Det låter som… rasism.

Som hos en havsvåg är veckans höjdpunkt bland det jag läst intimt förknippat med veckans bottennotering. Låt oss börja med det förra.

Jonas Hassen Khemiri slog landet med knockout genom sitt eleganta och smärtsamt träffsäkra öppna brev till justitieministern Beatrice Ask, en text som på bara dagar hunnit analyseras och diskuteras till oigenkännlighet. I dag följde DN, som på sistone tagit flera steg i riktningen mot en för tidningen ny samhällsjournalistik, upp med f.d Expressen-journalisten Niklas Orrenius möte med ett antal av samtidens offer. Det är ett långt och gripande reportage, med samma obönhörliga fingertoppskänsla i jämförelsen mellan människa och människa som uppenbarligen inte hör hemma som Khemiri bemästrar.

Det är två vackra texter som i grunden ställer frågan vad en människa kan förvänta sig av sin omgivning, och hur ensamma vi är egentligen. Frånsett sorgen jag kände över världen de beskriver var det ett nöje att ta mig igenom båda texterna, denna sömlösa serie möten med den svenska medkänslans brytningspunkter. Ändå var det enda jag kunde tänka på den obehagliga motsatsen till människosynen som där lyser igenom, nämligen Avpixlat-skribenten Mats Dagerlind.

Efter Khemiris öppna brev reagerade han med en sammanbitet rasande text, publicerad på Avpixlat, över otacksamheten han däri såg. Det är en lång, nitisk och i flera fall svamlande text – kanske särskilt tydligt då han avfärdar Khemiris fans som ”trasproletariatets aningslösa anarkister”. Det är också en djupt obehaglig text. Alltså djupt. I världsbilden den bygger på är ”till och med de minsta invandrarungarna” representanter för gruppvåldtäkter och rån, och alla är de notoriskt kriminella som enbart har sig själva att skylla då de blir påhoppade av polis – de drar ju runt med ”gangsta hip-hop outfit”. Det är som att han pratar om termiter.

Där Khemiri och Orrenius med flera ser människor ser Dagerlind en invällande cancer. Där Khemiri och Orrenius pratar om hemlöshet, otrygghet och livsfara ser Dagerlind en gnällande belastning till kravmaskin. Och där Khemiri och Orrenius frågar vem som bär ansvar för situationen pratar Dagerlind om otacksamhet. Han fastslår att Khemiri borde vara överlycklig att han får vistas i detta land i överhuvudtaget. ”Andragenerationsinvandraren Khemiri har inte sin lojalitet hos svenskarna och det land som gett honom ett liv i fred och frihet, chansen att studera litteraturvetenskap och ekonomi och att ägna sig åt att skriva romaner och pjäser,” skriver han.

Till och med en outbildad internetskribent som jag själv ser falluckorna i detta megalomana resonemang. Khemiri är medborgare, och som sådan har han alla rätt- och skyldigheterna som Dagerlind. Ska man börja klippa och klistra i det blir isen snabbt tunn. Är en kritvit före detta skattesmitare värd att få rösta? Ska en Svensson som skjutits under pågående bankrån verkligen få sjukvård? Bör en knallsvensk människa med en historia av mentala problem få utnyttja sin yttrandefrihet? Allt detta och mer är problem som blir i akut nöd att lösas om man hävdar att en medborgare ska undvika att kritisera ett system, bara för att det en gång öppnade dörren för hans föräldrar. Jag har inte sett Dagerlind adressera dessa frågor.

Men vänta nu, vad hände här? I ovanstående frågeställningar var jag tvungen att, för att gå Dagerlinds resonemang till mötes, utgå från att en invandrare (eller rent generellt en person som har på sig ”gangsta hip-hop outfit”) är att jämställa med en kriminell svensk. Båda har, enligt den idé att invandrare latent bör låta tacksamheten till Sverige styra deras liv, utgångspunkten att de på något sätt är en belastning. En samhällsfarlig svensk på samma sätt som en person inte närmare beskriven än invandrare. Det låter ju som… rasism? Och ja, trots Dagerlinds ivriga försäkringar om motsatsen tvingas vi även här, precis som alltid annars, dra slutsatsen att han är rasist. Om någon ändå är osäker på var hans hjärta ligger kan några aktuella Twitter-inlägg vara värda att ta en extra titt på, men det ligger bortanför poängen.

I botten är detta sorgligt. Det beskriver en verklighetsbild så främmande från, för att nämna någon, Khemiris och Orrenius. En klyfta så bred att ingen kan nå över med mindre än att lämna allt från ena sidan och hänge sig åt den andra. Sådan är rasismens och antirasismens natur, och om båda övningarna bara var tankeexperiment hade det inte varit något problem. Nu finns det människor på andra sidan. De hatar men de är här. Det är ett problem som måste, men kanske inte kan, lösas. Och en helt annan text skriven av en helt annan hjärna än min.

Ps. Niklas Orrenius reportage är inte, som Khemiris eller Dagerlinds inlägg, en subjektiv artikel. Det är objektiv journalistik. Det är ögon som inte är färgade, men ändå framstår det som en debattartikel riktat rakt mot Dagerlind. Det säger något om den senares verklighetsbild, att även sanningen motarbetar honom.