Historia #1

Utsikten över vattnet från den södra halvan av Södermalm i Stockholm ger ett hum av hur stadens utkanter såg ut för 800 år sedan. Särskilt när det regnar. Det gillar jag i alla fall att tänka mig. Då, när den omnämndes för första gången i ett skyddsbrev från 1252, utfärdat av kung Birger Jarl, var bara den inre delen av Gamla Stan bebyggd. Resten var ensamt utsträckta vägar som bäst de kunde korsade skogar, ängar och vilda djur. Ibland, som ikväll, mjukt regnande från de tunga molnen. En del av den tidens hemligheter måste ha bevarats än i denna dag. Här, om någonstans.

Så tänker jag när jag cyklar framåt den buckliga stigen. Skillnaden mellan dess olika höjdnivåer är stora, som om dess sträckning formats efter ett snöre som någon kastat på ett platt underlag och snabbt pressat ihop. Till vänster har man vattendraget som separerar innerstaden från söderförorterna, kanske 70-80 meter brett, och därefter de nästan helt obebyggda delarna av Årsta kring pendeltågsbron. Mest skog, som vid en snabb blick till och med kan de intrycket av att vara djup. Till höger finns kolonilotter och ett övergivet tågspår som slutar i en mörk tunnel. För att vara centralt i Sveriges huvudstad känns det ensamt så här en höstnatt med en podcast som enda cykelsällskap.

Samtidigt som de pratar på i de vita öronsnäckorna funderar jag på min omgivning. Jag kan inte slita mig helt från cyklandet, för underlaget medger ingen längre tankspriddhet. Ibland dyker en rot upp, framsköljd extra skarpt av det nötande regnet, och hade jag inte ständigt koll på den mötande marken kunde den lätt stöta till min cykel så att jag skulle välta. Antingen på marken eller ner i det mörka, vid det här laget ruggigt mörka vattnet. Med jämna mellanrum fäster jag blicken vid den mörka jorden framför mig, för nere i Årstaviken vill jag inte hamna. Det är trots allt oktober, och allt som skyddar min redan gåshudsknottriga hud från regnet är en varmtröja och en tunn jacka.

Ensamheten just denna kväll slår mig som onormal. Klockan är väl kring elva, för jag kan inte ha cyklat i längre än tio minuter hittills. Mörkret är tungt, obevekligt. Jag har varit på middag hos mina svärföräldrar, men min flickvän hade inte cykeln med sig. Hon fick ta t-banan hem. Själv brukar jag gilla att cykla ensam, det ger ju chansen att lyssna ikapp på någon av mina tiotals eftersatta podcastprenumerationer. Men det är så ensamt här. Inte som vanligt. Även en regnig och råkall kväll som denna brukar någon tapper joggare passera.

Åh, dessa joggare. Jag tillåter mig att glida iväg en sekund. Deras principer är ju så benhårda. De ska ut, de ska genomlida allt. I sina strömlinjeformade nylonoveraller ska de skära igenom vädret, hur det än ser ut, för att karva bort dagens kalorier. Om helvetet finns är jag helt säker på att en sandad vandringsled går mellan sträckbänkar och giljotiner, för inte ens döden kan slita dessa människor från motionen. Jag ler för mig själv, låter blicken fortsätta glida utmed den kolsvarta vattenytan. Vinklar huvudet framåt för att säkra nästa femtio meters cykling.

Ögonen som möter mina är alldeles för nära. Både för mig, och för… honom? Henne? Jag vet inte. De är stora och tomma. Suddiga anletsdrag omger dem. Och bara centimeter framför mina. Det liksom saktar ner när min hjärna redan automatiskt har börjat räkna ut nästa steg. Gira instinktivt höger. En meter framåt. Framdäcket slår emot oväntad rotknut, vrids obevekligt i fel vinkel. Det ställer sig på tvären och cykelns bakdel lyfter av hastigheten som det inte blev något av. Jag släpper styret med händerna och gör kroppen mjuk för att dämpa stöten i slutet av fallet.

Sekunden efteråt är jag mosig av blöt jord på hela vänstra sidan av kroppen, inklusive en god bit av ryggen. När jag kastar mig om på andra sidan, för att se var personen jag precis måste ha knuffat har landat, blir även den blöt och smutsig. Strunt samma. Måste ha gjort illa mig, men adrenalinet lägger ett plåster på allt sånt. Strunt samma. Upp på fötterna, se dig omkring. Ett par steg framåt, och jag märker att jag skakar. Strunt samma. Var är den vars ögon jag nyss cyklade in i? I vänstra örat sitter snäckan kvar, men jag vet inte längre alls vad samtalet handlar om.

Det tar några minuter för adrenalinkicken att mattas av så pass att jag ska börja känna smärtan. De delar av min vänstra arm och sida som landade på stenar och rötter istället för på mjukregnad jord värker, och den våta kylan kladdar mot huden. Inget blöder, men jag kommer få blåmärken. Och jag är ensam på cykelvägen. Det är tomt både några meter framför och bakom mig, och i vattnets mörker syns inte mer än förut. Inte ens på mina rop svarar någon, annat än dunket av ett pendeltåg på Årstabron bakom trädkronorna någon kilometer bort. Det varma ljuset som strålar ut ur fönstren syns gott och väl på det avståndet, och kontrasten får mig att frysa tydligare.

Cykeln är oskadd när jag lyfter den, jag har ramlat på den förr. Jag trycker ner telefonen med dess fuktiga snäckor i tygpåsen som hänger på styret, där jag också har den lunchlåda som blev över efter kvällens middag. Jag blir inte klok på mitt försvunna sällskap. Det var ett ansikte som bara var millisekunder från att krocka med mitt, jag hann känna den fysiska närvaron, den inkräktade som en explosion på min privata sfär. Ändå såg jag inte tydligt något annat än ögonen. De verkade stirra genom mig, som om jag var ett hinder dess ägare kände till men hade råd att bortse från. Som något personen skulle fixa. Så snart jag hamnade i underläge.

Sedan försvann allt under de flämtande momenten då jag var tvungen att manövrera cykeln med hundra procent av min hjärna, innan jag landade på marken. Men nu lyser ögonen vita och uttryckslösa i mitt synminne. Går emot all misstanke om att jag inbillat mig. Gör mig förvirrad, ja till och med rädd. Ändå måste jag acceptera att det just var det som hände. Jag föll och blev blöt och fick ont – och allt på grund av konstig inbillning. Aldrig haft sådan förut. Börjar skakigt och stressat cykla därifrån.

Podcasten, märker jag nu, överröstade när jag hade den på prasslet av regn i löv, gräs och sand. Nu hörs det smattrande ljudet tydligt, alldeles för sig själv. Jag fäster blicken på den korta gångbron som markerar punkten mitt mellan Årsta- och Liljeholmsbron. Den rör sig snabbt mot mig när jag guppar över den klumpiga jorden, och eftersom jag inte har stänkskärmar skvätter lerdroppar upp på min rygg. Vem bryr sig. Som om jag kunde bli smutsigare. Och eftersom det finns något avslappnande med att kapitulera inför vädermakterna börjar min puls gå ner. Några sekunder passerar, jag skumpar till och får ställa mig upp på pedalerna för att komma upp för en liten kulle. Regnet känns lite mer ljumt än iskallt när min kroppstemperatur stiger. En droppe förbyts i svett.

Någon sorts trygghet av att vara uppe på cykeln fyller mig. Så länge jag rör mig kan inget hända. Men vänta, vad skulle det du nu oroar dig för ”ska hända” ens kunna vara? Va? Det här är innersta Stockholm och du är en välmående tjugoåring utan våldsbenägna fiender. Visst, någon kanske kunde drämma till dig på pin kiv men de skulle knappast vänta i regnet på ett sådant enkelt nöje. Och konstigare än så kan det inte vara. Det finns inget mer. Jag mjuknar i hela kroppen då det sista av flyktläget slappnas av, och banan känns mer överkomlig. Du kommer bli så ompysslad av henne när du kommer hem, blöt och eländig. Varm O’boy, teveserieavsnitt och… ja, kanske det. Det kommer nog nästan vara värt allt detta obehag.

Över gångbron cyklar jag, med några bryggor där en och annan bortglömd segelbåt ligger kvar vid min sida. Asfalt under cykeln nu, så leran som förut stänkte upp på min rygg byts ut mot regnvatten ur pölarna jag passerar. Alltid något. Framför blir Årstabron större och större. Bara några meter kvar innan banan går upp till höger, upp för en brant backe under bron, och jag lägger ännu ett hinder på min väg hem bakom mig.

Jag cyklar för fort, för benägen att komma hem. Vet inte om det är en fälla eller om det är min natur. Kanske bådadera. Men tygpåsen som hänger på styret har svingats av och an, inte utan att jag märkt det, och jag borde ha reagerat. Där är fällan, och min natur är att tänka ”det är nog ingen fara, det är så kort kvar nu”. Ibland funkar det, ibland inte. Jag svänger ut en smula åt vänster, mot vattnet, för att kunna ta ut hela cirkeln när jag ska vända cykeln upp för backen till höger. Och fällan slår igen. Det funkade inte den här gången. Tygpåsen. Den fångas i en gungning, mellan två ekrar i framhjulet, och följer med in mellan styrets stångar. En krasande ljud gör att jag hinner tänka ”min telefon” innan lunchlådan sätter sig, och effektivt hindrar framhjulet från att röra sig.

Min kropp lösgörs från cykeln, och jag rör mig genom luften med en grace jag inte kunnat tänka mig. Under mig fullföljer den sina 180-gradersbana runt det låsta framhjulet, på väg att slå i marken med sadeln först. Jag fortsätter ut en halvmeter över vattnet innan jag bryter vattenytan med vänster fot först. Mina ögon stängs då reflexmässigt, men öppnas sekunden efter att hela kommit under ytan ned i det svarta vattnet. Som om jag vet.

I mörkret ser jag, innan ens iskylan trängts med vattnet in genom jackan till huden, två stora och onaturligt öppna vita ögon, bara några centimeter framför mig.

3 reaktioner på ”Historia #1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *