En konspirationsteoretiker i riksdagen

I dag berättade en kompis som nu under en tid jobbat inom public service om en av hennes samtal med den Nasale Mannen. Är du i mediebranschen vet du antagligen redan nu vem jag pratar om, han håller regelbunden kontakt med de flesta redaktioner. Själv har jag haft äran att diskutera med honom ett par gånger. Det är som att bli uppringd av en aggressiv telefonsvarare. En till synes förinspelad svada sätter igång sekunden man lyfter luren, med jämna mellanrum avbruten av någon typ av retorisk fråga vars svar han är helt ointresserad av. När han hamnade i örat på min kompis var ämnet – som alltid – massinvandringen och dess svenska offer. ”Svenska sjukhus slänger ut svenskar till förmån för flyktingar, och ni journalister får hoppas att ingen svensk dör i sommar för då är det på ert samvete,” hojtade han. Jaha, sade min kompis, men det är ju inte riktigt en nyhet utan snarare din åsikt? ”Det är inte min åsikt, det är fakta!”

”Det är fakta”. Ingen världsuppfattning är så tvärsäker som den perverterade. Det verkar finnas en trygghet i att se en verklighetsbeskrivning, notera hur många som instämmer i den, och sedan slå totalt bakut och gå åt helt andra hållet. Att utgå från att allt är lögn, att någon försöker föra en bakom ljuset, att bejaka aningen om hur den skepnad man tycker sig sett hasta förbi bakom kulisserna är dramats verkliga bov. Tur är väl det att vissa har den instinkten, för annars hade vi fått gå utan mycket av den bästa grävande journalistiken. Men otur är det att även andra besitter den, det är nämligen de som blir konspirationsteoretiker.

En av dem heter Lars Beckman och sitter för Moderaternas räkning i Sveriges riksdag. I morse slog jag upp min upplaga av Dagens Nyheter, och såg på ledarplats hans namn. ”Det måste bli ett slut på Radiotjänsts indrivning av licenspengar för datorer, surfplattor och smarta telefoner, skrev riksdagsledamoten Lars Beckman (M) på SVD Brännpunkt i fredags”. Sedan märkte jag hur DN-ledaren från detta övergick helt till ämnet licensavgiften, och inte ägnade Beckman ett enda ord till. Okej. Jag vet inte mycket mer om public service än att jag älskar radio generellt, och SR specifikt, och jag ska verkligen inte göra anspråk på att diktera realpolitiken i huruvida avgiften ska betalas via skattesedel eller licens. Denna text är inte heller en del i den debatten. Den handlar i stället om trovärdighet. Lars Beckman saknar nämligen all sådan när det kommer till public service-diskussion.

För Lars Beckman är en patologisk public service-motståndare, och är inte rädd för att smutsa ner sin retorik därvidlag. En enkel och snabb Twitter-sökning visar vad jag menar. ”(Socialdemokraterna) gör utspel om än det ena, än det andra. Sveriges Radio rapporterar lojalt vidare till svenska folket utan kritiska motfrågor”, twittrade han bara härom veckan. I mars kallade han kanalen P3 ”Alliansfientlig”, och samma dag insinuerade han att SVT-programmet Agenda tog upp ämnet sociala medier bara eftersom V-ledaren Jonas Sjöstedt börjat twittra. Beckmans nemesis Alliansfritt – en blogg han jämställer med det hat och de dödshot mot kvinnor som Uppdrag Granskning gjorde ett jobb om härom sistens – har sammanställt fler liknande uttalanden. Några de missat är emellertid hans olika tankar om Aftonbladet. En tidning vars förhållande till S-ledaren Stefan Löfven han jämför med nordkoreanska mediers dito till Kim Jong-un.

Man undrar om Lars Beckman vet att Sverige ligger på tionde plats på Reportrar utan gränsers lista över situationen för den fria pressen, inte mindre än 168 platser före det diktatoriska Nordkorea han jämför med. Man undrar om han förstår tyngden i anklagelserna han riktar mot de fria allmännyttiga medierna, och hur de – om han menar allvar med dem – borde få honom att snarast söka hjälp hos typ Amnesty. Men mest av allt undrar man om han förstår hur hopplöst omöjligt det är för någon som sett hans tweets att ta honom på allvar. Han kan ha hur vettiga poänger han vill i sina längre och publicerade resonemang, men så länge läsaren ser den vilt fäktande konspirationsteoretikern där bakom hjälper det inte ett dugg. Det blir en parodi, en gråtande clown – som råkar sitta i riksdagen för ett parti som helt uppenbart inte bryr sig om vad dess företrädare slänger för anklagelser omkring sig. Inte minst eftersom man vet att det inte finns något lyssnande, inget att bolla tankar med, bakom orden. Bara en statisk åsikt. En vägg av tyck. På det sättet påminner han om den Nasale Mannen, som man vet efter monologen i ens höra kommer sätta sig ner för att förbereda nästa. Inga diskussioner hjälper.

SVD Brännpunkt, ni kunde lika gärna publicerat en redogörelse för det svenska språkets rikedom i avskedsfraser signerad Glenn Hysen. DN, ni kunde lika gärna låtit den ligga till grund för en ledarartikel. Trovärdigheten är allt när det kommer till politik. Och så länge Lars Beckman företräder Moderaterna i public service-diskussionen är det ett mycket fattigt parti.