Clownerna och folkloren – varför här, varför nu?

Den vanligaste frågan jag fått idag har levererats i ett smått frustrerat tonläge och lydit: ”Varifrån kommer det här?”

De som har frågat har varit journalister, för detta har varit dagen då mina två enda kompetensområden – källkritik och spökhistorier – faktiskt mötts i en märklig harmoni. Clownerna, de jäkla clownerna, har skapat en perfekt storm av skrämmande sociala medier-poster och folktro, och många journalister verkar ha trott att det är lilla jag som sitter på nyckeln till att förstå det hela. Så, varifrån kommer clownerna? Det är fråga som journalister har inprogrammerad i sitt själva DNA. Den är ofta praktisk och logisk, men idag har mitt ständiga svar varit att den nästan är meningslös. En gång på 70-talet adresserade den ikoniska folkloristen Jan Harold Brunvand orsaken, när han (i min översättning) skrev:

Problemet med de flesta massmediala undersökningar av sägners ursprung är att de grävande reportrarna intresserar sig för huruvida en återgivning av ett händelseförlopp är sann eller falsk, snarare än dess historia eller vad långlivade traditioner betyder i sammanhanget.

Resultatet blir att journalistens vanliga teknik är att intervjua kunniga människor, dels i jakt på användbara citat och dels i ett försök att hitta tillbaka till vad man skulle kunna kalla storyns autentiska källa. Folklorister, å sin sida, vet från första början att en sägens källa sedan länge försvunnit, och samlar istället på sig av alla tänkbara versioner av sägnen de kan hitta.

”Follow the money”, som journalister brukar säga. Jakten på ursprunget, på källan. De finns ofta längst ner i kassa polisutredningar och korrupta politikers kvittohögar, men vandringssägners vaggor är allt som oftast höljda i dunkel. Många journalister vet inte detta, och de bankar sina huvuden blodiga i väggen i sina försök att förstå storyn på det sätt de brukar förstå den. Resultatet är att det inte pratats mycket om vandringssägner dessa dagar. Det är synd, för det finns mycket att tjäna på att prata om just folklore just nu. Precis denna kombination av nyhet och vandringssägen har nämligen varit aktuell många gånger förut.

Till exempel 1968 i USA. Citatet från Jan Harold Brunvand hittade jag nämligen i ett fascinerande konferenspapper som en Lee Brown skrev 1987. Konferenspappret, ett tal som Brown höll under årsmötet för Association for Education in Journalism and Mass Communication samma år, handlade om det urgamla ryktet som under de oroliga åren i slutet av 60-talet blossade upp igen. Enligt ryktet hade en liten pojke, under ett besök på en shoppinggalleria, bett sin mamma om att få gå på toaletten. Hon hade släppt iväg honom, men sedan hade han inte kommit tillbaka igen. Till slut bad hon en vakt gå in på toaletten och se efter, och där på golvet låg pojken – kastrerad och avsvimmad. Vittnen hade senare berättat att de sett ett gäng tonårspojkar följa efter honom in i badrummet.

mutilatedboytext
Ett exempel på en nyhetsartikel om ”Mutilated boy”-ryktet, som det kom att kallas.

Det var samtidigt som Martin Luther King mördades, samtidigt som raskravaller blossade upp i amerikanska städer och vissa fruktade inbördeskrig, som denna berättelse fick gigantisk spridning i USA. Berättelsens stora sprängkraft låg i att pojken och tonårsgänget hade olika hudfärg beroende på vem som berättade: pojken var vit och tonåringarna svarta om det var en vit som berättade, men omständigheterna var tvärtom om berättaren var afroamerikan. Människor trodde på berättelsen och var upprörda, delvis eftersom det inte stod något om det i tidningen. Vissa började misstänka en mörkläggning. En tidning i North Carolina, The News & Observer, fick på kort tid 200 telefonsamtal om storyn. Journalisterna och redaktörerna var rådvilla. Vanligen publicerade de bara sådant som var sant. Skulle de lugna sin publik genom att avslöja berättelsen som påhittad, med risk för att förstärka den, eller försöka tiga ihjäl den?

Lee Browns konferenspapper kom som en uppenbarelse när jag hittade det. Dels för att det handlade om problemet vi dagligen hanterade när jag jobbade med Viralgranskaren, och dels för att det slutade med det bestämda rådet att betrakta, rapportera om, och beskriva historier som dessa som just vandringssägner. ”När ett rykte blir en nyhet delas den av en hel befolkning, och den som berättar historien får inte längre samma sensationella reaktioner. Kort och gott kan en berättelses attraktion gå ner om den desarmeras av medierna”, lyder ett citat i Lee Browns text. Kanske finns det någonting där som dagens journalister, överhopade av mer eller mindre sanningsenliga clownrapporter, hade kunnat dra nytta av.

Den folkloristiska vinkeln var nyckeln som öppnade upp storyn, som lät oss förstå och hantera den. Med samma verktyg kan clownhysterin bearbetas. ”När kulturer är stressade syns det i deras folklore”, som Jeannie Thomas vid Utah State University säger. Citatet kommer från en högintressant artikel om olika folkloristers syn på clownerna, och där drar Jeannie Thomas paralleller såväl till satanistpaniken i USA på 90-talet, där det gick rykten om att satanister som kidnappade blonda, blåögda oskulder från skolbalar, som till häxprocesserna i amerikanska Salem under 1600-talets slut.

I artikeln intervjuas också Lynne McNeill (som skrivit ”Folklore Rules!”, en superfin liten introduktion till folklore som jag verkligen kan rekommendera). I texten utbrister hon glatt att clownpaniken ”äntligen gjort vår kunskap användbar!”, och beskriver vidare hur hon ser det hela som en kombination av moralpanik och ostension. Ostension är, som jag nämnde i min redogörelse för clownhysterins historia, ett folkloristiskt begrepp som ungefär beskriver utagerandet av en vandringssägen. I fallet med de läskiga clownerna fungerar ostension genom att människor ser ryktet om läskiga clowner, och bestämmer sig för att själva sätta på sig en mask och skrämmas i ett gathörn. Beteendet är alltså en följd av ryktet, och inte tvärtom. I Sverige har vi sett exempel på ostension bland annat 2013, då tidningarna var fulla med nyheter om spetsade pålar som satts upp vid badbryggor vid olika badställen – ett beteeende som länge beskrivits i vandringssägner.

Här pratar jag och Bengt af Klintberg om ryktet i Studio ett 2013:

Varför dyker då dessa clowner upp just nu? Den frågan ställs i texten på HJNews.com, och svaret från de olika folkloristerna är allt från att hösten är en kuslig tid och att Halloween är runt hörnet, till att det amerikanska folket är mitt uppe i en synnerligen stressig och aggressiv valkampanj. ”Det är en galen tid, och vilket sätt att förkroppsliga det kan väl tänkas vara bättre än en läskig clown?”, frågar sig Jeannie Thomas.

Själv har jag en tanke jag inte riktigt kunnat släppa det senaste dygnet. På sociala medier sprids just nu rapporterna om clownerna sida vid sida med hot om våld. Här, ett av många typiska kommentarsfält:

valdclown

Och det fortsätter. ”Jag tänker försvara mig i förebyggande syfte om jag får syn på en”, säger en kille. ”Bär vapen och pepparspray, be safe”, skriver en kvinna. ”Nu blir det basebollträ och hagelbössa”, skriver en ung man. Facebookgrupper har startats som snarast liknar medborgargarden mot clowner. I tidningar beskrivs våldshandlingar mot människor utklädda till clowner som hämndaktioner.

I denna våldsbenägna stämning tycker jag det formligen ekar av främlingsfientlighet. Under våren har vi hört rapporter om Soldiers of Odin. Förra veckan skakades Gotland av ett rasistiskt medborgargarde. Den upplevda otryggheten i vårt samhälle är hos vissa hög, särskilt hos de som anser att invandrare är skrämmande, tickande IS-bomber. Det finns nog en del svenskar där ute som länge velat deklarera sin avsikt att försvara sig mot hoten, men kanske avstått, tystade av det stigma som fortfarande vilar över öga-mot-öga-tand-mot-tand-rättskipning och främlingsfientlighet.

Vi har alltid varit rädda för skrämmande clowner, och som jag varit inne på i min mediekritik har medierna gjort ett utmärkt jobb med att blåsa upp hotet i filmiska proportioner. Men för vissa kom kanske clownerna också som en ventil – ett välkommet tillfälle att utan risk för att uppfattas som våldsamma rasister få understryka sin vilja att med våld skydda det som är deras.

Kanske, kanske har vi genom clownhysterin skymtat en mörk och aggressiv del av den konflikt som just nu sliter Sverige i stycken.

Bild: CC BY-NC 2.0 Thomas Hawk på Flickr.

3 reaktioner på ”Clownerna och folkloren – varför här, varför nu?

  1. Clown-fejk-notiserna hade ju pågått i nån vecka i USA innan den kom hit. Memebase var helt översvämmat med det t.ex. Kolla själv inlägg veckorna innan vi började få clown-”hot” i Sverige. Så detta är ju bara ännu en internet-meme som spridit sig över Atlanten, det är inte ens gammal folklorism som poppat upp igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *