Att till hälften bli sannspådd

Den här texten skrev jag i mars 2009. Den handlar om två gamla vänner som träffas, närmare 20 år efter att de tappat kontakten i gymnasiet. De återfinner varandra och upplever båda något av en nystart i ett annars avdankat liv. Men då…

Jag återpublicerar den eftersom det finns något av en bakgrundshistoria.

Jag skrev detta med mig själv och en av mina dåvarande närmsta vänner som grund för karaktärerna. Den kärleksfulla tonen och det otvungna samtalet är vårt, såväl som relationen. Jag lekte med tanken att vi helt skulle tappa varandra, även om det då inte verkade särskilt sannolikt. Bara några månader senare tog vi båda studenten, och på min studentskiva gjorde min dåvarande tjej något mot mig som innebar början på en årslång on-and-off-relation, djupt dysfunktionell och olycklig som jag minns den. I januari, omkring sex månader efter otroheten, tog det slut för gott. Min kontakt med Olle var då också sämre än den hade varit bara några månader dessförinnan.

Kort därefter fick jag veta att mitt ex och Olle hade haft en relation i hemlighet, men bara för mig – inte för våra tiotals nära gemensamma vänner. Av olika skäl tog jag detta mycket hårt. Sedan dess har min kontakt med mannen bakom karaktären Olle Sjöström varit bruten. Och en text jag tänkt mig som helt fiktiv blev plötsligt till hälften sann. Återstår att se om andra delen även infrias.

Mannen i telefonen hälsade och presenterade sig som Olle Sjöström. Det första ansiktet som kom upp i mitt huvud var inte min gamle ungdomsbästis, utan den Olle Sjöström som figurerat så frekvent i kvällstidningar och nöjesmedia de senaste åren.
Den karaktärsskådis, kompetent men komplex, som åkt in och ut på behandlingshem för sitt spritmissbruk, och vars kärleksliv var lika tillgängligt för allmänheten som vilken busstidtabell som helst. Han hade börjat på småteatrar och reklamfilmer, blivit rekryterad till Stadsteatern för deras nybearbetning av I Väntan på Godot, och sedan under uppmärksammade och inte helt odramatiska former gått över till Kungliga Dramatiska Teatern. Karriären pekade spikrakt uppåt, rätt rykten gick, och rätt tjejer stötte på honom. Men idyllen varade inte länge. Festandet, det ytliga firandet av vardagen som tog så många människors tid, krävde större och större del av också Olle Sjöströms liv, och med det följde skandalerna. Till stort nöje för den kvällstidningsläsande publiken.
Undermedvetet hade jag nog inte kopplat ihop dessa två människor. Den Olle som jag delat många av mina roligaste år som ung med, en mycket intelligent och varmhjärtad person med stor integritet och mycket charm, var ju också den Olle som vissa veckor utgjorde större del av löpsedlarna än tidningstitlarna själva. Svårt. Jag visste att de var samma person, men kanske inte samma människa.

Olle frågade mig hur läget var. Jag svarade sanningsenligt att det var sådär. Med mina närmare vänner har jag aldrig hymlat, och blir man en gång min närmare vän är man trots allt alltid det. Jag är som herpes. Tolkas som det tolkas vill.
Inte helt överraskade instämde Olle. Vi var närmare fyrtio än trettio och var båda ensamma. Min fru tog ut skilsmässa för ett antal år sedan, och trots att, eller kanske på grund av att Olle var påfallande attraktiv så hade han aldrig fått något att fungera. Jag tror den längsta relationen han någonsin haft var den med min klasskamrat Inger. Way back in the days.
Plötsligt slog det mig; det var ju Olle jag talade med! Först då insåg jag på full skala att jag talade med min forne bästa vän, tillika inneboende, och att han nu var både halva teatersveriges och hela mediasveriges bästa vän. Fan, det var ju en jävla kulturpersonlighet, en geniförklarad konstnär ur det övre skiktet.

– Men herregud Olle, det var ju femton år sedan sist! Du är ju askänd!
Olle tystnade, verkade ett kort ögonblick försöka förhålla sig till min kommentar, och återfick sedan fattningen.
– Jo för fan. Jag drog mig lite för att ringa.
– Det var fint att du gjorde det. Väldigt länge sen.
Olle påbörjade en mening, men tystnade plötsligt, ursäktade sig och hördes prata med någon i bakgrunden. Han återvände.
– Du, det dök upp något här. Men jag hade tänkt föreslå att ses?
– Absolut. Vi kan ta en öl någonstans. Vågar jag föreslå Club W?
Han skrattade, kanske mer än situationen erbjöd. Var det första gången på länge?
– Låter jättebra. Undrar om den arga turken står kvar i baren. När?
– Jag är ledig ikväll?
– Jag är på. Klockan nio?
Klockan nio gick utmärkt. Vi avslutade samtalet.

Att träffa Olle igen. Skulle det mäta mina förväntningar, den bild av Olle som jag har från gymnasietiden och åren efter, då vi reste runt i Europa. Vilka egenskaper har han behållit, vad har han slängt bort, och hur mådde han nu? Att bli den som alla älskar att hata och hatar att älska, och av några helt enkelt bara älskad eller hatad, det måste tära på ens personlighet, psyke och mest av allt integritet. Vad är han för någon nu, när halva livet gått?

Jag kom att tänka på att det antagligen inte skulle ge så mycket att ställa mig själv frågan om vem Olle idag var, för i kontrast till honom, som jag i alla fall har en tydlig om än något föråldrad bild av, så hade jag ingen som helst tydlig uppfattning om mig själv. Tvärtom. Jag hade aldrig varit oklarare över vem jag är och vad jag har för mål i tillvaron. Sedan min skilsmässa hade jag dessutom varit ensam, övergiven, och jag har aldrig varit särskilt bra på att vara ensam. Jag minns hur jag brukade läsa Henning Mankells Wallanderböcker när jag var i arton-tjugoårsåldern, och fundera över hur Wallander måste mått. Ensam och deprimerad och diabetes. Nu vet jag allt för väl hur han hade det; det enda som saknas är att jag får diabetes. Och med mina matvanor är väl det att betrakta som konstigt om jag inte får det snart.
Jag bodde i en hyfsat stor lägenhet på gärdet, och hade ett någorlunda högavlönat jobb i mitt eget företag där jag arbetade som konsult för olika fritidshem. Att arbeta med barn och med att sprida mitt kunnande var en väldigt passande yrkessituation för mig, men på senaste tiden hade allt gått mer och mer på rutin. Jag hade tappat känslan för mig själv, förlorat kontakten med det som gjorde att jag uppskattade jobbet. Och eftersom det är tidskrävande att driva eget företag vid sidan om ett halvtidsarbete så hade mitt privatliv fått stryka mer och mer på foten, tills jag inte var säker på hur många av mina närmare vänner som fortfarande identifierade sig som mina närmare vänner. Ingen kvinna och inga barn. Hur jag egentligen klarade mig i en sådan situation vet jag i efterhand inte.

Olles samtal var alltså en frisk fläkt i en stängd grav. Jag såg fram mot vår kväll. Jag hade inte gått ut och druckit öl på många veckor, och Club W hade jag inte besökt på tio år. Med åldern förändras ens förhållande till alkohol; från början var det ute med människor man tyckte om, till slut hade det blivit hemma med sig själv. Om jag hade velat så hade det inte varit svårt att se tecknen på en begynnande vardagsalkoholism hos mig heller. Den stora skillnaden mellan mig och Olle kunde således säga att jag var ensam själv, medan han var ensam, omgiven av människor. Det skulle bli intressant att se hur han tacklade sin vardag. Jag försökte att inte ha överilade förväntningar på kvällens träff, men jag visste att om något av min och Olles vänskap överlevt från förr så skulle vår dialog skifta så häftigt mellan allvar och flams, personligt och ytligt, att allt i livet skulle luftas. Ju mer jag tänkte på det, desto mer fylldes jag av entusiasm. Det här var helt garanterat något som skulle kunna göra min torsdagskväll bättre än den brukade vara.

Jag satte mig återigen med mitt pappersarbete, men lyckades inte riktigt koncentrera mig mer under resten av arbetsdagen. När jag upptäckte att den kvistiga skattesvårighet som uppstått med mitt företag, som jag ägnat den senaste halvtimmen att försöka utreda, i själva verket var baserat på ett kvitto som någon jag inte kände hade fått på Ullared ett datum då jag var i Berlin, så tog jag beslutet att det fick vara tack för idag. Jag gick hemifrån och tänkte trött på att jag måste sluta stoppa in ”roliga” upphittade kvitton i min plånbok.
Klockan var bara halv sju, så jag hade en och en halv timme på mig att ta mig in till södermalm. Jag beslöt mig för att gå och äta på ett pastaställe först. Trekvart senare var jag färdig och åkte inåt stan. Där promenerade jag en stund omkring lite rastlöst kring Mariatorget, rökte och tittade bistert på kvinnor som såg ut att tro att jag var en våldtäktsman, innan jag tyckte att jag kunde gå och sätta mig på Club W:s uteservering.  Klockan kvart i nio satt jag slutligen med en stor öl i handen, njutandes av den varma solen i sensommarkvällen på Wollmar Yxkullsgatan. Jag tyckte fortfarande att det fanns värden som ingenting i livet kunde ta ifrån mig. Däribland ingick öl, en ljum kväll och en cigarett. Det var liksom oantastligt. Och en av få kvarlevor från tiden då jag avnjöt det nästan dagligen, med vänner omkring mig.

Klockan tre minuter över nio svängde Olle upp på trottoaren från Mariatorgets tunnelbaneuppgång. Han var oklanderligt och diskret klädd. En svart öppnad kavaj ovanpå en vit skjorta, bruna jeans. En halsduk som såg mer stilig än mysig ut. Han såg lika smal ut som han alltid brukade göra, kanske smalare. Hans kroppsform hade alltid retat mig en smula. Under vår ungdom hade vi bott ett tag ihop, och understundom hade vi haft konstiga, onyttiga och dåliga matvanor. Jag hade dock alltid haft en stabilt mastig mage, till skillnad från hans evigt platta. Jag förstod inte hur det gick till, men det gick väl att svälja. Vi var så goda vänner att man hade mycket överseende. Han kallade ju mig björnen. Jag kallade honom lejonet.
Jag följde honom med blicken, hela vägen från tuben till mitt bord. Jag log hela tiden, fast jag visste att hans syn var så dålig att han inte skulle se det förrän han stod framför mig. När han kom fram reste jag mig ur min stol och omfamnade honom. Han kramades tillbaka. Det var mycket känslosamt.

Vi drog aldrig några artighetsfraser. Redan från början kände vi oss så trygga i den gamla vanliga jargongen, så att vi utan att märka det föll in i det hela. Det var en speciell känsla att i efterhand konstatera att vårt möte kändes helt naturligt, och som att vi sist sågs igår. Det märktes också att Olle inte alls var någon diva eller uppmärksamhetshora, det här var bara min gamla vän. Han gick in och köpte en öl, kom ut igen, satte sig på bänken mittemot mig och tände en cigarett. De första av kvällens sista solstrålar spelade varmt över vårt bord, och en hund skällde tvärsöver gatan. Hornsgatans trafik hördes ljumt på avstånd, enstaka glada ungdomar passerade oss på trottoaren.

– Vad har du gjort på handen?
Han betraktade mitt ärr, som var efter en olycka med en ölflaska en utekväll ett tiotal år sedan.
– Det var en dum grej på fyllan när jag var 26. Var du inte med då?
– Nej, vänta nu, när du fyllde 25 åkte jag ju iväg till Indien strax efter, så jag måste missat det. Var det en bra kväll?
– Nja, en bland många. Typiskt att bara en medelmåttig kväll ska lämna ett minne för livet.
Olle log.
– Som när du eldade upp min favorittröja.
– Nej men lägg av, minns du fortfarande det? Jag var skraj att du skulle ta upp det. Vill du att jag ska be om ursäkt igen?
– Naturligtvis inte. Men jag förbehåller mig rätten att småle åt det där ibland. Och till skillnad från din hand så är min uppbrunna tröja ändå ett minne från en rolig kväll.
Vi diskuterade länge minnen. Alla fylleidiotier, alla djupa själadiskussioner om kvinnor, politik och livet, alla menlösa skämt som vi drev längre och längre, allt var så tydligt, till och med så länge efter att de var aktuella. Alkoholen gjorde också sitt för stämningen, och bara trekvart senare var vi långt inne i diskussioner om vem som rätteligen hade satt på vem i vems säng, varför det hade hänt, och hur full vederbörande vid tillfället var, i oktober 2011.

– Nej nej nej Olle, du kom ju hem klockan halv tre! Då hade jag redan somnat sedan länge, i soffan! Hon den där bruden däckade i din säng redan innan, meningen var att vi skulle knulla men jag somnade innan vi hann!
– Men varför låg där då en öppen kondomförpackning?
– Ja, säg det du!
– Men vi använde inte ens kondom!
– Vad använde ni då?
– Ingenting! Jag har ju sagt att hon sa att hon gick på p-spruta! Lyssnar du alls?
– Men vafan, varför ryckte hon fram en kondom med mig då?
– Vadå, låg ni iallafall med varandra i min säng?

Och så vidare. Meningsutbytet avbröts ibland av häftiga skratt, eller plötslig och lika häftig tystnad. När ämnet för stunden höll på att uttömmas upptäcktes det i stridens hetta alltid sekunden innan, och vi hann då inte reagera förrän det var slut. Med alla mina andra vänner är det alltid där de pinsamma tystnaderna uppstod, men inte med Olle. Vi tog det som en andningspaus. Dessutom trivdes vi med att vara tysta med varandra, nästan lika mycket som vi trivdes med våra diskussioner. Det hade vi alltid gjort.
Vi satt tysta efter en sådan paus. Klockan var ungefär halv tolv, och vi var båda någorlunda salongsberusade. För första gången den kvällen kom jag på att ingen av oss tänkt på att fråga något om framtiden än. Vi hade varit för upptagna med våra gemensamma fantastiska historia för att vilja, eller ens orka, tänka på det. Jag frågade honom hur som helst vad han egentligen hade för framtidsplaner.
Han suckade länge.
– Inga… Eller jag vet inte. Just nu är det bara att gå omkring här i staden, tjäna pengar, festa bort dem, börja om igen.
Jag hummade något förstående. Jag tror jag visste hur han kände.
– Har du också en ganska tom vardag?
– Det är lustigt. Jag trodde aldrig en så full vardag kunde kännas så tom.
Olle var så uppenbart samma person som för femton år sedan. Vi hade inte förändrats, världen hade förändrats omkring oss. Omgivningen hade börjat ställe högre krav på oss, men vad var vi? Ungdomar. Tillfälligtvis glada, ur balans, drack och glömde, älskade för att få älskas. Fortfarande ensamma, fortfarande små.
– Har du mycket stress?
– Ja herregud. Det är mycket stress. Jag vet inte när sist jag gick ut såhär, med bara grundtanken att ha det lite trevligt. Inte för att festa taktiskt eller för att festa sexigt eller häftigt, bara för att umgås med en vän. Det är en påfrestande att aldrig vara ensam. Som du säkert förstår.
– Ja, det är klart. Måste du inte fly ibland?
– Om jag hade någonstans att fly hade jag nog gjort det för länge sedan.
Jag höll med i tysthet. Hade jag sagt något om att jag verkligen förstod och javisst, det är såå jobbigt så hade jag ju varit falsk. Jag hade väl ingen aning. Ett hundratal personer kände till mitt namn, max. Inte två eller tre miljoner människor, som i Olles fall. Vad visste jag om att fly undan ansvar, som han redan inte hade funderat över till leda? I alla fall tillräckligt för att vilja säga att jag förstod. Återigen kom känslan av att vi båda var lika ensamma.
Olle log lätt sorgset.
– Jag har faktiskt en dröm. Kommer du ihåg att vi i slutet av trean diskuterade att segla omkring i Karibien?

Jag tänkte intensivt. Trots fler öl än fingrarna på min högerhand dök minnet upp omedelbart, om än lite suddigt. Vi hade diskuterat båtluff och segling då, och Karibien hade dykt upp som mål. Båda hade vi då seglat lite, på våra olika håll, och även om jag aldrig tyckt att det var livets mening så hade jag inga svårigheter med att uppskatta charmen i livet till sjöss.
– Javisst. Det blev inget av det. Har du någonsin kommit iväg?
– Nej, det blev ju inte det, och jag har heller aldrig gjort det. Men jag har funderat på om det inte är dags snart.
– Det vore ju en strapats. Hur hade du tänkt genomföra det?
– Tja… Jag har en segelbåt som är klassad som okej för atlantsegling. Man skulle vara två eller fler, sen skulle man helt enkelt packa tjockt och segla över till Centralamerika, kanske via Orkneyöarna. Det skulle ta ett par veckor, kanske en månad. Men det skulle inte vara några problem om man var två.
– Det är en väldigt häftig tanke. Påminner om frihet.
Olle, drömskt.
– Precis. Den påminner om frihet.
En kort tystnad följde. Sedan reste Olle sig, frågade om jag också ville ha en öl, och gick in för att köpa två öl. Han kom ut något senare, och vi föll på något sätt in i en diskussion kring huruvida reaggea var bra eller dåligt, något vi debatterat sedan dagen vi möttes. Det ledde in oss på ämnet musik, och bra konserter vi varit på. Det hade blivit något mörkt nu, personerna som gick förbi på andra sidan gatan var mer pratande och skrattande skuggor änm förut. Det var varmt, och hade börjat kännas en aning fuktigt i luften. Ett par fåglar sjöng intensivt någonstans, och med jämna mellanrum åkte nattbussen förbi på Swedenborgsgatan.
– Vem tänkte du segla med då?
Han hajade till, som om jag frågade något om hans sexliv. Sedan verkade han förstå frågan. Han tittade bortåt, skakade på huvudet.
– Vet inte, jag har väl pratat med någon om det, men inget bestämt…
– Ingen?
– Folk har ju sina liv vet du… Ibland känns det bara som att jag vill fly från det liv jag har, till skillnad från alla andra, som vill fly till sitt liv från allt annat.

Jag tänkte helt kort igenom vad jag skulle säga nu. Det kunde förändra det närmsta året, ja, hela mitt liv egentligen. Det hade till för en halvtimme sedan inte varit ett alternativ, en möjlighet. Inte ens en förflugen tanke. Nu verkade det plötsligt som en utväg från något jag inte hade vetat att led av, men som om jag inte gjorde något åt det, helt klart skulle förstöra min tillvaro i sinom tid. Det framstod som min sista livlina. Visst var jag onykter, men med märklig klarhet kunde jag konstatera att jag såg min räddning framför ögonen, och att jag skulle ångra mig hela livet om jag inte grep den nu.
– Jag kan följa med dig.
Olle tittade på mig, oförstående. Han såg ut som om jag hade berättat för honom att jag var hans far. Sekunderna gick plågsamt långsamt medan  hans ögon speglade hur hans hjärna bearbetade den nya informationen den tagit in. Efter kanske två sekunder förstod han.
Ett förlösande leende spred sig över hans ansikte. Det stannade inte vid hans läppar utan fortsatte uppåt, över hela huvudet som det såg ut. Han strålade.
– Skulle du verkligen vilja det?
– Om du vill ha med mig så skulle jag vara oerhört glad över den möjligheten, ja.
– Men kan du? Det är ändå två, tre månader avskuren från ditt liv i Sverige vi talar om.
– Jag kan göra mig fri från det jag har här. Och det liv jag skär från mig här är ändå ingenting jag kommer sakna nämnvärt. Jag vill jättegärna följa med. Får jag det?
Olle hade helt klart inte tänkt över den här möjligheten förut, det såg man på honom under perioden det här avhandlades. Han verkade något tagen av situationen. Men han ville gärna att jag skulle följa med. Senare skulle jag fundera över hur det skulle blivit med hela saken om jag inte hade anmält mitt intresse. Hur det hade slutat då.

Vi kom överens om att mötas nästa vecka och diskutera vidare hur det hela skulle genomföras lite mer detaljerat. Klart var i alla fall att nästa sommar skulle vi segla över atlanten tillsammans. Jag skulle begära avsked, eller i alla fall en längre ledighet, och lägga mitt företag på hyllan en stund.  Han skulle utnyttja en del av tiden borta från Sverige till att skriva, något han kände att han hade försummat de sista femton åren. Vi skulle lägga upp en budget och plan över resan om två månader, och träffas regelbundet och planera till dess.
Vi skiljdes åt den kvällen i största vänskap och samförstånd. I alla fall jag såg redan fram emot nästa möte. Något inom mig hade väckts igen.

Morgonen efter vaknade jag relativt tidigt, trots min sena sänggång. Ett sting av huvudvärk påminde mig omedelbart om gårdagens förehavanden. Därmed följde också på en gång en stor glädje. En sedan länge förlorad vän hade kommit tillbaka till mitt liv, och med honom en ny plan. En nollpunkt, ur vilken det tillfälle jag så länge längtat efter att starta om, sprungit. Vi skulle segla över atlanten, tillsammans, ensamma mot havet. Det skulle bli den tillspetsade upplevelse som jag så länge saknat, som behövdes för att kunna uppskatta livet igen. Det var definitionen av en nystart.
Jag satt på kaffe, la in två brödskivor i rosten. Drog isär gardinerna. Det var en lätt molnig dag, strimmor av sol regnade ned över de små gräsmattorna mellan husen. En man gick med sin hund. Klockan var halv tio. Jag kände mig stark och upprymd.
Medan jag gjorde iordning en anspråkslös frukost satte jag i förbigående på TV:n i vardagsrummet. Jag kunde höra brottstycken av vad de sa på förmiddagsnyheterna mellan kaffekokarens fräsande bubbel. DN låg i hallen, jag hämtade den och ögnade igenom framsidan. Inget stort.
Jag gick och satte mig framför TV:n med min tallrik med mina två rostade mackor med skinka och ost, och min kopp kaffe med en skvätt mjölk i. Först då hörde jag tillräckligt av vad de sa på nyheterna för att kunna sätta det i sitt sammanhang. En internationellt känd svensk skådespelare hade hittats drunknad klockan sju på morgonen, vid Södermälarstrand mot Långholmen. Inga brottsmisstankar förelåg, det var med största sannolikhet en olycka. En liten bit från där kroppen hittades höll en bit av kajen på att restaureras, och där hade en murken träbit brutits på mitten. Förmodligen hade han gått där, fallit ned och slagit sig på vägen, för att sedan drunkna medvetslös. Han hade precis identifierats av sin syster som Olle Sjöström.

Jag tappade min kaffekopp och den gick sönder och varmt kaffe skvätte över hela mina ben och vardagsgolvet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *