Snälla – låt mig slippa ”snackisar på sociala medier” i tidningen

Min krönika som sändes i en förkortad version i Medierna i P1 lördagen 20/2-16. Dra till 23.01 i klippet nedan för att lyssna på den.

Ibland, för att både roa och oroa mig, brukar jag gå in på Retrievers tjänst Mediearkivet och söka på frasen “som en löpeld”. Resultatet av sökningen visar hur ofta den nämns i svenska tryckta medier, och det talar sitt tydliga språk. 1995 jämfördes spridningen hos något med en löpeld bara 79 gånger – de senaste fyra åren har samma jämförelse använts minst 700 gånger per år. Förvisso kanske inte Retriever 1995 fångade varenda tidningstext som skrevs, och i dag skrivs det överlag mycket mer i svensk press, men det är icke desto mindre en stor förändring. Och då är det ändå bara toppen av ett isberg. Toppen av isberget där saker och ting blir värda att uppmärksamma bara för att de sprids som en löpeld – isberget som heter “snackisen på sociala medier”.

Snackisen på sociala medier. Jag hatar den. Det är undanflykten medier använder sig av för att åka snålskjuts på andras klick, fjädrarna man lånar för att rädda dagens siffror, ett vilseledande substitut för nyheter. Naturligtvis inte alla gånger, nej. Nyheter och händelser kan bli snackisar på sociala medier, och det är oftast bara bra för såväl tidningen som dess läsare. Det jag pratar om är när nyheten är att något blivit en snackis på sociala medier. Det betyder nämligen att allt annat i storyn bedöms för tunt för att i sig utgöra en vinkel.

För det första, “Så ändrar SVT Kalle Ankas Julafton i år”. Så skrev Nyheter24 i en rubrik i oktober i fjol, och fick sällskap av Expressen som rubricerade “SVT:s löfte om årets Kalle Anka på julafton”. Allt var upplagt för en repris från de föregående årens kalabalik när dockor och judefarbröder klippts bort av Disney, och ilskeklicken flödat. Men den som i fjol klickade på någon av artiklarna fick ett tydligt och enkelt besked: inget skulle hända med det folkkära Disneyprogrammet. SVT lovade att det skulle bli helt orört. Varför antydde tidningarnas rubriker motsatsen? Jo, för att just den nyheten i flera omgångar blivit en snackis i sociala medier. Då är det okej att grundlöst trigga rasister – för klicken är det enda som aldrig diskrimineras.

julafton

För det andra, och apropå kvällstidningar. Alla som besökt deras webbsidor på sistone har sett en ny sorts rubriker dyka upp, som tycks prioritera lockelsen att klicka ovanför att informera sin läsare. I höstas på Aftonbladet.se fanns det till exempel en film med rubriken “Hon ska tanka – misslyckas totalt”, vilket är någon sorts collage av övervakningskamerafilmer där människor slår sig medan de ska tanka sina bilder. Källhänvisning för klippen erbjuds ej. I september publicerade Expressen ett klipp som påstods föreställa en “bisarr varelse vid en sjö i Polen”. Metros Viralgranskaren kunde genom att kontakta personen som låg bakom Youtubekontot filmen snabbt konstatera att den var en PR-bluff för en festival. Men det gjorde inte Expressen innan de publicerade klippet. För det var ju en snackis på sociala medier. Då är det strunt samma vem klippet tillhör, varifrån det kommer, och vad det egentligen föreställer.

(Efter att ha fått detta påtalat av Bakjour genomförde Expressen senare ”en justering av” klippet.)

För det tredje, i somras sköt en tandläkare från Florida lejonet Cecil i Zimbabwe. Tandläkaren hade betalat för sin jakt och följde lagar och regler. Men han lurade ut lejonet ur ett skyddsområde för att kunna jaga det, och sköt det dessutom med pilbåge vilket ledde till att Cecil skadeskjutet fick fly i 40 timmar innan nådaskottet kunde delas ut. Beroende på vad man tycker om jakt generellt kan denna gärning placeras in på skalan någonstans mellan “olycklig” och “vedervärdig”. Men lejonjakt pågår dagligen i Zimbabwe, både laglig och olaglig, bedriven av såväl afrikaner som amerikaner och europeer. Att tandläkaren som dödade Cecil fick se sig namnpublicerad i i princip hela världen – i Sverige av bland andra Aftonbladet, Expressen, SVD och DN – berodde på en enda sak: att det var en snackis i sociala medier. Då gör det detsamma om medier aldrig annars hade publicerat namn i liknande fall. Snackisen har redan fattat utgivarbeslutet åt en.

cecil

Det finns väldigt mycket bra journalistik att göra kring sociala medier, och naturligtvis ska redaktioner hålla koll på vad folk snackar om. Men att en godtyckligt stor grupp människor sagt något, eller länkat till något, är helt enkelt inte en duglig vinkel. Det är för lätt att bli lurad att en liten grupp egentligen är större. I december 2014 skrev Jonas Andersson Schwarz, lektor vid institutionen för kultur och lärande på Södertörns högskola, en artikel på DN Debatt där han slog fast att medier är för lättlurade av små men uppblåsta kampanjer på sociala medier. En liten minoritets högljudda skrän tolkas som ett helt folks kokande vrede. Kort därefter, i mars i fjol, serverades vi med ett exempel på just det när SVT stoppade granskningen #vitabolag efter att ett 60-tal twittrare kritiserat den. Man hänvisade till en “Twitterstorm”. Ridå.

Att luras av pyttekampanjer, att överlåta viktiga beslut till en pöbel, och att kräkas upp andras gamla content och sedan klistra på sin egen logga på spyan, det är inte något som tar oss framåt.

Kollegor, låt oss slippa snackisarna på sociala medier.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *