Snälla – låt mig slippa ”snackisar på sociala medier” i tidningen

Min krönika som sändes i en förkortad version i Medierna i P1 lördagen 20/2-16. Dra till 23.01 i klippet nedan för att lyssna på den.

Ibland, för att både roa och oroa mig, brukar jag gå in på Retrievers tjänst Mediearkivet och söka på frasen “som en löpeld”. Resultatet av sökningen visar hur ofta den nämns i svenska tryckta medier, och det talar sitt tydliga språk. 1995 jämfördes spridningen hos något med en löpeld bara 79 gånger – de senaste fyra åren har samma jämförelse använts minst 700 gånger per år. Förvisso kanske inte Retriever 1995 fångade varenda tidningstext som skrevs, och i dag skrivs det överlag mycket mer i svensk press, men det är icke desto mindre en stor förändring. Och då är det ändå bara toppen av ett isberg. Toppen av isberget där saker och ting blir värda att uppmärksamma bara för att de sprids som en löpeld – isberget som heter “snackisen på sociala medier”.

Snackisen på sociala medier. Jag hatar den. Det är undanflykten medier använder sig av för att åka snålskjuts på andras klick, fjädrarna man lånar för att rädda dagens siffror, ett vilseledande substitut för nyheter. Naturligtvis inte alla gånger, nej. Nyheter och händelser kan bli snackisar på sociala medier, och det är oftast bara bra för såväl tidningen som dess läsare. Det jag pratar om är när nyheten är att något blivit en snackis på sociala medier. Det betyder nämligen att allt annat i storyn bedöms för tunt för att i sig utgöra en vinkel.

För det första, “Så ändrar SVT Kalle Ankas Julafton i år”. Så skrev Nyheter24 i en rubrik i oktober i fjol, och fick sällskap av Expressen som rubricerade “SVT:s löfte om årets Kalle Anka på julafton”. Allt var upplagt för en repris från de föregående årens kalabalik när dockor och judefarbröder klippts bort av Disney, och ilskeklicken flödat. Men den som i fjol klickade på någon av artiklarna fick ett tydligt och enkelt besked: inget skulle hända med det folkkära Disneyprogrammet. SVT lovade att det skulle bli helt orört. Varför antydde tidningarnas rubriker motsatsen? Jo, för att just den nyheten i flera omgångar blivit en snackis i sociala medier. Då är det okej att grundlöst trigga rasister – för klicken är det enda som aldrig diskrimineras.

julafton

För det andra, och apropå kvällstidningar. Alla som besökt deras webbsidor på sistone har sett en ny sorts rubriker dyka upp, som tycks prioritera lockelsen att klicka ovanför att informera sin läsare. I höstas på Aftonbladet.se fanns det till exempel en film med rubriken “Hon ska tanka – misslyckas totalt”, vilket är någon sorts collage av övervakningskamerafilmer där människor slår sig medan de ska tanka sina bilder. Källhänvisning för klippen erbjuds ej. I september publicerade Expressen ett klipp som påstods föreställa en “bisarr varelse vid en sjö i Polen”. Metros Viralgranskaren kunde genom att kontakta personen som låg bakom Youtubekontot filmen snabbt konstatera att den var en PR-bluff för en festival. Men det gjorde inte Expressen innan de publicerade klippet. För det var ju en snackis på sociala medier. Då är det strunt samma vem klippet tillhör, varifrån det kommer, och vad det egentligen föreställer.

(Efter att ha fått detta påtalat av Bakjour genomförde Expressen senare ”en justering av” klippet.)

För det tredje, i somras sköt en tandläkare från Florida lejonet Cecil i Zimbabwe. Tandläkaren hade betalat för sin jakt och följde lagar och regler. Men han lurade ut lejonet ur ett skyddsområde för att kunna jaga det, och sköt det dessutom med pilbåge vilket ledde till att Cecil skadeskjutet fick fly i 40 timmar innan nådaskottet kunde delas ut. Beroende på vad man tycker om jakt generellt kan denna gärning placeras in på skalan någonstans mellan “olycklig” och “vedervärdig”. Men lejonjakt pågår dagligen i Zimbabwe, både laglig och olaglig, bedriven av såväl afrikaner som amerikaner och europeer. Att tandläkaren som dödade Cecil fick se sig namnpublicerad i i princip hela världen – i Sverige av bland andra Aftonbladet, Expressen, SVD och DN – berodde på en enda sak: att det var en snackis i sociala medier. Då gör det detsamma om medier aldrig annars hade publicerat namn i liknande fall. Snackisen har redan fattat utgivarbeslutet åt en.

cecil

Det finns väldigt mycket bra journalistik att göra kring sociala medier, och naturligtvis ska redaktioner hålla koll på vad folk snackar om. Men att en godtyckligt stor grupp människor sagt något, eller länkat till något, är helt enkelt inte en duglig vinkel. Det är för lätt att bli lurad att en liten grupp egentligen är större. I december 2014 skrev Jonas Andersson Schwarz, lektor vid institutionen för kultur och lärande på Södertörns högskola, en artikel på DN Debatt där han slog fast att medier är för lättlurade av små men uppblåsta kampanjer på sociala medier. En liten minoritets högljudda skrän tolkas som ett helt folks kokande vrede. Kort därefter, i mars i fjol, serverades vi med ett exempel på just det när SVT stoppade granskningen #vitabolag efter att ett 60-tal twittrare kritiserat den. Man hänvisade till en “Twitterstorm”. Ridå.

Att luras av pyttekampanjer, att överlåta viktiga beslut till en pöbel, och att kräkas upp andras gamla content och sedan klistra på sin egen logga på spyan, det är inte något som tar oss framåt.

Kollegor, låt oss slippa snackisarna på sociala medier.

Politikfakta, Kent Ekeroth och Exponerat ställer en fråga

Facebooksidan Politikfakta ”ställde bara en fråga” i går:

fadi11

Fadi Skef, alltså killen på den nedre bilden, är en tonåring som intervjuas i ett nyhetsinslag som SVT gjort om hur grundskolan i Borgholm fått ta emot 250 nya barn och låtit dem gå i egna skolklasser. I nyhetsinslaget kämpar han för att formulera sig på det nya, obekanta språket.

”Jag vill prata på svenska, before…”, säger han, men kommer på sig själv och skrattar förläget.

Han fortsätter: ”Nej, FÖR ATT jag vill göra min future här. Jag behöver språk.”

Personen på bilden ovanför då? Kaptenen i den syriska armen som inte bara Politikfakta tycker liknar Fadi, utan som även sajten Exponerat ”tveklöst” slår fast som samma person? (Exponerat har i efterhand ångrat denna publicering och publicerat en rättelse – men ändå är det ursprungliga utpekandet fortfarande publicerat och tillgängligt i sin helhet. Politikfakta har ifrågasatts i sitt kommentarsfält, och svarat att de ”aldrig påstått att det är samma person” utan kallar sin Facebookpost ”en fråga”.)

fadi22

Att denna kapten i syriska armen och Fadi Skef skulle vara samma person ansåg även självaste Kent Ekeroth, enligt denna privatperson på Facebook. (Att Ekeroth laddat upp denna bild är än så länge obekräftat, men det är svårt att tolka denna kvinnas formulering annorlunda. Och hennes uppgifter ska ses i ljuset av att hon stöder Ekeroth och hans publicering.)

fadi33

Partikamraten och kommunfullmäktigeledamoten i Kalmar Thoralf Alfsson understryker också han i ett numera raderat blogginlägg att det inte ”råder den minsta tvekan om att det handlar om samma person”. I kommentarsfältet till Alfssons blogginlägg skriver någon att SVT inte klarar av att ”göra den faktagranskning som ‘hatmedia’ klarar av på någon timma”.

Så. Är Fadi Skef och denna kapten i syriska armen, som Politikfakta, Exponerat, Thoralf Alfsson och Kent Ekeroth i går enades om, verkligen samma person?

Nej.

Mannen med solglasögon är enligt den qatariska nyhetssajten Al-Sharq (Wikipedia) och den amerikanska politikbloggen Suffragio i själva verket Bassel al-Assad, det vill säga den äldsta brodern till Syriens nuvarande president Bashar al-Assad. Bassel al-Assad dog i en bilolycka 1994.

Fast enligt vad Politikfakta, Exponerat, Kent Ekeroth och Thoralf Alfsson var tvärsäkra på i går kväll var han visst inte alls död, utan pluggade svenska i en skola i Borgholm. Sade fel när han försökte förklara hur viktigt det nya språket var för honom, skämdes lite kort för att han inte på några veckor lärt sig tillräckligt för att ge ett perfekt formulerat svar i riksteve, och tittade sedan tillbaka mot reportern fast besluten om att slutföra sin mening på svenska.

Fadi har själv tvingats adressera ryktesspridningen via hans Facebooksida. ”Jag är ledsen om människor kommer hit och ljuger om sin ålder. Jag är inte en av dem. Jag är här med min familj för att skapa en ny framtid, då vårt hemland förstörs av krig”, skriver han och sällar sig till raden med barn och unga som ingenting gjort men ändå tvingas försvara sig mot aggressiva horder med idioter som hatar dem.

Våldsam rasism är god PR för en våldsam rasist

Min krönika i Medierna i P1 6/2-16. Dra till 26.03 i klippet nedan för att lyssna på den.

Så här sade i förra helgen Skånska Dagbladets chefredaktör Lars Joel Eriksson till Medierna i P1.

”Jag tror den stora breda allmänheten som de försöker vinna sympatier hos inte tycker att Nationell Framtid ska klä ut sig i uniformer och försöka ta på sig polis och kustbevakningens uppgift. Så det här ser jag som en negativ publicitet för deras del.”

Kritiken han fått för tidningens artiklar om att Nationell Framtid patrullerar Öresund visar på att andra tidningar ställer sig på Nationell Framtids sida, menade han. Eftersom de inte exponerade Nationell Framtid som vad de är. Citatet avslöjar att Eriksson antingen gör sig dum, eller inte har förstått hur den organiserade främlingsfientlighetens PR-maskineri fungerar. Låt mig förklara.

Efter att jag i höstas gjorde en P3 Dokumentär om Marcus Jannes, 21-åringen som i en tråd på Flashback livesände sitt självmord, kontaktades jag av en före detta moderator på Flashback som vittnade om händelsen i psykforumet. ”Alla besöksrekord rök den dagen. I efterhand skulle jag säga att det var just den händelsen som gjorde Flashback till vad det är idag”, sade den före detta moderatorn.

En katastrof, en fruktansvärd händelse. Att medierna dessutom berättade om hur forummedlemmar i tråden hade uppmuntrat Marcus Jannes att genomföra självmordet gav inte heller den trevligaste bilden av Flashback. Men ändå ledde händelsen alltså till forumets genombrott. Det är lockande att dra slutsatsen att det helt enkelt fanns tillräckligt många svenskar som tyckte om den sortens mötesplats, och att de bara inte fram till dess hört talas om Flashback.

Ett annat exempel på samma mekanik presenterade Kit-grundaren Fredrik Strömberg på sin blogg i december 2013, under rubriken ”Jag avpixlar avpixlandet av Avpixlat”. I en graf visade Strömberg hur Avpixlats popularitet som sökterm på Google var generellt låg – men drogs upp långt över sin egen axel så fort sajten uppmärksammades i riksmedia. ”Vi gör dem stora genom att bevaka dem men sedan argumenterar vi för deras inflytande genom att säga ’titta vad mycket uppmärksamhet de får, det är klart att det är av allmänintresse’”, noterade Strömberg.

Hans poäng underströks i september, efter att den rasistiska skribentsignaturen Julia Caesar granskades i Expressen. I en webbpanel på drygt 1 000 personer som Novus arrangerade uppgav 55 procent att de kände till Julia Caesar – mot bara sju procent som uppgav att de kände till henne innan granskningen.

tackmedborgargarde

Ett tredje exempel på hatande grupper som förut brukat vara ljusskygga såg vi bara för några dagar sedan. ”Maskerade svartklädda personer i rånarhuvor och armbindlar delade på fredagskvällen ut flygblad med uppmaningen att ge sig på gatubarn”, skrev Dagens Nyheter. Men hur skrämmande det än är att våldsamma mobbar omsätter sin hatiska människosyn i konkreta handlingar och uppmaningar är det kanske ännu läskigare att deras aktioner faktiskt applåderas.

På olika främlingsfientliga mötesplatser på Facebook har allt sedan dess mobben hyllats. ”I Sverige är det numera så dumt att om du hindrar en invandrare från att begå ett brott, så är du rasist”, skrev en person och fick 300 likes. Ett blogginlägg med rubriken ”Ett tack till medborgargarden” har gillats av 1200 personer.

Många av granskningarna jag nämnt hittills har varit begripliga, motiverade och rimliga. Men de måste göras med botten i en insikt om att våldsam rasism är god PR för en våldsam rasist. Det tror jag är viktig kunskap för en journalist som ställts inför märkliga påståenden om nazist-anknutna mobbar som vill ta rättvisan i sina egna händer.

Det vill säga inte bara Skånska dagbladets chefredaktör, utan nästan alla i den här branschen just nu.

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan