Hur bilden på Alan tvingat journalistiken att leta lösningar istället för problem

Min krönika i Medierna i P1 12/9-15. Dra till 8.01 i klippet nedan för att lyssna på den.

På min vägg, hemma i köket, har jag ett foto på mig själv som liten. I flera år har bilden hängt där. Precis som med all inredning har jag blivit hemmablind för den. Men för någon dag sedan fångade den min blick, som om den hade ersatts av en ny bild och bara en liten skillnad avslöjade bytet. Jag stod länge och tittade och undrade vad det var jag letade efter. Sedan insåg jag att det var i mitt eget lilla ansikte som jag kände igen något. Något jag sett nyligen.

Något jag sett i bilderna på treåriga Alan. När han fortfarande levde.

Jag tror många fastnat inför gamla bilder på sig själva, eller inför sina egna små barn, de senaste veckorna. Bilden på Alans livlösa kropp på en turkisk strand utlöste en enorm och internationell reaktion, som om hans död fick en överfylld bägare av sorg att till slut tippa över. Sedan skiftade tonen på löpsedlarna. Rapporter om stegrande främlingsfientlighet, om attacker och hat mot människor med annan hudfärg än min, har försvunnit för en stund. I dess ställe ser vi berättelser om välkomnande, kärlek och acceptans. Vad har hänt?

I veckan var jag på en föreläsning med experten på modern terrorism och Mellanösternfrågor Hagai M. Segal. Vi i publiken var journalister, och han riktade sig direkt till oss med sitt budskap. Vårt jobb har alltid byggt på antagandet att vi är neutrala, sa han, att vi lyckats vara flugan på väggen. Men ingen kan vara neutral inför en pistolmynning, och inför IS är inte journalister fredade, utan tvärtom hett villebråd. Därmed tvingar terroristerna oss att ta ställning. De strävar efter att bygga en värld under deras kontroll, byggd på deras idéer och dogmer, och sedan ställa den emot den värld där vår yttrandefrihet råder. I denna värld kan vår journalistik existera, baserat ett antal värden som vi i varje publicering försvarar. Demokrati, jämlikhet, öppenhet. Hur rapporterar man då om en organisation som stolt och öppet förklarar krig mot just dessa värden? Vad händer när vår rapportering uppfattas som ett försvar av de värden som terroristerna attackerar?

Dessa frågor ställde Hagai M. Segal, och jag kände igen mig från funderingar jag själv gått i tidigare apropå svenska medier och Sverigedemokraterna. Innan vissa lyssnare nu kastar sig på tangenborden vill jag understryka att jag inte jämför mördarsekten IS med ett demokratiskt framröstat riksdagsparti i Sverige – en sådan jämförelse går inte att göra. Men i det grundläggande samspelet finns det paralleller.

medier

Då och då, i Facebookposter och tweets, dryckesvisor och filmade förolämpningar sena kvällar på Kungsgatan, skymtar något mörkt bakom Sverigedemokraternas blågula fasad. Rasism, sexism, hat. Det är krafter som rangrordnar människor efter godtyckliga skalor. Sådant har alltid den moderna journalistiken avskytt, eftersom det är demokratins själva motsats. Naturligtvis har dessa händelser rapporterats i medierna. Och lika logiskt har Sverigedemokraterna tagit åt sig. Partiet har sagt att journalisterna hatar dem, vill tysta dem, vill trycka ner dem. Dess sympatisörer har nickat instämmande och slutat lyssna på oss. Journalistiken har genom att försvara sina kärnvärden plötsligt börjat förlora fotfästet, eftersom en motpart trätt fram och börjat kalla den vinklad.

Men så kom bilderna på Alan, och en dramatisk brytpunkt nåddes. Medierna lämnade för ett ögonblick sin dödsdans med Sverigedemokraterna, och började istället fokusera på världen utanför.

I sin bok ”Constructive News” argumenterar den danska publicisten Ulrik Haagerup för en ny sorts journalistik, som inte fokuserar på problemet utan på dess lösningar. Det må låta naivt, men det är en verklig trend som redaktioner här och var provar på. De senaste dagarna har nästan alla stora svenska medier lanserat kampanjer för att hjälpa och bygga upp, och gensvaret har varit gott.

Och kanske hände allt detta för att många av våra kollegor, precis som jag, tvingats stanna upp när de skymtade Alans reflektion i sina egna barns ansikten. Efter en sådan bild orkar vi inte bara se problem. Utan vi tvingar oss själva att också börja titta efter lösningar.

LÄS OCKSÅ: I en tid av våld och hat – vilken makt har våra ord på internet?

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan

En reaktion på ”Hur bilden på Alan tvingat journalistiken att leta lösningar istället för problem

  1. Svensk journalistik börjat leta efter lösningar? Problemet är väl att det är precis det man INTE gör! När det gäller lösningar på konflikten i Syrien, som ju är anledningar till att människor flyr, har svensk media väldigt lite att bidra med. I stället för seriösa analyser av, och rapportering från, konflikten så ägnar man sig i stället i huvudsak åt att piska upp känslosvall med bilder på döda barn, kampanj-journalistik och substanslöst tyckande. Men seriös rapportering om den komplexa konflikten i Syrien, och dess konsekvenser, är väl för jobbigt. Det kräver ju att man kan hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt och att man har gedigna kunskaper om den komplicerade politiska situationen i mellanöstern så att man rätt kan värdera olika parters ageranden, uttalanden och påståenden och sätta dem i en bredare kontext.

    Problemet för svenska etablerade medier är mer att det faktiskt finns väldigt liten anledning att lyssna på dem, de är helt enkelt oftast vare sig relevanta eller intressanta att ta del av när det gäller att få en djupare förståelse av omvärlden. Vill man t.ex. förstå, och få rapportering från, konflikten i Syrien är man nästan helt hänvisad till utländska medier som CNN, BBC, Russia Today, Al Jazeera och iranska PressTV. Dessa är naturligtvis i olika utsträckning vinklade och har olika agendor, därför är det klokt att ta del av mer än en källa. Samtliga har dock, till skillnad från svenska medier, ett seriöst anslag där man inte underskattar publiken. I stället för känslosvall, löst tyckande och kändisupprop får man där intressanta reportage, intervjuer med relevanta personer och seriösa diskussioner där deltagarna faktiskt vet vad de pratar om och kan argumentera i sak.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *