60-talets raskravaller, då vandringssägnen om att en pojke skulle ha blivit överfallen och kastrerad av ett ungdomsgäng – svarta ungdomar om det var vita människor som berättade historien och vice versa – fick så stor spridning att den skapade panik och oro i delar av den amerikanska befolkningen. Flera gånger under perioden 1964 till 1981, som var den han undersökte, hade ryktet färdats från amerikansk kust till kust och i dess spår följde tusentals oroade telefonsamtal och brev till myndigheter och tidningar. Det fanns aldrig, inte i något enskilt fall, någon sanning bakom ryktet, men det gjorde detsamma – och tidningar som inte skrev om det anklagades för att delta i en ”mörkläggning” av händelsen.

”Jag tror på det här eftersom jag vet att sådana här saker händer”, hade en kvinna sagt till en tidning som publicerade en artikel om ryktet år 1980. En annan hade sagt att ”alla pratar ju om det, så jag vet inte. Det är svårt att tro att det inte är sant.” Lee Browns mål med forskningsarbetet var att definiera och förstå ryktesspridning när den tar form av en vandringssägen, men också att undersöka hur tidningsredaktioner hanterade situationen. Det var nämligen långt från självklart att uppmärksamma att ett falskt rykte spreds, även om det orsakade social oro. När Waterloo Daily Courier, en lokaltidning i Iowa, bestämde sig för att försöka lugna sina läsare genom att beskriva ryktet som falskt inledde de sin text med ett konstaterande:

Vanligen är det bästa sättet att behandla ett illasinnat och grundlöst rykte att ignorera det. Men Couriers reportrar har upptäckt att ett särskilt rykte har fått stor spridning i Black Hawk County, och att det olyckligtvis tas som sanning.

En lång text, där det bland annat påpekades att varken polis eller sjukhus hade någon uppgift som tydde på att ryktet var sant, följde. Året därpå återpublicerades hela artikeln då University of Iowa arrangerade ett seminarium om rykten, och en respekterad före detta redaktör för lokaltidningen Des Moines Registry kommenterade den så här: ”Texten ovan är en tidningsledare som faktiskt publicerades i en dagstidning i Iowa den sjunde november 1967. I den finns bara en mening som förtjänar medhåll. Det är den första meningen.” Att bemöta rykten genom att lyfta upp dem och trycka dem på nyhetsplats var tydligen etablerat som så kontroversiellt att redaktören inte bemödade sig att skriva mer än så. Men ju mer ryktet spreds, desto mer tvingades journalisterna anpassa sig. I en artikel i lokaltidningen Wichita Eagle-Beacon intervjuades en psykolog, som förklarade att de som spred ryktet tidigare hade känt tveksamhet och rädsla inför människor med annan hudfärg, men inte riktigt vetat varför. Ryktet gav dem, enligt psykologen, en konkret anledning att känna den rädslan och gjorde den därmed socialt acceptabel. Sådant vill inte en journalist stå passiv och betrakta. Artiklar där ryktet tillbakavisades började dyka upp.

Alla försök var inte lyckade. I Detroit vintern 1967, några månader efter ett upplopp som krävt 43 människors liv och förstört mer än 2 000 byggnader, gick tidningsredaktionerna i staden in i en strejk på grund av låga löner som fortsatte ända till augusti året därpå. Det fanns därför inga lokala tidningar i staden när ryktet började härja, och befolkningen fick vända sig till de andra tidningar som fortfarande gick att få tag på i stan. En av dessa var kanadensiska Windsor Star, som den nionde mars publicerade en helsideskolumn om ryktet. Kolumnen pryddes av en stor rubrik som utgjordes av ordet ”RYKTE”, men inleddes med en lång och levande beskrivning av händelsen som ryktet handlade om, och ett entydigt tillbakavisande av ryktet kom inte förrän efter flera textstycken. Resultatet var att ryktet fick ännu större spridning. Ett ryktescentrum i Detroit, där telefonister mottog oroliga medborgares telefonsamtal och försåg dem med korrekt information, rapporterade att 1 600 personer ringde om dagen. Ofta, noterade ryktescentret, hänvisade inringarna till en artikel de hade läst i Windsor Star.

Där rapporteringen sköttes bättre, och det fastslogs tidigare och tydligare i artiklarna att ryktet var just bara ett rykte, fanns det å andra sidan en tydlig effekt. I en uppföljande forskningsrapport som Lee Brown publicerade, i augusti 1989, hade över 200 nyhetsredaktioner fått frågor om hur de hanterade, eller teoretiskt sett skulle hantera, ett liknande rykte. Svar från 86 nyhetsredaktioner redovisades, och där visade det sig att det generellt hade en positiv effekt på ryktesspridningen att tidningar uppmärksammade och tillbakavisade ryktet. Av de 20 redaktioner som uppgav att de hade fått frågor från läsarna om ryktet och som en följd publicerat artiklar uppgav 14 att det hade haft en dämpande effekt på ryktesspridningen. Antalet svarande som sade att det istället hade jagat upp och pumpat liv i ryktet var noll.

”De flesta rubriker som citerats i denna studie gjorde klart och tydligt att ryktet var falskt, och så även brödtexten. De flesta återfanns på förstasidan och hade rubrik med flera kolumner. I de flesta artiklarna citerades ett flertal auktoriteter för att tillbakavisa ryktet”, skriver Brown i sin uppföljande studie Debunking the Mutilated Boy: A Study of Newspaper Editors and an Inflammatory Rumor. Dessa kännetecken hos artiklar som framgångsrikt tillbakavisar rykten understryka även i bland annat en handbok i debunking, skriven och utgiven av John Cook på University of Queensland och Stephan Lewandowsky på University of Western Australia. Rubriken ska vara fakta i målet, och i bästa fall inte återupprepa myten eller ryktet. Myten ska inte beskrivas detaljerat och levande och inte få större plats i texten än nödvändigt. En alternativ förklaring, som ger läsaren en ersättning till den bild myten eller ryktet tidigare gav, ska presenteras. I fallet med den stympade pojken lät journalisterna folklorister och psykologer komma till tals, och beskriva metastoryn bakom ryktet. Historier om falska rykten och legender är ofta spännande, och lätta att komma ihåg. Varför inte erbjuda det läsnöjet, istället för att helt enkelt bara nöja sig med en intetsägande falsk-stämpel?

Lee Brown fortsätter: ”Kombinationen av tydlighet i skrift och synlighet i tidningen bidrog helt säkert till att ryktet om den stympade pojken tillbakavisades. Här och där, då och då, kommer emellertid han och hans besläktade berättelser som den om den kidnappade flickan leva vidare bortom tidningarnas avslöjanden. Det bästa sättet att korta ner tiden på deras besök tycks vara ett snabbt, noggrant och prominent vederläggande i pressen.”

Sociala medier är ryktesmaskiner. De bönar och ber dagligen om våra subjektiva upplevelser av världen, och de uppmuntrar oss att dela vidare bilder, filmer och texter som berör oss emotionellt. Den spridningen kan sedan omedelbart ske över hela världen. Det enda som förändrats sedan 1989 är med andra ord att rykten nu kan få betydligt större spridning, utan de begränsningar som geografi och avstånd tidigare inneburit. Det finns inga anledningar att tro att Lee Browns slutsats, snart 30 år gammal som den är, tappat sin aktualitet.


Det här är ett utdrag ur min kommande bok om felaktigheter, rykten, vandringssägner och myter på sociala medier. I debatten av mediernas hantering av de rykten som cirkulerade efter attentatet på Drottninggatan i fredags tyckte jag att det behövdes en påminnelse om att vår tid på intet vis är den första då journalistiken tvingas hantera explosiva men obekräftade uppgifter som får stor spridning i en orolig tid.

Jag rekommenderar alla journalister att läsa Lee Browns två forskningsarbeten, och vill understryka att slutsatserna han drar är lika relevanta idag: om medierna ska skriva om rykten ska de göra det arbete som andra inte kan, har tid eller resurser till att göra för att bekräfta eller tillbakavisa dem – för vad skiljer annars medier från de spekulationer på sociala medier som många mediechefer idag kritiserar – och sedan i publiceringen göra det tydligt att det är just rykten. För en journalist bör detta sitta i ryggmärgen.