Inte så @rim_och_reson:ligt

I veckan skrev Metros krönikör Fridah Jönsson en kortare text där hon argumenterade för att sedlarna istället för Evert Taube, Greta Garbo och Birgit Nilsson borde prydas av Avicii, Noomi Rapace och Lykke Li. Jag hade förmodligen inte upptäckt den om det inte var för att en twittrare jag respekterar noterade att Jönssons historielöshet gjorde hennes nedstämd. En snabb genomläsning senare kunde jag konstatera att texten inte höll högre kvalité än tidigare prosa signerad Jönsson – det vill säga uppräkningar av namn, irrelevant egocentrism och helt enkelt ogenomtänkta resonemang. Låt mig pausa lite efter denna till synes onödiga elakhet. Jag är 23 år gammal och vet att jag på intet vis är fulländad som skribent. Att en ännu yngre person än jag skulle vara det är inte ett rimligt krav att ställa. Jag bara noterar att i Metro trycks det – frånsett, det ska sägas, texter av begåvade och utmärkta skribenter som Lisa Magnusson, Johan Norberg och Fredrik Backman – krönikor som inte håller verkshöjd. Med den vetskapen i bakhuvudet besvarade jag min bekymrade twitterbekant med mitt hjärtas mening: Fridah Jönsson är förmodligen antingen en mästerlig provokatör eller vansinnigt obildad, det är nämligen inte första gången jag ser henne skriva skräp. Och där trodde jag historien slutade.

Nå, det skulle visa sig att fler än jag fann texten ogenomtänkt. Såväl på Twitter som på Facebook haglade det kritik, av högst varierande kaliber. Den lika obligatoriska som beklagliga sexismen fanns där, tillsammans med mer konstruktiva frågetecken om vad Jönsson egentligen menade. Gemensam var en förvirring: vad menade hon egentligen? Var hon allvarlig eller inte? Om hon var sarkastisk – vad var poängen? Jo, Jönsson förklarade via Twitter att hon hade haft ”kort kvar till deadline och skrev folk (hon) tyckte det skulle vara sjukt att ha på pengar. Mer än så är det inte.” Kanske inte konstigt att folk tar dig på allvar när både poäng och humor uteblir, noterade den som bett om en förklaring. Kanske det, sa Jönsson, och fortsatte ”men folk som brukar vara sansade är så chockerande arga verkligen, det är mest det jag är förvånad över.”

Texten som fått kommentarfältet att brisera var alltså – enligt Jönsson själv – född av stress och inte särskilt genomtänkt. Och det är här jag blir förvånad – istället för att pudla, förklara sig och kanske be de upprörda om ursäkt för en åsikt som upphovsmannen i detta fall inte ens själv vill försvara så tillbringade Fridah Jönsson hela gårdagen med att håna och förminska sina meningsmotståndare. Hon gick så långt som att hon samlade all kritik hon fått (selektivt utvald sådan, ska sägas) i ett blogginlägg där hon avfärdade alltihop som effekten av arga unga män som inte hade bättre för sig. Där jag alltså fann mig själv. Historien hade inte alls slutat, utan jag var uthängd som näthatare i ett sällskap av mansschauvinister. Ingen av oss hade rätt. Eller förlåt, man kunde inte ens prata om rätt eller fel, eftersom vi alla var testosteronstinna alfahannar som inte klarade av att se en framgångsrik kvinna unna sig en stunds stilla sarkasmerande.

Arga unga män är en svårfångad grupp, både retoriskt och fysiskt. De ställer till med mycket av den jävligaste skiten vårt samhälle har att erbjuda: våldtäkter, näthat, sexism, rasism, idioti, slagsmål – the list goes on. Det är problematiskt, och än så länge har vi inte kommit nära en lösning på dessa motsättningar, på många områden har vi inte ens etablerat en dialog. Men ett som är säkert är att de arga unga männen varken kommer bli gladare eller äldre för att andra – som bara kritiserat en i deras ögon rakt av dålig text – kastas in i ormgropen med dem. Det är ett grepp lika skamligt, lika avskyvärt, som om jag skulle kallat Jönsson ”hysterisk” och bett henne återvända till köket. Och det som grämer mig mest är att det hela springer ur svårigheten att ta kritik, samtidens blindhet för att man nån jävla gång kan ha fel. Jag är övertygad om att Fridah Jönsson kommer växa upp, lära sig, bli något imponerande. Jag beundrar redan hennes drivkraft. Men jag skulle bli än mer imponerad om hon dessutom lärde sig att ta kritik. Att hon omedelbart slutar tysta opponenter med hjälp av sexism däremot – det är något jag förutsätter.