Reklam #2

Nu, alldeles strax, kommer det nästa avsnittet av Anekdot Podcast vara tillgängligt för lyssning och nedladdning – och det här eller på iTunes! Nästa avsnitt är redan nitat om än inte inspelat, men därefter står vårt schema tomt. Så om du har en favoritanekdot, antingen din egen eller någon som du vet att din kompis berättar extremt bra, räds ej att höra av dig via antingen [email protected] eller @anekdotpod på Twitter!

En tråd in i natten

För snart två år sedan startade jag den Reddit-tråd som senare resulterade i bloggserien Internets största mysterier. Responsen var överväldigande och det som på riktigt fick upp mina ögon för nätets storytelling, den breda och dynamiska legendkultur som finns här.

I dag söker jag nya legender och historier med ljus och lykta, och håller alltid ögonen öppna efter spännande nya diskussioner på ämnet. Därför var det med stort nöje jag lade märke till ännu en Reddit-tråd på ämnet, med rubriken ”What is the scariest shit you’ve ever came across on the Internet?”. Länktipsen är där många, och framför allt bra.

Till exempel råkade jag se första sekunderna av denna Youtube-film. Längre än så vågade jag mig inte:

Men jag upptäckte också författaren Brian Rickman, som uppenbarligen delar ut läskiga länkar på sin Facebook-sida mest hela tiden, en dokumentärfilm om yrkesmördaren The Iceman samt den bild som uppenbarligen bokstavligt talat ska kunna installera virus i din hjärna: The Parrot. Dessutom fick jag upp ögonen för ett litet men för mig tidigare okänt underforum på Reddit med det fantasieggande namnet InternetLegends. Känner jag mig själv rätt kommer jag nog spendera en hel del timmar där.

Något annat som ivrigt dök upp i tråden var det kära gamle klassikermysteriet Taman Shud – rekommenderad läsning för alla som gillar verklighetsbaserade kalla kårar!

Olika världar

I kväll sänds Uppdrag granskning, det handlar om näthatet och dess effektfulla trailer har sedan 24 timmar satt ämnet mer på agendan än någonsin. Antalet delningar börjar anta Kony-proportioner, och överallt jag vänder mig möts jag av texter om näthatet av alla möjliga längder och kvaliteer. Det är oro över lagstiftning, glädje över kärleken som följt i hatets spår, lust att agera, hat mot hat och naturligtvis den obligatoriska metadebatten: välavlönade PR-konsulter som filar på hur också detta ska kunna bli föreläsningscase. Väl så.

Jag drabbas själv av något liknande åsiktsanorexi. Mängden tankar som möter den hugade denna dag är nästan kvävande, och det faktum att långt från alla resonerar på ett sätt jag själv finner vettigt resulterar i en lakonisk vanmaktskänsla. Många ropar på mer aktion, tydligare ställningstaganden mot hatet och hoten, men när det i sin tur på detta sätt åskådliggörs lämnas jag med en överväldigande litenhetskänsla. Det blir så tydligt att problemet är så stort, så närvarande, så akut. Var ska jag börja? Vad kan jag säga? Hur länge kan jag hålla ut?

Jag flyr. Bara en stund. Hamnar på Facebook-sidan Roliga Historier från Skrattemyndigheten.se, en plats jag ibland besöker för att påminnas om vad många tycker är roliga skämt. Förra besöket resulterade i en skärrad bloggpost som ni kan läsa här. Och ville jag ha semester från näthatsdiskussionen har jag verkligen hittat helt rätt, inser jag. För här blandas bögskämten med blondinditon och rasism, illa dolt mellan raderna.

En bild som anspelar på hur en bögservitör ser ut har fått 130 likes, och inga kommentarer. Ingen tänkte uppenbarligen något annat än ”haha” när de såg den. Ett skämt om ett dragspel som luftpump för ett bilddäck ses av någon Jerry som tillfälle att yttra sig främlingsfientligt om romer, med två likes som resultat. En slagfärdig text om ett ”finskt graviditetstest” får en Ronny att spekulera i hur ett ”neger graviditets test” skulle kunna se ut. Under en bild flinas det åt ett skämt om kvinnors kroppsbehåring, samtidigt som samma flatgarv framkallas av en anspelning på duckface och sminkning.

Jag återvänder till det goda samvetets hemvist, svenska Twitter, och ser de djupa analyserna blanda sig med de passionerade ropen på handling och mod. Och det blir väldigt självklart var den här debatten pågår – och var den borde pågå.

Att till hälften bli sannspådd

Den här texten skrev jag i mars 2009. Den handlar om två gamla vänner som träffas, närmare 20 år efter att de tappat kontakten i gymnasiet. De återfinner varandra och upplever båda något av en nystart i ett annars avdankat liv. Men då…

Jag återpublicerar den eftersom det finns något av en bakgrundshistoria.

Jag skrev detta med mig själv och en av mina dåvarande närmsta vänner som grund för karaktärerna. Den kärleksfulla tonen och det otvungna samtalet är vårt, såväl som relationen. Jag lekte med tanken att vi helt skulle tappa varandra, även om det då inte verkade särskilt sannolikt. Bara några månader senare tog vi båda studenten, och på min studentskiva gjorde min dåvarande tjej något mot mig som innebar början på en årslång on-and-off-relation, djupt dysfunktionell och olycklig som jag minns den. I januari, omkring sex månader efter otroheten, tog det slut för gott. Min kontakt med Olle var då också sämre än den hade varit bara några månader dessförinnan.

Kort därefter fick jag veta att mitt ex och Olle hade haft en relation i hemlighet, men bara för mig – inte för våra tiotals nära gemensamma vänner. Av olika skäl tog jag detta mycket hårt. Sedan dess har min kontakt med mannen bakom karaktären Olle Sjöström varit bruten. Och en text jag tänkt mig som helt fiktiv blev plötsligt till hälften sann. Återstår att se om andra delen även infrias.

Läs mer

Krig på alla fronter

Att vara på nätet är att delta i ett krig som pågår på alla fronter. Åtminstone för den som ser sig som engagerad, som gillar att driva på och diskutera. Det är i princip ett nytt heltidsarbete som inte egentligen är valbart.

Det är några av tankarna jag masserar efter senaste avsnittet av Maktministeriet, podcasten om makt och strukturer på nätet. Temat för dagen var civilkurage på nätet, och betydelsen i att vid åsynen av en kommentar eller åsikt som ej stämmer överens med det för tiden gällande åsiktsidealet också säga ifrån och ifrågasätta. ”Låt inte folk tro att de säger det som alla tänker. Det är inte trevlig stämning värd”, fastslår man på bloggen.

På något sätt flyter detta ihop med min Nyheter24-krönika från i onsdags, som tog avstamp i utväxten av olika dimensioner i det internet som fram till ganska nyligen enkelt klumpades ihop till just bara ”internet”. Det är en klumpig formulering, men poängen är att bilden av nätet som en dynamisk mångkultur börjar kännas mer och mer vedertagen – detta ställt mot den platta och exotiserade bild av internet som en (1) mötesplats.

Nej, i dag är du inte en IT-nörd om du hänger mycket framför datorn, utan du ombedes också förklara vilka platser på nätet du bevistar. Är du en goon, smeknamnet på användarna av forumet Something Awful, en faggot, det nedsättande men där en smula urtvättade ordet för bög som 4chan-besökare identifierar sig som, eller en flashbackare? Gör du podcasts, bloggar du, twittrar du eller lägger du upp Youtube-filmer? Beroende på vad hänger du på olika ställen och kommer missa andra platser där egna kulturer växer fram. Precis som det är i verkliga livet.

Men, för den medvetna, icke-rasistiska, -sexistiska eller i överhuvudtaget idiotiska surfaren ställs också kravet att reagera på dumheter. Om inte från omgivningen så från en själv – från den bevarelsedrift som gör att det kliar i fingrarna när en utskällningsmöjlighet dyker upp. Och då hamnar man i en situation där varje Facebookstatus, varje Aftonbladetartikel och varje forumsinlägg blir en krigsförklaring där du förväntas ställa saker och ting till rätta.

Man kan fråga sig om det påverkar. Man kan undra om det förbättrar världen, om det det faktiskt gör skillnad, om det lyser upp.  När jag intervjuade flashbackaren Micro113 berättade hon att ett skäl till hennes eviga bråk var att inte lämna korkade påståenden oemotsagda. ”Det finns ju andra som läser forumet utan att själva skriva, och för Micro är det viktigt att de får ta del av den andra sidan också,” skrev jag. Jag hoppas det faktiskt fungerar så. För om det är något vi inte behöver mer av på nätet så är det folk som i största allmänhet är arga på varandra.