Det blir mycket sällan som man har tänkt sig.
När jag slutade på Metro i våras och istället gick till Dagens industri för att tillsammans med några av Sveriges mest kompetenta tech- och affärsjournalister dra igång Di Digital såg jag det som ett flera år långt åtagande. Det fanns liksom ingenting som talade mot det.
Daniel Goldberg, som tidigare varit redaktör för mina krönikor på IDG, är en utmärkt arbetsledare och redaktionell samordnare. Viktor Ström kände jag inte sedan innan, men han visade sig snabbt vara en extremt kompetent och hårt arbetande affärsjournalist som glatt lärde mig massor om ekonomi. Josefin Jakobssons förmåga att i rätt ögonblick, åtminstone tills hon klev av för sin mammaledighet, sätta oss som redaktion på rätt riktning och få oss att släppa småaktiga dumheter som annars är lätta att sitta och twittra argt över.
För att inte tala om våra nyare bekantskaper – ambitiösa och chosefria Mimi Billing, duktiga och nyfikne Howard Rimington och inte minst glada, trevliga och gedigna Andreas Pålsson – som alla varit oumbärliga för sajtens fortlevnad hittills.
Året har varit fantastiskt på det sätt som bara ett startupår kan vara. Vi har gjort outsinligt mycket med inte alltid så jättemånga händer. Vi har snabbt tagit oss upp ur nybörjarens förvirrade entusiasm och stabiliserat oss som Sveriges största tech- och startupnyhetssajt. Med mina ibland märkliga och smalt nischade reportage från nätets olika hörnor och skrymslen hoppas jag att jag har kunnat bidra något litet till detta, även om jag vet att de tyngsta lassen dragits av mina obevekligt drivna kollegor.
Mina åtaganden vid sidan av jobbet har dock växt till sig under året. Plötsligt fick jag möjligheten att producera en spökhistoriepodd för Sveriges radio, och på nolltid har Creepypodden växt fram till en omtyckt skräckstund för långt fler lyssnare än jag någonsin hade kunnat föreställa sig. Min P3 Dokumentär om självmordet på Flashback 2010 ledde till enormt mycket starka, gripande och otroligt glädjande meddelanden från lyssnare. Detta tillsammans med flera andra projekt som förhoppningsvis snart kan få möta offentlighetens ljus har mer och mer kommit att ta över min uppmärksamhet och min arbetsglädje.
Och då vore det orättvist mot mina kollegor, mot Dagens industri, mot projektet Di Digital och dess läsare, om jag inte klev ned från jobbet och lät min lön istället gå till människor som på allvar är redo att möta dess förväntningar. Alltså gör jag det enda rimliga och slutar på Dagens industri till förmån för ett liv som frilans. Min sista dag i Bonnierskrapans skugga för den här gången blir den 27 november.
Jag lämnar Dagens industri i det bästa av samförstånd med mina kära kollegor, och med ett varmt lyckönskande inför framtiden som ska bli väldigt spännande att följa. Det blev bara ett halvår men det var å andra sidan ett jävla bra halvår.
Ps. Ja, just det. Nu när jag är frilansjournalist kan jag ju jobba för dig också. Är du intresserad av det? Mejla i så fall mig på jack (at) kwasbeb punkt se.
