Sedan hösten 2013 har jag pratat om hur viktigt det är med ett källkritiskt och etiskt förhållningssätt till att publicera sig på nätet. Först i och med storyn om mördade Marcia Karlsson, sedan i och med lanseringen av Viralgranskaren, och sedan dess som fristående skribent och föreläsare. Sedan kom valet i USA 2016, med allt vad det innebar av bluffar, rykten och propaganda på nätet. När vi till slut stod med gapande munnar över resultatet bröt en debatt ut bland amerikanska och i förlängningen även svenska journalister – om hur allt var Facebooks fel. Om Facebooks ansvar för fejknyheterna.
Att jag inte tycker Facebook är den perfekta partnern för medierna är ingen hemlighet. Men att skylla från sig på faktaresistens och Facebook är mer än lovligt slappt för en journalistkår som inte bara har varit genomgående sent ute med att göra god journalistik på och för nätet, utan som själv faktiskt gjort sig skyldig till flera misstag som man kan förstå förstör anseendet hos läsarna.
Att prata om faktaresistens och post-truth, som många debattörer och journalister gjort efter valet, innebär att skjuta ifrån sig ansvaret för den riktning världen nu tar på någon annan. På den dumma person som inte bryr sig om sanningen och rapporteringen, utan som låter sig luras av enkla påhitt bara för att de passar in i vad den redan tänker och tycker. Den här anklagelsen hade fungerat, om det inte var för att den var allmänmänsklig. Och alltså gick att applicera även på journalister.
Omni var tidiga med att upptäcka årets tragiska julsaga. Den kom från lokaltidningen Knoxville News Sentinel i Tennessee, publicerad av en kolumnist, och var ackompanjerad av ett filmklipp. Eric Schmitt-Matzen spelar jultomte för barn, och blev i november uppringd av en sjuksköterska på ett närliggande sjukhus. En liten sjuk pojke ville träffa jultomten, och det fanns ingen tid att förlora. Schmitt-Matzen tog sig dit på en kvart och väl där förstod han att pojken, fem år gammal, var illa däran. Han sade åt de vuxna att, om de trodde de skulle börja gråta, hålla sig utanför pojkens rum för annars skulle han själv börja gråta och förstöra sin tomteakt. Pojkens mamma gav Schmitt-Matzen en julklapp hon hade köpt till pojken och så gick han ensam in i pojkens rum.
“De säger att jag är döende”, sade pojken till Schmitt-Matzen efter att han fått sin julklapp. “Var du än hamnar, säg att du är tomtens allra bästa nisse så blir du insläppt”. Är det sant, frågade pojken. “Javisst”, sade Schmitt-Matzen och log så glatt han kunde. I filmklippet där han för Knoxville News Sentinels kolumnist berättar denna historia rinner tårarna nerför hans röda, varma kinder när han berättar historien. Pojken lutade sig fram, gav tomten en kram, och dog. Utanför dörren förstod de anhöriga snabbt vad som hade hänt. “Nej, nej, nej, inte än”, ropade mamman och sprang in. Schmitt-Matzen lämnade över kroppen i hennes armar och försvann snabbt därifrån, helt förstörd.
Efter Omni följde Aftonbladet, Expressen, Nyheter24 och pappersupplagan av Skånska Dagbladet. Och det är knappast konstigt att historien fått stor spridning även här i Sverige. Det är en tragedi i juletid, en vacker berättelse om generositet och barn och obegripligt tidig död. Och ja, rörligt ingår.
Kolumnen på Knoxville News Sentinel publicerades uppenbarligen utan något mer än kolumnistens magkänsla och tomten Schmitt-Matzens starka framträdande att gå på. Varken någon sjuksköterska, familj till pojken, något sjukhus eller ens någon familjemedlem till Schmitt-Matzen har bekräftat storyn, och han minns inte exakt datum när det skulle ha inträffat eller vill säga vad någon av de inblandade heter. Trots att det är en väldigt stark berättelse går det också att hitta påståenden att tvivla över. Pojken kunde alltså föra ett fungerande samtal ena minuten, för att dö nästa? Mamman lät honom vara ensam med en främling när hon visste att det var hans sista minuter i livet? I tidig november i Tennessee och pojken var besatt av tanken på att fira jul?
I USA började fler ana oråd, och kontrollera storyn så gott de kunde. Mediaite kollade dödsannonser i området utan att hitta någonting i stil med en femårig pojke. Snopes ringde sjukhus i området och fick svaret att ingen kände till händelsen. Det slutade med att Knoxville News Sentinel drog tillbaka kolumnen och publicerade en rättelse. Originalartikeln är uppdaterad med denna information, att det finns tveksamheter i storyn, och den Omni-, Aftonbladet-, Expressen- eller Nyheter24-läsare som klickar sig vidare till ursprungskällan får nu se det. Ingen av nättidningarna ovan har emellertid redigerat sina artiklar, vilket säkert kan bidra till en viss känsla av tveksamhet inför deras koll.
Schmitt-Matzen vidhåller att detta har inträffat så som han har berättat det, och menar att det väger lätt att kallas “lögnare” mot att känna en femåring dö i hans famn. Men faktum kvarstår att denna story inte hade fått lika stor spridning om den inte prickade in så rätt i tid och stämning. Den visar att en god skådespelare utrustad med en lika god story helt kan kortsluta traditionella mediers rutiner för att kontrollera att det de publicerar är den bevisade sanningen. Det är inte första gången detta händer, men särskilt i kontrast till alla stolta publicisters prat om faktaresistens blir detta exempel så oerhört tydligt på att journalister inte är mer än människor själva. Tomteskägget i brevlådan.
Väljer vi att kalla problemet att människor alltid väljer en bra story ovanför tråkiga fakta “faktaresisten” och “post-truth”, och beskylla det för att världen går åt skogen, bör vi nog acceptera att vi själva är lika goda kålsupare.Det är en principsak. Att med ena handen utnämna sig själv till sanningens beskyddare i kontrast till de faktaresistenta, och samtidigt med andra handen låta den här sortens emotionella bulldozers köra över vår egen källkritik – det duger inte.
