Oookej

Min iPhone blinkade till och meddelade att någon kontaktade mig på Facebook-chatten. Jag öppnade en ny flik i Chrome och kollade vad saken gällde. Efter att jag svarat ögnade jag snabbt igenom mitt flöde, och fick då syn på… Det här.

Skärmavbild 2013-03-26 kl. 23.52.45

Jaha. Någon har betalat pengar för att frågan om vilken ”sorts kvinna” jag föredrar ska dyka upp framför min näsa. Av de två alternativ jag erbjuds verkar annonsens copy ha återfunnits i ”Fynd! Outnyttjad bilreklamstext, 25% off”-lådan hos reklambyrån. Det här var ju oväntat.

Jag klickade naturligtvis.

Skärmavbild 2013-03-26 kl. 23.53.42

Min ursprungliga misstanke, att det var någon reklamkampanj som använde denna märkliga och manschauvinistiska frågeställning bara för att dra chockbesök, visade sig inte stämma. Nä, detta var vad det verkade som. Någon verkar hysa ett till synes icke-vinstdrivande intresse av att få svar på den i särklass oskönaste frågan som ställts i Sverige sedan det slutade vara rumsrent att begära en titt efter stämplar i någons pass.

Som väntat var den diskussion som ägt rum på fan pagen sedan den startades den 21 februari något av det oklaraste som skådats på den här sidan vikingatiden.

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.18.15

Vissa är alldeles särskilt förvirrade.

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.24.32

Och andra leder in i ett mörkt mörkt hål av ensamhet.

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.31.57

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.33.02

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.32.52

(Den som haft tillfälle att överblicka vet att han delar sin dejtprofilsida ganska flitigt, Kjell. Och att han gärna avslutar en bra ego-likad FB-status med ett lakoniskt ”Jaja”.)

Nå. Må vara att någon lagt en slant på Facebook-marknadsföring, är detta bara ett centrum för ensamma män? Nja. Klickar man på page-fliken ”Welcome”, den med en underlig grå stjärna som ikon, hamnar man på en såndär sida som säger sig ha ”bilder på någon du känner”. Och ännu märkligare är det under ”Om”-fliken.

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.42.03

”Användbar demografisk och psykografisk information” som ger företag ”värdefull kunskap om sina kunder”, det kan ju inte kännas så skoj att ge bort ens om man råkar vara en väldigt ensam sexist i övre medelåldern. En googling på den mailadress som ska tillhöra Michelle Cassely visar dock ett intressant resultat:

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 00.46.18

Visst sörrni. 10 000-kronorsfrågan som ska hjälpa företag mot sina gubbkunder i framtiden, och i bakgrunden leder besökaren till en suspekt porrsida, har ställts på minst fyra olika språk. De har mellan 10 och 1 000 fans, men bygger alla på samma fråga och upplägg. Och de länkar till antingen ovan nämnda sida eller Dedates.info, en dylikt skum dejtingsida.

Och tja, fusk är det ju, och dessutom jävligt osmakligt och dåligt sådant. Jag vet att folk som jobbar med att skicka spam brukar skriva ihop den så dåligt som möjligt, så bara de dummaste går på bluffen och avsändaren inte behöver ödsla tid på någon som genomskådar dem halvvägs igenom processen. Kanske är det något liknande som händer här. Frågan är bara: måste det vara så deprimerande?

Det låter som… rasism.

Som hos en havsvåg är veckans höjdpunkt bland det jag läst intimt förknippat med veckans bottennotering. Låt oss börja med det förra.

Jonas Hassen Khemiri slog landet med knockout genom sitt eleganta och smärtsamt träffsäkra öppna brev till justitieministern Beatrice Ask, en text som på bara dagar hunnit analyseras och diskuteras till oigenkännlighet. I dag följde DN, som på sistone tagit flera steg i riktningen mot en för tidningen ny samhällsjournalistik, upp med f.d Expressen-journalisten Niklas Orrenius möte med ett antal av samtidens offer. Det är ett långt och gripande reportage, med samma obönhörliga fingertoppskänsla i jämförelsen mellan människa och människa som uppenbarligen inte hör hemma som Khemiri bemästrar.

Det är två vackra texter som i grunden ställer frågan vad en människa kan förvänta sig av sin omgivning, och hur ensamma vi är egentligen. Frånsett sorgen jag kände över världen de beskriver var det ett nöje att ta mig igenom båda texterna, denna sömlösa serie möten med den svenska medkänslans brytningspunkter. Ändå var det enda jag kunde tänka på den obehagliga motsatsen till människosynen som där lyser igenom, nämligen Avpixlat-skribenten Mats Dagerlind.

Efter Khemiris öppna brev reagerade han med en sammanbitet rasande text, publicerad på Avpixlat, över otacksamheten han däri såg. Det är en lång, nitisk och i flera fall svamlande text – kanske särskilt tydligt då han avfärdar Khemiris fans som ”trasproletariatets aningslösa anarkister”. Det är också en djupt obehaglig text. Alltså djupt. I världsbilden den bygger på är ”till och med de minsta invandrarungarna” representanter för gruppvåldtäkter och rån, och alla är de notoriskt kriminella som enbart har sig själva att skylla då de blir påhoppade av polis – de drar ju runt med ”gangsta hip-hop outfit”. Det är som att han pratar om termiter.

Där Khemiri och Orrenius med flera ser människor ser Dagerlind en invällande cancer. Där Khemiri och Orrenius pratar om hemlöshet, otrygghet och livsfara ser Dagerlind en gnällande belastning till kravmaskin. Och där Khemiri och Orrenius frågar vem som bär ansvar för situationen pratar Dagerlind om otacksamhet. Han fastslår att Khemiri borde vara överlycklig att han får vistas i detta land i överhuvudtaget. ”Andragenerationsinvandraren Khemiri har inte sin lojalitet hos svenskarna och det land som gett honom ett liv i fred och frihet, chansen att studera litteraturvetenskap och ekonomi och att ägna sig åt att skriva romaner och pjäser,” skriver han.

Till och med en outbildad internetskribent som jag själv ser falluckorna i detta megalomana resonemang. Khemiri är medborgare, och som sådan har han alla rätt- och skyldigheterna som Dagerlind. Ska man börja klippa och klistra i det blir isen snabbt tunn. Är en kritvit före detta skattesmitare värd att få rösta? Ska en Svensson som skjutits under pågående bankrån verkligen få sjukvård? Bör en knallsvensk människa med en historia av mentala problem få utnyttja sin yttrandefrihet? Allt detta och mer är problem som blir i akut nöd att lösas om man hävdar att en medborgare ska undvika att kritisera ett system, bara för att det en gång öppnade dörren för hans föräldrar. Jag har inte sett Dagerlind adressera dessa frågor.

Men vänta nu, vad hände här? I ovanstående frågeställningar var jag tvungen att, för att gå Dagerlinds resonemang till mötes, utgå från att en invandrare (eller rent generellt en person som har på sig ”gangsta hip-hop outfit”) är att jämställa med en kriminell svensk. Båda har, enligt den idé att invandrare latent bör låta tacksamheten till Sverige styra deras liv, utgångspunkten att de på något sätt är en belastning. En samhällsfarlig svensk på samma sätt som en person inte närmare beskriven än invandrare. Det låter ju som… rasism? Och ja, trots Dagerlinds ivriga försäkringar om motsatsen tvingas vi även här, precis som alltid annars, dra slutsatsen att han är rasist. Om någon ändå är osäker på var hans hjärta ligger kan några aktuella Twitter-inlägg vara värda att ta en extra titt på, men det ligger bortanför poängen.

I botten är detta sorgligt. Det beskriver en verklighetsbild så främmande från, för att nämna någon, Khemiris och Orrenius. En klyfta så bred att ingen kan nå över med mindre än att lämna allt från ena sidan och hänge sig åt den andra. Sådan är rasismens och antirasismens natur, och om båda övningarna bara var tankeexperiment hade det inte varit något problem. Nu finns det människor på andra sidan. De hatar men de är här. Det är ett problem som måste, men kanske inte kan, lösas. Och en helt annan text skriven av en helt annan hjärna än min.

Ps. Niklas Orrenius reportage är inte, som Khemiris eller Dagerlinds inlägg, en subjektiv artikel. Det är objektiv journalistik. Det är ögon som inte är färgade, men ändå framstår det som en debattartikel riktat rakt mot Dagerlind. Det säger något om den senares verklighetsbild, att även sanningen motarbetar honom.