I delningssägnernas tid – varför vandringssägner blir virala

När allmänheten i och med internet och sociala medier fick tillgång till egna publiceringskanaler utan gatekeepers resulterade det i en explosion av folkligt berättande. Vandringssägner, rykten, anekdoter och myter sprids om det vi för tillfället bekymrar eller oroar oss mest över, och genom att jämföra vår tids berättande med det för bara några decennier sedan kan vi dra viktiga slutsatser om 2000-talets människa och hennes omvärld. Trots det är det först nu som folklorister börjat upptäcka och utforska dessa nya plattformar som scener för det folkliga berättandet. Frågan är när samhället i övrigt ska börja tillvarata det.

I det senaste numret av Nordicom-Information, en tidskrift om medie- och kommunikationsforskning utgiven av Göteborgs universitet med bl.a Ingela Wadbring som redaktör, medverkar jag med texten som följer. För den som läst och haft utbyte av mina texter om clownskräcken som ett folkloristiskt fenomen kanske den kan vara intressant.

År 1954 sjöng Alice Babs och Charlie Norman in sången ”Käre John”. Det är en svensk version av en amerikansk countrysång från 1953, som handlar om en inkallad ung man. Soldaten får ett brev från sin trolovade, där flickan ber soldaten skicka hem bilden han har på henne. ”Min blivande man vill ha det”, skriver hon. (Den svenska texten är ändå nådig mot soldaten, jämfört med den engelska. Här fick vi inte veta vem flickan skulle gifta sig med. På engelska avslöjades det att det var soldatens bror.)

Soldaten gråter ut på sina vänners axlar, varefter Charlie Norman suckar ”ni vet hurdana grabbar är”. De har en plan på hämnd. Sången slutar med att killarna på luckan samlar in alla foton på flickor de har, och får huvudpersonen att skriva tillbaka till sin före detta: ”Jag kommer inte ihåg hur du såg ut. Var god välj ut din bild, och skicka tillbaka övriga. Undertecknat, din käre John.”

Sången bygger på berättelser som började spridas under andra världskriget, och som tar fäste i de artigt formulerade farvälbrev hemifrån som då och då faktiskt hamnade i amerikanska soldaters händer. Det är lätt att föreställa sig sångens klangbotten i ett svenskt 1950-tal, då Sverige hade 40 000 inkallade. Man hade en anhörig i militären och kunde lätt föreställa sig tragedin det innebar att få ett sådant brev hemifrån – ”eftersom jag alltid bara levat för henne”, som en allvarsam Norman mässar i ”Käre John”. I dag, med tunt försvar och lös koppling mellan det militära och det civila samhället, skulle samma berättelse troligen inte bli lika populär.

Men USA har fortfarande soldater posterade utomlands. Och sedan åtminstone 2012 har berättelsen om brevet till John där åter börjat berättas. Under mitt arbete med boken Creepypasta – spökhistorier på internet (2014) snubblade jag över berättelsen i form av en bildfil. I överkanten av bilden syns en amerikansk soldat hukad över ett brev, som bildtext är själva historien återgiven, och längst ner står det ett muntert ”LIKE A BOSS” – 2010-talets nätmotsvarighet till det ”Chuckert, kisen!” som 1950-talets lyssnare kan tänkas ha utbrustit. Bilden inrymmer nästan ordagrant samma berättelse, fast den här gången om en amerikansk marinsoldat posterad i Afghanistan. Och så skiljer den sig på en till detalj. I bildens berättelse ska flickan där hemma inte längre gifta sig med en annan man. Istället har hon legat med två andra killar. Förutom detta har historien bibehållits intakt i sextio år. Vad beror förändringen på?

militaryintelligencethisguy_61e6a7_4345500

Folklore på nätet – en oupptäckt pärla
För att förstå det måste man förstå att vi pratar om folklore, de symboler, motiv, föreställningar och berättelser vi berättar för att förstå varandra eller oss själva. Bland akademiska ämnen är folkloristiken, rent historisk, kanske det som ivrigast dödförklarat sig själv.

Med varje tekniskt skifte har nya mörka moln dragit in över folkloristerna: det här, har de tänkt, är folklorens död. Och varje gång har domedagsprofetiorna kommit på skam. Som Richard Bauman och Charles L. Briggs noterar i Voices of Modernity: Language Ideologies and the Politics of Inequality (2003) har folkloristiken “been reportedly on the verge of dying for more than three centuries, [men ändå fortsätter den att] … provide useful means of producing and legitimizing new modernist projects, sets of legislators, and schemes of social inequality”. Och även nätet har sent omsider utforskats.

De sista fem till tio åren har amerikanska folklorister upptäckt och kommit igång med att betrakta och beskriva nätet som en folkloristisk scen, som den yta, uppsamlingsplats och det arkiv för kommunikation och berättelser det naturligtvis alltid varit. Robert Glenn Howard har myntat begreppet vernacular web, den folkliga webben, för att beskriva de icke-institutionella mötesplatserna där vandringssägner sprids och berättas, Trevor J. Blank pratar om hybridization, hybridiseringen mellan analogt och digitalt berättande som utmynnar i markörer som LOL, och Jeff Tolbert menar att myterna på nätet innebär omvänd ostension, att vi istället för att utagera befintliga vandringssägner och myter uppfinner nya där vi tycker de borde finnas. I Sverige ligger vi fortfarande lite efter, men även här skrivs nyfikna artiklar och uppsatser och runt om i landet ligger olika projektidéer i startgroparna.

Det är på tiden. Redan 1984 utvecklades ett aprilskämt till ett av det gryende nätets första vandringssägner. Det var den holländska internetgudfadern Piet Beertema som, i en epok då frosten vägde tung över den amerikansksovjetiska relationen, loggade in på en Usenetgrupp och låtsades vara ryska kommunistpartiets dåvarande generalsekreterare Konstantin Tjernenko. ”Well, today, 840401, this is at last the Socialist Union of Soviet Republics joining the Usenet network and saying hallo [sic] to everybody”, skrev han, och de följande veckorna skapade ryktet att sovjeterna kommit svallvågor över nätet.

Några veckor senare avslöjade Beertema att det var ett skämt. Först flera år senare fick han veta att ryktet oroat Pentagon så till den grad att de övervägde att kapa den helt centrala kabeln i Atlanten som kopplade ihop USA med Europa, allt för att förhindra sovjetisk insyn i amerikanska affärer.

I början av 1990-talet återuppväcktes en gammal vandringssägen om en kvinna som bett om receptet på en kaka på kedjan Neiman-Marcus kafé i Dallas. Med notan i handen insåg hon sedan att servitrisen lagt på 250 dollar för receptet. Historien fick stor spridning i mejl och i primitiva forum, och tvingade företaget att utfärda en offentlig dementi. Just den här ryktesspridningen fick 1995 Barbara och David Mikkelson, ett äkta par som träffats genom Usenet-gruppen alt. folklore.urban, att lansera sajten Snopes.com – ett uppslagsverk över vandringssägner och bluffar på nätet som i dag troligen är världens mest inflytelserika sajt på området. Och 1994 fick en fejkad nyhetsartikel gigantiskt genomslag, med sitt anmärkningsvärda påstående att Microsoft skulle köpa katolska kyrkan. ”Programvarujätten Microsoft har de senaste dagarna haft visst besvär med att dementera påståendet om att koncernen överväger att köpa katolska kyrkan”, skrev TT i en notis om ryktet i december 1994 och fortsatte: ”Jo, du läste rätt. Det stod nämligen i tidningen och då måste det ju vara sant. Visserligen var det en elektronisk tidning på det omsusade datornätverket Internet, men i alla fall”.

Vårt berättandes motiv
Bengt af Klintberg definierar vandringssägner som berättelser med stildrag som ska göra innehållet trovärdigt. För att överleva tidens tand har dessa vandringssägner alltid flirtat med sin samtids föreställningar och våndor. Det var inte otänkbart att det hemlighetsfulla Sovjet skulle ansluta sig till internet i mitten av 80-talet, men det framstod som hotfullt och skrämmande för en omvärld som inte litade på ryssarna. Kakreceptshistorien är en klassiker som anspelar på vår rädsla att bli blåsta och på bilden av storföretag som i botten onda och giriga, och berättelsen om Microsoft fungerade i sin tid eftersom Microsoft var sin tids Facebook, Apple eller Google: en enorm IT-makthavare som verkligen tycktes köpa upp halva världen.

Historierna har varit ömsint utformade för att fungera med sin publik, kroka i deras föreställning och åka ruschkana utmed deras fördomar. Utformningen har skett i utbytet av berättelserna, allt eftersom de förts vidare. En berättelse som inte tilltalar sin samtid kommer antingen förändras eller dö.

Och här återkommer vi till John och hans brev. Varför hade Johns flickvän, som på 1950-talet bara ville gifta sig med en annan man, plötsligt på 10-talet legat med två andra killar? Jo, sannolikt för att den har anpassats efter sin målgrupp. För att uppskatta berättelsen ska vi som hör den tycka illa om flickan, och känna sympati för soldaten. Ett knep för att få en publik att tycka illa om kvinnor har i åtskilliga tusen år varit att framställa henne som en slampa. För att uppnå detta mål räckte det på 1950-talet att en kvinnlig karaktär skulle vilja skilja sig eller bryta en förlovning.

Men tiderna har förändrats, och i dag måste samma kvinna vara otrogen med två andra killar för att vi ska se henne som lösaktig. Genom att jämföra dessa två vandringssägner har vi inte bara identifierat berättelsens bevekelsegrunder – vi har också sett en skymt av oss själva, tecknat en graf över samhällets syn på kvinnan över tid. Jag kallar det ett slampindex.

Många av de klassiska vandringssägnerna, de som Bengt af Klintberg samlat i sina tre böcker Råttan i pizzan (1986), Den stulna njuren (1994) och Glitterspray (2005), dyker då och då fortfarande upp, och på samma sätt anknyter de alla till sin tid och sin publik. Förutom ”Käre John” har jag sett hånfulla gliringar om att jeans med häng uppstod i amerikanska fängelser hos fångar som signalerade att de var homosexuella, och varningar om att importerade frukter skulle ha injicerats med HIVsmittat blod.

hanggrej

Detta är historier som cirkulerat i årtionden. Men de har fått sällskap av nya berättelser, framprovocerade av sin samtid. Under de yttre och inre poliskontroller som gjordes i Sverige 2014, brett uppmärksammade under namnet ”super-Reva”, florerade till exempel flera rykten om mer eller mindre gränsöverskridande tillslag och övergrepp. Ett av dessa rykten, som tog vandringssägnens mer narrativa form, var uppgiften att ett helt t-banetåg skulle ha stoppats av polisen. Polisen skulle sedan ha utrymt tåget, delat upp dess passagerare efter hudfärg och begärt att få se identifikationshandlingar hos de som såg icke-svenska ut. Historien skvallrar om den oro många svenskar med utländskt påbrå kände under passkontrollerna.

En motsvarande historia för gruppen svenskar som fruktar att flyktinginvandringen ska gömma terrorister spreds under hösten 2015, strax efter terrorattentatet mot en klubb i Paris. I ett SMS som cirkulerade såväl bland ungdomars telefoner som på Facebook berättade en person att hen hade en släkting inom kriminalvården, och att denna släkting nyss hanterat utvisningen av en ”misstänkt IS-medlem”. Denna IS-medlem skulle innan utvisningen verkställdes ha bett att få prata med släktingen, och då tackat för den vänliga behandlingen. Som tack ville IS-medlemmen varna släktingen: ”Du bör inte röra dig i centrala Göteborg under jul och nyår.”

vanligaterroristen

När jag föreläst för gymnasieelever i Göteborg har de efteråt kommit fram och berättat att de trott på historien eftersom Göteborg i rubriker ofta utpekats som en av de städer i Europa där flest anslutit sig till IS. Men nästan ordagrant samma historia berättar Bengt af Klintberg i Glitterspray (2005), och i boken passar han också på att spåra dess olika former tillbaka till 1800-talets slut. Trots dess osannolika innehåll (att gå runt och varna vem som helst om sina planer låter inte särskilt slugt för någon som jobbar med överraskningar) har historien berättats med allehanda terrorgrupper som huvudpersoner, kanske för att vi människor gärna vill försöka hitta åtminstone ett försonande, mänskligt drag i terrorns obegripligt kalla ansikte.

Barnappar som projektionsytor
Ett tredje exempel på vilka bakomliggande orsaker samtida vandringssägner kan ha är berättelserna om Talking Angela. Talking Angela är en app riktad till barn, en datoranimerad katt som sittande på ett pittoreskt café i Paris chattar och spelar små triviaspel med användaren. Den bygger på en så kallad chatbot, ett datorprogram som simulerar en intelligent konversation, som levererar mer eller mindre rimliga svar på sådant användaren skriver. Katten är söt och charmig och helt uppenbart konstruerad efter ett gulligt Disney-ideal.

Icke desto mindre började sinistra varningar för appen dyka upp bland de unga användarna under 2013. ”Det finns en app som heter ’Talking Angela’ där en pedofil är inhackad”, stod det till exempel i en version av varningen som spreds på Instagram. Den innehöll en bild på Talking Angela med vad som liknade en gestalt inringat i kattens vänstra öga, vilket skulle antyda att pedofilens avbild ibland skymtade inuti appen, och den fortsatte med att konstatera att pedofilen ”har lurat och kidnappat ungar och ser dig automatiskt genom din kamera. (…) Det sägs att han befinner sig i Paris men sprid detta och kolla era småsyskons telefoner och ta genast bort denna appen om ni redan har den. Han söker upp barn både hemma och på skolan.”

I februari 2014 skrev jag i en krönika om hur min lillasyster frågat mig om detta rykte, och i en TT-notis från mars samma år berättade en nioåring om appen. ”Jag har hört att en gubbe hackat sig in i mobilen och kan se en genom kameran och ögat på katten. Ger man den paket, trycker på hjärtat eller smileyn tar gubben ett kort”, sade hon.

talkingangela

Återigen ett motiv som är så ologiskt att det borde falla i bitar redan vid en första ögonkastet. Att en enda pedofil skulle turnera världen över för att kidnappa barn faller på sin egen orimlighet, och påståendet att han inte bara såg användarna genom webbkameran utan användarna då och då också såg honom i Talking Angelas öga låter mer som en skräckfilm än som verkligheten. Appens utvecklare, studion Outfit7, och oräkneliga experter har också avfärdat möjligheten att det skulle fungera. Ändå tycks historien slå an till någonting djup liggande hos många. Tillåt mig presentera en teori om varför.

Den kanske mest ofta återkommande varningar som föräldrar skickar med sina barn när det kommer till webben är att de ska låta bli att berätta för okända vad de heter och var de bor. Talking Angelas första fråga till användaren är, olyckligtvis, ”vad heter du?”. Denna fråga kan troligen aktivera en varningsklocka hos barnen: det är något skumt här. Men vad är det som är skumt? Barnen söker ett igenkännbart ansikte, en gestalt, som hör ihop med hotet de uppfattar, och vad de hittar är hackare och pedofiler. Få barn vet lyckligtvis exakt vad en hackare eller en pedofil är eller gör, utan de uppfattas troligen generellt som nätets fula gubbar.

Och just de här figurerna har vi använt förr, för att varna för hot och faror. I sin text ”Trollen i nätskogen” (Nordicom-Information 37, 2015, 3-4: 65-68) går Ingela Wadbring, trots rubriken, inte närmare in på skogens betydelse för nätet, vilket är förståeligt eftersom hennes text huvudsakligen avhandlar trollen och omnämnandet av skogen mest ska förstås som en rubrikformulering. Men som jag ser det är det relevant att prata om skogen när det kommer till nätet och trollen. Skogen var för några generationer sedan en central plats i våra liv, med ved och virke, föda till våra djur och ibland till oss själva. Samtidigt var det bortaplan, en plats där vi visste att hot gömde sig, en plats vi inte helt förstod. Människor kunde gå in i skogen för att aldrig komma ut igen. För att formulera effektiva varningar för att gå vilse, drunkna och andra risker användes mytologiska varelser: skogsrået, näcken, troll och så vidare.

Jämför nu detta med internet, där vi gör bankärenden, sköter vårt sociala liv och har relationer och förhållanden. Hur många av oss vet samtidigt exakt hur nätet fungerar? Hur många av oss kan beskriva tekniskt hur det går till mellan det att ett mejl skickas iväg och att det landar i mottagarens inkorg? Just här blir det klart och tydligt: nätet är på sätt och vis vår nya skog, och hackarna och pedofilerna som tagit över Talking Angela är i barnens ögon våra nya troll och skogsrån.

Delningssägnen den nya vandringssägnen
Sociala medier handlar om subjektivt berättande av historier. Tack vare den nya, möjliga genomslagskraften för vanliga människor kan de få större spridning idag än någonsin, och eftersom vi vant oss vid den sortens berättande har även politiker i vissa läger börjat ta efter. Bäst exempel under 2016 finns troligen hos republikanernas presidentkandidat, affärsmannen Donald Trump, som trots envisa tillbakavisanden från journalister, faktakontrollanter och poliser fortfarande menar att han såg muslimer i New Jersey hurra efter attacken mot World Trade Center 2001. Hans framgång har delvis legat till grund för att begreppet ”faktaresistens” börjat diskuteras, som en sorts ignorant, ekokammarsjukdom.

Men kanske handlar det inte om faktaresistens, utan om ett sug efter sagor i det personliga, subjektiva berättandets tid. Vissa folklorister menar att vi nyligen kommit ut ur en för mänskligheten otypisk period av att kommunikation skett uppifrån och ner, från böcker, teve- och radioprogram, och åter befinner oss i en global by – en informationsmiljö där alla pratar med alla och auktoriteter inte finns eller åtminstone spelar någon större roll. I en sådan tid kan en vandringssägen spela samma roll för hela den uppkopplade världen som den förr i tiden gjorde för ett litet samhälle där alla kände varandra.

Den avgörande skillnaden mellan vandringssägner före de sociala medierna och vandringssägner i dag är egentligen delningen som distributionsverktyg. Istället för att berätta historien från person till person, vilket möjliggjorde en förändring för varje upprepning, delas nu vandringssägner ofta vidare i en ursprunglig publicerad form. Sägnerna kan därmed potentiellt få mycket större spridning som statiska berättelser. Med utgångspunkt i detta föreslår jag det nya begreppet delningssägen, definierad som en berättelse som delas utifrån en central publicering på internet, i tron att den i någon grad är sanningsenlig.

Ett nytt ”Folkminnen”?
För Sveriges Radio P3 programleder jag sedan ett år en podcast som heter Creepypodden, som går ut på att jag och några andra röster läser upp spökhistorier från sociala medier och poddens lyssnare. En av de tydligaste insikterna arbetet med podden gett mig är att det folkliga berättandet i allra högsta grad fortfarande existerar.

I november 2015 publicerade folkloristerna Michael Dylan Foster och Jeffrey A. Tolbert antologin The Folkloresque: Reframing Folklore in a Popular Culture World (2015). Där lanserar de begreppet folkloresque, för att beskriva när popkultur och fiktion använder sig av folkloristiska stilgrepp och motiv för att skapa nya berättelser. I Sverige såg vi nyligen exemplet ”De dödas röster” (där jag spelar en biroll), en podcast från Sveriges Radio som uppfann en ny vandringssägen från Täby utanför Stockholm för att underbygga sin story.

Mellan 1990 och 2005 sände Bengt af Klintberg radioprogrammet ”Folkminnen”, dit frågor och berättelser skickades av lyssnarna. Det folkloresqua berättandet, och de i skrivande stund 40-50 mejl jag får i veckan med spökhistorier och vandringssägner, visar tydligt hur förbigånget det folkliga berättandet är idag. Det visar att 2010-talet skriker efter ett nytt ”Folkminnen”.

granskartips

Bild: CC BY-NC-ND 2.0 mdl70 på Flickr.

Tidningar med tomteskägget i brevlådan

Sedan hösten 2013 har jag pratat om hur viktigt det är med ett källkritiskt och etiskt förhållningssätt till att publicera sig på nätet. Först i och med storyn om mördade Marcia Karlsson, sedan i och med lanseringen av Viralgranskaren, och sedan dess som fristående skribent och föreläsare. Sedan kom valet i USA 2016, med allt vad det innebar av bluffar, rykten och propaganda på nätet. När vi till slut stod med gapande munnar över resultatet bröt en debatt ut bland amerikanska och i förlängningen även svenska journalister – om hur allt var Facebooks fel. Om Facebooks ansvar för fejknyheterna.

Att jag inte tycker Facebook är den perfekta partnern för medierna är ingen hemlighet. Men att skylla från sig på faktaresistens och Facebook är mer än lovligt slappt för en journalistkår som inte bara har varit genomgående sent ute med att göra god journalistik på och för nätet, utan som själv faktiskt gjort sig skyldig till flera misstag som man kan förstå förstör anseendet hos läsarna.

Att prata om faktaresistens och post-truth, som många debattörer och journalister gjort efter valet, innebär att skjuta ifrån sig ansvaret för den riktning världen nu tar på någon annan. På den dumma person som inte bryr sig om sanningen och rapporteringen, utan som låter sig luras av enkla påhitt bara för att de passar in i vad den redan tänker och tycker. Den här anklagelsen hade fungerat, om det inte var för att den var allmänmänsklig. Och alltså gick att applicera även på journalister.

omni-tomten

Omni var tidiga med att upptäcka årets tragiska julsaga. Den kom från lokaltidningen Knoxville News Sentinel i Tennessee, publicerad av en kolumnist, och var ackompanjerad av ett filmklipp. Eric Schmitt-Matzen spelar jultomte för barn, och blev i november uppringd av en sjuksköterska på ett närliggande sjukhus. En liten sjuk pojke ville träffa jultomten, och det fanns ingen tid att förlora. Schmitt-Matzen tog sig dit på en kvart och väl där förstod han att pojken, fem år gammal, var illa däran. Han sade åt de vuxna att, om de trodde de skulle börja gråta, hålla sig utanför pojkens rum för annars skulle han själv börja gråta och förstöra sin tomteakt. Pojkens mamma gav Schmitt-Matzen en julklapp hon hade köpt till pojken och så gick han ensam in i pojkens rum.

“De säger att jag är döende”, sade pojken till Schmitt-Matzen efter att han fått sin julklapp. “Var du än hamnar, säg att du är tomtens allra bästa nisse så blir du insläppt”. Är det sant, frågade pojken. “Javisst”, sade Schmitt-Matzen och log så glatt han kunde. I filmklippet där han för Knoxville News Sentinels kolumnist berättar denna historia rinner tårarna nerför hans röda, varma kinder när han berättar historien. Pojken lutade sig fram, gav tomten en kram, och dog. Utanför dörren förstod de anhöriga snabbt vad som hade hänt. “Nej, nej, nej, inte än”, ropade mamman och sprang in. Schmitt-Matzen lämnade över kroppen i hennes armar och försvann snabbt därifrån, helt förstörd.

Efter Omni följde Aftonbladet, Expressen, Nyheter24 och pappersupplagan av Skånska Dagbladet. Och det är knappast konstigt att historien fått stor spridning även här i Sverige. Det är en tragedi i juletid, en vacker berättelse om generositet och barn och obegripligt tidig död. Och ja, rörligt ingår.

Kolumnen på Knoxville News Sentinel publicerades uppenbarligen utan något mer än kolumnistens magkänsla och tomten Schmitt-Matzens starka framträdande att gå på. Varken någon sjuksköterska, familj till pojken, något sjukhus eller ens någon familjemedlem till Schmitt-Matzen har bekräftat storyn, och han minns inte exakt datum när det skulle ha inträffat eller vill säga vad någon av de inblandade heter. Trots att det är en väldigt stark berättelse går det också att hitta påståenden att tvivla över. Pojken kunde alltså föra ett fungerande samtal ena minuten, för att dö nästa? Mamman lät honom vara ensam med en främling när hon visste att det var hans sista minuter i livet? I tidig november i Tennessee och pojken var besatt av tanken på att fira jul?

I USA började fler ana oråd, och kontrollera storyn så gott de kunde. Mediaite kollade dödsannonser i området utan att hitta någonting i stil med en femårig pojke. Snopes ringde sjukhus i området och fick svaret att ingen kände till händelsen. Det slutade med att Knoxville News Sentinel drog tillbaka kolumnen och publicerade en rättelse. Originalartikeln är uppdaterad med denna information, att det finns tveksamheter i storyn, och den Omni-, Aftonbladet-, Expressen- eller Nyheter24-läsare som klickar sig vidare till ursprungskällan får nu se det. Ingen av nättidningarna ovan har emellertid redigerat sina artiklar, vilket säkert kan bidra till en viss känsla av tveksamhet inför deras koll.

Schmitt-Matzen vidhåller att detta har inträffat så som han har berättat det, och menar att det väger lätt att kallas “lögnare” mot att känna en femåring dö i hans famn. Men faktum kvarstår att denna story inte hade fått lika stor spridning om den inte prickade in så rätt i tid och stämning. Den visar att en god skådespelare utrustad med en lika god story helt kan kortsluta traditionella mediers rutiner för att kontrollera att det de publicerar är den bevisade sanningen. Det är inte första gången detta händer, men särskilt i kontrast till alla stolta publicisters prat om faktaresistens blir detta exempel så oerhört tydligt på att journalister inte är mer än människor själva. Tomteskägget i brevlådan.

Väljer vi att kalla problemet att människor alltid väljer en bra story ovanför tråkiga fakta “faktaresisten” och “post-truth”, och beskylla det för att världen går åt skogen, bör vi nog acceptera att vi själva är lika goda kålsupare.Det är en principsak. Att med ena handen utnämna sig själv till sanningens beskyddare i kontrast till de faktaresistenta, och samtidigt med andra handen låta den här sortens emotionella bulldozers köra över vår egen källkritik – det duger inte.

Vi måste inte vara hatets megafoner

Ibland tänker jag på uttrycket ”deimatic behaviour”. Det är ordet för insekters metod att blåsa upp sig själva och verka hot- och kraftfullare för att skrämma fiender. Mest kända är kanske bönsyrsorna, som sträcker upp sina framben och stirrar motståndaren stint i ögonen i hopp om att hota sig ur en hägrande konfrontation.

Men även människor tar efter beteendet. När jag för något år sedan skrev om hashtaggen #IStandWithSweden, som utåt kunde uppfattas som en engelsktalande solidaritetshandling med Sverige men som i själva verket var en vit makt-demonstration av rasism, tänkte jag också på det deimatiska. Då kunde jag konstatera att en tredjedel av tweetsen bakom den trendande hashtaggen hade skrivits av tio nystartade Twitterkonton. Och Researchgruppen har i en kartläggning av kommentarerna på SVT Debatt konstaterat att en merpart av kommentarerna kommer från ett mycket litet antal kommentatorer från Avpixlat. Deimatiskt värre.

Läsare av denna blogg minns den rasistiska hatstormen mot den mörkhyade pojken som, i en bild publicerad på Åhléns Facebooksida, fick vara Lucia. Jag har varit inne på den i ett tidigare blogginlägg, och då vidrört möjligheten att hatstormen mot pojken var ett organiserat tillslag, bland annat med stöd i att en nazistisk profil uppmanat sina följare att kommentera bilden, men nu har Expo tack vare insyn i Facebookgrupper jag själv inte hittat till kompletterat historieskrivningen. “Gå in och skriv vad ni tycker! Det är vidrigt gjort av dem att göra narr av våra traditioner så där”, skrev en person som länkade till Åhléns Facebookpost i den högerextrema Facebookgruppen “Ordet är fritt”. När Nyheter24 och Aftonbladet uppmärksammade gruppens kommentarer myste de. “Bra jobbat, mina kära näthatare”, skrev en användare. De var 1400 personer men har på sistone fått genomslag som vore de hundrafalt fler.

För det första kan man här dra slutsatsen att alla som från och med nu pratar om hatstormen mot luciapojken som en reklamkupp orkestrerad av Åhléns själva gör det i bjärt och pinsam kontrast till verkligheten. Men Expos arbete ger oss också möjligheten att fullfölja tanken jag var inne på i mitt förra blogginlägg: hur bör medierna arbeta när det kommer till näthat?

Det är numera en tradition lika orubblig som jultomten att kvällstidningarna årligen rapporterar om SVT:s klippning av Kalle Anka på julafton. Detta även om det inte inträffat någon klippning. “Då absolut ingenting klippts bort i årets upplaga av Kalle Ankas jul tvingades Expressen till en kreativ lösning för att locka fram de dyrbara kommentarsfältsrasisterna”, skrev Andrev Walden i oktober 2015 apropå att Expressen klätt ut en icke-story till en story genom att sätta rubriken “SVT:s besked inför julens Kalle Anka: ‘Redan bestämt'”. Samma sak hände i år – “SVT:s nya besked – efter ändringarna i Kalles jul” var Expressens rubrik för nyheten att ingenting skulle förändras.

Detta är en direkt följd av att sociala medier-burna nyheter drivs av heta känslor. En av de mest interaktionsvänliga känslorna är vrede, som får oss att såväl trycka på den arga gubben-ikonen som kommentera någonting upprört, och när kvällstidningarna hittar ett område där vreden kommer på beställning biter de alltså tills de knakar. Problemet är att de i samma veva matar hatet. Utan de regelbundna påminnelserna om myten om den politiskt korrekta nedklippningen av alla kulturella särdrag Sverige har är sannolikheten att myten inte skulle vara lika levande. När Expressen rubriksätter det faktum att ingenting förändras i Kalle Anka med en rubrik som antyder att någonting förändrats anspelar de på och ger liv till ett aggressivt mem.

På samma sätt, om än på andra sidan skalan, fungerar nyheterna om hatstormar mot normbrytare. De upprör och skapar engagemang och är man först med att identifiera en hatstorm får man ofta stort genomslag. Den här gången var Nyheter24 först, och sedan hakade TT på. “Att ett litet barn hatas öppet av vuxna människor på ett stort företags Facebooksida… Om man inte rapporterar om det har man på något sätt konstaterat att det här är ett normalläge”, säger reportern Johannes Cleris, som för TT:s räkning skrev om hatet mot luciapojken, i helgens Medierna. Problemet är att denna logik går att utnyttja om man är en minoritet som gärna vill få medieuppmärksamhet som om man var en majoritet.

Expos avslöjande om hatet mot luciapojken är som konstaterades inledningsvis bara den senaste luckan i en lång och tragisk adventskalender. Fördomen ligger, som Olof Palme sade, alltid på lur, även i ett upplyst samhälle, och den latenta och medfödda rasismen återfinns i oss alla. Det aggressiva och politiska rasistiska hatet återfinns emellertid hos en mycket liten grupp svenskar. Dessa människor vill gärna blåsa upp sig så hatet framstår som representativt för majoriteten. “Vi säger det alla tänker”, ljuger de för sig själva. Den tysta majoritetens talespersoner, kallar man sig, som om förbannade rasister någonsin varit särskilt tysta. Risken med den återkommande rapporteringen om vrede mot klippningar av Kalle Anka och hatstormar mot normbrytare är att man lånar ut lungkapacitet för att blåsa upp ballongen.

I början av de sociala mediernas tid, när vi ännu inte hade förstått vad tio personer med tio konton vardera kunde ställa till med, kunde detta förlåtas. Idag, när politisk aktivism går lika mycket ut på att gå med skyltar på stan som på nätet, bör journalistiken hantera näthat med samma kritiska blick som den hanterar pressmeddelanden. Vilka är det som hatar? Varifrån kommer de? Är de fler eller andra människor än de vanliga? Är detta bara några som gärna vill få sin avvikande världsbild utprånglad till så många svenskar som möjligt? I så fall är dramatiska rubrikord som “hatstorm”, som TT valde, olyckliga. Lämpligare skulle väl vara “hatkampanj”, eller något som på ett liknande sätt antydde en koordinerad attack från någon med ett politiskt intresse. Och det mest radikala vore väl att sluta att automatiskt slå upp varenda hatkampanj som vore den en folkrörelse.

Journalistiken har delvis till uppgift att berätta för samhället om sig själv. Att börja springa i kapp med vreden på sociala medier är en feg och lättsam eftergift till de snabba klickkalorierna, och kan knappast betraktas som att ge en verklighetstrogen bild av samhället. Att ge oproportionerlig uppmärksamhet till organiserat näthat är att göra sig till megafon för några av Sveriges obehagligaste och farligaste politiska drivkrafter, och dessutom servera en direkt förljugen bild av hur Sverige ser ut. Det minsta man kan begära av oss journalister är att vi kritiskt granskar insektens storlek innan vi skräms av dess deimatiska beteende.

I potten ligger en liten pojke och hans föräldrar som, skrämda av en hatets insatsgrupp, till slut valde att dra sig undan istället för att stolt pryda en av landets många julfirande affärer. Trots att det är han som är den normala och hatet det onormala blev det han som vek sig och hatarna som firade. Är det verkligen ett händelseförlopp journalistiken vill vara en inbyggd del av?

En bekväm konspiration blir till

Det svenska folket är som en enda stor familj. Åtminstone i den bemärkelsen att inte ett enda jävla julfirande kan passera utan någon form av absurt drama.

Vid det här laget känner alla till historien om Åhléns luciareklam. Kommentarsfältet under en bild av ett barn med ljuskrona fylldes av hat när ett antal svenska medborgare ballade ur över barnets hudfärg. Själva bildens historia kanske dock förtjänar viss uträtning. “Luciabilden togs fram av Åhléns inhouseavdelning för att användas i varuhusen som en skylt där man hänger lucialinnen, pepparkaksdräkter och tomteluvor”, skriver reklamaren Silla Levin som arbetar med Åhléns och fortsätter: “Bilden användes sedan i deras katalog där de visar upp sitt sortiment inför julhandeln. För att påminna om att köpa prylar inför Lucia postade Åhléns den också på Instagram och Facebook.” Bilden är inte framtagen som reklamkampanj, utan som varuhusutsmyckning.

Om hatet tjänar det inte till att orda så mycket. ”Ingenting är skändligare än hur detta barn har behandlats. Ingenting”, skriver till exempel Sanna Rayman. Mer analys än så behöver inte kommentarernas innehåll.

Vad gäller kommentarerna som representativa för Sverige kan man konstatera att de visar tydliga tecken på att snarare ha orkestrerats från någon vargkula, än att organiskt ha fötts i den svenska folksjälen. Bland annat är det värt att notera att de innehåller termer som ”folkförrädare”, ”anti-white propaganda” och ”kulturmarxister”, vilka ju inte direkt är hämtade ur folkdjupets vokabulär, och att de publicerats i vågor på ett sätt som antyder samordning. På Twitter har jag till exempel spårat delar av rörelsen till det nazistiska forumet nordisk.nu.

Efter att detta blogginlägg publicerats hör en tipsare av sig och påpekar att även “The Golden One”, en  nazistisk kroppsbyggare med hyfsat stor följarskara på nätet, uppmuntrat sina såväl engelsk- som svensktalande fans att kommentera på bilden.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-05-kl-21-59-04

Med utgångspunkt i detta finns det en rimlig kritik att rikta mot för det första Åhléns, som gott och väl kunde ha varit bättre på att moderera sina kommentarsfält redan från första början. Även svenska medier, som ibland verkar så sugna på en hatstorm att dess proportioner inte spelar någon roll, kan gott ta sig en funderare. I förhållande till den stora mängden positiv feedback som bilden fick stod sig de par hundra hatkommentarerna tämligen slätt, något som även Nyheter24 nämnde när de som första medier uppmärksammade hatet: ”Som tur var så fanns det betydligt fler personer som valde att gå emot hatet och istället stötta företaget”.

Om dessutom kommentarerna var resultatet av någon ljusskygg rasistarmés mobilisering finns det ännu bättre skäl att fundera över hur man lägger upp sina publiceringar.

Det kan man prata länge och väl om, men det tänkte jag inte göra här. Jag ville bara skildra den rimliga kritik mot storyns aktörer som just nu kan framställas, och påpeka att jag delvis håller med. Men det finns en skillnad mellan att kritisera aktörerna i en berättelse som lett fram till ett otvivelaktigt offer, och att börja måla upp konspirationer. Och just det senare ägnar sig en och annan i svensk offentlighet åt just nu.

I en längre Facebookstatus berättar Katerina Janouch, debattör och författare, en historia hon kallat för En ondsint samtidssaga. I den beskrivs hur sluga och cyniska PR-hipsters (”sköna snubbar o coola brudar i lagom tajta Acnejeans och med espresson i de strama kopparna, kanske nåt råpressat också, detoxigt, Joe & the Juice-inspirerat”) tillsammans med Åhléns slängt barnet i luciareklamen till vargarna som ett offer för genomslaget. ”Ett litet barn som får schavottera? Ja, alla krig har sina offer, tänker hipstern kyligt och se klickmängden skjuta i höjden”, skriver Janouch och föreslår att reklamarna dessutom ”på förhand bokat in några riktigt elaka pennor som mot blygsamt arvode skriver något extremt osmakligt från anonyma IP-adresser”.

Sedan, skriver hon, uppmärksammas de anonyma hatarna i media vilket i sin tur leder till att svenskarna börjar misstänka varandra för att vara rasister. ”I potten finns ett oskyldigt litet barn och dess familj. Men den som inte ställer ett kommersiellt varuhus och dess reklambyrå till svars för en riktigt hjärtlös och sjuk exploatering av ett litet barn för dess egna kommersiella syften, borde få stå i skamvrån. De visste mycket väl vad de gjorde. Plus medier som hetsar på, likt publik vid en tuppfäktning”, skriver Janouch.

I kommentarsfältet till Janouchs status dyker en av de 40 000 medlemmarna i Facebookgruppen #jagärhär upp och påstår att de blev förvarnade av Åhléns. #Jagärhär är en antirasistisk grupp, vars syfte är att identifiera kommentarsfält där det hatas och översvämma dem av kärlek istället. Medlemmens påstående tycks understryka Janouchs story, där Åhléns visste vad de skulle utsätta barnet för, och här gör debattören Ann Heberlein entré. ”Åhléns agerande är så hjärtlöst och cyniskt att jag kippar efter andan. Win-win för Åhléns och hashtaggen #jagärhär: Åhléns får maximal uppmärksamhet – #jagärhär likaså. Förloraren är den lille pojken – exploaterad och utnyttjad av både en kommersiell aktör och av en antirasistisk lobbygrupp”, skrev Heberlein i en egen Facebookstatus.

(Påståendet från denna enskilda medlem i #jagärhär, som alltså är en av 40 000, har dementerats av gruppens administratörer. Det första inlägget i gruppen om Åhléns luciareklam är från den tredje december, åtminstone ett dygn efter att de flesta hatkommentarerna publicerats, vilket är bra senkommet för några som skulle ha förvarnats. Det går dessutom att ifrågasätta logiken i att en grupp antirasister skulle hållit det faktum hemligt att ett internationellt företag försöker outsourca sitt modererande av rasism till en grupp frivilliga.)

De två konkurrerande narrativen är nu alltså antingen att Åhléns, deras hov av hänsynslösa reklamare och dessutom en antirasistisk Facebookgrupp med 40 000 medlemmar gemensamt hållit ut ett barn på en bild från varuhusets lucialinneavdelning som bete för hatare och därigenom medieuppmärksamhet, eller att den grupp av internetbaserade svenska rasister som bevisligen existerar helt enkelt gett sig på det senaste av en lång rad minderåriga offer. Droppa dessa förklaringar över Ockhams rakkniv och se vad som blir kvar.

Den kritik jag skissade upp mot Åhléns och medierna ovan utgår från en verklighet där de mer eller mindre omedvetet spelar med i en destruktiv rutin. Jag löper gärna hela linan ut kring denna kritik, men det är med ljusår avskilt från svamlandet om sammansvärjningar. Konspirationsteorier är ett klassiskt sätt att slippa undan den hårda, oförsonliga verkligheten. Vi anar hellre onda viljor i illslugt samarbete ovanför våra huvuden än ser en enkel men vidrig sanning i vitögat. Om en hatstorm är resultatet av ett storföretags myglande tillsammans med en grupp antirasister är det för vissa paradoxalt nog lättare att acceptera än verkligheten: att det finns svenskar som inte drar sig för att hata barn för att de har fel hudfärg. Men varje gång vi unnar oss att försjunka i dessa fantasivärldar blir de lite bekvämare. Till slut blir de svåra att ta sig upp ur igen.

Vid sidan av detta går det att skönja något obehagligt i denna alternativa förklaringsmodell. I sina statusar avslöjar Janouch och Heberlein kanske hur de själva ser på barnet i Åhléns luciareklam. När en liten grupp svenska rasister regnar helveteseld över ett barn är det Åhléns och en antirasistisk Facebookgrupp de vänder sig emot. De ser inte ett barn, utan ett politiskt statement som provocerar och väcker hat, och den enda tolkningen jag kan göra är att barnet för allas skulle alltså inte borde ha fått synas.

För att förstå den här konspirationsteorin måste man betrakta barnet i Åhléns luciareklam som en provokation. Såvitt jag vet har varken Åhléns, #jagärhär eller de svenska massmedierna den synen på barnet. Bara en grupp rasister på Facebook. Och Katerina Janouch och Ann Heberlein?