Läskiga clowner, vandringssägner och masshysteri

BARN SKRÄMDA
Clown dök upp på skolgård

Den rubriken, eller en rubrik i den stilen, har du säkert sett någon gång de senaste veckorna. Sedan tidigt i augusti, då de första vittnesmålen om läskiga clowner rapporterades från South Carolina i USA, har fenomenet spritts över först majoriteten av de amerikanska staterna och sedan vidare ut i världen. I Kanada, Storbritannien och Australien dök de upp i oktober. Sedan i Norden, Europa och Sydamerika. Wikipedia har en jättelik lista över exakt var alla dessa vitsminkade mardrömmar bevittnats. Inte konstigt alltså, att en rubrik som den ovan publicerats i medierna.

Förutom att den råkar vara 120 år gammal.

14520497_10103883451768348_3204900789442898107_n

Pressklippet, som är kusligt likt rapporterna vi läser idag, hittar jag i den folkloristiska Facebookgruppen “International Society for Contemporary Legend Research”. Där samlas vandringssägensentusiaster och diskuterar samtida legender, och i gruppen har det varit, förlåt mig, rena cirkusen de senaste dagarna. Ingenstans har rapporterna om clownerna varit lika plikttrogna och entusiastiska som där, och inte på så många andra ställen har fler människor också påpekat vilken fin gammal tradition detta med clownpanik är. För se där, ett pressklipp ur The Independent i Long Beach, Kalifornien, från den fjärde mars 1967.

14502835_10103865161706778_2827214317568158576_n

Och här, från samma år fast i Los Angeles.

14590363_10103865163942298_3229708981679077496_n

Ja, clownhysterin som just nu pågår bland annat i Sverige – med bland annat rapporter om skrämmande clowner vid en skolgård i Svedala, ett anonymt vittnesmål om en clown i Nybro, beväpnade clowner som ska ha hotat en kvinna i Skänninge och, i det troligen värsta fallet, en ung man som ska ha knivskurits av en clown i Varberg – är inte ny. I själva verket dyker den upp några gånger i decenniet. 1981 drabbade en clownpanik i Boston, som sedan spreds till Kansas. Sedan dess har det, enligt en överskådlig lista i Slate, inträffat liknande masshysterier minst tio gånger. Senast 2013 var rapporter om en mystisk clown i Northampton ämne för nyhetsartiklar även i Sverige.

Clowner är läskiga, det är ingenting konstigt med det. Ansikten är det första vi tittar på för att avgöra vem det är vi dealar med. Clowner låter oss dock inte avgöra det. “There’s a technical confusion. There’s a painted face which stays static but the facial muscles are still moving underneath, so our brains can’t quite make sense of it”, säger en “senior lecturer in performance” till BBC. Men det finns även, särskilt i USA, kulturella skäl att frukta dem.  Att den sadistiska seriemördaren John Wayne Gacy extraknäckte som clown på barnkalas var ett faktum som slogs upp stort i medierna under rapporteringen om honom. Clownen kan delvis ha stigmatiserats och gjorts till vandringssägensstoff av detta på samma sätt som den vita skåpbilen gjordes till en symbol för hot av den belgiska mördaren Marc Dutroux.

Trots att det alltså finns goda skäl att frukta clowner noterar den uppmärksamme läsaren att jag flera gånger använt ordet “masshysteri” för att beskriva den pågående händelseutvecklingen. Är inte det lite stroppigt, i en situation där åtminstone en svensk person tycks ha hamnat på sjukhuset på grund av clownerna, och en amerikansk tonåring faktiskt dött i vad som verkar ha varit ett clownbråk? Nä, av flera skäl tror jag faktiskt ordet är rättvisande i sammanhanget.

För att förtydliga varför måste vi först definiera vad det är som faktiskt händer. “Den senaste tiden har det kommit rapporter om läskiga clowner som setts i städer runtom i världen”, skriver Aftonbladet i en artikel. “Trenden med så kallade ‘killer clowns’ har under veckan kommit till Sverige”, skriver Expressen. “Flera personer runt om i landet har de senaste dagarna hotats av clowner”, skriver SR. Rörelsen vi pratar om går alltså att definiera som att 1. ett flertal clowner 2. synts och 3. varit läskiga. Hur går det att beskriva som en masshysteri?

Tja, för det första är det svårt att nita exakt hur många clowner som i själva verket faktiskt synts. Fallet som rapporterats från Thailand anses till exempel vara fejk. I den här artikeln illustrerar man clownparanoian med en bild av en clown från 2014. Och i en intressant text visar folkloristen Sarah M. Gordon ett exempel på hur vittnesmålen ofta i själva verket tillskrivs andra människor, det vill säga skolboksexemplet på en vandringssägen. “I Sydsverige rör det sig om 70 anmälningar det senaste dygnet, rapporterar Sydsvenskan”, enligt Omni som fortsätter: “Polisens pressinformatör Anna Göransson säger att det ofta handlar om att inringaren sett eller hört något.
– Men när vi åkt till platserna där de skulle ha varit synliga har de försvunnit.”

Många anmälningar men desto mindre substans, med andra ord. Många av de som säger sig ha sett clownerna är dessutom barn. Jag tycker väldigt mycket om barn – jag känner ett par stycken personligen – men de är sällan särskilt bra i egenskap av vittnen. Om barn går runt uppskrämda och tänker på clowner är de mer benägna att se dem. Om barn i grupp går runt och pratar om de läskiga clownerna är det inte alls osannolikt att de hetsar upp varandra så till den grad att de plötsligt tycker sig skymta en rödgröngul peruk i buskarna. Dessutom är det i sammanhanget relevant att nämna den folkloristiska termen ostension, som beskriver handlingar som sker i kölvattnet av populära berättelser, sägner eller legender. Om någon klär ut sig till clown och skrämmer människor på stan i Stockholm för att de hört att någon gjort detsamma i USA handlar det om just ostension, och då är det ju inte en clownepidemi på gång så mycket som härmapor. Beteendet är en följd av storyn, och inte tvärtom. Sist men inte minst är antalet faktiska clownvittnesmål försvinnande få i relation till hur många som är ute och rör sig på stan. Rent statistiskt kan jag nästan garantera dig, kära läsare, att du inte kommer stöta på en clown på stan eller i skogen ikväll.

Därutöver kan jag påstå att detta är en masshysteri helt enkelt för att det verkligen påminner om tidigare masshysterier. Låt mig friska upp minnet lite med en lista:

  • 1982-83 gick den så kallade “Buasjukan” i Halland. Hundratals barn, mest flickor, fick plötsligt ont i höfterna och började gå med kryckor. Sjukdomen kom plötsligt, efter att en patient zero insjuknade i oktober 1982, och försvann lika plötsligt. Inga medicinska förklaringar fanns, och efter ett tag avskrevs det hela som psykosomatiskt – en masshysteri.
  • 1992 påstod en man att han sett ett lejon i skogen i Finland. Under tiden efter det första vittnesmålet dök mängder av nya uppgifter upp, och man hittade till och med spår efter lejon i snön. Inga uppgifter kunde dock bekräftas, och spåren bedömdes som bluffar. “Inget lejon har sprungit omkring i finländska skogarna. Däremot tycks suggestion och masshysteri ha varit allmänt förekommande”, skrev TT.
  • 1999 slog en Coca Cola-feber till i Belgien. Hundratals människor blev magsjuka av att dricka inte bara Coca Cola, utan också andra drycker av andra varumärken inom koncernen. Coca Colas högsta chef bad om ursäkt och över 50 miljoner burkar och flaskor drogs tillbaka. I en forskningsrapport i American Journal of Epidemiology 2002 fastslogs det att några av de första fallen kan ha berott på karbonylsulfid, men att majoriteten av resten av fallen berott på en masshysteri.

(En intressant tankelek är naturligtvis hur dessa tre hysterier hade påverkats om folk ständigt gick runt med en kamera uppkopplad mot de sociala medierna i fickan. Hade spridningsmöjligheterna gjort att en lokalnyhet i Finland planterat tanken på möjliga lejon i skogen även i norra Sverige?)

I samtliga dessa fall går det att spåra en smittoeffekt av ett första uppmärksammat fall, precis som i höstens clownmani. Naturligtvis kan någon ha sett en människa utklädd till clown även efter detta första fall, precis som någon kan ha fått ont i höfterna i Halland 1982 eller blivit magsjuk av en cola i Belgien 1999 efter att de första tillfällena inträffat, men knäckfrågan är i vilken utsträckning vi pratar om det, är oroliga för det, väntar oss det, eftersom vi har hört talas om just detta första fall. Jag skulle själv tro att de tu har rätt mycket med varandra att göra.

Men samtidigt ska man inte avfärda händelserna helt. I en artikel i CNN listas sex tänkbara anledningar till att clownerna slagit till just nu. De är, i ordning, att det är folklore med en modern twist, att det är viral marknadsföring, att det är ett uttryck för vår mänskliga rädsla för ansikten med en mask eller fixerad min, att det är en sociala medier-trend, att det är ett alternativt verklighetsspel och att det faktiskt beror på verkliga händelser.

Jag tror det hela nu har blivit så stort att alla sex anledningar kan vara aktuella. Verkliga händelser tycks det finnas en och annan av, även om de kusliga clownerna som sagt inte alls är lika vanligt förekommande som det påstås. Ett alternativt verklighetsspel, en reklamkampanj eller en sociala medier-trend kan det säkert redan ha blivit här och där, för vissa som deltar eller tittar på.

Och visst fan är det folklore. I den aspekten finns kanske händelserna största värde, om du frågar mig.

Genom att analysera och skärskåda det vi berättar för varandra kan vi lära oss mycket om oss själva och vår tid. Både i texten av Sarah M. Gordon ovan och i en kolumn av folkloristen Russell Frank påpekas det att denna skräckvåg kommer samtidigt som en mycket infekterad flykting- och invandringsdebatt pågår i många av de berörda länderna. Gordon citerar i sin text skräckförfattaren Stephen King, som skrivit den kanske mest kända skräckhistorien om en clown någonsin, “Det”. Han försökte på Twitter nyligen lugna ner sina följare vad gäller clownerna:

“Most of’em are good”, noterar Gordon, är också vad den enda sidan av debatten brukar säga om muslimer efter terrorattacker med islamistiska förtecken. “My hypothesis is that the creepy clown narrative has latched on right now because of a cultural encouragement to fear smiling, unfamiliar faces. Fear the smiling Syrian refugee who says she’s trying to escape war, because she might actually be a terrorist. Fear the friendly neighborhood gay man, because he might be a pedophile”, skriver Sarah M. Gordon. Och hon använder samma slutkläm som Russel Frank, som avslutar sin text med att fråga sig varför clownerna aktualiserats just nu.

Well, can you think of anybody with a strange complexion and fright-wiggy hair who is popping up all over the country this fall making creepy and clownish pronouncements?

I’ll give you a hint: He’s running for president of the United States.

 

10 reaktioner till “Läskiga clowner, vandringssägner och masshysteri”

  1. Visst är detta en masshysteri som så mycket annat i vårt samhälle idag.
    Vi har en masshysteri om nazister, rasister också. De ligger idag på ca 15 av väljarstödet och många tror att de har vuxit upp de sista åren.

    Jag är fött på 1960 och redan då fanns de. De försökte stoppa mors och fars bröllop 1958. Ett nazisvin skulle gifta sig med en man som då blev landsförrädare.
    Grannar och vänner som ville att att alla utlänningar skulle slängas ut ur Sverige. Visst, nationaliteten var en annan men målet var det samma.
    Hur ofta hörde jag inte “Jag hatar tyskar för det som de gjorde under kriget”. Ja, alla tyskar är kollektivt ansvariga för det eller, så även min mor.

    Hur ofta hör vi inte att Islam kommer att ta över Sverige och om 10 år är det för sent.
    Skrämselpropaganda, och gång på gång går vi på detta.

Lämna ett svar till Är verkligen mediekritik nått att ha? – Funderingar kring MIK-strategier för skolan – Pedagog Trelleborg Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *